Svinalängorna

13 januari, 2011 6 kommentarer

Titel: Svinalängorna
Regi: Pernilla August
År: 2010

Hmm, något av en besvikelse. Allt är egentligen bra men det är något som gör att jag inte riktigt gillar att man delat upp historien i en nutida med Leena som vuxen respektive barn. Jag dras mest in i den nutida historien, kanske för att det var där filmen började. Sen är ju paret Rapace väldigt bra ihop, känns helt naturliga. Barnen Blad är samtliga bra i sina roller. Tehilla som spelar Leena som barn har hittat ett envist uttryck i sitt ansikte. Man känner hur hon bara vill göra saker bättre och känner ett jobbigt ansvar för sina föräldrar med alkoholproblem.

Det blir det kast mellan nu- och dåtid och ibland känns det som att ingen historia riktigt greppar tag. Jag tycker även filmen känns för kort. Plötsligt är den slut och jag känner att jag vill se mer, både av barn-Leena och vuxen-Leena. Men regissör Pernilla August kände kanske att hon hade berättat det hon ville. Finske pappan (Ville Virtanen) är otäckt bra som full, elak, äcklig och förvirrad — och ibland snäll. Även denna svenska rulle kanske har hyllats lite väl mycket i svenska medier och vid det här laget vet alla, och har fått veta minst tre gånger, att den fick sju minuter långa stående ovationer vid filmfestivalen i Venedig.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Svensk film Tagged with ,

Himlen är oskyldigt blå

11 januari, 2011 7 kommentarer

Titel: Himlen är oskyldigt blå
Regi: Hannes Holm
År: 2010

Ok. Så skulle jag säga om jag blev tvungen att beskriva Himlen är oskyldigt blå med ett ord. Det finns en del roliga och bra stunder. Det finns en del mindre bra partier. Jag tyckte inte Björn Kjellman riktigt funkade som alkad farsa till Bill Skarsgård. Miljöerna är sköna med sin 70-talskänsla i kläder, prylar och musik. Det är en del naket, lite sex. Sandhamn och Stockholms skärgård är reklam för Sverige känns det som. Dessutom börjar filmen med ett klipp på en 17-årig Björn Borg som intervjuas av Lennart Hylland.

Jag gillar Peter Dalle i rollen som Bills extrapappa som visar sig kanske inte vara så mycket bättre än Skarsgårds riktiga pappa. Dalle driver nämligen en knarkarliga med bas på Sandhamn. Egentligen är filmen är en klassisk uppgång och fall-historia där man skulle kunna, med mycket vilja, säga att Skarsgård spelar en svensk Tony Montana. Slutet blir lite väl utdraget. Sen finns det vissa delar av historien som man inte riktigt fått ihop logiskt kanske men det gör inte så mycket. Helt ok som sagt. Av någon anledning så har filmen, i mina ögon, hyllats lite väl mycket i svenska medier.

3-/5

PS. Om filmen någonsin får biopremiär i USA med titeln The Sky is Innocently Blue så tror jag man blir tvungna att klippa en aning i den där öppningsscenen beroende på det som händer efter Björn Borg-tv-klippet…

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Svensk film Tagged with ,

12 edsvurna män

9 januari, 2011 14 kommentarer

Titel: 12 edsvurna män (12 Angry Men)
Regi: Sidney Lumet
År: 1957
IMDb | Filmtipset

Den här recensionen skrevs i juni 2006 och jag lägger upp den här med anledning av att RJ precis sett och gillat den här klassikern.

Ett välspelat drama med välskriven dialog där vi får följa en jurys arbete i slutskedet av en rättegång där det gäller att avgöra om en ung man är skyldig eller oskyldig till mordet på sin egen far. Jag tyckte det var ett klart sevärt kammarspel. Hela filmen utspelas i princip i det rum där juryn sitter och resonerar, diskuterar, argumenterar, grälar.

Alla jurymedlemmar har en egen personlighet och profil, vilket är en fördel då det ger intressanta spänningar mellan de inblandade, men det känns även lite krystat kanske. Henry Fonda känns som en ren Jesus-figur, medan Lee J. Cobb är Satan (nåja, lite mer nyanserad är han väl, och han visar även väldigt mänskliga sidor mot slutet). Min favorit bland jurymedlemmarna var nog antingen den gamle mannen eller E.G. Marshall, i rollen som den korrekte och logiske #4.

Filmen använder sig av några filmiska knep som funkar, men som ändock är knep (t ex när Lee J. Cobb försäger sig vid ett tillfälle). Sen är det är varmt och instängt i rummet. Spänningen och intensiteten stiger efter hand. Det förekommer vändningar och överraskande händelser. Fotot är så där stilrent som det bara kan vara i svartvita filmer från 50-talet. Väldigt skickligt gjort att få till en så spännande film med ”bara” ett gäng skådisar placerade i ett rum. Men det finns dock bättre kammarspelsfilmer där skådisar och dialog dominerar, t ex Bergmans Persona bara för att nämna nån. Där var det i huvudsak bara två skådisar — till skillnad från tolv som jag tyckte var lite väl många. Men, men, det är ju tolv personer i en jury så det är ju svårt att ha det på nåt annat sätt, haha.

I 12 edsvurna män saknar jag nåt som drar in mig i filmen rent känslomässigt. Det är en smart film, men för mig talar den mer till hjärnan än hjärtat. Och för att nämna en sak som störde mig så tyckte jag det kändes lite manipulativt att i början av filmen visa den anklagade pojken stå i rättegångssalen nästan darrande med uppspärrade rådjursögon som ett offerlamm. Nåväl, 12 edsvurna män är en klart sevärd rulle som jag ger en stark trea.

3+/5

*Duckar för de ruttna tomaterna från RJ, Martin, Filmitch et al*

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Cinderella Man

31 december, 2010 Lämna en kommentar


Fiffi på Fiffis filmtajm och jag har roat oss med att se och såga Ron Howards film om en amerikansk boxningshjälte, Cinderella Man. Förutom filmen som sådan får sig även Renée Zellweger en rejäl släng av sleven. Nu ska väl sägas att när det gäller själva filmen så tog Fiffi fram den stooora motorsågen medan jag nöjde mig med en fin lövsåg. Våra recensioner/sågningar hittas på Fiffis filmtajm.

Så. Det var i alla fall 2010 års sista inlägget!

Arkiverad under Betyg 3, Boxning, Fiffis filmtajm, Film, Recension Tagged with , , , ,

The Day After Tomorrow

19 december, 2010 8 kommentarer


Jag var ute och julhandlade i Stockholm idag och såg inte mindre än tre skidåkare i innerstan. Bilden ovan (klicka för större version) från Rådmansgatan visar två skidande kvinnor som kom spårandes på den (givetvis) helt oplogade trottoaren. Detta snölandskap fick mig att tänka på filmen The Day After Tomorrow och tänkte det kunde passa att posta en gammal recension som jag skrev i maj 2004. (Litet kul att notera hur mycket jag störde mig på de datorgenererade effekterna.) Och av en händelse så visas även Emmerichs snö- och isspektakel på fyran ikväll kl 21.

Titel: The Day After Tomorrow

Regi: Roland Emmerich
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Min hatregissör Roland Emmerichs (han blev det efter Godzilla) nya effektspektakel The Day After Tomorrow om en klimatkatastrof som drabbar norra halvklotet genom orkaner, enorma svallvågor och slutligen en smärre istid i bl a New York. Inga rymdskepp eller jätteödlor, nä, nu är det vädret som får skådisarna att stirra storögt mot en greenscreen och sedan fly för livet.

Ja, det är lustigt, jag hade faktiskt ganska roligt under visningen igår kväll. Denna film ska ses på bio (det blev Rigoletto som väl nästan är det bästa alternativet i Stockholm). Det positiva i filmen överväger det negativa, tycker jag. Jag gillade själva idén och hade inga problem med att den är helt orealistisk när det gäller t ex tidsaspekten. Det ingick liksom i filmens egna logik (som ju är på en låg nivå). Jag tyckte det var kul att vicepresidenten spelades av Kenneth Walsh som i alla fall jag direkt kände igen som Windom Earle från Twin Peaks.

Jag tyckte Jake Gyllenhaal var bra i sin roll och han gjorde vad han kunde av den (det finns ju inte så mycket utrymme i den här typen av filmer). Han har ett coolt sätt på något vis. Just den delen av handlingen, med kidsen alltså, tyckte var den roligaste också. Dennis Quaid störde jag mig inte på, vilket många andra brukar göra. Jag tyckte han var harmlös. De maffiga scenerna när New York dränks av den gigantiska svallvågen och senare blir nedfryst var schyssta.

Mindre bra var att jag ibland fick känslan av att precis allt jag såg var datorgenererade bilder (CGI). I början t ex när kameran sveper fram över snötäckta landskap med en vacker solnedgång i bakgrunden. Varför inte hyra en helikopter och flyga lite i Alaska eller nåt?! Jag vet inte vad som är dyrast… men jag vet vad som ser bäst ut! Nu såg det liksom för polerat vackert ut. Även fortsättningen på prologen kändes väldigt mycket greenscreen med fläktar som rufsar håret. Dåliga var också vargarna. Varför inte ta riktiga vargar!? Kanske svåra att dressera… Nä, det här med CGI har gått till överdrift i många fall. Sämst var som vanligt Emmerichs sentimentala delar. Värst här tyckte jag bihistorien med den sjuke pojken och läkaren (Quaids fru) på sjukhuset som skulle läsa Peter Pan. Det blir ändå godkänt!

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Science fiction Tagged with ,

Ajami

15 december, 2010 4 kommentarer

ajamiAjami är en stadsdel i Tel Aviv/Jaffa där både araber, judar och kristna bor. Här utspelas den här israeliska filmen som jag faktiskt såg på bio. De olika folken samsas men kanske inte så bra. I filmen visar man på en ond spiral av brottslighet, rädsla och motsättningar som illustreras via ett smart berättande. Det är en historia med många inblandade där olika små händelser i slutändan leder till andra större och tragiska händelser. Ajami kanske är lite av en israelisk Crash.

Det är inte mycket som är gott i filmen, ja i själva verket är det kolsvart. Början är chockartat. Allt är lugnt men så… Direkt gäller det att hänga med bland alla personer, folkslag och språk. Det hela berättas i cirklar, episoderna berättas om vartannat, vi får se saker ur andras synvinkel, varför vissa saker hände som de hände. Det är kanske ett knep i viss mån men det funkar, speciellt betydelsen av en viss klocka. Både bra skådisar (många amatörer förmodligen) och en nerv finns.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Den sjunde kontinenten

12 december, 2010 14 kommentarer

den-sjunde-kontinentenFiffis filmtajm postade en sågning av den här ångestrullen och jag kände att det kunde vara lämpligt att dela med mig av mina åsikter. Nu har i och för sig dessa åsikter nästan sju år på nacken men ändå. 😉 Min recension kunde först läsas på Filmsnack.se i april 2004. Observera att även det som är skrivet inom spoilermarkeringar är skrivet då för drygt sju år sen.

Handlingen i en mening: En familj i Österrike med ett monotont liv beslutar sig för att bryta upp.

Den sjunde kontinenten gav en märklig känsla av tristess, obehag och upprymdhet. Den är inte helt lätt att ta till sig till en början. Den växte lite efter att jag tänkt igenom den, men inte mer än till en stark trea. Filmen är annorlunda klippt och det var bildlösningar som man inte är van vid. I stället för att visa människan visar regissören Michael Haneke de materiella sakerna som vi använder i vår (monotona) vardag: tandborstar, tallrikar, bestick, flingor, tv-apparater, kassaapparater, sedlar som byter ägare, matvaror som inhandlas, etc. Nåja, efter ett tag får också skådisarna visa vad de kan, och det gör de bra.

Slutbetyg: En intressant och annorlunda film, men bättre filmupplevelser har jag haft.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

PS. Jag kände att jag ville skriva lite mer, men måste då avslöja lite om vad som händer, så om ni läser här så får ni skylla er själva… Markera texten innanför spoilermarkeringarna för att läsa.

<spoiler>
Det som familjen menade med att bryta upp visar sig vara att alla (mamma, pappa och dotter) ska ta livet av sig. Alla tre är med på detta beslut och inte är upprörda utan beter sig relativt lugnt och sansat fram till en viss händelse. Tyckte detta var ganska intressant och jag antar att det ska finnas nån sorts symbolik här. Saken är den att de inte vill lämna efter sig nånting när de är döda, så allt som de äger förstör de. Detta inkluderar att spola ner pengar i toaletten, klippa sönder foton i album, klippa sönder alla kläder, förstöra all inredning i huset, etc. I den här processen deltar även dottern som t ex river sönder sina egna teckningar, och hon gör det till synes metodiskt och lugnt. Men, när pappan med en slägga krossar deras akvarium och alltså tar död på fiskarna blir det för mycket för dottern som bryter samman och börjar gråta. Kanske tycker hon fiskarna ska få leva eller så inser hon vad de själva är på väg att göra.

Kan tillägga att det som gjorde mig upprymd var den långa sekvens som visar hur de förstör inredningen (soffor, bokhyllor, byråer, osv.). Denna pågår i kanske 10 minuter och var av nån anledning upplyftande och lite rolig. Påminde mig lite grann om slutet i Antonionis Zabriskie Point där de spränger spisar, bokhyllor och kylskåp i slow-motion i fem minuter.
</spoiler>

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , ,

Cléo de 5 à 7

8 december, 2010 Lämna en kommentar

cleoJag gillar stämningen, kameraarbete, miljöerna i Cléo de 5 à 7. En ung framgångsrik sångerska har varit hos läkaren några dagar tidigare och väntar nu på ett besked. Själv tror hon att hon kommer bli allvarligt sjuk i cancer.

När vi träffar henne är hon hos en spåkvinna för att få reda på vad som kommer hända. Det går inget vidare där och hon blir ännu mer nervös.

Filmen består av långa tagningar i riktigt njutbara miljöer i Paris som sjuder av liv. Det åks bil och buss, människor passar förbi, dels främlingar och dels folk hon känner.

Det finns egentligen ingen handling i vanlig mening utan vi får helt enkelt följa Cléo när hon väntar ut tidpunkten för beskedet med att vandra, bila eller bussa runt i Paris. Regissör är Agnès Varda och jag kan bara konstatera att den bästa nouvelle vague-filmen jag har sett alltså är gjord av en kvinna. Nu ska väl sägas att jag inte är något fan av franska nya vågen så att vara bäst i den genren är ingen större merit. Men jag gillar ändå den här rullen. En mysig film som handlar om stämning mer än handling. Jag kan tänka mig att en del skulle beteckna filmen som seg — och ja, det är ett sätt att se den som.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Nouvelle vague, Recension Tagged with , ,

Stockholm Filmfestival: Monga

7 december, 2010 2 kommentarer

Titel: Monga (Báng-kah)
Regi: Doze Niu
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Monga är en taiwanesisk gangsterfilm som tagit sin titel från den äldsta stadsdelen i Taipei. I Monga som styr olika gangstergrupperingar, och filmen följer fem unga killar som är med i den mäktigaste. Men omvärlden, i form av gangsters från fastlandet, tränger sig på och hotar att splittra den tajta unga kvartetten som svurit en blodsed att alltid hjälpa varandra. Monga är en väldigt snygg film. Kvarteren, miljöerna är snyggt exotiska (japp, corny, jag vet). Det kryllar av slitna gränder med regnvåt asfalt, marknader och färgglada kinesiska lyktor.

Främst i början av förekommer det en del humor, då filmen mest är en halvskön film om en mobbad ung skolkille som värvas till att bli gangster. Något som jag inte kan med i vissa asiatiska filmer är att det brukar förekomma väldigt jobbiga supersentimentala inslag. Så även här: t ex corny snyftballadmusik när den unge mobbade killen blir kär i den prostituerade unga tjejen han har fått i födelsedagspresent. Uselt. Fast ändå intressant då det känns så överdrivet.

MongaOm man däremot övergår till fajtingscenerna så är dessa riktigt trevliga. Det här är nåt asiater helt enkelt är bäst på. Lite annorlunda är också att man inte har pistoler i Monga. Gangstersamhället är nämligen konservativt och tillåter svärd och knivar, men alltså inte pistoler. Detta ska dock ändras mot slutet av filmen då modernare tider tränger sig på. Det är en ganska lång film (140 minuter), men jag hade aldrig långtråkigt även om det ibland, eller ganska ofta, vickar över i sentimental melodram.

Sofias Genus-o-meter från Rörliga bilder och tryckta ord skulle nog implodera eller något, för här är kvinnorna reducerade till… ja, till en mamma som är orolig för sin son samt en prostituerad som tycker att tillvaron är ok när hon ligger under en torsk lyssnar på musik och drömmer om sin gangsterkille. Hepp. För avsluta: filmen är sevärd för sina fajtingscener, för sitt foto och miljöerna i Taipei, och för en del udda humor. Jag är tvungen att ge den godkänt.

3-/5

Om visningen: Trots bristande konstnärlig kvalitet på filmen så blev det en riktigt trevlig visning. Jag hade köpt kaffe och en mumsig kanelbulle som jag njöt av under reklamen. Reklamen som jag dessutom lärt mig ignorera vid det här laget. Under dessa kommersiella meddelanden så frågade mannen i sätet bredvid sin fru om hon hade noterat smutsen på som syntes på duken. Jag kunde inte låta bli att titta själv — och visst: när det var ljusa bilder syntes tydliga svarta fläckar. Jag sa till mannen att han inte skulle ha sagt det där, i alla fall inte så högt. Nu skulle jag ju inte kunna låta bli att störa mig på de där fläckarna under visningen. Gah. Vi skrattade och skakade båda på huvudet.

En minut senare kom biomaskinisten in med en trasa och en sprayflaska och sa att han skulle tvätta glasskivan mellan salongen och projektorn eftersom det hade kommit smuts på den. Vi skrattade igen. Ah, perfekt. Givetvis ska det inte vara smuts på linsen så att det syns men under filmfestivalen vet man aldrig riktigt. Biomaskinisten berättade också att man i projektorrummet på Saga inte kunde se in i salongen Saga 2. Detta berodde på att detta rum var placerat ovanpå taket till salongen. Saga 2:s projektor förs ner i position med hjälp en hiss. Detta var också anledningen till att det tog längre tid att få igång själva filmen efter reklamfilmen just i denna salong.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Drama, Film, Martial arts, Recension, Stockholm Filmfestival 2010 Tagged with , , , , , , , ,

Das letzte Schweigen

4 december, 2010 2 kommentarer


Titel: Das letzte Schweigen (The Silence)
Regi: Baran bo Odar
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Det första jag tänkte när filmen började var ”aha, de hade råd med en helikopter för att ta såna där typiska bilder från ovan med en bil som färdas på en väg genom en skog”. Kanske inte den bästa av starter, även om det förstås var snyggt. Även i fortsättningen av filmen vimlar det av snygga naturbilder, främst på gula böljande sädesfält, fina sjöar och skogar. Men till slut berättade bilderna ingenting. Det hela känns som en mer påkostad tv-deckare, en Beck: Tystnaden ungefär. Stabil men stel.

Historien är ganska typisk för den här typen av film. Ett brott begås på 80-talet, en flicka försvinner och hittas senare mördad. Sen hoppar vi fram till nutid. Vi möter personer som på ett eller annat sätt har kopplingar till mordet. Ett nytt liknande brott begås som river upp mycket känslor hos de inblandade. Vi som tittare vet redan från början vad som har hänt. Nu handlar det om om även polisen ska få reda på det.

Mmm, jag vet inte. Filmen är en snygg dramathriller men känns tom. Det hela blir ganska upprepande. Scenerna bryts ofta innan intensiteten mellan skådisarna i scenen hinner bli riktigt hög. Skådisarna gör ändå toppinsatser men jag önskar att man hade fokuserat mer på dem och mindre på de snygga bilderna som jag inte riktigt vet vilken stämning de ska förmedla. Mot slutet blir filmen förvisso lagom spännande när upplösningen står för dörren, med det känns ganska standardmässigt. Ämnet är ganska tungt, med en del kopplingar till en film som The Woodsman som jag nog ska se snart.

3/5

Om visningen: Allt funkade bra. Jag var på plats ganska tidigt och då var det i princip helt tomt. När jag kom tillbaka efter att ha köpt lite kaffe hade det dock bildats en lagom lång kö. Det blev väl i princip fullsatt. Som vanligt några som lämnar en lucka mellan sig mitt i salongen. Och istället för att de i mitten flyttar ihop så ska den som vill ha en plats krångla sig förbi halva raden. Jaja, om man vill ha det krångligt så.


Förfilmen var trevlig, Ett tyst barn (3+/5) av Jesper Klevenås. Roy Andersson har varit inspiration när det gäller bildlösningarna och dessutom var han med och producerade. Kortfilm kan ibland vara väldigt effektiv. Jag tyckte den var mer effektiv än huvudfilmen att då det gällde att gestalta förlusten av ett barn. Jag blev rörd av slutscenen i denna ganska tunga kortis. Något som inte huvudfilmen inte riktigt lyckades med.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Kortfilm, Recension, Stockholm Filmfestival 2010, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →