The Ballad of Cable Hogue (1970)

5 december, 2018 4 kommentarer

Nej, det handlar alltså inte om bröderna Coens senaste film, westernantologin The Ballad of Buster Scruggs, som ju nu går att se på Netflix. Men en ballad handlar det om, en ballad av Sam Peckinpah från 1970. Min text om The Ballad of Cable Hogue skrevs i oktober 2006.

Jag har sett en Sam Peckinpah-rulle där Jason Robards (inte helt ung men i alla fall yngre än i Magnolia) spelar titelrollen som en ganska misslyckad figur som efter att av sina två ”kompanjoner” blivit lämnad att dö i öknen dock har tur och stöter på ett vattenhål. Efter att ha lyckats låna pengar startar han upp en rastplats för diligensen som kör förbi precis intill. Han blir kär i glädjeflickan i den intilliggande byn samtidigt som han hela tiden har slutmålet att hämnas på de två som lämnade honom att dö.

Det här var en film som helt levde på Jason Robards insats som den i slutändan sympatiske karaktären Cable Hogue. Hogue är en inte helt smart person men han är ruggigt envis och målmedveten och nånstans har han ett hjärta av, om inte guld så i alla fall kattguld. Själva historien tyckte jag inte var speciellt engagerande, det hela rullar på utan nån vidare intensitet. Det är varken spännande, gripande eller actionpackat, däremot fånigt ibland, charmigt ibland, och med en del sköna karaktärer. Lite kul var att den s.k. slow motion-mästaren Peckinpah här använde sig av uppspeedad hastighet i en del scener (det var då det var fånigt). Betyget kan inte bli högre än en normal trea, på gränsen till en svag trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Romantik, Western Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Söndagar med Bergman: Djävulens öga (1960)

2 december, 2018 Lämna en kommentar

Denna söndags Bergman-film är Djävulens öga och i självbiografin Bilder skriver Ingmar Bergman så här om den:

”Bolaget hade köpt en dammig dansk komedi som hette ”Don Juan kommer tillbaka”. Dymling [SF-chef] och jag ingick en skamlig överenskommelse. Jag ville iscensätta Jungfrukällan som han avskydde. Han ville att jag skulle ta mig an Djävulens öga som jag avskydde. Vi var båda mycket belåtna med vår överenskommelse och ansåg att vi hade lurat varandra. I själva verket hade jag bara lurat mig själv.”

Haha, typiskt Bergman att snacka ner sig själv och sina egna filmer. Min text om Djävulens öga skrevs i april 2009.

Plötsligt kände jag att det var dags för en Bergman-film. Det blev Djävulens öga där Satan (Stig Järrel) har fått en vagel i ögat. Handling tar sats i ett, enligt filmen, irländskt ordspråk: En ung kvinnas oskuld är en vagel i Djävulens öga. Den unga kvinnan i fråga, Britt (Bibi Andersson), är förlovad och ska gifta sig och är dessutom dotter till en kyrkoherde (Nils Poppe). Don Juan (Jarl Kulle) och hans betjänt Pablo (Sture Lagerwall) får permis från helvetet av Satan och skickas till jorden för råda bot på problemet.

Djävulens öga är en lättsam film, nästan vad jag skulle kalla en komedi. Filmens känns mysig i alla fall, och till det bidrar Gunnar Björnstrand som är vår berättare/ledsagare i de metafilmsinslag som förekommer. Björnstrand kallar själv filmen för en komedi. Dramakomedi med övernaturliga inslag kanske passar bättre om man ska beskriva filmen. En tragedi är det i alla fall definitivt inte. När det gäller skådisarna så är det toppinsatser på de flesta håll. Stig Järrel är härlig som Satan. Nils Poppe är mysigare än mysig som den snälle, naive men ändå smarte kyrkoherden. Bibi Andersson är kanske en aning svagare men det kan bero på att hennes rollfigur inte var så intressant.

Även om Jarl Kulle är obetalbar som Don Juan så är relationen mellan honom och Bibi Andersson inte det som för mig blir filmens fokus. Betydligt intressantare är scenerna mellan kyrkoherdens fru (Gertrud Fridh) och Don Juans betjänt Pablo samt relationen mellan kyrkoherden (Poppe) och hans fru. En rolig scen var när Poppe lyckas lura in en liten smådjävul i ett skåp varpå han glatt och otroligt nöjt utbrister: ”Jag har en djävul i mitt skåp, jag har en djävul i mitt skåp”. Smådjävulen hade följt med till jorden för att hålla uppsikt över Don Juan och se till att allt gick som Satan ville, hehe.

Som vanligt när det gäller Bergman är dialogen skarp och välskriven. Givetvis är det en fantastiskt teatral dialog – men alltså underbar. Filmen når inte riktigt fram till fyran men en stark trea är självklar. Komedier blir sällan fyror för mig, då jag oftast inte blir gripen eller indragen på samma sätt som när jag ser en thriller eller ett drama. Om fyran ska komma så måste jag i princip skratta ihjäl mig. Men det var kul att se Bergman igen; det var ett tag sen. Jag blev sugen på att se några av de Bergman-rullar jag ännu inte har sett, och det i sig är väl ett ganska bra betyg till Djävulens öga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Lägg märke till Allan Edwall till vänster. Han spelar örondemon (!) som från helvetet kan lyssna på vad som händer uppe på jorden. I mitten ser vi Don Juan (Kulle) och till vänster Djävulen själv (Järrel).

Arkiverad under Betyg 3, Djävulsfilm, Drama, Fantasy, Film, Komedi, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

När fjärilarna kommer (2018)

30 november, 2018 4 kommentarer

När fjärilarna kommer, eller Butterflies (Kelebekler) som den kallades när jag såg den nere på Malmö Filmdagar, är en turkisk roadmovie om tre syskon som efter att inte ha pratat med varandra under flera år bilar hem till sin barndomsstad för att träffa sin åldrade far.

Att syskonen, två bröder och en syster, har fjärmat sig från varandra beror på gammalt groll; gammalt groll som givetvis kommer upp till ytan när de är mer eller mindre tvungna att spendera tid tillsammans.

Filmens inledning upplevde jag som ganska förvirrande och jag förstod inte riktigt vad som pågick. Regissören verkar vara förtjust i en udda form av humor. En humor med en dragning åt det absurda. En av bröderna var av nån anledning besatt av att leka astronaut och förstod aldrig varför eller vad det hade med resten av filmen att göra? Att jag inte riktigt greppade humorn kanske bara beror på helt vanlig tycke och smak eller så spelar det även in att filmen var turkisk. Min svenska humorgen kanske inte svänger med riktigt samma frekvens.

Efter ett tag hade jag dock vant mig vid filmens stil och lärt känna dess rollfigurer. Och en roadmovie är ju alltid en roadmovie (en favoritgenre!). Jag gillade syskonens samspel. De har inte träffat eller pratat med varandra på flera år, men ändå så känner de ju varandra och faller snabbt in i en ganska mysig jargong.

Väl framme i sin hemby bjuds vi på den absurda humorn i form av filmposterns höns. En lastbil som transporterade krut hade tydligen vält när den körde igenom byn och höns är inte kräsna om vad som kan betraktas som ätbart. Det hela får exploderande följder.

Filmens slutscen gillade jag mycket och den är en starkt bidragande orsak till att jag delar ut en trea till När fjärilarna kommer. Med tanke på hur det byggdes upp så förväntade jag mig att slutet skulle vara allvarligt och rörande. Nu blev det istället underfundigt roligt och rörande.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioNär fjärilarna kommer har biopremiär idag och om du gillar roadmovies så rekommenderar jag ett biobesök. Dessutom är det alltid, för mig i alla fall, kul att se film från andra länder än de ”vanliga”.

Det var åtminstone ytterligare två filmspanare som såg filmen i Malmö. Åsikterna går isär om jag säger så…

Fripps filmrevyer-Henke
Har du inte sett den?-Carl (på Letterboxd)

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Roadmovie Tagged with , , , , , , , , ,

The Favourite (2018)

28 november, 2018 11 kommentarer

Jag såg The Favourite redan nere i Malmö under filmdagarna. Det var en film jag hade en hel del förväntningar på. Giorgos Lanthimos är en fascinerande regissör med en väldigt speciell still på sina filmer. Hans genombrottsfilm, i alla fall internationellt, Dogtooth är i mina ögon ett mästerverk. Hans uppföljare Alper har jag inte sett och den verkar ha gått under radarn även för andra.

I och med The Lobster gick han över till att göra engelskspråkiga filmer. Med lyckat resultat för man väl lov att säga, även om varken hummer-filmen eller The Killing of a Sacred Deer når upp till samma klass som Dogtooth.

Det som för mig gör filmerna speciella är hur Lanthimos skapar helt egna universum med regler som vi inte riktigt känner igen från vår egen värld. Lite som Charlie Kaufman kanske. I både The Lobster och hjort-filmen så spelar skådespelarna under så mycket de kan. De pratar med tomma känslolösa röster och man undrar om inte Data kunde vara så snäll och låna ut sitt känslochip.

The Favourite är ett avsteg från allt detta för Lanthimos, och det tycker jag känns som ett fräscht grepp. Ändå finns det likheter. Den värld som skildras, det brittiska hovet under 1700-talet, är som eget universum med sina egna regler. Det är bara det att Lanthimos inte skapat det själv. Men han låter sin film att utspela sig där.

Skådespelarna, med Rachel Weisz, Emma Stone och Olivia Colman i spetsen, får verkligen spela ut. Här talar vi inte om nåt underspel, snarare tvärtom. Det skriks, gapas, diskuteras, intrigeras, debatteras, svimmas på låtsas, knuffas och skjuts lerduvor… eh, ja, eller levande duvor. Throw!

Filmen är otroligt häftig rent visuellt. Det är ett äkta kostymdrama (Oscar för bästa kostym?) men jag tycker den har en mustigare och farligare känsla än vad som är normalt. Hela filmen är vad det verkar även inspelad med naturligt ljus, dvs ljus från stearinljus som man hade på den tiden, precis som Kubricks epos Barry Lyndon. Det ger en speciell känsla. Intimare kanske. Även användningen av fiskögeobjektiv sticker ut. En annan film som i stilen påminner mycket om The Favourite är Peter Greenaways The Draughtsman’s Contract.

Första gången jag såg The Favourite var det som den sista av fem filmer som betades av under en dag. Det kanske gjorde att jag hade lite svårt att uppskatta filmen fullt ut. Dessutom visades filmen otextad den gången, och det var inte helt lätt att hänga med i all intrikat dialog.

Jag hade hoppats att filmen skulle lyfta en eller två nivåer den här gången. Det gjorde den nog inte. Även om jag hade en betydligt trevligare visning så funkade filmen inte fullt ut. Kanske blev jag till slut lite trött på alla intriger och möjligen lite förvirrad över vem som var vem där i hovet och personerna runt omkring. Det kändes som att jag saknade nåt att hänga upp handlingen på.

Skådisarna är strålande. Rachel Weisz spelar en rollfigur som är en av de mest tåliga som jag sett. Hon är en badass med tjockt skinn på näsan som finner sig i alla situationer som uppstår utan att nånsin misströsta.

En märklig upplevelse jag hade när jag såg filmen nu under filmfestivalen är att jag kunde svära på att det var en version som var annorlunda klippt jämfört med den vi bjöds på i Malmö. Min känsla är dels att filmen inte började med samma scen. I Stockholm var den första scenen samma scen som inleder trailern, som avslutas med att Queen Anne säger ”Oh, I did not know that!”. I Malmö kom denna scen en bit in i filmen, inte som första scen. Dessutom introducerades vi denna gång till Emma Stones rollfigur nästan omedelbart (och inte efter att först ha spenderat en del tid med Rachel Weisz och Olivia Colman vilket är det jag minns från Malmö-visningen). Jag är mycket nyfiken på hur det egentligen ligger till. Upplevde jag filmen så olika eftersom det var andra gången jag såg den eller är den faktiskt omklippt?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Därmed avslutar jag rapporteringen från Stockholm Filmfestival för den här gången. 25 januari får The Favourite vanlig premiär på bio i Sverige.

The Favourite (Giorgos Lanthimos, 2018)

Barry Lyndon (Stanley Kubrick, 1975)

The Draughtsman’s Contract (Peter Greenaway, 1982)

Nicholas Hoult is in a wig but not a Whig (The Favourite)

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Kostymdrama, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2018 Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Skate Kitchen (2018)

26 november, 2018 2 kommentarer

Den historia som berättas i Skate Kitchen är inte speciellt originell. Det är en coming of age-film med en handling som vi sett flera gånger förut. Huvudpersonen Camille (Rachelle Vinberg i vita hipsterglajjor) är en ung brädåkande tjej i New York som efter att ha skadat sig (she got credit-carded, ja, det är den riktiga Rachelle i klippet) av sin mamma förbjuds att åka bräda. Det är förstås ett orimligt förbud och det blir än mer orimligt när Camille hookar up med en crew med skejtande tjejer som går under namnet The Skate Kitchen.

Skate Kitchen var en film som växte en del efter titten. Det jag tar med mig är stämningen bland tjejerna och hur jag fick en insyn i deras värld. Det är alltid intressant att få se en glimt från nån form av subkultur. Tjejerna lever livet och åker skateboard. Det framgår att det är viktigt för tjejer att ha andra tjejer att åka med. Det är inte så jävla lätt att som tjej gå själv till en skatepark som kryllar av kaxiga killar. Med det sagt så kändes det ändå som att det rådde en rå, eller snarare ärlig, och samtidigt hjärtlig stämning mellan tjejer och killar i filmen.

Jag såg filmen på biografen Zita vilket var riktigt synd. Om jag sett den i den stora salongen på Sture eller på Grand (som tyvärr inte användes under årets filmfestival) så hade den ganska säkert fått ett högre betyg. Kanske till och med så högt som en fyra. Stämningen i filmen är nämligen underbar. Man skejtar runt i New York, nästan så att man surfar fast på asfalt, till alldeles underbar musiken och det framkallar en skön frihetskänsla, kanske lite som min pappa känner när han åker långfärdsskridsko.

En typ av sekvens som jag ofta gillar i filmer är partyscener som man kan förlora sig i. Det är bra musik, det vimlar med folk, det dricks, röks på, det är en kaos. Och har man tur så dyker Tom Cruise upp som en hitman. Det förekommer en sån sekvens i Skate Kitchen och jag gillar den. Den kändes intim, precis som en del andra scener där tjejerna pratar om allt möjligt på ett äkta sätt.

Tillbaka till biografen Zita och dess problem. Problemet är helt enkelt att det är en dålig biosalong. Salongen är bredare än den är djup och det ger en väldigt hoptryckt nästan klaustrofobisk känsla. Duken är liten. Stolarna är trånga och obekväma. Ljudet är en katastrof. Burkigt. De ansvariga för biografen behöver uppgradera sitt ljudsystem. Det är väldigt svårt att låta sig svepas med in i filmen, trots bra musik och skön känsla i skejt-scenerna.

Slutligen: regissören Crystal Moselle (The Wolfpack) har valt att kasta in (casta) en viss Jaden Smith i rollen som Camilles kärleksintresse och Smith Jr förnekar sig inte; han är som vanligt totalt okarismatisk och ointressant, och borde syssla med nåt annat än att försöka skådespela. Kan inte hans pappa ha ett allvarligt samtal med honom… aha, det är hans pappa som i själva verket driver på honom som skådis. Ridå.

Det var just dessa ”skrivna” scener med t ex Jaden som inte riktigt funkade. När filmen var dokumentär i känslan när tjejerna bara hängde med varandra var den så mycket bättre.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2018 Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Old Man & the Gun (2018)

22 november, 2018 4 kommentarer

Robert Redford, vilken charmör till skådis han ändå är! The Old Man & the Gun sägs vara hans sista film, i alla fall om man ska tro honom själv. Han ska tydligen ta upp sitt måleri igen på äldre dagar. Ett citat från en artikel från 2016 skvallrar ändå om att skådespelardörren inte är helt stängd.

”It’s just me, just the way it used to be, and so going back to sketching – that’s sort of where my head is right now. So, I’m thinking of moving in that direction and not acting as much.”

Jag litar ändå mer på Redford än på andra som hotat med att sluta *host*Steven Soderbergh*host*. Redford är ändå över 80. Men som sagt, jag tror inte det är definitivt med tanke på avslutningen ”…not acting as much”.

The Old Man & the Gun är en film om världens snällaste bankrånare. Om den verkliga personen, Forrest Tucker, var lika mysig, snäll och charmig som det framställs i filmen, det vet jag inte, men filmen bygger alltså på verkliga händelser. Fast jag har svårt att tro att en person som åker in och ut ur finkan genom hela livet och ägnar dagarna åt att råna banker verkligen kan framstå som så mysig som Redford gör i The Old Man & the Gun.

Filmen innehåller väldigt tydliga metaaspekter. Detta är Redfords svanesång, en sorts sammanfattning av och hyllning till hans karriär som skådis. Film och verklighet flyter ihop.

De bästa scenerna är de när Redford träffar och flörtar med Sissy Spaceks rollfigur. Jag hade kunnat hänga hur länge som helst vid sidan om när de båda sitter och småpratar på ett fik. Det är bara att sitta där i ett diner-bås intill och njuta av det lättsamma samtalet och skådespeleriet från de båda.

I en sidohistoria i filmen får vi även följa en polis, spelad av Casey Affleck, som är Redford i hälarna. Även den här storyn är mysig och snäll. Affleck har ett trevligt förhållande med sin fru och sina små barn. Det förekommer inget stort drama. Alla är snälla.

De enda skotten som hörs i filmen är knallar från avgasrör. Vi får vid ett tillfälle se resultatet av ett skott då en av Redfords kumpaner, spelad av Danny Glover, har fått ett sår i en av sina love handles. Den tredje medlemmen av Redfords gäng spelas av en vithårig Tom Waits. Ja, de tre är sannerligen The Over-the-Hill Gang.

Det blir inte mysigare än så här tror jag, i alla fall inte i en film om bankrånare. The Old Man & the Gun är som en antites till Heat. Alla är snälla och Waingro lyser med sin frånvaro.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Drama, Film, Komedi, Recension, Romantik, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2018 Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Söndagar med Bergman: Nära livet (1958)

18 november, 2018 Lämna en kommentar

Man måste ju ändå säga att Bergman sticker ut. Att på 50-talet, och även idag, göra en film om tre kvinnor på en förlossningsavdelning känns inte direkt mainstream. På IngmarBergman.se läser jag att filmen både vann priser i Cannes och fick folk att svimma på löpande band. Främst var det män som aldrig varit med vid en förlossning som var känsliga. Rekordet var i norska Bergen där åtta biobesökare fick hjälpas ut ur salongen efter att ha kollapsat i biofåtöljen. Min korta text om Nära livet skrevs i april 2008.

Nära livet är en hyfsad Bergman-rulle om tre kvinnor med olika livssituationer men som alla befinner sig på samma BB. Manus är skrivet av Ulla Isaksson som även ligger bakom manuset till Oscarsbelönade Jungfrukällan (1960).

Historien är intressant då de tre kvinnorna ser helt olika på barnafödande eftersom deras liv skiljer sig helt åt. Eva Dahlbeck spelar den lyckligt gifta Stina som är så sprallig och glad man bara kan vara. Hennes helylleman spelas av Max von Sydow, som för övrigt får titeln Kung av mig; en grym skådis som vid 80 års ålder kör på för fullt i film efter film, Rush Hour 3 (!) och Fjärilen i glaskupan för att nämna några av de senaste. Och nu tio år sen kör von Sydow på i samma tempo vid snart 90. Kolla in hans IMDb-sida där man ser att han har roller i tre kommande filmer..

Unga Bibi Andersson är tjejen som är förvirrad inför att möjligen bli mamma. Ingrid Thulin är på sjukhuset för ett eventuellt missfall. Med sig har hon sin man spelad av den i den här rollen ganska obehaglige Erland Josephson som tycker att ”ja, ja, älskling, det ordnar sig, bara låt de duktiga doktorerna titta på dig så väntar jag här utanför”. Mot slutet av filmen går det kanske inte riktigt som man väntar sig och det blir ganska gripande som det ofta blir i Bergman-filmer. Godkänt blir det, helt klart. Bergman har fin hand med sina skådisar, så är det bara.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Happy New Year, Colin Burstead. (2018)

16 november, 2018 5 kommentarer

Eftersom Fripps filmrevyer-Henke inte kunde vara med på kvällspasset under filmspanarlördagen på årets filmfestival så bad han om lite input angående vilken kvällsfilmen skulle bli. Jag såg att filmen med den något tråkiga titeln Happy New Year, Colin Burstead skulle visas vid lämplig tid och att regissören var en man vid namn Ben Wheatley.

Hmm, Ben Wheatley, tänkte jag, det var ju han som gjorde den där fullkomligt vedervärdiga Kill List som jag avskydde. Den väljer jag! Hur tänker jag då, undrar ni kanske? Jo, eftersom Kill List väckte såna känslor hos mig, må så vara negativa, så kändes det som ett bra val. Hellre det än en mellanmjölksfilm.

Det som är positivt med Ben Wheatley, ja, i alla fall en positiv aspekt, är att han gör ganska så olika filmer från gång till gång och i olika genrer. Kill List var socialrealism som övergick i flumskräck. Sightseers är en skräckkomedi. A Field in England är en kostymdramaskräckis. Hmm, kanske skräck en gemensam nämnare ändå.

Men sen har han gjort High-Rise som av Wikipedia beskrivs som ett dystopiskt drama och slutligen Free Fire som är en actionkomedi. Så, jo, han blandar nog genrer ganska så friskt.

Happy New Year, Colin Burstead är ett familjedrama i stil med det danska Dogmamästerverket Festen men med mer humor och utan de där riktigt pinsamma skämskuddeögonblicken. Neil Maskell, från Kill List, spelar här titelns Colin Burstead som bjuder in sina släktingar till en nyårsfest på ett slott.

Colins syster Gini (bönätande Hayley Squires från I, Daniel Blake) bjuder på eget bevåg in deras bror David (Sam ”Ian Curtis” Riley). David har efter en konflikt med familjen brutit upp och bor nu i Tyskland sen fem år. Hans ankomst till festen väcker saker till liv som kanske inte borde väckas… eller så borde de just det.

Happy New Year, Colin Burstead var en positiv överraskning, helt klart. Ett fall framåt om jag jämför med Kill List. Ja, det där var kanske orättvist. Happy New Year, Colin Burstead är mer än ett fall framåt. Det är bra film, och en rolig film. Det är en tajt film. Tempot är uppskruvat till max. Dialogen sprutar ut ur rollfigurernas munnar som kulspruteeld. Alla förolämpar varandra när de får chansen, kanske med glimten i ögat oftast. Man är ju ändå släkt så man blir ju inte av med varandra. Fast man kan ju dra till Tyskland, men det håller ju bara tills man blir inbjuden på släktkalas.

Det som sticker ut allra mest är ändå klippningen, som är helt vansinnig och då menar jag vansinnig på ett mestadels positivt sätt. En scen inleds, pågår i fem sekunder och sen klipper vi till nästa och sen tillbaka, och sen till en annan dialog mellan två andra rollfigurer som är på väg ut ur rummet som de i den första scenen var i. Sen rullar det på så där, som ett filmekorrhjul.

Jag kom att tänka på en annan film som är uppbyggd på ett liknande sätt fast på en annan skala. Jag syftar på Cloud Atlas där man ju hoppar mellan sex olika historier. Där kanske man spenderar fem minuter i varje historia åt gången. I Happy New Year, Colin Burstead handlar det snarare om fem sekunder i varje kort liten scen och det är ju inte så att man nånsin hoppar i tiden. Men just det där round-robin-upplägget fick mig att tänka på syskonen Wachowskis och Tom Tykwers film.

Jag är nöjd med Happy New Year, Colin Burstead. Det var en lagom lång film (filmer behöver inte alltid vara 2t 20min, det räcker gott med 1t 35min) som bjöd på en hel del skratt. Det var inte helt lätt att hänga med i det furiösa tempot och att hålla koll på alla i persongalleriet. Vem var släkt med, och hur, var frågor man ställde sig men sällan fick svar på.

Slutligen: Charles Dance. Vilken lirare! I filmen visar det sig att hans rollfigur Uncle Bertie har en böjelse, en böjelse som förblev helt okommenterad. Och det var inte så konstigt eftersom att hans släkt och vänner ju kände honom sen gammalt. Gott så.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Om visningen: Efter filmens slut bjöds det på ett Face2Face med regissören Ben Wheatley som var på plats i Stockholm. Moderatorn höll ganska låg nivå, vilket tyvärr är ganska vanligt på festivalen. Men jag ska inte gnälla för mycket. Jag vet inte om jag skulle göra ett så mycket bättre jobb själv. Fast jag hade nog varit lite mer påläst i alla fall. Tur då att publiken, som fick komma till tals ganska snabbt, ställde betydligt mer intressanta frågor.

Herr Wheatley var mycket frispråkig och gav informativa svar. Vi fick bl a veta att filmens manus bygger på Shakespearepjäsen Coriolanus. På Wikipedia läser jag att filmens arbetsnamn var Colin You Anus och då förstår man ju varför.

Wheatley såg en föreställning av Coriolanus eftersom Tom Hiddleston var med i den och Tom skulle vara med i Wheatleys film High-Rise. För att imponera (?) på Tom skrev Wheatley ett manus baserat på Shakespeares verk. Pjäsen handlar om en romersk general som krigar mot diverse arméer som vill invadera Rom. Wheatley tog ramhandlingen och gjorde om det hela till ett litet familjedrama på ett slott istället. Ja, varför inte?

Det kanske viktigaste ha sa var att han gillade att göra film oavsett hur liten den är. Och det var därför han gjorde så pass mycket film. Hellre det än att vänta i sex år på att få in pengar i Hollywood för att kunna göra en cgi-tung monsterfilm. Nej, bättre då att hyra ett slott och spela in ett drama på två veckor, och sen klippa färdigt filmen på tre veckor. Klart!

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2018 Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Söndagar med Bergman: Ansiktet (1958)

11 november, 2018 Lämna en kommentar

En relativt härlig italiensk poster

Någon gång kring 2010 så bestämde jag mig för att beta av ett antal av de Bergman-filmer jag fortfarande inte hade sett. Jag köpte jag på mig ett antal dvd-filmer och det handlade främst om Bergmans 40-talsfilmer som Det regnar på vår kärlek, Törst och Skepp till Indialand. I bunten med dvd:er ingick även Ansiktet från 1958 och det är den filmen det handlar om denna söndag.

På senare tid har jag sett ett antal av Bergmans tidiga 40-talsfilmer. Nu hoppade jag tio år framåt i tiden och jag får känslan av att Bergmans stil har ändrats, blivit mer skarp. Det är inte lika mycket trams. Historien är mer fokuserad. Max von Sydow gör rollen som Vogler, en kringresande magiker som tillsammans med sitt resesällskap kommer till hufvudstaden där de blir inbjudna till konsul Egerman (en ung Erland Josephson). Gäster hos Egerman är även polismästare Starbeck och medicinalrådet Vergerus (Gunnar Björnstrand). Speciellt Vergerus vill avslöja Voglers magiska föreställning som den bluff han tror den, och Vogler själv, är.

Som jag nämnde ovan så är det mer likt den Bergman jag menar då jag tänker på Bergman. Den är ändå inte alls befriad från saker som humor och trams (både bra och dåligt trams). Voglers medhjälpare Tubal (Åke Fridell) står för en del av humorn då han är en glappkäft av rang. Det var kul att se von Sydow och Bengt Ekerot tillsammans i helt olika roller jämfört med i Det sjunde inseglet där ju Ekerot spelade Döden (vilket han i och för sig även gör här skulle man kunna säga). Ekerot, von Sydow och inte minst Ingrid Thulin bidrar med skådespelarpondus. Fast allra bäst är nog Gunnar Björnstrand.

Bäst i filmen är nog just de scener där Björnstrand konfronterar Vogler, dels i början och dels i slutet i en bra scen som utspelar sig på en vind. Här bevisar Bergman återigen att han är något av skräckmästare. Kul var det också att se hur ung Bibi Andersson ser ut bara sju år innan Persona. Naima Wifstrand är en annan Bergman-favorit som gör en trollpacka, eller nja, Voglers gamla mormor i alla fall. Hon är en skön karaktär med en skön röst som påminner väldigt mycket om Gunn Wållgren. Jag gillar Ansiktet men bara så mycket att det räcker till en normal trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Identifiera de tre skådisarna!

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Mary and Max (2009)

9 november, 2018 3 kommentarer

För nån vecka sen publicerade jag en kortis om $9.99 och idag blir det leranimation igen. Om jag minns rätt så såg den här animerade filmen med min torsdagsbio-kompis Anders. Jag såg den i alla fall på bio så mycket vet jag. Om jag ska lägga till nåt mer om filmen så är det att om det hade gjorts en spelfilm av berättelsen så hade Philip Seymour Hoffman spelat den manlige huvudrollen om jag hade fått bestämma. Damn, jag fattar fortfarande att han inte finns bland oss längre. Texten skrevs i juli 2010.

Mary and Max är en australiensisk leranimerad film, lite i samma stil som en annan lerig rulle från samma land, nämligen $9.99. Filmen är mörk, ganska dyster, långsam i tempot, och med ett ganska speciellt utseende på figurerna. Den beskriver livet för två ensamma människor på olika sidor av vår planet som finner varandra, först som brevvänner och sen… Som så ofta i ler- eller dockanimerade filmer så är det väldigt snygga detaljer. Man ser arbetet som lagts ner. Ofta uppstår det en speciell känsla när man skapar en hel värld med hjälp lera och olika modeller. Historien i sig blir till slut ganska rörande med både en del svart humor och tänkvärda detaljer. Men för ett högre betyg krävs lite mer intensitet. Vissa scener är dock klockrena, som t ex när Max (som har Asperger) räcker upp handen i hissen – ”japp, det var jag” – och helt naturligt erkänner att det är han som släppt sig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Hmm, nu när jag ser bilderna ovan så tänker jag att filmen faktiskt var riktigt rörande, och gullig på ett mörkt sätt.

PPS. Det där jag skrev om Philip Seymour Hoffman skrev jag förresten innan jag upptäckte att det var just han som gjorde Max röst i filmen.

Arkiverad under Animerat, Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →