Assault on Precinct 13 (1976)

7 juni, 2020 7 kommentarer

John Carpenter, vad har vi på honom? Jo, en hel del skulle jag säga. Min favorit är nog Flykten från New York, vilket kan ha nostalgiska skäl då jag såg den ensam hemma på tv när mina föräldrar var på fest. Vilken film att se som 12-13-åring! Snake Plissken! Assault on Precinct 13 såg jag (på Cinemateket) och skrev om i april 2004. Czechflash, roadie och mitchie är gamla filmforumkompisar från förr.

En tidig John Carpenter-film som hyllas, inte bara som kultklassiker, utan som en bra film helt enkelt. Det hela börjar med att ett antal gängmedlemmar i L.A. blir nedmejade av polisen. De andra i gänget ska hämnas. Det blir en polisstation i det nionde (!) polisdistriktet som drabbas. Den ska till att läggas ner och ansvarig för ordningen den sista natten är polismannen Bishop (Austin Stoker) på sitt första uppdrag. Dessutom slumpar det sig så att en fångtransport blir tvungen att stanna till där.

Nja, jag måste säga att jag inte riktigt förstår tjusning med den här filmen. Skådisarna är torra som fnöske. Laurie Zimmer, som spelar en av de två kvinnorna som jobbar på stationen den sista natten, skulle passa bättre som robot. Inga som helst nyanser i hennes skådespeleri (detsamma gäller de flesta andra i filmen). Eller, vad fan, Zimmer var söt (hon hade ett lustigt utseende och ögon med en isblå kall blick) men hon log inte en enda gång. Förmodligen var det meningen; hon skulle vara en kvinnlig Charles Bronson eller nåt. Handlingen i filmen är inte speciellt upphetsande. Det händer inte så mycket, man får aldrig lära känna nån karaktär.

Jag tyckte aldrig det blev spännande, mest beroende på de träiga skådespelarinsatserna. Det som ändå gör att filmen får godkänt är vissa kultiga actionsekvenser, den elektroniska musiken (ja, jag vet, Carpenter har gjort den själv!) samt den lite märkliga 70-talskänsla som vilar över hela filmen. Det är en sorts b-känsla det där och den kritiserar jag samtidigt som det på nåt sätt är just den som gör att filmen blir sevärd. Ok, Czechflash (och roadie i viss mån) kommer väl slå mig, men jag råkade se att i alla fall mitchie inte är stormförtjust i den. Knappt, knappt godkänt blir det. Men många andra uppskattar den nog. Kolla bara in de här bilderna, speciellt multi-kulti-gänget i bilen, som ju faktiskt är ganska sköna (min kommentar: i min originaltext länkar jag till en bildsida som inte finns längre). Men sköna bilder gör inte en hel film. 3-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. När det gäller kultsekvenser så är det väl främst den här (Vanilla Twist) som är värd att nämna. Obs! Spoiler!

Arkiverad under Action, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

Monster (2003)

3 juni, 2020 Lämna en kommentar

Dags för lite onsdagsdepp (yay!) i form av biografirullen Monster från 2003. Den här filmen är väl i princip så långt man kan komma från Wonder Woman men de har faktiskt regissören Patty Jenkins som den gemensamma nämnaren. Hehe, ja, fast vill är det ändå säkert ganska lätt att dra paralleller mellan dem. Min text skrevs i april 2004.

Ja, de flesta känner väl till att det här är den allt igenom tragiska historien om den prostituerade Aileen Voorhees… eh Wuornos som började ta livet av sina kunder, och som år 2002 blev avrättade för detta. Oscarsbelönade Charlize Theron är Aileen och Christina Ricci spelar Selby, en ung tjej som kanske var det enda lilla ljuset i Aileens liv.

Det här är en film som för mig har många likheter med Boys Don’t Cry (där ju Hillary Swank också fick en Oscar för ett starkt porträtt). Det är white trash och det är elände från första början. Man vet hur det kommer gå och man vet att det kommer gå illa. Precis som i Boys Don’t Cry är det starkt men nånting gör att jag ändå inte blir helt gripen. Det känns lite som om man gjorde om ordspråket till ”efter regn kommer… regn”. Det blir liksom inget som bryter av och jag saknar lite grann en poäng.

Eftersom jag tidigare knappt sett hur Charlize Theron egentligen ser ut, och än mindre en film med henne, så blev kontrasten inte så stor för mig. Men det är bara att hålla med Oscarsjuryn denna gång. Theron är grym som Aileen. Hon spelar med ryckiga rörelser och spasmiskt minspel. Aileens försök att bilda sig ett liv med Selby är rörande. Som Lestat (min kommentar: en gammal filmforumkompis som gillade en vampyrfilm med Tom Cruise) skrev så kändes det inte som hon nödvändigtvis var lesbisk men här fanns en person som för en gångs skull brydde sig om. Filmen känns inte som ett försök att skönmåla Aileen och inte heller svartmåla henne. Inte heller tar den nån ställning för eller emot dödsstraff. Jag tror inte regissören Patty Jenkins ville göra det heller.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

L’histoire d’Adèle H. (1975)

31 maj, 2020 Lämna en kommentar

För några dagar sen postade jag en gammal text om La nuit américaine, en François Truffaut-film om film från 1973. Två år senare gjorde Truffaut L’histoire d’Adèle H. och det är den filmen det handlar om idag. Min preblogg-text skrevs i mars 2004 i samband med att SVT körde ett Truffaut-tema.

Berättelsen om Adèle H är den sanna historien om Adèle, dotter till den store franske författaren Victor Hugo. Adèle är olyckligt förälskad i, eller snarare besatt av, den brittiske officeraren Pinson och följer efter honom från Europa till Halifax (Kanada). Själv ser Pinson deras tidigare förälskelse mer som en tillfällig flört.

Den här filmen utvecklade sig faktiskt till en ganska så intressant historia även om det inte var nåt att hoppa jämfota över. Jag tyckte att Isabelle Adjani (hon var bara 20 år) i huvudrollen gjorde en bra insats som en ung kvinna på väg in i galenskapen. Som Greenie (min kommentar: en gammal filmforumkompis) skrev tidigare i sitt omdöme så gick hon från att vara en till synes normal förälskad flicka, via besatthet, till fullständig galenskap. Det skildrades på ett bra sätt. Sen har jag en liten svaghet för historiska dramer med den tidens moral och olika regler som ställer till det för de inblandade. T ex det här med giftermål som hela tiden måste godkännas av far och mor. Såna här historier brukar oftast utspelas på engelska herrgårdar, typ Ang Lees Jane Austen-filmatisering Förnuft och känsla. Här är platsen en annan men dessa element finns med i historien. I slutändan en ganska ok rulle, men Truffaut är och förblir något av en besvikelse för mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Historisk film, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Secret Window (2004)

29 maj, 2020 2 kommentarer

”Klippa mig? Jag?”

Mitt fredagsinlägg handlar om en ganska bortglömd film med Johnny Depp. Secret Window heter den och det är Stephen King som har skrivit förlagan. Det här är en film som jag skulle kunna tänka mig att se om, om nu andan att överhuvudtaget se på film faller på igen. Min text om filmen skrevs i maj 2004 och jag noterar lite roat att jag tydligen uppskattade Depp och hans ticks. Det är tydligt att det här är innan alla PotC-uppföljare och Alice i Underlandet-filmer.

David Koep (för mig tidigare okänd) visade sig efter lite nätforskning ha varit en flitig manusförfattare. Han har skrivit manus till kända filmer som Jurassic Park, Carlito’s Way, Panic Room, Mission: Impossible och Spider-Man bl a. Nu har han regisserat och skrivit manus till Secret Window som bygger på Stephen King-novellen Secret Window, Secret Garden.

Johnny Depp spelar författaren Morton Rainey som efter en skilsmässa tagit sin tillflykt till ett sommarhus där han försöker bota sin skrivkramp. I stället knackar det på dörren och utanför står den mystiske John Shooter (John Turturro) och påstår att Rainey har stulit hans historia. För att bevisa sin oskuld behöver Rainey bara visa upp den tidning där hans historia först publicerades. Well, det visar sig vara lättare sagt än gjort…

Egentligen har jag inte så mycket att säga om filmen. Den är ganska medioker, dvs inte alls dålig men inte riktigt bra heller. Den puttrar på och Turturro och framför allt Depp får ha lite kul. Depp lyfter filmen och han är rolig så fort han är med i bild. Som vanligt har han en massa ticks för sig (kanske blev det kvar efter PotC, hehe). Som sagt, utan att vara varken läskig eller speciellt spännande så puttrar den på ganska mysigt. Perfekt att hyra en söndag en regnig höstdag till en kopp choklad och lite bullar. Jag gillade slutet. Och, just det, fotot är vackert och följsamt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Mysterium, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

La nuit américaine (1973)

24 maj, 2020 Lämna en kommentar

Jag såg dagens film när SVT körde ett François Truffaut-tema för ett gäng år sen. Först ut var De 400 slagen. Jag tyckte den var ok men jag var inte direkt imponerad av den hyllade filmen. Andra filmen Jules och Jim levererade inte alls. Frågan var nu om nästa film skulle falla mig på läppen? Min text om La nuit américaine (Dag som natt var den svenska titeln) skrevs i mars 2004.

François Truffaut igen. Dag som natt är en metafilm. Alltså en film om en film. Vi får följa en filminspelning ta två steg fram och ett steg bak. Truffaut själv spelar regissören med mardrömmar. Jacqueline Bisset spelar den kvinnliga stjärnan i filmen i filmen.

Ja, det var rätt så intressant att följa med bakom kulisserna på filminspelningen och se vilket jobb det är att göra film. Omtagning efter omtagning. Valentina Cortese hade en skön roll som den lite äldre dalande stjärnan Severine som har svårt att komma ihåg sina repliker. Själv föreslår hon under en scen att de kanske kunde köra som de brukar göra med Federico (Fellini får man gissa), dvs att man bara säger nonsensrepliker (en slumpmässig rad med siffror t ex, 13, 1, 5, 46, 34, 56). Men det gick ju inte eftersom Truffaut spelar in ljudet direkt till skillnad från i italienska filmer där man dubbar efteråt.

Just det där har jag lagt märke till i italienska filmer. Rätt så ofta så stämmer inte ljudet med munrörelserna och det framgår tydligt att ljudet är inspelat vid ett annat tillfälle. Det ser inte bra ut.

Vid ett tillfälle får Truffaut ett gäng böcker med posten som han har beställt. Mina falkögon registrerade att en av böckerna var om Ingmar Bergman och en annan om Alfred Hitchcock. Det är kul med såna här filmreferenser om man är filmfreak.

Filmen rullar väl på och är lite smårolig ibland men fortfarande har jag svårt att se storheten med Truffaut. Den får dock godkänt och det är kärleken till filmen som gör detta. Den lyser igenom. Men – om man vill se en roligare film om kaoset som kan råda på en filminspelning så rekommenderar jag Tystnad, tagning! (Living in Oblivion, 1997).

”Dag som natt” är för övrigt ett uttryck som betyder att man spelar in en nattscen på dagen med mörkerfilter framför kameran. Lite kul är också att Jean-Pierre Léaud spelar med i en stor roll. Léaud är ju pojken Antoine i De 400 slagen (1959). I ett flertal andra Truffaut-filmer spelar Léaud just den pojken i olika stadier av livet (dock inte i Dag som natt).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Metafilm, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , ,

Ils (2006)

22 maj, 2020 4 kommentarer

Dags för en söndagsskräckis fredagsskräckis (dagarna flyter verkligen ihop i dessa tider) i form av en preblogg-text om en fransk film från 2006 med det korta namnet Ils. Franska skräckisar var väl ganska mycket i ropet vid den här tiden, eller? Det var några år efter den värsta japanska skräckvågen och jag har för mig att Frankrike var nästa land som gällde när det kommer till det här med att skrämmas på film. Min text skrevs i augusti 2007.

Ett ungt franskt par lever skönt liv i en gammal kåk utanför Bukarest i Rumänien (hon lärarinna, han författare) men deras tillvaro ska snart rubbas av nåt okänt som stör deras nattsömn. Stämningen byggs upp ganska bra och filmen är ett skönt avbrott från den gängse amerikanska skräckstilen, nuförtiden ofta i form av en remake på en japansk skräckis. Filmen är nästan en dogmaskräckis, då man inte förlitar sig på en massa ljud- och bildeffekter.

Det som ändå är det bästa med filmen är kanske ändå ljudbilden som är påtagligt verklig och påträngande, med en krypande stämning och med hoppscener som liksom kommer naturligt, och inte när man vet att de ska komma (förstår ni skillnaden?). Men som vanligt i skräckisar så är det nåt som gör att filmen inte håller hela vägen. Till slut så har allt tryck liksom pyst ur spänningsballongen och vad som återstår är ett jaså, men ändå ett intressant och otäckt jaså med tanke på att filmen baseras på verkliga händelser. Filmen är klart sevärd… även då plötsligt lamporna tänds i fem minuter i biosalongen mitt under visningen (gah, hur är det möjligt?!).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , ,

Babylonsjukan (2004)

17 maj, 2020 Lämna en kommentar

Den här söndagen skickar jag ut en gammal preblogg-text från 2004 som jag skrev efter att ha sett en viss regissörs debutfilm, Babylonsjukan, på bio. Vem var regissören? Jo, Daniel Espinosa! Han har ju verkligen gått vidare till större och nog även bättre saker, och inte bara i Sverige (Snabba cash) utan han har ju blivit ett ganska stort namn även internationellt. Det där om Valdshult var nåt internt (försök till) skämt med en filmforumkompis som kom därifrån och var avis på oss som bodde i Stockholm och kunde se artsy filmer på bio.

Typ 20-åriga Maja (Nina Wähä) blir lämnad ensam kvar i stan (Valdshult… närå, Stockholm) när pojkvännen (Gustav Skarsgård) drar till Indien på semester. Bostaden hon hade ordnat sket det sig med och i sista minuten fixar pojkvännen en ny bostad hos en kompis, där Maja får bo i köket. Det blir en något kaotisk sommar för Maja tillsammans med de nya slackerkompisarna.

Svenske debutanten Daniel Espinosa står bakom filmen tillsammans med manusförfattaren Clara Fröberg (som själv säger att Maja i filmen är hon själv för några år sen; nu har hon villa, vovve och volvo i typ Täby). Jaha, jag tyckte det var en ganska uppfriskande debut. Det jag framförallt lade märke till var att dialogen faktiskt kändes helt realistisk. Själv hade jag gärna sett att man textat delar av dialogen, hehe. Det var lite svårt att hänga med när det inte var teatersvenska utan i stället rinkebysvenska (Sho bre, softish!). Bitvis är filmen riktigt bra, med schysst (melankolisk) musik och bra annorlunda foto. Just fotot påminner förresten om svenska tv-serien Spung som jag i och för sig bara sett korta avsnitt av, men det ser ut så ungefär. Lite kul och förmodligen ovanligt var att det var en kvinnlig cinematograf filmfotograf (Camilla Hjelm).

Filmen är ganska spretig. Ibland ett drama om vad man ska göra i livet, ibland lite kärleksfilm, ibland ren fars (här dyker Josef Fares upp i en rolig cameo). Slutresultatet blir således lite väl spretig. Jag tyckte att historien med det invandrarfientliga partiet kändes lite krystad. Övriga ämnen tyckte jag filmmakarna hade känsla för men här kändes som man bara hittade på. En annan sak jag störde mig på var att man i filmen framställdes som driftig och duktig om man åkte gratis på tunnelbanan, skiter i sitt jobb och bara drar, eller inte betalar sina räkningar. Visst, det kan det vara skönt att skita i allt ibland men det är ingen lösning på nåt. Nåväl, en trea ska filmen ha. En uppfriskande debut, som sagt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

The Village (2004)

9 maj, 2020 7 kommentarer

Jag tycker dagarna flyter ihop under dessa tider när man (läs: jag) har sju meter till jobbet. Jag brukar posta mina inlägg onsdag, fredag och söndag. Det här inlägget skulle egentligen ha kommit ut igår, fredag. Jag gjorde i ordning inlägget på torsdagen men sen blev jag förvirrad och tänkte att jag väntar med att aktivera det. Jag kan ju ändå göra det imorgon och kanske rätta till några fel eller så. På nåt sätt fick jag för mig att det var två dagar tills det var fredag. Sen under fredagen (dvs idag när detta skrivs) så insåg jag plötsligt att ”visst fan, det är ju fredag idag!”. Så jag flyttar inlägget till lördag istället.

Manoj Nelliyattu Shyamalan, vad har vi på honom? Först wunderkid (Sjätte sinnet) för att sen bli utskrattad (The Happening) och slutligen få nån form av revansch (Split). The Village var väl inledning på fallet för den gode M. Night. Min text om den skrevs i september 2004. Jag noterar att jag hyllar Bryce Dallas Howard, vilket kanske känns aningen oväntat.

Vi befinner oss i liten by i slutet på 1800-talet. Byn ligger i en dold dal, gömd inne i en tät skog, bortom annan civilisation. Här lever ett antal människor i ett sektliktnande samhälle. I skogen döljer sig märkliga monster som tränger sig närmare och närmare, speciellt när Lucius Hunt (Joaquin Phoenix) vill trotsa förbudet och gå genom skogen för att hämta mediciner som ska finnas i städerna.

M. Night Shyamalan (får man heta så?) är en ganska unik regissör eftersom han både skriver och regisserar själv. Paul Thomas Anderson är en annan s.k. auteur (som det väl kallas på finspråk) även fast han gör en annan typ av filmer. Nåväl, Shyamalans tidigare filmer tycker jag har varit sevärda och bra, även om Sjätte sinnet sticker ut mest. Men det finns ändå en skön och ganska annorlunda stämning i hans filmer. Här brukar inte de vanliga skräckattributen finnas utan stämningen byggs upp på ett lite mer asiatiskt vis (min kommentar: asiatiskt? Ok.) och personporträtten är djupare. Så även i The Village, som faktiskt mer är ett relationsdrama än en skräckis. Om man ser trailern får man ju för sig att den ska vara läskig som Det sjätte sinnet.

Jag tyckte det var skönt att se lite tunga etablerade skådisar som William Hurt, Sigourney Weaver, Brendan Gleeson i framträdande roller. Synd att Weaver är med lite för lite för att kunna göra nåt speciellt med sin roll. Även halvtunga Adrian Brody, som den efterblivna byfånen, gör en godkänd insats. Sen måste jag säga att jag fastnade helt för Bryce Dallas Howard; Ron Howards dotter fick jag veta av allvetande Lestat (min kommentar: Lestat är en gammal filmforum-kompis som inte finns med oss längre). Jag tyckte hon var mycket bra.

Problemet med filmen är att den inte verkar veta om den ska vara ett drama eller en skräckis. Det blir det varken ett intensivt drama eller en svettig skräckis. Den har alla förutsättningar att vara en bra skräckis men i och med att upplösningen blir som den blir så blev jag lite besviken. <spoiler>Jag ville ju att monstren skulle vara på riktigt!</spoiler>. Fotot är väldigt följsamt och vackert och skådisarna gör överlag bra insatser. Det finns några scener, främst mellan Phoenix och Howard, som är bra, men som helhet är det ändå lite svagt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Ni noterade Shyamalans egen cameo, eller hur?

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Mysterium, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

Fjärilens tunga (1999)

3 maj, 2020 Lämna en kommentar

Fjärilens tunga är en spansk 90-talsfilm som kanske passar att se i dessa tider då den känns som en typisk puttrig matinéfilm som vaggar snarare än skakar. Med tanke på relationen mellan en ung pojke och en äldre man kommer jag att tänka på den svenska ”julfilmen” Kan du vissla Johanna?. Tyvärr verkar Fjärilens tunga enligt superba sajten Vodeville inte gå att se via nån nätjtänst för tillfället. Fast den finns faktiskt att se på YouTube men bara på spanska utan nån textning på engelska eller svenska. Min text om filmen skrevs i april 2004.

Moncho är en liten pojke i en by i 30-talets Spanien som ska börja skolan. Han är blyg och livrädd för sin lärare, som slår sina elever har han hört. Nåväl, efter en något panikartat första skoldag visar det sig att läraren Don Gregorio är en riktig mysfarbror och att eleverna är rätt ok de också. Moncho, som är vetgirig av sig och gillar att läsa, stortrivs i skolan och får lära sig nya saker varje dag. Inte minst under de naturexkursioner som läraren ordnar.

Det här var en riktigt mysig film som puttrade på i ganska skön matinéstil. Den blev aldrig långtråkig men hettade aldrig till riktigt heller, förutom mot slutet. Den fråga som så småningom ställs i filmen är om man ska våga stå för sin åsikt när vindarna vänder eller vända kappan efter vinden? Moncho och hans familj hamnar mitt i den konflikt som är upptakten på det spanska inbördeskriget. En del är anhängare till republiken medan andra stödjer Franco och fascisterna.

Jag måste nämna att den lille killen som spelar Moncho var ganska så underbar. Sen tyckte jag att filmen skildrade förhållandet mellan Moncho och hans äldre bror på ett fint sätt, liksom Monchos vänskap med sin lärare (utan att det blev för smörigt). Läraren gestaltas bra av den spanske veteranskådisen Fernando Fernán Gómez. Snudd på högre betyg pga mysfaktorn men filmen var lite för snäll, även om det hettade till lite under sista delen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Extraction (2020)

1 maj, 2020 7 kommentarer

Efter sin sista (?) insats i MCU-filmerna är nu den näst bästa Chris aktuell med actionrökaren Extraction på Netflix.

Den australiske mellanbrodern Hemsworth spelar en avdankad och alkoholiserad legosoldat med fläckfri fysik och dödslängtan som får i uppdrag att rädda sonen till en indisk knarkbaron. Sonen har tagits som gisslan av en konkurrerande knarkkung i Bangladesh.

Det här var faktiskt oväntat bra. Jag hade inte riktigt koll på hur mycket välgjord action det skulle vara. Det är John Wick-klass, helt klart. När väl det hela drar igång så tar man egentligen bara en kort paus för att hämta andan. I övrigt så slåss, springer, biljaktar, skjuter, knivskär och faller sig Hemsworth genom de trånga kvarteren i Dhaka. Mycket handgemäng blir det.

Jag tycker relationen mellan den kidnappade sonen (Rudhraksh Jaiswal) och Hemsworths legosoldat funkar. Hemsworths hårda yttre (pga av tidigare tragiska händelser) bryts sakta ner av den rådjursögda knarkbaronsonen. Jag tror att vi kommer att få se ynglingen Jaiswal i fler roller framöver.

Actionen är alltså riktigt bra. Det kryllar av välgjorda stunts. Bäst är väl kanske en lång sekvens, à la 1917, som inkluderar en biljakt, en fotjakt i ett hyreshus, en knivfajt och en avslutande lastbilskrasch med tillhörande explosion.

Ett plus som filmen har är att Hemsworths chef spelas av en kvinna med det härliga namnet Golshifteh Farahani. Hon är ny favorit efter filmerna Paterson och Un divan à Tunis. Här är hon både vacker och handlingskraftig.

Filmens regissör är för övrigt en man vid namn Sam Hargrave. Namnet kanske inte ringer nån klocka men Hargrave är en stuntman som jobbat ihop med Russo-bröderna i flera av MCU-filmerna. Som tack så har bröderna Russo producerat Extraction och placerat Hargrave i registolen.

Med tanke på Hargraves bakgrund så är det inte så konstigt att fokus ligger på action snarare än manus och utveckling av rollfigurer. Men Extraction är klart godkänd actionunderhållning. Observera dock att det handlar om ganska rå action med hög body count och många headshots. Bara så du vet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Fler tankar om Extraction:

Rörliga bilder och tryckta ord (”En helgjuten fredagsfilm, if I ever saw one”)
Fripps filmrevyer (”Action utan slut”)
Movies – Noir (”…det är action, stunts och bra kameraarbete som hamnar i fokus”)
Snacka om Film! (”…det finns ju redan 600 000 såna här filmer…”)
Filmitch (”…full fart, bra actionscener, är i sina stunder riktigt spännande”)

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →