Semestersabotören (1953)

Jacques Tati är inte en komiker som jag är speciellt bekant med. När jag kollar på Filmtipset – ja, den sajten lever faktiskt fortfarande, men jag måste nog snabba mig med att föra över mina betyg till Letterboxd för säkerhets skull – så verkar det som att jag bara har sett en enda film, och det är just Semestersabotören. Men jag tror att jag även har kollat in Playtime en gång i tiden. Anledningen till att det inte blev några fler filmer är kanske att jag inte riktigt förstod tjusningen med Tati. Min lilla text skrevs i januari 2007.

Tati. Ta i. Försök gilla. Jag försöker, men tyvärr, det här var inte riktigt bra. Eller, ibland var det roligt och det hade kanske funkat om det hade varit en 25 minuters novellfilm. Tati har en helt egen stil. Semestersabotören hade lika gärna kunnat vara en stumfilm med ljudeffekter och musik. En annan egenhet är att det liksom inte finns nån historia. Handling och rollfigurer i egentlig mening finns inte. Det är i princip en episodfilm med korta och lågmälda slapstick-scener. I längden blev det lite tråkigt och figuren Hulot (som Tati gör)… nja, jag vet inte, jag tyckte inte han var nåt speciellt. Då är Mr Bean (Rowan Atkinson har säkert tittat på Tati) tio gånger roligare, tycker jag. Gammal är inte alltid äldst.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Mowgli (2018)

Ska det verkligen behövas en till filmatisering om den lille pojken som växer upp i djungeln, uppfostras av vargar och måste föras till människobyn?

”Till människobyn? Har du fått spader? Då blir han ju en människa!”

Jag pratar givetvis om Mowgli och Djungelboken. Bara för två år sen så kom Disney och Jon Favreaus nya version, ett cgi-spektakel där alla verklighetstrogna miljöer är gjorda med s.k. virtual production, dvs i datorn. Den enda rollfigur som krävde en skådis framför kameran var just Mowgli själv. Well, och så kanske några skådisar i svarta sparkdräkter med vita prickar i ansiktet och på kroppen.

Tydligen tyckte Andy Serkis (hans andra film som regissör) och Netflix (bidrog med slantarna) att det var dags för ytterligare en omtolkning av Rudyard Kiplings böcker.

Jag gillar stämningen i Mowgli från början. Den känns betydligt råare än The Jungle Book, 2016 års Disney-version. Ett exempel är att man faktiskt får se ett rovdjur döda ett byte. Det är Bagheera som under en jakt tar död på en hjort. Som panter måste han ju äta, och jag gillar att filmen inte sticker under stol med detta faktum. Mowgli själv var intressantare som rollfigur. Här spelas han av en lite äldre barnskådis som funkade bättre för mig. Fortfarande med gigantiska rådjursögon men aningen mindre gullig och jag tycker han är mer av en egen person.

Djungeln och djuren i djungeln sjunger på sista versen. Det är en förgången djungel som har en sorglig stämning över sig. Djuren är gamla och slitna. Mossiga. Det råder en grym och otäck stämning här. Äta eller ätas. Det är inte nån tillrättalagd naturdokumentär detta, och jag gillar’t.

Mowgli som växt upp i en vargfamilj går och springer på alla fyra som andra vargar. Det är ju så han har lärt sig att det ska vara. Men när det är fara på färde på riktigt (när tigern Shere Khan dyker upp) så tar instinkten över och han springer på två ben eftersom han nånstans vet att det går snabbare. Intressant.

Under filmens sista 30 minuter kraschlandar filmen tyvärr totalt. Detta händer när vi och Mowgli kommer till människobyn. Här blir handlingen fånig och saker och ting händer alldeles för snabbt och utan logik. Mowglis karaktärsutveckling är inte rimlig. Ena sekunden är han en medlem i vargflocken, sen hävdar han att människobyn är hans enda rätta hem, och slutligen vänder han igen och blir förkämpe för djurens och djungelns rätt. Det han känner och hur han vänder fram och tillbaka är egentligen rimligt men man lyckas tyvärr inte förmedla det i filmen. Det bara händer utan förklaring på två röda sekunder.

Trots den väldigt svaga avslutande delen så kan jag ändå inte låta bli att dela ut en trea till Mowgli då den var tillräckligt intressant fram tills dess.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: Vargtimmen (1968)

Bra poster!

Efter det monumentala misslyckandet, i mina och många andras ögon, med färgfilmen För att inte tala om alla dessa kvinnor så gjorde Bergman sin bästa film Persona, återigen i mina och många andras ögon. Vilken berg-och-dal-bane-tur. Från bottenskrap i färg till toppnivå i svartvitt. Persona har jag skrivit om tidigare och faktum är att det var det första inlägg som jag publicerade på min blogg i september 2010. Så idag handlar det om den efterföljande filmen Vargtimmen och min text om den skrevs i april 2007.

Den här filmen bleknar rejält i skuggan av mästerverket Persona. Precis som Persona är den inspelad på Fårö, har Liv Ullman i en huvudroll, och Sven Nykvist är fotograf. Här spelar Max von Sydow en konstnär med inre demoner orsakade av, vad det verkar, en trasslig barndom och händelser tidigare i livet. Ullman spelar frun som försöker förstå. Paret flyttar ut till en ö för att komma ifrån och få lugn. Det går inget vidare, då även frun börjar se syner.

Trots att filmen inte alls har samma magiska kvaliteter som Persona så är den ändå välspelad och med ett foto i toppklass. Problemet är att den inte engagerar mig fullt ut. Det tar för lång tid innan det kommer nån riktigt intensiv och bra scen. Den känns kanske lite tråkig i början men är aldrig helt ointressant. Det finns vissa överraskande scener och allra bäst är en obehaglig sekvens när Max von Sydow är ute och fiskar och en läskig liten pojke dyker upp (troligen konstnärens egna fantasier). Bra var även scenen när Max von Sydow kollar hur lång en minut egentligen är.

Mot slutet blir det riktigt surrealistiskt och drömsekvenserna avlöser varandra. Så här i efterhand har jag faktiskt lite svårt att förstå filmen fullt ut. Hur var det egentligen med de personer som är med i filmen? Jag är ganska säker på att förutom Max von Sydows och Liv Ullmans rollfigurer så var de flesta andra bara figurer som existerade i deras fantasi. Men jag är inte helt säker. Jag känner nästan att jag måste se om filmen. Jag kan inte underkänna Vargtimmen trots att den var trögstartad. Jag gillar även den absolut sista scenen; det var klassisk Bergman. Knappt godkänt blir det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Eye Martini?

Lady in the Water (2006)

Jag gör det lätt för mig under julen och tar ledigt men låter bloggen jobba av sig själv med att skicka ut några korta och gamla preblogg-texter som skrevs i oktober 2006. Andra filmen blir M. Night Shyamalans utskällda Lady in the Water.

Jaha, det här var en var en småmysig äventyrsmatiné på innergården, typ. Jag tycker nog den en aning oförtjänt har blivit allmän kritikerslagpåse. Men det är klart, om man ser filmen med hjärnan så får man inte ut mycket av den. Det är en saga. Nån recensent skrev att varken Paul Giamatti eller fotografmeister Doyle funkade. Jag håller inte med på nån av de punkterna. Giamatti är alltid sympatiskt bitter (se Sideways!) och Doyle skapar flytande bilder. Filmen har vissa tendenser till att bli fånig och att bli lite väl mycket världsförbättrarfilm, speciellt eftersom Shyamalan själv spelade rollen som just (blivande) världsförbättrare. Men betyget blir en svag trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Dödsängeln Maria (1993)

Jag gör det lätt för mig under julen och tar ledigt men låter bloggen jobba av sig själv med att skicka ut några korta och gamla preblogg-texter som skrevs i oktober 2006. Först ut är Tom Tykwers debutfilm Die tödliche Maria.

Jag tyckte det kändes lite, eller ganska mycket, att det här var en debutfilm från Tom Tykwers sida. Jag kände igen hans ganska säregna stil med en historia om en människa som söker efter något, och om hur olika människors öden kan sammanflätas, ofta pga slumpen. Precis innan jag såg Dödsängeln Maria såg jag om Heaven (2002) och efter att ha sett den så insåg jag att Tykwer har utvecklats. I Heaven har han lärt sig att döda sina älsklingar, och göra sin (ja, eller Kieslowskis då) historia mer skarp och lita lite mer på sina skådisar. Dödsängeln Maria är ändå en sevärd film men blir bitvis lite upprepande och står liksom och stampar på samma ställe. Slutet är typiskt tykwerskt!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Shotgun Stories (2007)

Jag får lov att utnämna Jeff Nichols till en av mina favoritregissörer. Jag har sett alla hans filmer förutom debuten Shotgun Stories och den senaste, Loving. Ja, fast nu har jag alltså sett Shotgun Stories. De filmer Nichols gjorde mellan Shotgun Stories och Loving har alla fått 4/5 eller 5/5 i betyg.

Det jag gillar med Nichols är hur han utnyttjar filmmediet. Jag anser att han gör äkta filmfilmer. Det är filmer helt befriade från ytlig cgi, vilket är helt naturligt eftersom Nichols inte gör filmer som är cgi-tunga. Men när det väl förekommer, som i Midnight Special, så är det smakfullt gjort. Det är fokus på berättelsen och på skådisarnas prestationer. Samtidigt är det inte filmer som inte känns filmiska. Det är inte filmad teater. Tvärtom. Foto, musik, ljud, klippning, allt det tekniska, ger en varm känsla av att vara i händerna på en regissör som vet vad han vill och dessutom kan leverera just detta.

Shotgun Stories är ett hämnd- och familjedrama som utspelar sig i amerikanska Södern där man köper gevär som vi köper snus. En pappa har precis dött och hans två kvarlämnade familjer drabbar samman efter begravningen. Pappan, som var ett supande och våldsamt svin, lämnade sin första familj bestående av bl a tre söner, där den äldste spelas av Michael Shannon, och startade en ny familj. Fyra nya söner avlas, alltså halvbröder till Shannons rollfigur. I respektive familj blir man uppfostrad till att hata sina halvbröder.

Jag har alltid fascinerats av white trash. Är det politiskt inkorrekt nuförtiden? Min fascination tror jag kanske har att göra med miljöerna mer än människorna. De, miljöerna, har en sorts postapokalyptisk, nästan Mad Max-känsla, över sig. Och Nichols kan detta.

Miljöerna, musiken, Södern. Jag får vibbar av en film som Blue Ruin. Det handlar om hämnd och hur svårt det är att bryta den onda cirkeln. Sönerna försöker laga motorer och bilstereor när de istället borde laga relationer och förhållanden mellan människor.

En detalj jag gillar är hur Nichols skildrar inte bara en utan bägge familjerna, vilket gör att sympatin, eller kanske snarare empatin, inte blir ensidig hos mig.

Tre avslutande notiser:

Michael Shannon och hans bröder heter i filmen Son, Kid och Boy. Ok, tack för de namnen, mamma och pappa.

Det är obehagligt hur lätt det är att köpa ett vapen i USA. Låt aldrig dessa vapenlagar, eller frånvaron av sådana antar jag, komma till Sverige.

Kanske är detta en spoiler men om du nu har läst så här långt så får du skylla dig själv: jag gillar hur det är den som är räddast av bröderna som gör det modigaste, dvs ser till att hämndcirkeln tar slut.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Allt om min mamma (1999)

Jag undrar om inte Almodóvars senare filmer passar mig bättre. När han lugnat ner sig lite och inte är fullt så crazy. Sista Almodóvar-filmen ut för den här gången är Allt om min mamma och min text om den skrevs i januari 2006. 

Jaha, då har alltså äntligen min Almodóvar-retro nått vägs ände (puh!). Den sista filmen blev den Oscarsbelönade Allt om min mamma, som handlar om en mamma vars son dör, i början av filmen (ingen större spoiler alltså). Mamman, spelad av Cecilia Roth, beger sig då från Madrid till Barcelona för att söka upp sonens pappa som hon inte träffat sen hon drog till Madrid efter att pappan skaffade ett par bröst och blev transvestiten Lola. Under tiden i Barcelona träffar hon en godhjärtad ung nunna (Penélope Cruz), en berömd skådespelerska och pappans förra ”rumskompis” Agrado (också ha/on med nya bröst). Lola själv verkar ha flytt fältet.

Ja, att det är en grupp färgstarka människor vi får träffa kan man lugnt säga. Det är också en film som drivs framåt av sina karaktärer och inte av en en smart uttänkt handling. Precis som det brukar vara i Almodóvars filmer med andra ord. De Almodóvar-filmer som jag har sett den senaste tiden har dock gjort mig mäkta besviken. Den här gången tyckte jag dock det hela började lovande. Historien om mamman är gripande och bra, och Almodóvar är mer fokuserad än normalt. Cecilia Roth spelar sin roll utmärkt. Fotot och musiken är njutningsfulla.

Nånstans på vägen så tycker jag dock att Pedro tappar sitt fokus. Det blir för många personer inblandade och jag tycker att mammans historia liksom tappas bort i den snackiga dialogen och allt det färgstarka. Sen har jag bitvis ganska svårt för Pedros humor. Ibland är det bra men ibland blir det bara fånigt, tycker jag. En positiv ljusglimt är en av Pedros favoritskådisar, Marisa Paredes, som spelar en ganska excentrisk skådespelerska. När det gäller Cruz så gör hon sin naiv nunna helt ok men jag tyckte inte hennes rollfigur var så intressant. Och det här var problemet med filmen i mina ögon: det var för många karaktärer, vilket gjorde att i alla fall jag tappade den röda tråden.

Efter att ha sett några av Pedros filmer så är det en del teman som ständigt återkommer. I Allt om min mamma handlade det bl a om frågan om transplantationer av organ från hjärndöda människor och hur man ska hantera det. Detta har vi sett i t ex Tala med henne och Min hemlighets blomma. Det var faktiskt så att det finns i princip identiska scener i Allt om min mamma och Min hemlighets blomma, där två läkare i ett rollspel får möta en anhörig till en patient som ligger i koma. Lite udda och märkliga scener faktiskt. Som sammanfattning kan jag säga att jag gillade början av Allt om min mamma men att det sen återgick till Almodóvars vanliga snackiga och spretiga stil som jag har svårt för. Betyget blir en svag trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Köttets lustar (1997)

Jag har sett åtta filmer av Pedro Almodóvar. Så att det inte klickat helt mellan honom och mig beror alltså inte på att jag inte gett honom och hans filmer chansen. På den tiden när man (läs: jag) tittade på linjär tv så körde SVT ett tema med ett antal filmer av den koleriske spanjoren. Jag tog då chansen att förkovra mig i främst hans tidigare filmer.

Innan jag kastade mig in SVT:s femtaliga retrospektiv så hade jag sett Tala med henne (2002) och Köttets lustar (1997). Tala med henne såg jag på bio men det var innan jag började skriva om de filmer jag ser så den har jag ingen text om. Min text om Köttets lustar (Carne trémula) skrevs i augusti 2003 och den är först ut i vad som visar sig bli en Almodóvar-vecka. 

Köttets lustar är min andra film av Pedro Almodóvar och den handlar om unge David som blir kär i Helena men olyckliga omständigheter gör att David råkar skjuta en polis och hamnar i fängelse. Polisen blir förlamad och dessutom gifter han sig med Helena. När David kommer ut från fängelset är han fortfarande besatt av Helena.

Även om jag bara hade sett Tala med henne tidigare så kände jag igen Almodóvars stil. Det är färgstarkt, vackra bilder, mycket musik och starka känslor. Det handlar en del om slumpen, kanske lite Short Cuts-känsla med folk som påverkar varandra och har saker gemensamt fast de inte vet om det. Jag gillar det men det där omtalade lilla extra saknas. Betyget blir 3+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Söndagar med Bergman: Såsom i en spegel (1961)

Nu börjar vi komma in på de filmer som gett Bergman sitt rykte om genomgående göra filmer som är stentrista och dystrare än dystrast. Året innan kom ju en annan dysterfilm, nämligen Jungfrukällan. Den vann en Oscar för bästa utländska film. Och gissa vad? Det gjorde Såsom i en spegel också. Jänkarna gillar tydligen dystra svartvita svenska filmer.

Lite trivia om Såsom i en spegel taget från IngmarBergman.se. Det var den första Bergman-film som spelades in på Fårö. Inspelningsplatsen fick Bergman på rekommendation från filmens fotograf Sven Nyqvist. Så här sa Harriet Andersson om inspelningen 2007:

”På den tiden fick exteriörerna ta sin tid, vilket också märks. Det förekommer några vansinnigt långa åkningar, vilket krävde ett omfattande rälsbygge. Nuförtiden springer de med de här små kamerorna; tacka fan för att de inte behöver någon räls då.”



Min text om filmen skrevs i augusti 2003. Jag är förvånad över mig själv och att jag tydligen inte hade koll på vad ett kammarspel är…?

Jag har sett Såsom i en spegel från 1961. Filmen är ett tydligen nåt man kallar ett kammarspel. Jag antar att med det menas att det är ganska få skådisar och att filmen utspelas på samma plats och i princip i realtid. Eller? Hur som helst, så är det i alla i filmen.

Den handlar om fyra personer som firar semester på en avlägsen ö i svenska skärgården. Det är en pappa, David, hans barn, Karin och Minus – jag uppfattade under hela filmen det som att han hette Linus men tydligen ska det vara Minus – och till sist Karins man, Martin. Pappan, som har svårt att visa känslor, har precis kommit hem från en vistelse i Schweiz där han skrivit en bok. Karin har precis kommit ut från sjukhus där hon behandlats för nån sorts psykisk sjukdom. Minus, som är 17, börjar vakna sexuellt, och han har dålig kontakt med sin pappa. De pratar aldrig med varandra tycker han. Martin, han försöker hela tiden gör rätt sak för sin Karin. Han är nästan för snäll, istället för att vara ärlig.

På ön ska de i alla fall ha en trevlig vistelse, fiska, bada, äta och så, är det tänkt, men det kan ni ju räkna ut att så blir det inte riktigt. Alla konflikter och dolda känslor kommer upp. Vilket i det här fallet faktiskt är bra, eftersom förtryckta känslor nog (nog? really?) inte är bra i längden.

Jag tyckte att filmen som vanligt var väldigt vackert fotad (av Sven Nykvist) i svartvitt. Den började lite segt, innan man liksom visste vad det handlade om. Filmen är uppbyggd av långa dialoger mellan oftast enbart två personer som pratar med varandra. Allt som har hänt tidigare i personernas liv får man reda på efter hand genom dessa dialoger. Till slut när man fått ihop hela bilden blir det rätt så spännande och jag var lite rädd att Karin skulle ta livet av sig. Hennes sjukdom kommer nämligen tillbaka och då och då i filmen försvinner hon och de andra letar efter henne, rädda precis som jag. Betyget blir 3+/5. Jag tyckte det tog för lång tid innan jag blev engagerad av filmen. Jag gillade slutscenen, med Minus och pappan, som var hoppfull.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Wife (2017)

Björn Runge har gjort en film som jag gillar väldigt mycket. Om jag vänder mig om heter den och kom 2003. Efter det fortsatte Runge jobba i Sverige tills han ledsnade på den svenska filmbranschen.

Innan han tog sin filmpaus gjorde han två filmer, Mun mot mun och Happy End, som tillsammans med Om jag vänder mig om utgör en trilogi kallad befrielsetrilogin. Jag har inte koll på om det är en sån där trilogi som filmnördar mejslat fram i efterhand (kanske som Bergmans Guds tystnad-trio) eller om det är Runge själv som är källan. I vilket fall så har jag bara sett Om jag vänder mig om så det är min enda erfarenhet av Runge som regissör.

Runges nya film, The Wife, är en internationell produktion och det som det kanske snackas mest om kring filmen är huruvida detta är Glenn Close stora (sista?) chans att vinna en Oscar. Close har varit nominerad sex gånger tidigare men aldrig vunnit. She’s been close but

The Wife är en filmatisering av Meg Wolitzers roman med samma namn och Close spelar frun till en hyllad författare (Jonathan Pryce) som precis tilldelats Nobelpriset i litteratur.

Ja, det är alltså en påhittat historia och den utspelar sig dessutom på 90-talet så litteraturpriset delas fortfarande ut. Man får ju lov att säga att filmens tema speglar tidens tecken ganska bra i dessa dagar när brädgårdar som #metoo och #canyoutwerk dominerar.

Paret reser till Stockholm tillsammans med sin son, en aspirerande författare, för att ta emot priset. Close har som uppgift att spela stöttande fru till sin geniman. En roll hon vantrivs med mer och mer, och det finns en mycket specifik anledning till det får vi reda på så småningom.

Jag gillade The Wife, helt klart. Det är en kompetent gjort film rent tekniskt. Kompetent men inte mer. Det som lyfter filmen och ger mig valuta för pengarna är skådespelarinsatserna. Pryce är utmärkt som manligt svin/geni. Samspelet med Close är bra. Det känns som att de verkligen har levt ett helt liv ihop. Deras relation känns inbodd.

Är Glenn Close värd en Oscarsnominering? Ja, definitivt. Hennes hållning och ansiktsuttryck under filmens gång speglar  mer och mer en känsla av undertryckt panik och klaustrofobi. Filmens klimax utspelar sig i Blå hallen under Nobelmiddagen och det är svårt att inte känna sympati med Close.

Slemmige Christian Slater är med i filmen som slemmig biografiförfattare som följt med till Stockholm för att få stoff till sin kommande bok om den hyllade författaren. Slater funkar perfekt som ett påträngande men samtidigt vänligt irritationsmoment.

Det som hindrar mig från att dela ut ett högre betyg till The Wife (förutom de ganska trista flashback-sekvenserna) är det som jag var inne på tidigare. Filmen är kompetent gjord rent tekniskt. Men jag hade kanske velat ha nåt mer häftigt rent filmiskt. Nu känns det nästan som tv-teater, en filmad pjäs där man inte använt sig av ett finurligt och fantasifullt visuellt filmberättande. The Wife är inte en äkta filmfilm eftersom den saknar den där varma och trygga känslan man får av t ex en mästerfotograf som Roger Deakins.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioThe Wife har biopremiär idag och känns som en riktig kulturtantsfilm. Så, är du kulturtant så rekommenderar jag ett biobesök.

Om du vill höra mer om filmen från Björn Runge själv så rekommenderar jag detta avsnitt av podcasten Pop Culture Confidential där Runge pratar om The Wife, hur filmen räddade hans liv och även om sin frustration kring den svenska filmbranschen.

Fler tankar om The Wife hittar du nedan. Länkar dyker upp när de blir tillgängliga.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer