Kampen om elden

4 mars, 2011 14 kommentarer

Kampen om eldenTitel: Kampen om elden (La guerre du feu)
Regi: Jean-Jacques Annaud
År: 1981
IMDb | Filmtipset

En väldigt speciell film, med tanke på att det varken uttalas en enda replik på ett språk som man förstår eller finns nån textning. Nej, här handlar det om urtidsmänniskor, neanderthalare, tidiga homo sapiens. I fokus står elden. Neanderthalarna kan inte själva göra upp eld. Allt handlar om att bevara den eld som man lyckats fånga, eld som uppstått på naturlig väg. Ja, hela filmen bygger på just det där med elden. Hur man slåss för att komma över den, och hur svårt det är att hålla den vid liv. Neanderthalarna är högre stående än de människoapor de blir överfallna av i början av filmen. Däremot upptäcker de att några andra varelser med lite mindre hår på kroppen har förmågan att själva skapa eld, vilket fascinerar neanderthalarna enormt. Intressant film. Det känns som en inverterad sf-rulle, då man liksom tänker sig tillbaka i tiden och gör sig en bild av hur vetenskap och kultur såg ut då. Bitvis fick jag känslan av naturfilm då det var vackert fotot, mycket djur och natur och ingen dialog. Klart sevärd, och bitvis riktigt rolig.

3+/5 

PS. Ni känner väl igen skådisen som spelar neanderthalaren på bilden? Förutom skådisen på bilden ovan så dyker även den här framtida Twin Peaks-skådisen upp:

Everett McGill

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , ,

Videocracy

28 februari, 2011 3 kommentarer

Titel: Videocracy

Regi: Erik Gandini
År: 2009

Den här recensionen skrevs i september 2009.

I en välfylld salong på Zita (i Stockholm) såg jag den här uppmärksammade dokumentären av svensk-italienske Erik Gandini om den italienska tv- och kändis-världen. En av poängerna på förhand var att det skulle vara en skildring av hur Silvio Berlusconi styr Italien med hjälp av tv-mediet. Just denna koppling känns aningen vag, trots att det förstås påpekas att Berlusconi är mediemogul och att italiensk tv av idag är hans vision av hur livet borde vara, dvs typ fotboll och brudar i string-trosor. En annan sak som jag, i alla fall till en början, störde mig på var berättarrösten på engelska med konstig brytning (misstänker att det var Gandini själv).

Nja, filmen är mer en redogörelse av groteskt usel och ytlig tv-underhållning samt italienska kändisäckel. Men den är ändå klart sevärd, då den bitvis är både rolig och fascinerande. Vi får bl a träffa Rick som tycker att livet är orättvist eftersom tjejer har möjligheten att ligga med nån högt uppsatt tv-chef för att komma med i tv. (Själv kan tänka sig att göra det EN gång förutsatt att han får huvudrollen i en biofilm samt marknadsförs som Italiens Jean-Claude Van Damme.) Rick har dock en plan för att nå sina drömmars mål: genom att kombinera sångtalang (tänk Ricky Martin) med karate (Van Damme) ska han skapa den ultimata underhållaren.

En annan fascinerande karaktär vi träffar är ganska annorlunda även om han är ett barn av samma tidsera som Rick. Fabrizio Corona är en vedervärdig person som driver ett paparazzi-företag. Hans anställda tar bilder av ”kändisar” i obekväma situationer, bilder som han sen säljer till samma kändisar (detta lönar sig tydligen mer än att publicera bilderna). Corona åker även till anhöriga till mordoffer och erbjuder dessa pengar om de på begravningen har på sig en t-shirt med reklam för Coronas företag. Corona verkar dock avsky sig själv, så det hela jämnar väl ut sig. Sevärd dokumentär men efter ett tag känns det lite som om den upprepar sig själv.

3+/5

PS. Måste ändå tillägga att filmen är ganska skrämmande då vi får se en bisarr och läskig kampanjvideo för Berlusconi samt se högt uppsatta tv-chefer uttrycka sin helt öppna beundran för Adolf Hitler och Benito Mussolini. Ja, det är helt enkelt människans sämsta sidor vi får se. Trailer.

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension, Svensk film Tagged with ,

White Material

26 februari, 2011 5 kommentarer

Ibland är det skönt att se annorlunda, t.o.m. tråkiga, filmer. Det behövs för att få balans, precis som att man då och då behöver se s.k. popcorn-rullar. Man skulle kunna kalla White Material för en fransk pretto-film. Inget fel med det egentligen, det var det jag ville se. Monsterskådisen Isabelle Huppert spelar en vit (duh) plantageägare i en f.d. fransk koloni nånstans i Afrika. Inbördeskrig står för dörren och den franska armén lämnar landet och uppmanar alla fransmän att göra detsamma. Huppert vägrar dock, hon är ju en av alla andra i landet och kan inte förstå varför hon inte kan stanna kvar. Snart står hon dock helt utan personal och situationen blir alltmer ohållbar.

Det här är nästan en konstfilm. Den är fragmentariskt berättad och dessutom inte i rätt tidsordning. Det förekommer även vissa nästan surrealistiska sekvenser. Huppert är tunn, bräcklig, envis när hon gör allt för att rädda och vara kvar vid sin kaffeplantage. Stämningen är subtilt obehaglig. Otäckt våld hänger i luften. Inte mycket, men en del, av det våldet visas. Huppert är en osannolik figur i det afrikanska landskapet i sina ljusa klänningar, vita ansikte, röda hår och läppstift. Men hon är alltså vrångt envis, på gränsen till dåraktig.

Eftersom jag inte hade läst om det innan var det för mig ganska överraskande när Christopher Lambert dök upp i en ganska stor roll. Lambert är bra, helt klart. En del av stämningen i filmen för tankarna till Michael Haneke. Jag tror nog en hel del kan tycka att den är ett sömnpiller. Fotot och musiken gillar jag skarpt. Det är vackert helt enkelt, trots den något obehagliga stämningen. Filmen har inga avsikter, som jag ser det, att försöka skildra nåt historiskt korrekt eller något sådant. Helt i fokus är plantageägarinnan som gestaltas klockrent av Isabelle Huppert. Men mer än till en trea kan jag inte sträcka mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Dave Chappelle’s Block Party

21 februari, 2011 4 kommentarer

Om man gillar svart musik, i synnerhet östkust-hiphop, så är det här förmodligen en trevlig film. Det tyckte i alla fall jag — att det var en trevlig film alltså. Mest gillade jag nog Talib Kweli, han har ett fantastiskt flyt. Mos Def är också bra. Jag minns att jag tittade på Chappelle’s Show när det visades på MTV, och jag gillade den låga sofistikerade humorn. Chappelle har ett mysigt sätt. Med sin gnälliga röst droppar han skämt om rasskillnader och droger på ett ganska annorlunda sätt, biatch. Konsertscener blandas med snack med artister och lite andra upptåg av Chappelle. Ja, det är mysigt, helt enkelt. Erykah Badu dyker upp med jätteafroperuk (som hon tar av) i Back In The Day. Fugees comebackar med Killing Me Softly. Husband är The Roots, som jag såg live för evigheter sen på numera avsomnade klubben Gino i Stockholm. (The Roots i ett skönt jam som samtidigt är en satirisk hiphop-video.)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Komedi, Musik, Recension Tagged with , , , , , , ,

Nattens väktare

19 februari, 2011 5 kommentarer

Titel: Nattens väktare (Ночной дозор, Night Watch)
Regi: Timur Bekmambetov
År: 2004
För några dagar sen utlovade jag i en kommentar till mitt inlägg om Återkomsten en recension av ryska vampyractionrullen Nattens väktare. Och den kommer här!

I världen finns ett antal personer som kallas De Andra som när de upptäcker sina krafter måste välja mellan ljus och mörker. I många generationer pågår det ett blodigt krig mellan De Ljusa och De Mörka. För att undvika fullständig slakt blir det vapenvila som bl a innebär att nya personer som föds och tillhör De Andra inte får påverkas av varken den ljusa eller mörka sidan utan måste välja sida själv.

Efter denna lilla inledning med bakgrunden hoppar handlingen framåt till dagens Moskva där vi får följa Anton, en s.k. nattväktare som åker runt i nattens Moskva för att spana efter t ex mörka vampyrer som bryter vapenvilan. Det här är maffig, episk äventyrsfantasy som samtidigt är smutsig, svettig actionthriller. Foto och klippning är hetsigt snyggt; liksom både skitigt och vackert om ni fattar. Det är en salig blandning av X-Men och datorspelsfilm. Det som är kul är att de övernaturliga liksom är en del av samhället. Personerna med övernaturliga krafter är egentligen inga speciella människor med superhjältedräkt, utan de åker tunnelbana som oss andra. Dessutom är det inte självklart om det är De Ljusa eller De Mörka som är goda. Är någon egentligen genomgod?

Även om filmen visuellt är strålande, så är historien lite för spretig och snabbt berättad för att funka fullt ut. Vissa saker stressas igenom och det känns som om filmskaparna ville lite för mycket. Ett fenomen som också drabbade Storm-regissörerna en aning. Vissa scener är underbara, bl a sekvensen där vi får följa en liten skruvs färd från ett flygplan ner i tekoppen hos en kvinna i en lägenhet. En sekvens som gav en riktig wow-känsla. Men filmen känns lite väl ytlig. Det är lite för hetsigt, för mycket på en gång, filmen sätter sig aldrig riktigt. Det är ändå trevlig underhålllning med en lite annorlunda känsla mest hela tiden och dessutom är det alltid kul att se en film som utspelas där man själv har varit. Jag gillar även slutet, där det plötsligt blev lite allvar, på det känslomässiga planet, för Anton. Betyget blir en stark trea och jag kommer att försöka se de två uppföljarna Dagens väktare och Skymningens väktare.

3+/5

PS. Jag kan väl säga att jag fortfarande inte har sett uppföljaren Dagens väktare och angående Skymningens väktare så verkar det råda oklarhet om den någonsin kommer att göras. Det märkliga är att den finns listad på Lovefilm.se trots att den inte har haft premiär, i alla fall inte enligt IMDb.

Arkiverad under Betyg 3, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , ,

Brända av solen

13 februari, 2011 2 kommentarer

Titel: Brända av solen (Утомлённые солнцем)
Regi: Nikita Michalkov
År: 1994

Det kändes verkligen att det här var en RYSK film av klassiskt snitt. Den utspelas 1936 ute på ryska landsbygden på en datja där den gamla revolutionärsgeneral Kotov (Nikita Michalkov) lever ett skönt liv med en vacker fru (Ingeborga Dapkunajte) och en underbar liten dotter. Dottern spelas för övrigt av regissörens egna dotter vilket nog förklarar deras naturliga samspel. Jag måste säga att miljön filmen utspelas i är underbar. Just sommarhuset, skogen, floden, de gröna fälten gör sig väldigt bra på film. Till deras avslappnade tillvaro kommer Dimitri (Oleg Mensjikov), en gammal bekant till fruns adliga familj. Något skumt pågår, har besökaren en dold agenda, varför har han varit borta i 10 år, vad är hans förhållande till generalens fru?

Hmm, jag gillade inte riktigt inledningen. Det förekommer en lite jobbig slavisk humor (främst i början). Det är en för mig lite jobbig stil. Det är kaotiskt, högljutt, mycket prat och tjabbel hit och dit. Fruns sida av familjen består av ganska jobbiga men ändå någonstans charmiga typer.

Historien kommer liksom i andra hand i början. Men — allt eftersom så blir filmen bättre och bättre. Och redan från början finns det någonting under ytan: hemligheter. Mot slutet kommer det mesta upp och filmen tar en vändning mot det riktigt dramatiska. Jag noterade att en på Filmtipset som klagade på att det förekom science fiction. Say what? Det handlar snarare om surrealistisk symbolik. Det är bara ett annat sätt att berätta med bilder. Och regissören Michalkov (som ju alltså även spelar rollen som Kotov) gillar att berätta med hjälp av symbolik och riktigt snygga bildlösningar.

Filmen är drygt två timmar men känns aldrig lång. Efter ett tag kommer man in i den mustiga berättelsen, men riktigt bra blir den inte förrän mot slutet, och därför räcker dock inte till en fyra.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Surrealism Tagged with , ,

Winter’s Bone

5 februari, 2011 5 kommentarer


Titel: Winter’s Bone
Regi: Debra Granik
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Du vill inte hamna i trubbel med de flesta människorna i Winter’s Bone. Filmen utspelas i amerikanska white trash-bushen i Missouri. Den har blivit hyllad i medierna vilket givetvis gjorde att jag blev aningen besviken. Det förekommer dock en hel del briljanta scener, som t ex när Ree (Jennifer Lawrence) söker värvning till armén. Ree är envis och en riktig power girl. Hon har en mamma som är sjuk och för tillfället inte har alla hästar hemma och även två småsyskon att ta hand om. Pappan är en kåkfararare som dock försvunnit efter att ha använt familjens hus som täckning för att bli frisläppt mot borgen. Ree bestämmer sig för att leta upp pappan, var han än är.

Winter’s Bone påminner om en del andra filmer i white trash-ploitation-genren. Jag kom att tänka på t ex Wendy and Lucy eller Ballast där white trasharna i och för sig är svarta. Och sen ska ju Frozen River, som jag inte sett, vara likartad. Jag gillar musiken, gammal country, bluegrass. Plötsligt dök Laura Palmer upp mitt i allt. Först tappade jag liksom fokus på själva filmen och såg bara Laura, en äldre version, framför mig. Sheryl Lee gjord dock en helt ok cameo. Miljöerna är trevligt fula: stökiga gårdsplaner, hundar i kedjor, trucks, rostiga traktorer, ja ni förstår. Som sagt, en del briljanta scener men däremellan går den, eller kanske jag, lite på tomgång.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

TRON: Legacy

3 februari, 2011 14 kommentarer

Titel: TRON: Legacy
Regi: Joseph Kosinski
År: 2010
IMDb | Filmtipset

TRON: Legacy har uppskattats ganska mycket av de filmbloggar jag läser. Royale with Cheese och Addepladde tyckte om den medan Fiffi tokhyllade den. Nu har jag själv sett den — på bio men inte i 3D.

Mitt första intryck när vi väl lämnat vårt vanliga organiska universum och inträtt i den digitala datorvärlden är det är otroligt snyggt. TRON: Legacy måste vara förra årets mest blanksterilsnygga film. Under de första kanske 20 minuterna satt jag med leende på läpparna. Hela sekvensen när Sam (Garrett Hedlund) kommer in i The Grid fantastiskt skön. Det vibrerar i biofåtöljen. Daft Punks bas mullrar. Det är snyggt. Ja, det roliga pågår ungefär fram till att Sam möter sin far (Jeff Bridges) som varit instängd i The Grid i 20 år. Då är det lite grann slut på det roliga men det är ändå inte dåligt. Men början var en fyra i min bok.

Jag hade gärna sett att man hade mixat upp handlingen från The Grid med lite handling i den verkliga världen, typ att det skickades in något program utifrån som dyker upp i form av en ny karaktär inne i The Grid. Sen tyckte jag mig se Cillian Murphy glimta förbi i början som ”elak” sw-utvecklare. Varför utnyttjades han inte mer?

För mig som programmerare var det lite kul att filmen verkligen promotade open source till skillnad från att sälja sin mjukvara genom att ta betalt för licenser. Inte för att jag alltid tycker det är rätt men det var intressant att filmen så tydligt tog ställning för det. Men det ligger väl i tiden.

3/5

PS. Jag kan också nämna att jag såg filmen på Filmstaden i Kista och att jag fick springa ut för att leta upp personal eftersom man missat att vrida på något vred på projektorn efter de första reklamfilmerna. När den sista trailern just innan filmen och sedemera filmen drog igång var formatet helt vrickat, ihoptryckt och nedre delen var avklippt. Jag fick springa ut två gånger. Första gången hittade jag ingen personal utan höll istället på att gå vilse i de vindlande korridorerna. Helt vansinnigt. Jag tänkte att ”nåja, de ser väl själva att det är fel på bilden” och gick in igen. Men icke: filmen fortsatte rulla i sjösjukeformat. Jag sprang ut igen och råkade som tur var stöta på några som städade precis utanför salongen. Jag sa till dem, gick in igen, och ”klick” så var det rätt format. Jag kan väl också säga att salongen var åtminstone halvfull men ingen annan verkade notera felet eller visa minsta antydan till att göra något åt det. Trött.

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Cargo (2009)

2 februari, 2011 7 kommentarer

Cargo är en klart trevlig lågmäld schweizisk (!) kryprymdthriller. Jag kom att tänka på Jessica Hausners Hotel där en tjej går omkring i mystiska korridorer. Att just den filmen dök upp i huvudet kan bero på att det pratas tyska i bägge filmerna. I Cargo är det inte korridorer på ett hotell utan på ett rymdskepp på väg till en avlägsen rymdstation med byggmaterial. Jorden är (förstås!) miljöförstörd och obeboelig och nu söker man nya världar. Huvudperson är läkaren Laura (Anna-Katharina Schwabroh) som är med på fraktskeppet för att få pengar att komma till RHEA, en paradisplanet där hennes syster redan bor.

Vad har vi?: kryosömn, tyst (mestadels) skepp som färdas mot okänt mål, någon på skeppet har givetvis en dold agenda, och vad handlar det hela egentligen om, finns det någon mer på skeppet, är det ett cgi-monster måhända? Njae, i det här fallet har vi kanske inte ett cgi-monster. Det förekommer inga direkta actionscener. Istället litar man på den stämning som byggs upp bra med ljudspåret och de kalla sterila bilderna. Det förekommer ibland ett väldigt snyggt blått ljus som jag gillar. Man kan dra paralleller till många andra liknande filmer. Om ni gillar lågmälda mys-sf-filmer så är det här något att spana in. Och det faktum att de pratar tyska gör av någon anledning att det blir bättre, liksom inte samma, samma, samma.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

PS. Filmitch har också sett Cargo och han tycker den är ok.

Arkiverad under Betyg 3, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Harry Potter och halvblodsprinsen

29 januari, 2011 4 kommentarer


Titel: Harry Potter och halvblodsprinsen (Harry Potter and the Half-Blood Prince)
Regi: David Yates
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Nu var det inte så länge sen jag såg filmerna om Harry Potter. Men det var ändå ett tag sen (jag såg Halvblodsprinsen ca ett halvår efter Fenixorden, min kommentar) och kanske bidrar det lite till att jag inte riktigt kommer in i filmen som jag gjorde när jag såg t ex fyran och femman tidigare. Hur som helst, det är ändå en skön känsla att åter dras in i Hogwarts underbara värld efter ett obligatorisk gästspel i mugglar-världen i början av filmen som sig bör. (Redan i inledningen visas förresten lite av temat i filmen då Harry flörtar med en servitris.) Väl på plats på Hogwarts får vi den vanliga dosen av lektioner, intriger, quidditch, trollkarlsaction — samt småroliga kärleksbekymmer däremellan.

Nja, jag tyckte inte det är riktigt lika bra flyt i historien som det var i t ex Fenixorden. Däremot håller jag inte med de som säger att inget av vikt händer i filmen; det tyckte jag det gjorde nämligen. Däremot, återigen, känns det kanske ändå som en transportsträcka mot de två slutfilmerna. Som sagt, viktiga saker händer men det finns ingen uppbyggnad eller känsla av det är viktiga saker, de bara händer. Jag vet inte, fokus saknas eller är åtminstone väldigt suddigt. När det gäller skådisarna så har Daniel Radcliffe ett märkligt stelt sätt att le på, Rupert Grint är bättre än väntat och Emma Watson är charmig som vanligt på sitt piffiga sätt.

En rolig sak med Harry Potter är att det är brittiska filmer med brittiska företeelser och uttryck. Det känns skönt som omväxling mot allt amerikanskt som sköljer över en. Men åter till skådisarna. Alan Rickman är som vanligt bäst som Severus Snape. Intressantaste personen är helt klart Draco Malfoy (Tom Felton) som kämpar med sig själv. Det är lite samma tema som i förra filmen även fast Malfoy tillhör den mörka sidan. I Fenixorden var det Harry själv som slogs mot sin mörka sida. Här slåss Draco mot sin ljusa sida och mot sin egen rädsla.

3/5

Spoiler
En sak jag inte gillade alls var att det visade sig att Snape är mörk (om han nu verkligen är det?!). Jag har alltid gillat honom bäst. Snape har stuckit ut. En person som man inte riktigt vetat var man haft men som ändå haft hjärtat på det rätta stället (trodde jag).
Spoiler slut

Arkiverad under Betyg 3, Fantasy, Film, Harry Potter, Harry Potter-vecka, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →