Smärtgränsen

13 september, 2013 10 kommentarer

Malmö FilmdagarSmärtgränsenTitel: Smärtgränsen (After Lucia)
Regi: Michel Franco
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Ibland är det så att man vet att det man ser på vita duken egentligen borde beröra men av nån anledning så känner man sig märkligt kall inför det man ser. Trots att det som skildras är förfärligt så… jag vet inte, jag kanske går in i Michael Haneke-mode? Ungefär så kändes det när jag såg den mexikanska filmen Smärtgränsen (eller After Lucia som den har hetat internationellt).

Filmen handlar om en pappa och hans dotter, eller kanske mer om en dotter och hennes pappa, när de båda försöker (över)leva efter att deras mamma/fru har dött. De har flyttat till en ny stad och dottern börjar i en ny skola. Det hela börjar ganska lugnt men efter en partyhelg så har det läckt ut en sexvideo med dottern och därefter är hon skolans mobboffer.

Åh, fy fasen vad jobbigt det var att se den här filmen! Är det därför som jag inte känner med hjärtat. Jag sitter och undrar hur elaka ungdomar egentligen kan vara. Och var är de vuxna? Till en början är det inte så farligt men de saker som skolkompisarna gör blir bara värre och värre. Mot slutet så bara ”jaha, nu är det nåt som är fel här, var är lärarna, varför ingriper ingen, så här kan det inte vara!?”.

Jag nämnde Michael Haneke. Varför gjorde jag det? Ja, det kan ha att göra med den där statiska kamera som betraktar det som sker i filmen. Är inte Haneke ganska förtjust i den statiska kameran? Det blir liksom en kamera som objektivt övervakar skeendet utan nån känslomässig koppling. Ungefär så kände jag.

Jag kände länge att jag var på filmens sida om man kan uttrycka sig så. Nånstans kände jag för både den nallebjörnslika pappan och den söta dottern och ville att allt otrevligt skulle vändas till nåt sorts hopp. Nu skedde inte riktigt det och när filmen (plötsligt) tog slut så viftade jag med mina händer som Zlatan brukar göra när han är missnöjd med nåt. Jag menar: ge mig nåt mer, att världen är fel och cynisk och otäck och elak och… det vet jag redan. Ge mig hopp. Det gjorde inte Smärtgränsen. Men det var en bra film och därför blir det en trea.

3/5

Även Sofia skriver om Smärtgränsen idag och jag rekommenderar att ni klicka er dit och kollar vad hon tycker. Tidigare har även Movies – Noir skrivit om filmen.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Ping-pongkingen

10 september, 2013 4 kommentarer

Ping-pongTitel: Ping-pongkingen
Regi: Jens Jonsson
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Med anledning av att jag nyligen såg Snabba Cash III så kommer innan min recension av den en gammal recension av regissören Jens Jonssons förra film.

Jens ”kortfilmskingen” Jonsson har gjort sin första långfilm och för den vann han pris i Sundance trots strömavbrott och upprörda känslor över fult ord på amerikanska flaggan (se bild till vänster, om ni är skarpsynta). Filmen då? Jo, helt klart en egen film som känns personlig. Långt ifrån Beck och landsortsdramer, vilket är uppfriskande. Scenografin med ljusa pastellfärger gör att filmen får en speciell känsla. Tonen är långsamt komisk och samtidigt lite melankolisk.

Filmen påminner en hel del i stilen om Jonssons tv-serie God morgon alla barn som jag gillade bättre faktiskt (en fyra i betyg om man ska snacka betyg). Uppfriskande också med för mig helt okända skådisar. Det är fantastiskt skönt att slippa Michael Nyqvist, som jag gillade i t ex Tillsammans men som nu känns trött. Nu kanske det låter som om det blir ett högt betyg till Ping-pongkingen men som helhet räcker det inte till mer än en helt vanlig trea. Men gott så. Det är bara att fortsätta, Jens! (min kommentar: och jag tror inte det blev riktigt den fortsättning du hade tänkt dig, Jens)

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , ,

WKW: 2046

9 september, 2013 4 kommentarer

2046Titel: 2046
Regi: Wong Kar-wai
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Då är det dags att avsluta WKW-temat… men håll ut. På lördag kommer min recension av Wong Kar-wais senaste film, martial arts-eposet The Grandmaster.

Wong Kar-wais uppföljare till In the Mood for Love – ja, jag kallar det faktiskt en upföljare även om regissören själv inte vill kalla 2046 för det. Hur som helst, här får vi återigen träffa författaren Chow som spelas av Tony Leung. Det har gått tre år sen hans misslyckade kärleksaffär med en gift kvinna spelad av Maggie Cheung. Effekterna är tydliga. Chow är nu en playboy som avverkar kvinnor på löpande band. Samtidigt skriver han på en roman som heter ”2046”, samma nummer som hotellrummet hade där de två älskande från In the Mode for Love träffades.

Filmen är som sig bör en ganska lös historia utan nån vidare struktur. För WKW verkar det mer handla om att försöka gestalta känslor och stämningar och inte så mycket om att få till en smart historia från A till B. Ibland funkar det, som i filmer som Chungking Express och Helgon i neon, men här stördes jag av stilen som kändes pretto-poetisk om ni förstår vad jag menar. Författaren Chow träffar ganska intressanta kvinnor som han dock håller på armlängds avstånd. Jag hade gärna velat veta mer om dessa kvinnors historier men de passerar liksom bara revy i Chow själviska värld. Fast det var ju förstås WKW:s mening – tror jag.

Kvinnorna spelas av bl a undersköna Zhang Ziyi och Faye Wong. Zhang Ziyi spelar en prostituerad kvinna om blir kär i Chow som dock inte direkt besvarar kärleken utan föredrar att betala henne efter deras möten. Faye Wong spelar Chows hyresvärds dotter som, till faderns stora förtret, är kär i en japan. Dessa historier får egentligen ingen upplösning utan rinner ut i sanden, vilket jag tyckte var lite synd… jo, förresten, nu när jag tänker efter så fick nog historien med den kärlekskranka japanen sin upplösning fast det sades liksom bara i en bisats.

Chow skriver sin roman ”2046” där folk åker med ett mystiskt tåg till år 2046 eftersom man där kan återuppleva glömda minnen för evigt. Det kändes som Chow här försökte bearbeta det som han upplevde med Maggie Cheung i In the Mood for Love. Istället för att ta itu med sig själv så skriver han sin bok, men det kanske funkar det med i slutändan.

Fotot i filmen står som vanligt Christopher Doyle för och därför är det förstås riktigt vackert och lever sitt eget liv, men kanske inte så bra som i WKW:s tidigare samarbeten med den australiensiske (numera mer kinesiske) fotogurun. Kanske dags för WKW att jobba med nån annan. Ett citat från herr Doyle:

”I feel that 2046 is unnecessary, in retrospect. I think probably Wong Kar-wai realized that somewhere, and that’s why it took so long. You do realize that you have basically said what you needed to say, so why say more? I feel that way. I think you have to move on.”

Jag kan hålla med. Det som skulle sägas sas i In the Mood for Love. 2046 får en svag trea från mig. Knappt sevärd men intressant om man gillar WKW. Den innehåller vissa scener som är pärlor men som helhet blir det för löst och svagt. Det kändes ungefär som Days of Being Wild där helheten inte heller funkade riktigt.

3-/5

PS. Efter att ha läst om 2046 på Wikipedia så förstår jag att Days of Being Wild faktiskt är första delen i en sorts trilogi där In the Mood for Love och 2046 är de följande delarna. I Days of Being Wild är Su Li-Zhen, Maggie Cheungs karaktär, en av huvudpersonerna (Chow är bara med i en kort sekvens); i In the Mood for Love är Su Li-Zhen och Chow båda i centrum; i 2046 är det Chow som är huvudpersonen (Cheungs karaktär är knappt med förutom några korta klipp).

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Romantik, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Pansarkryssaren Potemkin

6 september, 2013 8 kommentarer

decadesEfter att ha hört Henke prata om ett kommande projekt som han skulle göra ihop med Movies – Noir så kände jag mig inte speciellt sugen på att delta aktivt. Det kändes lite som när man får en telefonförsäljare på halsen. ”Tack men nej tack. Jag kan gå in och kolla på nätet senare och så får vi se”. Och så blev det. När Henke och M-Noir skrev om det kommande monsterprojektet så läste jag deras beskrivningar om vad det hela gick ut på… och blev nyfiken, så pass nyfiken att jag tänkte att det kunde vara kul att haka på.

Vad betyder det? Jo, det betyder att jag de två första fredagarna varje månad (förhoppningsvis) kommer att skriva om två för mig nya filmer som jag inte har sett tidigare. Projektet går ut på att se filmer som man har missat från olika decennier, med start på 1920-talet för att sen arbeta sig framåt i tiden. Henke och M-Noir kommer att skriva om en film varje fredag. Själv nöjer jag mig med de två filmerna som är gemensamma, som båda två kommer att skriva om. Om jag redan sett en utvald film så kan det hända att jag ser om den och skriver om den utifall att jag inte skrivit om den på bloggen tidigare.

Det som är extra kul med projektet tycker jag är att man slipper välja film själv, haha. Det är lite av en lyx att nån väljer åt en. Om den är bra, ja, då är det kul. Om den är dålig, ja, då kan man alltid skylla på att nån annan har valt den. Så då kör vi.

****

Potemkin3Titel: Pansarkryssaren Potemkin
Regi: Sergej Eisenstein
År: 1925
IMDb | Filmtipset

Först ut var Pansarkryssaren Potemkin från 1925, en film jag hört väldigt mycket om men egentligen inte visste nånting om förutom att den innehöll en scen med en barnvagn som rullar ner för en lång trappa i Odessa. En scen som kopierats och hyllats ett antal gånger i en mängd filmer.

Det första jag insåg när jag läste om filmen och började titta på den var att det var en propagandafilm, vilket jag inte heller hade fattat tidigare. Filmen, som är baserad på verkliga händelser, skildrar ett uppror mot tsarryssland som ägde rum bland matroser på ett örlogsfartyg 1905, ett sorts förspel till de ryska revolutionerna 1917. Männen på skeppet får usel mat, köttstycken där maskar glatt kryper omkring. Skeppets doktor kallas dit men anser att det inte är nåt fel på maten. Missnöjet kokar och till slut är myteriet faktum.

Som vanligt i äldre filmer så var det intressant att studera vissa detaljer i miljöer eller hur saker fungerade. Just här så fanns det några guldkorn som t ex hur glasögonen såg ut på den här tiden eller borden ombord på Potemkin som var upphängda i rep för att motverka effekten från vågorna.

Propagandafilm var det. Det är en skickligt gjord propagandafilm. Den är gjord med en effektiv berättarteknik som skulle platsa i vilken Neill Blomkamp-film från 2013 som helst. Det är lite lustigt hur den här filmen hyllas som världens bästa nånsin, eller åtminstone den mest inflytelserika. Stilen i filmen är oerhört överdriven. Matroserna är goda, officerarna och tsarens soldater är ooonda. Om filmen gjorts idag hade alla klagat på hur förenklad den var. Jag tänker t ex på det jag hör om en film som Elysium. Men nu snackar vi ju om en stumfilm från 1925 så då får man vara förenklad och övertydlig. Fast grejen är alltså att jag gillar Pansarkryssaren Potemkin – och jag gillar Elysium också. Haha, det kanske finns ett samband där.

Under filmens gång och under vissa scener, speciellt mot slutet, så tänkte jag en del på en regissör som Michael Bay. Stilarna är väldigt lika, vilket känns roligt och märkligt med tanke på vad de olika filmerna ska representera och stå för. Regissör Eisenstein vet hur man med musik och bilder bygger upp en pampig stämning. Det blir mer och mer uppumpat och pompöst. Det var kul att se i en så här pass tidig film. För mig känns den väldigt modern i sitt sätt att skapa känslor och spänning. Ytterligare en detalj som kändes modern är hur Eistenstein jobbat vid klippbordet. T ex finns en scen när Potemkin är på väg in i hamnen i Odessa och invånarna strömmar ner mot hamnen. I en bild får vi först se en helt öde och tom trappa. I nästa klipp är den full med folk som hastar nedåt. Inget speciellt kanske men ändå effektivt berättat.

Potemkin2Potemkin1

Det mest effektiva, har regissören Sergej Eisenstein förstått, är att ibland dröja kvar vid människors ansikten. Det här var nåt som stack ut. Vilka ansikten vi får se! Det fanns nåt magiskt över dessa (och då syftar jag inte bara på mustascherna). Skådespelarna gör faktiskt magnifika insatser. Ta t ex de onda officerarna på skeppet Potemkin. Haha, de framställs verkligen som genomonda, speciellt i jämförelse med en ung lidelsefull matros som börjar gråta i sin hängkoj.

Även under den berömda scenen vid Odessa-trappan är det väldigt tydligt vilka som är onda och vilka som är goda. De onda soldaterna förblir ansiktslösa medan de goda revolutionärerna blir personer då ansiktena visas i stor närbild. Ett oskyldigt spädbarn används t.o.m. för att understryka detta ännu mer. Haha, helt underbart. Scenen är väl uppbyggd när det gäller klipp och musik. Skräcken och paniken går fram bra. Jag tyckte kanske scenen slutade lite väl abrupt utan ett riktigt avslut, och det kanske beror på att det var en händelse som i själva verket aldrig ägt rum i verkligheten. Men allt för bästa propagandaeffekt.

Filmen är givetvis fylld med symbolik. På skeppet finns en ortodox präst som försöker stävja upproret med sitt kors. Det funkar så där. Religion är alltså fel. Vi har även en matros som blir en klockren martyr. Ja, det blir ju nästan inte symbolik när det är så direkt berättat. Nåt som inte kändes övertydligt var några av filmens repliker. Nu är det ju en stumfilm men vi får ju då och då se skyltar med replikerna i textform. Det finns en replik som jag minns speciellt just för att den kändes tagen från en film av idag. När matroserna klagar på maten så säger en av dem: ”Inte ens ryska krigsfångar i Japan får så här dålig mat!”.

3+/5

Vad tyckte Henke och Movies-Noir om Pansarkryssaren Potemkin? Blev de helt sänkta eller flöt filmen på bra? Kolla in här:

Fripps filmrevyer
Movies – Noir (som även designat den snygga loggan uppe till höger)

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Historisk film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

WKW: Days of Being Wild

3 september, 2013 Lämna en kommentar

Days of Being Wild

WKW- och Christopher Doyle-vackert

Titel: Days of Being Wild
Regi: Wong Kar-wai
År: 1990
IMDb | Filmtipset

WKW-veckan fortsätter med Days of Being Wild…

Det här var den första WKW-filmen med foto av gurun Christopher Doyle och den handlar om Yuddy, en playboy (typ) spelad av Leslie Cheung (som tragiskt nog tog livet av sig i april 2003). Hmmm, egentligen händer inte så mycket… Yuddy åker till Filipinerna för att hitta sin biologiska mor och Andy Lau spelar en polis (väl?) som följer med av nån anledning. Haha, jag märker att jag har svårt att berätta om vad som faktiskt händer i filmen och det är väl ett kännetecken så gott som något att man har sett en film av Wong Kar-wai. Det handlar mer om att skapa stämningar (ofta lite bitterljuva och melankoliska sådana). Den direkta handlingen kan man nog glömma.

Det här kändes mer som en WKW-film, mycket pga av Doyles foto skulle jag tro. Men, liksom i As Tears Go By, så känns det att det är en tidig film. WKW letar liksom fortfarande efter sin stil. Några prylar kändes verkligen som WKW, t ex när Leslie Cheung i början uppvaktar Maggie Cheung vid ett fik (liknande det i andra WKW-filmer) och bestämmer att en viss minut skulle tillhöra de två.

Jag gillade även delar av fotot och vissa scener som sticker ut. För er som sett filmen: när Leslie Cheung går i slow motion på en grusväg i en palmskog (jag vet inte riktigt varför men sån är jag), en turkos palmskog som vi passerar i början och slutet av filmen, en kameraåkning från gatan, förbi en häst, upp till en restaurang, och efterföljande flykt över tak. Dessa scener och den allra sista med Tony Leung gör att filmen trots allt får godkänt.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

WKW: As Tears Go By

2 september, 2013 2 kommentarer

As Tears Go ByTitel: As Tears Go By
Regi: Wong Kar-wai
År: 1988
IMDb | Filmtipset

Efter att ha sett Wong Kar-wais martial arts-fiasko The Grandmaster på Malmö Filmdagar (recension kommer 14 september) så kände jag för att återupprätta lite av WKW:s heder. Jag letade därför upp mina gamla recensioner av de filmer jag har sett. Först ut, WKW:s första långfilm As Tears Go By med bl a en ung Maggie Cheung. Under de kommande dagarna kommer jag publicera ytterligare sex WKW-recensioner.

I Wong Kar-wais debut spelar Andy Lau en hitman i den undre världen i Hongkong. Han får besök av sin tjejkusin (Maggie Cheung) och har samtidigt problem med en hetlevrad bror.

Mjaha, det här kändes verkligen som en debut. Bitarna har liksom inte fallit på plats än så länge. Det enda som kändes riktigt WKW-aktigt var väl kanske hur musiken (bl a Berlins Top Gun-låt på kantonesiska (?) med refräng på engelska) användes i vissa partier. I övrigt var det lite b-aktigt ibland tyckte jag. Hafsigt på nåt sätt. Jag störde mig lite på Laus brorsa som spelade över på typiskt Jackie Chan-vis, även om det inte var Jackie Chan.

Det var ändå kul att se Lau och Cheung i tidiga roller. Jag tycker t ex Cheung ser helt annorlunda ut här än i senare filmer (kanske yngre helt enkelt, doh). De gör båda bra insatser och deras kärleksaffär (eh, kusinskap till trots), och Laus förhållande till sin bror, gör det ändå till en godkänd film.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , ,

We Steal Secrets: The Story of WikiLeaks

22 augusti, 2013 5 kommentarer

AssangeTitel: We Steal Secrets: The Story of WikiLeaks
Regi: Alex Gibney
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Efter att jag sett We Steal Secrets: The Story of WikiLeaks på Stockholm Filmfestivals förhandsvisning kände jag mig äcklig och trött. Jag ville åka hem och ta en dusch, vilket jag gjorde. Detta är historien om WikiLeaks. Det är historien om en grupp tragiska eller trasiga människor som ingår eller har ingått i den organisationen eller som påverkats av den. Vi får berättat för oss om hur Julian Assange (aka Den Vithårige Galningen) som tonåring med linux-hästsvans härjade på Internet innan Internet var Internet och så småningom grundade WikiLeaks. Till en början framstår Julian som en smart och (nästan) sympatisk figur som vill avslöja obekväma sanningar – och avslöja obekväma sanningar gör han eller han ser i alla fall till att de blir publicerade. Vi får bl a se den obehagliga filmen inifrån en amerikansk helikopter då dess skytt dödar civila i Irak. Det filmklippet ger mig en läbbig datorspelskänsla, kanske en känsla som delas av skytten på helikoptern, och kanske ett sätt att hantera situationen för samme skytt.

Den där helikopterfilmen var en del av ett stort material som läcktes av en den andra huvudpersonen i filmen, den sorgsna figuren Bradley Manning. Manning är bög, vill vara kvinna, tar värvning i armén, vantrivs i armén, klarar inte av allt material som han tar del av. Hans jobb gick ut på att leta efter information för att hitta terrorister. Detta gjorde att Manning hade tillgång till en stor mängd hemligt amerikanskt hemligt militärt material. Till slut, i nån sorts desperation, läckte han information till WikiLeaks samtidigt som han chattade om saken med den amerikanske gråhackaren Adrian Lamo. Lamo var typ den enda som han kunde tala om saken med.

Dokumentären är gjord av en snubbe som heter Alex Gibney som verkar vara en filmmakare som fokuserar på samtida historier om vårt samhälle, att försöka blottlägga sanningar som andra försöker dölja. Gibney fick en Oscar för dokumentären Taxi to the Dark Side som handlar om en afghanistansk taxichaffis som slogs till döds av amerikanska soldater i ett fångläger. Iiiiinte några lätta frågor direkt. Kan man säga att Gibney är en amerikansk Stefan Jarl? Ja, det kanske är en bra jämförelse.

Ju längre den långa filmen pågick ju mer funderade jag på om Gibney skulle ta upp Assanges sexskandal i Stockholm. Inledningsvis får man känslan av att det är en pro-Assange-film men efterhand ändras detta. Filmen är en objektiv skildring av Assange och detta är inte till Assanges fördel. Han är ett svin, det är inte svårare än så. Som sagt, jag kände mig äcklad av filmen.

En sak som fascinerad mig är hur filmen på ett väldigt bra sätt visar hur till synes små saker, till synes små människor hänger ihop med och orsakar stora globala världshändelser och hur dessa händelser sen påverkar andra ”små” människor. En annan bra sak med filmen är att den låter ”bägge” sidor att komma till tals och inga framställs som ”galningar” eller ”extrema”. En av de talking heads som förekommer i filmen var en en öppenhjärtig och underhållande amerikan. Någon som vet vem det var? Jag pratar inte om den f.d. militären utan om den andra.

Filmens problem är att den – hur intressant den än är, hur många ”sanningar” den än för fram – är för lång, för resonerande, för lik ett förlängt Rapport-reportage. Jag tycker heller inte riktigt uppdelning mellan Assange och Manning funkar. Vem fokuserar filmen på? Jag får träsmak, vilket i och för sig inte är så svårt på biografen Skandia. Jag hade hellre sett filmen hemma SVT Play-soffan. Jo, förresten, plötsligt, i slutet av filmen, så försöker Gibney få fram känslor när Lamo gråter över att han angav Manning. 2 little 2 late (istf 2 fast 2 furious), och det blev nästan provocerande och spekulativt än något annat.

3-/5

Andra som skriver om The Story of WikiLeaks idag är Henke och Fiffi.

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , ,

Elysium

21 augusti, 2013 22 kommentarer

Elysium

Himmel

Titel: Elysiumfilmspanarna_kvadrat
Regi: Neill Blomkamp
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Den första filmspanarträffen efter semestrar och annat trams inleddes efter en snabbfika med en titt på Neill Blomkamps science fiction-film Elysium. Först vill jag, precis som Jessica gjorde på det efterföljande pubhänget, konstatera att det är roligt att det kommer så många sf-filmer just nu. Vad har vi sett? Star Trek Into Darkness, Oblivion, After Earth, Pacific Rim bl a. Sen känns det även som att superhjältefilmerna har fått mer sf-inriktning vilket jag tycker är trevligt. Det gäller t ex Iron Man 3, Man of Steel eller The Wolverine.

Neill Blomkamp är en ung sydafrikansk regissör med bara en tidigare långfilm under bältet. Den filmen är i och för sig inte vilken film som helst. Blomkamps District 9 kom 2009 och gjorde succé bland kritiker (och publik också om jag minns rätt?). Själv tyckte jag den var riktigt bra även om jag inte kunde låta bli att störa mig lite på mockumentärstilen som filmen inleds med. Nu får man väl nästan kalla Blomkamp en sorts golden boy inom filmindustrin, speciellt med avseende på hans arbete med datoranimerade effekter (cgi på svenska).

District 9 var en politisk film som med hjälp av ett science fiction-scenario drog paralleller med vårt samhälle och pekade på problem som existerar (rasism, apartheid, flyktingar, mm). Elysium skiljer sig inte i det avseendet. Ungefär 150 år framåt i tiden är Jorden ett överbefolkat helvete, mer eller mindre. Miljöförstöring har gjort luften dålig, L.A. har förvandlats till en kåkstad, folk pratar spanska (som om det skulle vara nåt dåligt…), arbetslösheten är stor, osv, osv.

På en gigantisk rymdstation, Elysium, har de som kan, dvs de rika och privilegierade, tagit sin tillflykt. Här bor de med avancerad teknologi, sjukvård som i princip ger evigt liv vad det verkar, i en slick värld som till viss del liknar The Capitol i The Hunger Games. Max (Matt Damon) har precis kommit ut efter ett fängelsestraff och sliter nu på en fabrik som producerar robotar och annat teknologi för Elysiums räkning. Även om Max tycker livet är monotont, slitigt och tråkig så är han är en av få som har jobb. Men… efter en strålningsolycka på fabriken har Max plötsligt bara fem dagar kvar att leva. Hans enda hopp är att ta sig upp till Elysium för att där hela sig själv i en s.k. Med-Pod. Samtidigt på Elysium planerar (försvars?)ministern Delacourt (Jodie Foster) en kupp för att själv bli president. Även om man lever i fred, välstånd, hälsa så har man inte blivit av med girighet.

”I promise you, one day I’ll take you to Elysium.”

De första kanske 45 minuterna av filmen är jag helt uppslukad av filmen. Jag stortrivs. Jag älskar de båda miljöerna som vi får uppmålade för oss. Först det skitiga och överbefolkade Los Angeles där folk antingen är biltjuvar eller jobbar på robotfabriken. De flesta som jobbar för olika myndigheter är robotar, och det innefattar läkare, säkerhetspersonal och övervakare. Apropå övervakare så får vi en härlig scen när Max besöker sin för att försöka förklara ett tumult som uppstod vid en säkerhetskontroll när han skulle ta bussen till jobbet. Personlig service… NOT. Som kontrast har vi världen uppe på Elysium. Här har man skapat ett evigt förortsparadis med grönt gräs, blått vatten och vita hus i en artificiell jättebiosfär, eller ett jättebiohjul kanske det ska kallas.

Inledningen av filmen är i mångt och mycket ett socialrealistiskt drama om Max där han försöker hanka sig fram för att kanske nån gång få ihop pengar till att åka till Elysium. Det är nåt han har drömt om ända sen han var liten pojk, då han ofta tittade upp mot himlen och Elysium. Så nära men ändå så långt bort. När actionen väl sätter igång är jag länge helt med i filmen. Det är spännande, det är snyggt, det är en kamp mot klockan.

Som politisk allegori tycker jag filmen funkar. Att på det sättet som görs i filmen sätta samtida frågor i fokus funkar för mig. Det som skildras i Elysium är inte långt ifrån den värld vi lever i. Det är bara att titta på EU och de murar som byggs upp och de flyktingar som via livsfarliga rymdfär… eh båtturer försöker komma in via Medelhavet. Eller glutta lite på hur det funkar i USA med dess (sjuka) sjukvårdssystem.

LA

Helvete

Skurk i filmen är förutom Delacourt själv hennes hantlangare Kruger som nere på Jorden står redo att utföra hennes order. Kruger spelas av samme Sharlto Copley som gjorde huvudrollen i District 9. Kruger är en riktigt obehaglig karaktär, givetvis genomond och fullständigt galen.

Filmen är som sagt länge väldigt bra. För mig tappar den tyvärr mot slutet då händelserna blir mindre intressanta. Det blir mer av standardaction plus att det politiska budskapet målas med lite väl breda penslar (barn springande i slomo i vattenpölar, nja). Action i sig behöver inte betyda att det är nåt fel. Den action som förekom under första timmen var riktigt spännande och nervig. Problemet är att t ex slutfajten mellan Kruger och Max uppe på Elysium är filmad med superskakig kamera och klipparen fått fnatt i klipprummet.

Jag vet inte om filmmakarna inte riktigt vetat hur man skulle sy ihop slutet. Det stressas liksom igenom och vissa saker som händer känns ologiska. Jag ska inte gå in på några detaljer här men med tanke på antalet roboter vi sett under filmen känns det konstigt att de alla verkar ha tagit fikarast under de sista 20 minuterna. Delacourt (Jodie Foster som gör en solid insats) försvinner lite väl snabbt ur handlingen också utan nåt riktigt avslut.

Det är nära nära nära att jag delar ut en svag fyra men det landar till slut på en stark trea till Elysium, som jag tyckte var snäppet bättre än District 9 (ja, Sofia!). Förresten, att jag inte nämnt den kvinnliga rollfiguren Frey är ingen kritik mot Alice Braga, som spelade rollen, men det visar att det var en tråkigt skriven roll. Frey är Max gamla kärlek med en sjuk dotter, och som rollfigur är hon ganska meningslös och bara nåt för Max att rädda och skydda.

Betyg hel Betyg hel Betyg halv
eller uttryckt i siffror 3+/5

Vad tyckte mina bloggkompisar? Fågel, fisk eller mittemellan?

Filmparadiset
Har du inte sett den? (podcast)
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fredrik on Film
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Movies – Noir

Arkiverad under Action, Betyg 3, Drama, Dystopi, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Fast Five

16 augusti, 2013 10 kommentarer

JumpTitel: Fast Five
Regissör: Justin Lin
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Jag vet inte varför jag blir förvånad över att filmen börjar direkt efter händelserna i fyran. Den filmen slutade ju mitt i ett skeende så det borde ha känts naturligt att ta vid där men det är inte så vanligt att man gör så. Inte så direkt i alla fall. Det brukar alltid börja med en flashback. Den inledande scenen i Fast Five är en ren fortsättning på den sista scenen i Fast & Furious.

Jag hade inte heller nån aning om att The Rock, ja, eller Dwayne Johnson som han kallar sig när han inte är brottningsskådis, skulle vara med. Jag hade ju sett att han skulle vara med i sexan men när han dök upp även i femman så var det en positiv överraskning. Jag kallar honom The Rock i fortsättningen. Det blir enklare så. Hur som helst, The Rock har en härlig charm, det är bara att medge.

Det första vi konstaterar är att Brian (Paul Walker) nu är en fullvärdig medlem av Doms gäng. Han är Doms syster Mias pojkvän (ja, och mer än så visar det sig) och han är den som leder fritagningen av Dom (Vin Diesel om nån missat det) i filmens inledning. Han har nu helt lämnat sin lojalitet med polisen, FBI, eller andra myndigheter, bakom sig. Han har hittat hem. Till sin familj.

Efter att ha räddat Dom från sitt 25+ år långa fängelsestraff styr gänget kosan till Rio. Där sammanstrålar man med Doms gamla kompis Vince (Matt Schulze i repris från första filmen). Efter diverse händelser får Doms team chansen att sno 100 miljoner dolares från en knarkkung (det är alltid en knarkkung; här heter han Reyes). För att lyckas med det så utökas teamet och vi träffar återigen Han Seoul-Oh (Sung Kang), Roman Pearce (Tyrese Gibson), Tej (Ludacris) samt pajasarna Leo (Tego Calderón) och Santos (Don Omar). Ny medlem i teamet är Gisele (Gal Gadot) som vi ju lärde känna i fyran. Hmm, det är verkligen många lojaliteter att hålla reda på här. Polisgänget, Doms gäng och sen finns det alltid ett skurkgäng, och folk byter gäng som man byter underkläder.

The Rock var det. Var kommer han in i bilden? Jo, han spelar en Luke Hobbs, amerikansk myndighetsagent med uppdrag att fånga in den förrymde brottslingen Dom. Han är snart Doms team på spåren och i Rio samarbetar han med den lokala polisen Elena Neves (Elsa Pataky) för att slutligen, efter envetet arbete och med passion, sätta dit Dom (lite The Fugitive-känsla här). Även när det gäller Hobbs och Neves så är det här med lojaliteter ett problem (alltså för rollfigurerna, inte mig). Vad är viktigast? Att fånga Dom eller kanske att sätta stopp för knarkkungen Reyes? Eller både och?

Solid as a...

Solid as a…

En sak jag kanske har lite problem med i filmen är att både Brian och Mia (Jordana Brewster) blivit ”kriminella” lite väl enkelt. Det finns ingen förklaring. Det skulle i såna fall vara det där med familjen. Dom är kriminell. Om man är en del av Doms familj så får man helt enkelt bli kriminell själv också. Jag tycker kanske det saknas (starka) uppgörelsescener här. Jag vill se Brian och Mia göra upp med Dom och sen acceptera faktum.

Vince var en punk i första filmen och han är en punk här också. Vince är helt enkelt en idiot (kärt barn har många namn) och jag gillade honom aldrig i den första filmen och jag gillar honom inte här. Han är bara irriterande. Nåväl, låt oss glömma Vince…

Jag släpper alltså den tanken och skrattar högt resten av filmen.

Hahaha, det är helt otroliga saker de sysslar med här. Doms team gör det inte enkelt för sig. Varför alltid råna saker som rör sig? Men visst, det är ju kanske mindre säkerhet då, bara man lyckas ”ta sig ombord”. Men som sagt, helt galna saker hittar de på. Jag gillade hela den långa sekvensen med tågrånet i början av filmen. En sekvens som avslutas på ett sagolikt sätt då Dom och Brian gör ett nätt litet bilhopp ner i en flodravin. Åh, det är bara för bra. När jag tittar på klippet nu igen så kan jag inte låta bli att le stort. Det är nästan så filmen får en fyra bara för den sekvensen.

Lite kul är att filmen i början kör såna där typiska spanska gitarrer (Babel-gitarrer brukar jag kalla dem; de förekommer även i Snabba Cash-filmerna) för att sätta en melankolisk ödesmättad stämning. Språket är dock portugisiskt i Rio och det bidrar till en mysig stämning. Jag förstår att man ofta använder portugisiska i reklamfilmer för vad det nu än är man gör reklam för (i svartvitt).

Rios favela gör sig väldigt bra på film. Jaktscenerna härifrån är underbara. Men varför måste man alltid luftspringa när man hoppar från ett hustak till ett annat? Well, jag får kanske fråga Carl Lewis, men som jag har förstått det så kan du inte påverka hopplängden i luften. Efter uthoppet handlar allt bara om att förbereda landningen. Nu vet jag att längdhoppare idkar sig av just den s.k. springstilen men den kräver träning, en träning som varken Vin Diesel eller Tom Cruise har.

När väl The Rock träder in i handlingen så är det The Rock vs. Vin Diesel som gäller. Dom har sitt krucifix runt halsen, Hobbs har sin agent-badge. De båda har en bra fajt (The Rock gör t.o.m. en kip-up) . De känner båda en respekt för varandra, ungefär som u-båtskaptener på film brukar göra (eller som Harrison Ford och Tommy Lee Jones gjorde i The Fugitive). Fast jag måste ändå säga att det nästan blir löjligt när Hobbs samarbetar med Dom och gör diverse ologiska eftergifter i slutet.

När det gäller de kvinnliga karaktärerna så måste man ändå säga att man har ryckt upp sig. Rio-polisen Elena, Gisele och Mia är riktiga rollfigurer. Nu är väl Mia lite väl Maria-lik återigen och dessutom är hon gravid (spoiler!) med Jesus-barnet och Dom är Fadern och Brian är pappan Josef och vem är Den Heliga Anden? Hobbs? Haha, ja, nu går jag kanske lite väl djupt där inget djup finns. Uppdatering: Givetvis är det Letty som är Den Heliga Anden.

I slutändan, det filmen handlar om är familjen, Familjen, FAMILIJEN. Dom är så himla glad och nöjd här, när hans familj börjar komma samman med Brian, Mia och barnet. Det är bara Letty som saknas (men om man bara kollar hela eftertexterna så…).

Vi bjuds även på over the top-action som är riktigt underhållande. Och eftersom det inte förekommer nån street racing (om jag minns rätt) så får vi ej heller scener med tjejer dansande i hotpants framför bilar innan racet ska börja. Fast jag kan minnas fel. 😉 Det är väldigt nära fyran här. Kanske en omtitt nån gång ge ett sista lyft?

tiretiretiretire_halv

Arkiverad under Action, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Fast and the Furious

12 augusti, 2013 16 kommentarer

FF_loggaDet spelade ingen roll vad nån sa om The Fast and the Furious-filmerna, Joel inkluderad. Jag skulle bara inte titta på dessa filmer. De var under min lägstanivå. Jag ”visste” att jag inte skulle gilla dem, så varför titta? Det handlade om trams, om trash, om trimmade motorer, om trimmade brudar, och om en hjärndöd story. Framförallt var jag säker på att jag skulle tycka de var tråkiga. Jag behövde inte se detta. Men så…

…jag minns inte vilken film det var jag såg på bio men innan den så visades trailern för Furious 6 och jag var hooked. Trailern var så over the top och galet bra att jag la mig platt. Vad är det här för nåt?! Jag bara måste se den här filmen på bio. Det värsta är att jag är funtat så att jag inte kan se film nummer sex i ordningen i en franchise utan att se de föregående fem. Så, då var det bestämt: jag skulle se hela The Fast and the Furious-filmerna och sen avsluta med sexan på bio. Tjoho!

Jag måste även ge cred till Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord. Hennes genomgång och det faktum att hon har hälsan i behåll (till synes) bidrog till att jag vågade mig på projektet. Här hittar ni hennes intryck av The Fast and the Furious-serien.

Första steget i projektet var att hitta filmerna via nätet lagligt. Det gick hyfsat. Jag meddelar slutresultatet när jag skrivit om de fem första filmerna.

****

Paul WalkerTitel: The Fast and the Furious
Regissör: Rob Cohen
År: 2001
IMDb | Filmtipset

Då rivstartar vi temat med den första filmen i serien. The Fast and the Furious kom alltså 2001 och det är ju ett tag sen. Det lustiga är att jag inte känner att den är daterad alls. Den känns modern men det är kanske för att jag inte har så mycket koll på den lustiga (ehe) utvecklingen inom street racing och hur man boostar motorer med dikväveoxid.

Vem är huvudpersonen i den här första filmen? Ja, för mig är det Paul Walker som undercoverpolisen Brian O’Conner som ska streetrejsa (streetracesa, streetracea, streetraca, köra gatlopp?) till sig kunskap om vilka det är som ligger bakom heisterna mot lastbilstransporter i Los Angeles. Han blir kompis med den bästa streetracern (streetrejsern, streetföraren, gatloppsförare?) i L.A.: Dominic Toretto (Vin Diesel). Eller ja, han kärar ner sig i Doms syster Mia (Jordana Brewster) och blir ju då tvungen att visa sig värdig för Dom.

Den första filmen som jag gör kopplingar till är faktiskt Star Wars Episode I: The Phantom Menace. Jag fick samma vibbar här som när Anakin skulle rejsa på Tatooine. Det ska meckas lite, man ska trimma sina motorer, och när loppet är igång är det fula tricks som gäller. Jag tänker även lite på Star Trek och allt mumbojumbo om hur man får sin warp(motor) att bli mer effektiv.

Paul Walker är som skådis ungefär lika mesig som den förskräckliga ungen som spelade Anakin i The Phantom Menace och The Fast and the Furious är faktiskt som en barnfilm (men på ett positivt sätt). Men faktum kvarstår: Walker är en riktigt stel skådis, i alla fall i den här filmen. Allt han har är ett blonderat surfarhår och ett par isblå ögon.

Car crashDet jag gillar med filmen är att man stenhårt kör med sin stil. Som jag sa, det är som en barnfilm. Jag noterade att bilarna i filmen nästan hela tiden kör i formation, trots att det inte finns nån anledning förutom att det ser snyggt ut. Vi bjuds nästan på lite Disney-känsla när Dom med gråten i halsen (eller i min hals? haha, närå) visar upp bilen som hans pappa och han själv byggt. ”Me and my dad built her”. Det mesta som händer är osannolikt och krystat men av nån anledning så blir det bra.

Apropå andra filmer som jag gör kopplingar till: den film som jag främst tänker på är ju Kathryn Bigelows Point Break. Vi har en undercoverpolis som börjar fundera på sina lojaliteter. Han trivs ju riktigt bra med sin nya ”familj” (och just familj är nåt som vi kommer återkomma till i serien). Vi har även frågan om det faktiskt är Dom och hans gäng som ligger bakom rånen, precis som i Point Break. Jag minns inte riktigt hur det var i Point Break men här blir ju Walker också på klassiskt undercover-vis lämnad i sticket och får klara sig själv. He’s on his own.

Jag har börjat göra noteringar på papper när jag ser filmer hemma (inte på bio, där går gränsen). En sak jag noterade när jag såg The Fast and the Furious är att jag gillade musiken. Bl a har jag skrivit ”Depeche Mode!”. Jag tror det var Stripped. (Uppdatering: Det var Strangelove.) Sen har jag även klottrat om att jag tror det var en låt av svenske producenten Stonebridge med också. Med andra ord: jag gillade musiken, vilket inte är nåt jag brukar påpeka så ofta.

En sekvens som stack ut, och gav lite skönt andrum på nåt sätt, var när vi anlände till Race Wars ute i öknen. Jag fick nästan intrycket av dokumentärfilm här. Det kändes som ett riktigt event, och jag antar att det är det också. Vi fick faktiskt se lite vanligt fölk i bild, utan hotpants… eller vänta, de kanske hade hotpants.

tiretiretire

Arkiverad under Action, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →