Gudomligt ingripande

21 september, 2011 4 kommentarer


Titel: Gudomligt ingripande (Yadon ilaheyya)
Regi: Elia Suleiman
År: 2002
IMDb | Filmtipset

Här kommer en gammal recension som jag skrev på den tiden när jag nog var aningen mer pretto än vad jag är idag. Gudomligt ingripande är en ganska typisk film från den tiden: den är gjord av en regissör från Palestina, den uppskattades av t ex SvD och den visades på Folkets Bio. Fast grejen med just den här filmen var att jag inte tyckte den var så bra.

Gudomligt ingripande är verkligen en annorlunda film men därmed inte per definition bra. Den kändes som en märklig blandning av Sånger från andra våningen och Måndag hela veckan. Dels förekom väldigt ofta samma typ av scener som i Roy Andersson film, d.v.s. såna med stillastående kamera, och dels återkom samma scener gång på gång. Filmen tar upp hur det är leva i Israel/Jerusalem/Ramallah och den gör det med hjälp av absurd humor och symbolik.

Just symboliken gör att det är svårt att komma in i filmen, liksom det faktum att det inte förekommer speciellt mycket dialog eller normal handling. Huvudpersonen säger exempelvis inte ett ord på hela filmen. Med god vilja kan man skönja en ramberättelse om en man som vi kan kalla huvudpersonen. Han har en hjärtsjuk far och en flickvän som bor i Ramallah. De — flickvännen och huvudpersonen — kan endast träffas vid väggspärren mellan Ramallah och Jerusalem. Där sitter de i en bil, tittar på vakterna vid vägspärren, håller varandra i handen, och säger inte ett ord. Däremot släpper de ut en röd balong med Yassir Arafat på som svävar förbi vägspärren in i Jerusalem för att slutligen stanna på Klippmoskén. Symboliskt så det stänker om det, men ingen speciellt upphetsande filmupplevelse. Det kändes som om vissa av scenerna skulle passa som kortfilmer men tillsammans i en film blev det lite långtråkigt faktiskt.

Ok, det fanns en del sekvenser som stack ut av ett eller annat skäl. T ex när huvudpersonen åker bil och äter en persika. När bara kärnan är kvar kastar han ut den genom fönstret. Den träffar en stridsvagn som står vid sidan av vägen, varvid stridvagnen exploderar i ett väldigt eldmoln à la amerikansk actionfilm. Ett kul avbrott i de lååångsamma scenerna var också när en pappmåltavla som några israeliska soldater tränar break dance-skytte mot, plötsligt förvandlas till en The Matrix-Trinity med palestinasjal som oskadliggör soldaterna på bästa Crouching Tiger Hidden Dragon-manér.

Tyvärr räcker inte det positiva till en hel film. Jag skulle vilja ge den mer eftersom det är alltid fräscht med annorlunda filmer men jag måste gå efter hur jag kände när jag såg filmen och då blir det inte mer än en tvåa.

2+/5

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Krig, Recension, Surrealism Tagged with , , , ,

Stranger Than Fiction

15 september, 2011 8 kommentarer


Titel: Stranger Than Fiction
Regi: Marc Forster
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Jag tycker att en romantisk komedi måste fokusera på det romantiska och det komiska. Stranger Than Fiction är både en romantisk komedi och en surrealistisk fantasy/mystery-dramakomedi. Det är kanske en sak för mycket. Jag blir i alla fall av nån anledning aldrig engagerad, jag vet egentligen inte varför. Jag gillar Will Ferrell i filmen. Ja, faktum är att jag gillar själva historien, ungefär ända fram tills att Will träffar Maggie Gyllenhaal. Det är nånting med kemin mellan de två som inte riktigt stämmer. Det hela framstår som för ”skrivet”, vilket väl i och för sig känns kongenialt.

Will är den av siffror besatte pedanten som lever ensam, och går mellan sitt sterila hem och sin lika sterila arbetsplats. Maggie, är oredan som driver ett kaffe där hon bakar jättegoda kakor. Åh, det blir bara för mycket.

Jag gillar Dustin Hoffman. Jag gillar (alltid) Emma Thompson. Men ändå blir jag inte rörd, indragen, av filmen. Den puttrar på men luften går mer och mer ur mig coh filmen. Jag gillar Latifah. Jag vet inte om det här är politiskt korrekt att säga men det var befriande med en svart skådis som liksom bara är en vanlig karaktär som lika skulle ha kunnat vara vit.

En film med liknande historia är Adaptation och den är såååå mycket bättre. Det är nåt med upplägget i Stranger Than Fiction som inte håller. Spoiler Att Emma träffar på den hon skriver om Spoiler slut nja, det är nåt som inte stämmer.

Andra som har sett och skrivit om Stranger Than Fiction är… hmmm, inte speciellt många. De enda jag kunde hitta bland de filmbloggar jag följer var Addepladde och Movies – Noir.

2+/5

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension, Surrealism Tagged with , , , , , ,

Film noir-fredag: The Lady from Shanghai

9 september, 2011 6 kommentarer


Titel: The Lady from Shanghai
Regi: Orson Welles
År: 1947
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

Nej, jag har inte glömt att det är fredag. Så även om det är lite sent så kommer det givetvis en recension av en film noir. Den här gången en film där Orson Welles motvilligt regisserar Orson Welles [sic!]. Welles spelar Michael O’Hara en irländsk sjöman som blir förtrollad av Rita Hayworths blondin Elsa och luras med på en seglats med Elsa, hennes man (Everett Sloan) och mannens affärskollega (Glenn Anders). Givetvis är det nåt lurt och O’Hara vet att han kommer att utnyttjas på ett heller annat sätt. Frågan är bara hur?

The Lady from Shanghai är en mycket märklig film. Bra är det inte. Samtliga skådisar känns som tagna ur Glamour. Replikerna sägs en efter en helt utan koppling till varandra. Orson Welles berättarröst känns larvig. Hans irländska dialekt är inte bra. Historien är tråkig, seg och tråkig. Jag tänker ”jamen kan ni komma till twisten nån gång då. Den där twisten som ska göra filmen spännande”. När den twisten kommer så tänker jag ”jaha, och?”. Jag känner inte att nån av de inblandade känner för filmen. Talande är väl att Orson Welles inte finns listad som regissör under förtexterna.

Historien är luddig och förvirrande tråkig. Vem lurar vem kan vara intressant ibland men här funkar det inte. Klippningen, dialogen, ja det mesta är som taget ur en Stefan och Krister-fars. Rita Hayworth har några bra scener där hon förtrollar. Orson har en kort monolog där han jämför Elsa & Co med hajar som känner blodsmak och äter upp varandra. Förutom det så är det ganska tråkigt.

Filmen har ingen nerv helt enkelt. Film noir brukar åtminstone kunna vara spännande. Eller så är fotot snyggt eller lite udda. Här är det inget som är udda. Halva filmen är man ute på en seglats från New York till San Fransisco via Panamakanalen. Under dessa scener händer i princip inget. Man skulle kunna tänka sig att det byggs upp en stämning och att det sen blir spännande. Men nej. Inget byggs egentligen upp och det blir inte heller speciellt spännande. Hela filmen känns amtörmässig.

Förutom noir-kungen Movies – Noir, som jag väl har retat upp nu ;), så har även Rörliga bilder och tryckta ord tyckt till om The Lady from Shanghai.

2/5

PS. En sak som jag tänkte på när jag såg och framförallt hörde på filmen var hur, speciellt Rita Hayworth, uttalade ord med wh i början som t ex white med ett ganska tydligt väsande h. Jag vet inte, men det känns som om det inte uttalas på det sättet längre. Haha, att jag funderade på sånt här under filmen är väl ett tydligt tecken på att den inte funkade för mig.

Arkiverad under Betyg 2, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , ,

Æon Flux

3 september, 2011 17 kommentarer


Titel: Æon Flux (Aeon Flux)
Regi: Karyn Kusama
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Eftersom jag gillar science fiction försöker jag se det mesta som kommer av den varan. En film som jag inte såg när den kom var Æon Flux. Nu har jag kryssat den. Eftersom jag ganska nyligen sett Ultraviolet så drog jag paralleller mellan dessa filmer. De påminner om varandra till utseendet. Framtiden är en steril ren datoranimerad värld helt utan smuts. Även om Ultraviolet är den snäppet sämre filmen så hade jag faktiskt hellre sett Milla Jovovich även i Æon Flux. Jag tror hon hade passat bättre. Charlize Theron känns inte riktigt rätt även om hon inte är dålig. Hon klarar de dramatiska scenerna bra men när det kommer till action så känns det lite stelt. Historien är så förutsägbar att man räknat ut de stora sakerna i handlingen efter fem minuter. Det mesta planteras i inledningen och kasseras ut med jämna mellanrum mot slutet. Jag gillar ju miljöerna och temat men här är det helt enkelt för tråkigt. Det lyftar aldrig, blir aldrig riktigt dramatiskt.

2/5

PS. En sak jag noterade var att Marton Csokas som gör rollen som allsmäktige företagsledaren Goodchild är väldigt lik Kevin Spacey. Se nedan!


Arkiverad under Action, Betyg 2, Dystopi, Film, Lika som bär, Martial arts, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , ,

Source Code

23 augusti, 2011 18 kommentarer


Titel: Source Code
Regi: Duncan Jones
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Om ni fortsätter läsa den här texten om filmen Source Code så kommer ni garanterat att läsa spoilers. Bara så ni vet. Kom nu inte och säg att jag inte varnade er!

Alltså själva konceptet funkar inte. Filmen verkar inte ens själv förstå hur det hela hänger ihop rent logiskt, för det hänger nämligen inte ihop. Med det sagt så är det ändå underhållande att se Jake Gyllenhaal försöka lära sig mer och mer under sina åtta minuter för att försöka avslöja en terrorist som har sprängt ett tåg i Chicago. Han försöker. Han försöker. Försöker igen. Varje gång får han reda på lite mer information och ganska snart har han koll på allt som händer.

Men hur hänger egentligen allt ihop? När Jake är klar med sina åtta minuter befinner han sig i en märklig kapsel. Hans enda kontakt med omvärlden är en liten datorskärm där Vera Farmigas ansikte visar sig. Hon ger honom instruktioner och sen är det bara att lyda och kastas in i de där åtta minuterna igen.

Nu kommer jag avslöja vad det hela handlar om. En i det närmaste galen, eller åtminstone världsfrånvänd, professor (Jeffrey Wright) har uppfunnit en manick kallad… tada: Source Code. När en människa dör så lagras hennes sista åtta minuter i livet i hjärnan, ett sorts eftersken. På nåt märkligt sätt har man fått tag i hjärnan, som av nån märklig anledning tydligen var intakt, från en av passagerarna på tåget som sprängdes i småbitar. Sen tar man en amerikansk soldat från kriget i Irak som dött, i det här fallet Gyllenhaal som förlorat livet och bägge benen. Han placeras i sorts kuvös och sen kan man använda hans hjärna som en minneskrets där man trycker in tågpassagerarens åtta minuter och sen startar man upp det hela som en simulering som Jake får uppleva om och om igen.

Jake åker alltså INTE i tiden utan han är med i en simulering. Denna simulering äger rum efter tågkraschen. Enda anledningen till att man låter Jake köra den här simuleringen är att man vill få reda på vem som är bombmannen eftersom han hotar med att spränga fler bomber. Får man reda på mer information har man en chans att gripa honom innan det sker. Den kapsel som Gyllenhaal tror sig befinna sig i är inget annat än hans hjärnas skapelse.

Det är en sagolikt krystad handling. Och på slutet bryter man mot sina egna regler när Gyllenhaal plötsligt lyckas ändra verkligheten vilket inte ska vara möjligt eftersom han inte reser i tiden. Man kan möjligen hävda att det man får se på slutet bara är nåt som händer i Jakes fantasivärld men det blir krystat i vilket fall eftersom filmen försöker vara smart utan att det funkar med filmens egna uppställda logik.

Jake Gyllenhaal är bra och rolig när han är på tåget. Hela idén är egentligen bra, den funkar. Det blir aldrig tråkigt att det upprepas om och om igen, det är bara intressant att se vad han ska göra. Det är kul när han är oförskämd mot de andra passagerarna eftersom han liksom inte bryr sig och vet en massa om vad som ska hända under de där åtta minuterna.

Jeffret Wright spelar över nåt enormt som professorn. Vad i helvete håller karln på med? Duncan Jones (regissören), var höll du hus under dessa scener? Muggen? Du måste ju se att Wright såg ut och lät som ett berusat troll på kryckor? Jag gillar Vera Farmiga. Michelle Monaghan var ganska blek och ganska tråkig, fast det var å andra sidan de flesta andra passagerarna på tåget. Det var liksom Gyllenhaal som var i fokus.

Jag skulle vilja ge filmen ett högre betyg eftersom jag gillar stora delar. Tyvärr förstör det tillrättalagda och ologiska slutet det mesta — och Jeffret Wright resten.

2+/5

PS. Andra som har sett Source Code, och där de flesta inte verkar haka upp sig på smådetaljer som jag utan mer njuter av åkturen, är bl a: Fiffi, Fripp, Flmr, Filmitch, Movies – Noir, The Velvet Café, Royale with Cheese.

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , ,

Film noir-fredag: Odd Man Out

19 augusti, 2011 6 kommentarer


Titel: Odd Man Out (En natt att leva)
Regi: Carol Reed
År: 1947
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

James Mason är i mina ögon en duktig och speciell skådis. Han är ett eget sätt, främst rösten sticker ut. Mitt första möte med honom, liksom för en del andra svenskar som firat Nyårsdagen framför teven, är som Isaac of York i Ivanhoe. När jag körde mitt film noir-tema för några år sen så ingick det några filmer med just Mason. Därför passade jag på att köpa en box (se klickbara bilder nedan) med fem Mason-filmer. Tre av dessa ingår i noir-temat även om man kan diskutera om alla tre verkligen är film noir. Men, men, den där diskussionen har vi haft tidigare. Nu kör vi istället. Först ut av Mason-filmerna är Odd Man Out, en brittisk noir/thriller i regi av The Third Man-skaparen Carol Reed. The Third Man dyker ju för övrigt upp senare i noir-temat.


En thriller i regi av Carol Reed med James Mason som ledare för en IRA-grupp som planerar ett bankrån, kan det vara något? Det borde vara det. Men, nja, tyvärr inte. Vad är det som är fel? Ja, jag vet inte, kanske är det att Mason inte passar i en sån här roll. Han känns som en brittisk gentleman så långt bort från IRA man kan komma. Nu kan man väl i och för sig vara proper och artig och ändå medlem i IRA… En annan anledning tror jag är att filmen känns daterad. Det är möjligt att den var realistisk på sin tid, men nu känns det som om IRA-männen har kafferep och sitter och planerar vilka gardiner de ska köpa in till kontoret. Men filmen är snygg och Mason är trots allt sevärd (det är något speciellt med hans röst). Men riktigt spännande blev den aldrig för mig.

2/5

Arkiverad under Betyg 2, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension, Thriller Tagged with , , , , ,

Marie Antoinette

18 juli, 2011 8 kommentarer

Titel: Marie Antoinette
Regi: Sofia Coppola
År: 2006
IMDb | Filmtipset 

The Virgin Suicides var ok, Lost in Translation var bra (kanske t.o.m. mycket bra) men under Sofia Coppolas film om den franska tonårssessan Marie Antoinette blev jag lika uttråkad som Marie själv verkar ha varit på det franska hovet. Filmen är totalt tom och tråkig. Jag satt och lekte med tanken att spola framåt. Jag konstaterade i alla fall att det här var en sån film som jag skulle kunna spola fram om jag var funtad på det sättet. Men eftersom jag aldrig gör det så blev det bara en hypotetisk fråga.

De två timmarna gick ändå på nåt märkligt sätt hyfsat snabbt. Allt är snyggt förstås. Ett otroligt arbete har lagts ner på att få till miljöer, kläder, frisyrer och inte minst efterrätter (!). Man har haft tillgång till Versailles vilket är coolt.

Bitvis tror jag att jag tittar på en Wes Anderson-film. Det kan bero på att Jason Schwartzman är med som Ludvig XVI. Schwartzman dyker ju upp i princip varje Anderson-film. Även den märkligt tomma handlingen och snygga ytan för tankarna till Anderson. Sofia och Wes känns lite som om de kommer från samma skola.

Bäst är Aphex Twin med låtarna Avril 14 (wow, vilken fullständigt avskalad och vacker pianolåt!) och Jynweythek Ylow (typiskt Aphex Twin-sound om än ganska snällt speciellt jämfört med Come To Daddy). Sen förekom det en pampig kyrkorgellåt där jag inte lyckats klura ut vem det är som ligger bakom. Det säger väl en del om filmen när man mest sitter och tycker att musiken var bra (vilket den är i Marie Antoinette).

2/5

PS. Jag kan inte låta bli att återigen puffa för Come To Daddy (I want your soul, I will eat your soul). Burr, om jag hade sett den videon när jag var elva hade jag skitit på  mig. Jag får fortfarande gåshud, rysningar, sitter spänd, när mammamonstret föds ur teven. Burr.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Musik, Recension Tagged with , , , ,

Ninja Assassin

12 juli, 2011 2 kommentarer

Wachowski-bröderna (eller bror och syster Wachowski kanske man ska säga) har producerat Ninja Assassin, denna lite bortglömda (väl?) ninjarulle där en herrelös ninja, spelad av sydkoreanen Rain, är jagad av sin ninjaklan. Samtidigt upptäcker några europoliser att ninjor inte är nåt mytiskt från en svunnen tid utan nåt högst verkligt även idag.

Nja, tyvärr var det knappt att ens action/fajt-sekvenserna var bra i den här filmen. När det inte är fajtscener utan mer dialog så fick jag b-tv-filmskänsla. Skådisarna är träiga och hela europolis-storyn är urtråkig. När det gäller ninjafajtscenerna så blev jag i inledningen rejält uppfriskad av att man inte hade lagt några fingrar emellan när det gällde blod och lemlästade kroppar. Kroppsdelar flyger nämligen i kubik här. Tyvärr, och det är ett ganska stort tyvärr, har man använt datoranimerat blod i överflöd. Det blir för tydligt och till slut bara tråkigt. Så i slutändan blev fajtscenerna snygga men aningen tråkiga. I slutet får vi oss till livs en ganska maffig slutuppgörelse men det kan inte lyfta filmen till godkänt. Att allt inte klaffar beror även på att jag vill att den mystiska asiatiska kampartsfilosofin (i det här fallet ninjafilosofin) ska göra gott, inte ont.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

PS. Bäst i filmen var Rain som var duktig både när han fajtades och när det var mer ”normala” scener. Och, jo, många kaststjärnor blir det!

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Martial arts, Recension, Wachowski-bröderna Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

X-Men: First Class

2 juli, 2011 4 kommentarer

Titel: X-Men: First Class
Regi: Matthew Vaughn
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Precis som många andra, bl a Fiffi, Fripp och Filmitch (aka the Fabulous F’s), har jag nu sett omstarten på filmerna om de muterade människorna, även kallade X-Men. (Klubben för värdelöst vetande kan notera att det för nån helg sen stod mellan X-Men: First Class och grekiska Dogtooth när det gällde vilken film som skulle bli sedd just den helgen. Nu vet ni vilken som vann.)

Mja, jag är inte övertygad om filmens storhet. Nånstans på vägen tappade jag intresset. Annars var början ganska trevlig med en James Bond-liknande handling med en superskurk, snyggt spelad av Kevin Bacon, som vill ta över världen. Det hela utspelas i trevliga tidstypiska 60-tals-milöer och med tillhörande kläder. Eller det kanske snarare är så att det ser ut som man vill att filmer som utspelas på 60-talet ska se ut.

Jag gillar som vanligt själva konceptet med mutanter som har sina olika specialkrafter. Här tycker jag tyvärr det är för många olika karaktärer. De intressanta är Xavier (James McAvoy) och Magneto (Michael Fassbender) och deras relation.

När alla nya unga student-mutanter presenteras blir det lite för tramsigt. Det blir en för hafsig handling där inget av intresse händer. Jag tyckte även motivet till Angels övergång till den ”mörka” sidan var luddigt, det förklaras inte alls. Man tyckte väl helt enkelt det var kul med en fallen ängel.

Vi har samma tema som i tidigare filmer. Ska man låta sig bli en del av samhället, inte sticka ut, att hålla tillbaka vem man egentligen är, men ändå vara behjälplig? Eller ska man verkligen sticka ut och betrakta sig som en högre stående varelse, kanske inte nödvändigtvis ta makten på Jorden (eller jo, vissa av mutanterna vill just det)? Dessa två synsätt representeras av Xavier och Magneto. Fast vad Magneto egentligen vill är lite oklart. Han drivs främst av hämnd.

Eftersom jag har sett de tidigare filmerna så finns det ju en hel del referenser som man kan notera. Det dök upp en cameo av Wolverine t ex, och eftersom jag precis sett X-Men Origins: Wolverine så tyckte jag den passade in bra ihop med handlingen i den. Dessutom en klockren scen och replik av Järven.

Nåt som jag däremot blev rejält konfunderad över var att Xavier blev förlamad i slutet av filmen. Hur i helvete kunde han då flera år senare, flintis och i Patrick Stewarts gestalt kliva ut ur en helikopter i slutet av Wolverine-filmen. Kan nån förklara det? Nej. Ännu mer störande är det hela eftersom man slängt in Jackmans cameo som Wolverine också.

Nåt man däremot förklarar, vilket även det gör misstaget med Xavier än mer uppenbart är hur Mystique i princip inte har åldrats nånting när vi återser hennes blå jag i första X-Men-filmen.

Jag vet inte om jag blev trött eller om filmen blev tråkig och förvirrad mot slutet men under slutuppgörelsen vid Kuba tappade jag helt intresset för vad som hände. Mest kul var plötsligt alla birollsinnehvare som dök. Först Leland Palmer (Ray Wise alltså) och sen Michael Ironside. Hehe, kul faktiskt. Men det räcker inte för att rädda filmen. Fast bättre än Wolverine var den.

2+/5

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm, X-Men Tagged with , , , , , ,

Riten

30 juni, 2011 Lämna en kommentar

Titel: Riten
Regi: Ingmar Bergman
År: 1969
IMDb | Filmtipset | Ingmar Bergman Face to Face

Hehe, Bergman på lekhumör, helt klart. Bitvis är det ganska roligt men nånstans går poängen mig förbi. Ett teatersällskap intervjuas av en sorts domare då de anklagas för att framföra en pornografisk föreställning. Ja, jag måste säga att det är en sevärd film med strålande skådespelarinsatser. Vissa sekvenser är bara för sköna. För mig är det en helt igenom surrealistisk film då det hela är nåt som händer i en tänkt verklighet, en bergmansk fantasi.

De tre teaterartisterna (spelade av helt underbara Gunnar Björnstrand, Ingrid Thulin och Anders Ek) skärskådas av domaren (Erik Hell) och det ska avgöras om de är SKYLDIGA. Jag ser filmen under en av de hetaste dagarna den här sommaren (min kommentar: förra sommaren var detta, och ungefär lika varmt som nu) vilket visar sig passande då precis samma klimatförhållande råder i filmen. Men trots det positiva så lyckas Bergman den här gången inte nå mig, utan tv-filmen Riten känns som en hjärnans film, istället för en hjärtats dito.

2/5

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Surrealism, Svensk film, TV Tagged with , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →