Martial arts-måndag: Police Story

5 november, 2012 2 kommentarer

Titel: Police Story (Ging chat goo si)
Regi: Jackie Chan
År: 1985
IMDb | Filmtipset

Den här martial arts-måndagen fortsätter vi med ytterligare en av Jackie Chans 80-talsfilmer.

Efter att jag såg Jackie Chan i den underbara Drunken Master har jag varit sugen på att se lite fler äldre filmer med fantasifulla stunts och schyssta fajtingscener med den numera ganska ärrade Hongkong-hjälten. När jag ramlade på Police Story i den lokala videobutiken (det här var på den tiden jag besökte s.k. videobutiker, om ni minns dem)  kände jag att det var dags att stilla min hunger. Historien är egentligen helt ointressant, vilket faktiskt Chan själv bekräftar i en extramaterialintervju. Det handlar i slutändan om en grupp fajtingscener som knyts samman av en tunn handling där Chan är polis på jakt efter en höjdargangster och får i uppdrag att skydda gangsterns sekreterare (Brigitte Lin) som ska vara vittne i en kommande rättegång.

Tyvärr så tyckte jag (konstigt nog kanske, om man tänker på Chans kommentar) att det inte var tillräckligt med stunts för att hålla mig underhållen under filmens gång. Handlingen mellan actionscenerna är direkt dålig, och sen tyckte jag faktiskt inte att actionscenerna var så där otroligt fantastiska att de höjde en i övrigt dålig film (som t ex var fallet i den brutala Ong-bak). Visst, ibland är det bra, helt klart. T ex är slutsekvensen på ett köpcentrum kul, då det äntligen blev lite riktig man mot man-fajting och dessutom en vådlig tur nerför en stolpe för Chan (en scen som man dessutom fick se i repris två gånger från olika kameravinklar, haha).

Men trots vissa grymma stunts så jag är ändå lite besviken på filmen. Jag gillar när det är fajter med små finesser, här blir det lite för stort och lite väl mycket ointressanta pistoldueller i början. Det är lite som med trolleri; jag uppskattar mer när nån gör ett grymt korttrick än när ett flygplan trollas bort. Sen innehåller filmen förstås den vanliga fåniga humorn som av nån anledning funkade i just Drunken Master men som inte går hem hos mig här. Jag kan tyvärr inte ge Police Story godkänt. Jag ska försöka se Chans sena 70-talsfilmer, Snake in the Eagle’s Shadow (det kommer en recension av den en måndag framöver) och Fearless Hyena, som jag hoppas ska vara bättre.

2+/5

PS. Kul att se vackra Maggie Cheung i en väldigt tidig roll, tyvärr en ganska meningslös roll, men ändå…

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 2, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Martial arts-måndag: Project A (‘A’ gai wak)

29 oktober, 2012 Lämna en kommentar

Titel: Project A (‘A’ gai wak)
Regi: Jackie Chan & Sammo Hung Kam-Bo
År: 1983
IMDb | Filmtipset

Den här måndagen blir det bara ett kort omdöme av veckans martial arts-film. Filmen är liksom inte värd mer än så. Fast jag rekommenderar att ni kollar in klippet jag länkar till. Det är en kul sammanfattning.

Project A är den första riktiga filmen med de tre vännerna Jackie Chan, Sammo Hung och Yuen Biao (de gjorde många fler tillsammans efter denna). Den utspelar sig i slutet av 1800-talet och Hongkongs kustbevakning har problem med pirater. Chan & Co får i uppgift att sätta stopp för sjörövarna. Njaae, precis som när det gäller Drunken Master II, en annan Chan-film, så har jag inte så mycket att säga om den här filmen. Förutom en del spektakulära stunts och ganska bra fajter så är det för dåligt helt enkelt. Det är kul att se vissa delar – cykeljakten, klocktornet och slutfajten bör nämnas – men det är för dåligt däremellan för att det ska bli en bra film som helhet. På YouTube kan ni se bloopers blandat med de bästa scenerna, som ju alltid Chan brukar visa under eftertexterna i sina filmer.

2+/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 2, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Martial arts-måndag: Kung Fu Hustle (Gong fu)

22 oktober, 2012 8 kommentarer

Titel: Kung Fu Hustle
Regi: Stephen Chow
År: 2004
IMDb | Filmtipset

En vecka går snabbt och det är redan måndag igen och det betyder kung fu!

Efter att ha sett och gillat Shaolin Soccer så där lite lagom hade jag en del förväntningar på Kung Fu Hustle som de flesta verkar tycka är bättre än Stephen Chows fotbollsspektakel. Den nya filmen utspelas i det fattiga kvarteret Svinstian där det ökända Yxgänget än så länge inte härjar. Chow, som inte dyker upp i filmen förrän efter ett tag, spelar småtjuven Sing som gärna vill vara medlem i Yxgänget. Som substitut terroriserar Sing det till synes försvarslösa Svinstian och påstår sig tillhöra Yxgänget, vilket givetvis leder till att det riktiga Yxgänget snabbt är på plats. Strid utbryter mellan Yxgänget och de oanade kung fu-mästarna som döljer sig bakom kockar, skräddare, etc i Svinstian. Även tölpen Sing visar sig ha oanade krafter…

Ja, haha, vad ska man säga?! Tom & Jerry möter Stefan & Krister kanske. Bra är det i vilket fall som helst… INTE. Det är töntigt, fjantigt, larvigt, fånigt, men nästan aldrig roligt. Hyresvärdinnan med cigaretten ständigt i mungipan var hur jobbig som helst, även om hon i slutändan var en av de bästa karaktärerna (det säger en del om vad jag tycker om filmen). Jag vet att det är en parodi och att det inte är på allvar förstås men för mig blev det bara en ytlig mix där man lånat hejvilt från alla håll och kanter utan att få ihop det till en helhet. Varför hade man plötsligt stoppat in en referens till The Shining? Det var ju bara larvigt och tillförde nada. Den humor som förekommer är så låg att inte ens Glocalnet kan konkurrera (min kommentar: recensionen skrevs då Glocalnet-reklamen sköljde över oss). När hyresvärdinnan och Sing har sin fåniga löporgie à la The Road Runner väntade jag bara på att den skulle ta slut, det var ju rena barnfilmen. Vad var detta?!

Det lustiga är att det förekommer ganska grovt våld, trots att humorn är så låg att den passar på dagis. Nu är det i och för sig ungefär samma våld som förekommer i just Tom & Jerry, dvs en form av tecknat våld som är helt orealistiskt. Det går inte att ta på allvar så det är väl helt ok och logiskt. Resten av filmen går inte heller att ta på allvar. Sen har Chow precis som i Shaolin Soccer lagt in smetiga, sentimentala scener som känns väldigt märkliga. Flashback-scenerna (där vi får se delar av Sings barndom) och scenerna mellan den stumma tjejen och Sing tyckte jag var rent pinsamma. Det fanns flera saker som var pinsamma, som t ex snubben som sprang omkring med byxorna nere (say what? kul? nä!) och trötta bögskämt.

Nu ska jag väl säga att det fanns en del snygga actionsekvenser och jag gillar även alla de olika kung fu-stilarna som förekommer. Roligast var kanske den gamle mästarens paddställning, haha. Men, när det gäller actionsekvenser så fanns här, inte oväntat, alltför mycket datorgenererade scener, t ex den i längden tröttsamma scenen med de två musikaliska kung fu-mästarna som skickade iväg dödliga ljudvågor i form av datoranimerade pirater. Nä, inte spännande. Ok, slutfajten (inklusive Lejonvrålet) mellan den gamle mästaren och herr och fru hyresvärd var helt ok och rolig. Men jag kan ändå inte ge filmen godkänt. Kan hända att jag inte kan tillräckligt mycket om humor från Hongkong för att fatta filmen men det ändrar ju inte det faktum att jag inte tycker det är speciellt kul.

2/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 2, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

The Hunger Games

20 oktober, 2012 11 kommentarer

Titel: The Hunger Games
Regi: Gary Ross
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Jag tyckte filmen The Hunger Games bitvis var plågsamt dålig och här kommer en annorlunda och SPOILERFYLLD recension där jag bara öser ur mig vad jag tyckte. Inget om handlingen så där på det vanliga sättet alltså. Den får ni läsa om på andra ställen eller så kan ni ju läsa böckerna.

Scenerna mellan Josh ”jag har mindre karisma än en lagårdsvägg” Hutcherson (Peeta) och Jennifer Lawrence (Katniss) får mig att längta efter att vara en person som faktiskt kan tillåta sig att spola framåt i filmer. Den lilla tjejens dödsscen (jag pratar om Rue spelad av Amandla Stenberg) var en katastrof. Jag önskar att jag kunde spola framåt. Men, nej, jag härdar ut.

Det är nåt med upplägget på hela filmen som inte funkar. The Long Walk (hehe, jag tänker mig redan den som film), The Running Man (kanske främst boken) och Battle Royale är så mycket bättre. Där funkar satiren eftersom den skildrar samhälle som själva deltar i showen. Här är det avlägsna distrikt som i princip är slavar som man tvingar att delta. Det blir liksom inte alls samma satiriska skärpa då. Well, i Battle Royale är nog inte den där skolklassen direkt frivilliga deltagare.

Filmen är bitvis ganska spännande och Jennifer Lawrence är suverän. Filmmakarna ska vara sanslöst glada över att de har Lawrence. Hon bär upp hela filmen på sina axlar.

Vissa delar i handlingen känns bara fel, fel, fel, fel. Varför är hälften av deltagarna idioter och tagna från de värsta mobbargängen man kan hitta på skolgården? Visst, de kanske var framtagna och tränade speciellt för ändamålet och därför kaxiga och idioter. När den svarthåriga tjejen (vad kan hon ha hetat?) ska ha död på Katniss och börjar snacka på sitt elaka sätt är det bara irriterande.

Just att alla ska döda varandra känns bara fel. Det är som att filmen inte låtsas om det. Ibland säger man i nån bisats att alla utom en kommer att vara döda men det är som man inte tror på det. Man känner inte att någon egentligen dör, jag vet inte varför men det är som teater bara. Mitt i allt är det som en fånig ”gör om mig”-show med en personlig coach i form av Lenny Kravitz

Man har chansen att utnyttja uppläget för några jobbiga scener men man vågar inte. Det finns en elak sida och en god sida. Om man dödar en elak så är det bara en opersonlig ointressant (och elak!) person som försvinner, och det är definitivt inte moraliskt fel som filmen framställer det. Om de elaka dödar en god så framstår de elaka bara som ännu mer elaka. Några gränsfall finns inte. När det finns en chans för att några som inte är goda eller onda ska dödas… nja, då används giftiga bär eller nån sorts supertöntiga cgi-hundar som har ihjäl folk offscreen.

Nä, aldrig att det egentligen blir några jobbiga beslut för Katniss. Att faktiskt ha ihjäl någon för att själv överleva. Det faktum att det är en film för barn/ungdomar gör att den helt enkelt inte funkar. Den är helt ok som tidsfördriv. Det är ingen jätteflopp även om det bitvis är plågsamt dåligt.

Jag förstod aldrig varför Lenny Kravitz skulle vara snäll. I och med det så var han ju bara värre än de andra. Men filmen ville framställa det som att han var på Katniss sida. Nä, stämde inte.

Musiken var ganska äcklig också.

Jag borde väl som avslutning ge filmen en etta men science fiction-känslan, viss spänning och Jennifer Lawrence gör att det blir en tvåa.

2/5

PS. The Hunger Games var en av filmerna som Filmspanarna såg på bio innan jag joinade (nej, stavningskontroll, jag menar inte ”ointjänade”, jag menar det svengelska ordet joinade som kan översättas till ”anslöt mig till”)  den mysiga gemenskapen. Varför inte hoppa iväg och läs deras recensioner om ni inte gjort det tidigare: Fiffi, Joel, Sofia, Henke och Jessica.

Arkiverad under Betyg 2, Dystopi, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Martial arts-måndag: SPL (Sha po lang)

15 oktober, 2012 Lämna en kommentar

Titel: SPL (Sha po lang)
Regi: Wilson Yip
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Som sig bör börjar vi veckan med en recension av en martial arts-rulle.

SPL är våldsam polisaction från Hongkong där en grupp poliser tar till tillåtna, men mest otillåtna, metoder för att sätta dit en gangsterboss spelad av fetlagde kung fu-veteranen Sammo Hung. Donnie Yen, en annan kung fu-hjälte, spelar den nye polischefen som dras in i vendettan. Början av filmen var ganska lovande: snyggt filmad, bra upplägg med vittnen som mördas i samband med en bilkrasch på väg till rättegången och en polis (Simon Yam) som därefter blir besatt av att sätta dit gangsterbossen. Därefter hoppar vi tre år framåt i tiden. Poliserna gör livet surt för Hung men lyckas aldrig få fram några bevis som håller. Nu är filmen som bäst. Vi presenteras för poliserna i den mer eller mindre laglösa lilla styrkan och in träder nu också fajtinghjälten Donnie Yen. Nu hittar vi även den lilla gnutta humor som förekom i filmen.

Tyvärr så bar det utför efter detta parti, även om vissa fajtingscener förstås är spektakulära och sevärda. Hungs livvakt (Jacky Wu) är väl den mest akrobatiske i gänget. Donnie Yen är alltid duktig och runde Hung var det riktigt kul att skåda. Bäst var Yens fajter med Wu och Hung. Tyvärr kändes resten av filmen dålig. Våldet kändes bitvis spekulativt och onödigt och jag tog nästan illa vid mig. Berättandet var jobbigt överdramatiskt och förutom Yen, Hung och Yam var skådisarna rätt dåliga. Jag hade även gärna sett lite mer humor eftersom det lilla som var med lyfte filmen. Nä, slutomdömet blir att SPL är en onödigt våldsam, poänglös och dåligt berättad historia. Den hade potential i början men efter ett tag insåg man att manuset var för dåligt helt enkelt.

2/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 2, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

King Kong (2005)

14 oktober, 2012 12 kommentarer

Titel: King Kong
Regi: Peter Jackson
År: 2005
IMDb | Filmtipset

I jul kommer The Hobbit där Peter Jackson återvänder till Tolkiens värld. Efter Sagan om konungens återkomst gav sig Jackson 2005 på en remake av skräckklassikern King Kong.

Början av filmen var helt ok. Första timmen som utspelas i New York, där vi får träffa Ann Darrow (en självlysande Naomi Watts) och Carl Denham (en något nedtonad Jack Black), och därefter ombord på fartyget Venture var en mysig matinérulle som passade denna Annandags tidiga kväll (min kommentar: King Kong var 2005 års julfilm på bio för min del). Jag blev ganska förvånad av anslaget som bestod av klipp från olika miljöer i 1930-talets New York. I vanliga fall brukar det även samtidigt visas förtexter, men vad jag såg så fanns det inga förtexter utan det var bara en sorts inledning utan förtexter (nån som såg några förtexter?). Nåväl, fram till att fartyget anländer till Skull Island så höll filmen ihop ganska bra. Ann och Carl känns som inbördes olika, men sympatiska, karaktärer och de utgör filmens nav. En som dock gjorde en riktigt blek figur var Adrien Brody som spelade manusförfattaren Jack Driscoll – urtråkig.

Efter en del strapatser kommer då fartyget till slut fram till Skull Island och det är då filmen för mig genast tappar i kvalitet. Det börjar på nåt sätt märkas att Jackson inte riktigt kunnat lägga band på sig själv. Det finns inget riktigt flyt i berättelsen härifrån och framåt. Eller, egentligen fanns det kanske inte från början men det är nu det börjar märkas. Nu blandas helt ok scener med alldeles för långdragna scener, antingen med leprainfödingar med en kvinnlig shaman som väser om Tori Kong eller med totalt meningslösa, urtråkiga och, till råga på allt, dåligt datoranimerade dinosaurie-race samt segdragna äckelscener (som jag inte tyckte var äckliga) med datoranimerade insekter och kräldjur. Jo, just det, om jag glömde säga det så var det mycket datoranimerat, bl a datoranimerat stavhopp, en uppvisningsgren i nästa OS.

När så Kong slutligen visar sig så kan jag ändå inte låta bli att bli imponerad. Det är här man (Weta) har lagt sitt datoranimeringskrut och det ger resultat – Kong är grymt bra. Varenda hårstrå känns äkta, liksom hans rörelsemönster. Jag tyckte verkligen att Kong kändes som en gorilla också. Det fanns en hel del scener där Kong betedde sig som en gorilla efter vad jag har sett i naturfilmer på tv, bl a när han efter att ha dödat en dinosaurie rycker i dinosauriens käke för att se om den lever. Men ändå saknar jag den riktiga aha-upplevelsen, vilket kan bero på att filmens grundhistoria är känd från början plus att jag innan filmen, trots att jag försökt undvika det, redan sett en del klipp med Kong.

Samspelet mellan Ann och Kong var inte helt klockrent. Som andra redan nämnt så kändes det lite fånigt när Ann började jonglera med stenar (datoranimerade förstås) varefter Kong plötsligt var kär. Mjaha. Nåt som också kändes kalkonfånigt var när Kong blev isprinsessa i New York. Jag tyckte inte heller samspelet mellan Watts och Brody nådde några större, om ens några, höjder. Det var främst Brody som kändes helt malplacerad – blek och tråkig. Då tyckte jag t ex Kyle Chandler som snobbige filmstjärnan Bruce Baxter eller Evan Parke som Hayes var bra mycket bättre. En karaktär som var onödig, och ytterligare ett exempel på sånt som Jackson borde ha strukit, var Jimmy, den unge skeppspojken som hela tiden läste Mörkrets hjärta av Joseph Conrad.

Den intressantaste karaktären i filmen var Carl Denham. Det lustiga var att jag hela tiden trodde att han i slutändan skulle ha hjärtat på det rätta stället (det kändes så i början) och någon gång glömma filmen och erkänna att andra människors liv är viktigare. Typ släppa ner en kamera full med unik film i en avgrund för att rädda livet på nån. Men icke – han förblir ganska girig och cynisk hela filmen. He, lite annorlunda. Jag tyckte hur som helst Jack Black gör en helt ok insats som Denhamn.

Hmmm, vad finns mer att säga? Jo, det skulle väl vara att upprepa mantrat Less is more eller kanske More is less i det här fallet. Det stämmer verkligen. Jag blev ganska snabbt uttråkad under följande sekvenser: ravin-löpning med dinosaurier, Kong slåss mot ödlor, insektsinvasion nere i klyftan samt Kong på biljakt i New York. Dessa scener var bra till en början, men höll på alldeles för länge och kändes till slut bara som en ren uppvisning i specialeffekter och tillförde noll. Jackson hade utan problem kunnat klippa bort i alla fall en halvtimme. Betyget till denna remake av King Kong blir en stark tvåa. Det är trots min något fräna kritik ganska nära ett godkänt betyg då filmen är väldigt snygg och skönt matiné-aktig trots den bitvis sterila känslan av datoranimation.

2+/5

Arkiverad under Äventyr, Betyg 2, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Martial arts-måndag: Legendary Weapons of China

8 oktober, 2012 4 kommentarer

Titel: Legendary Weapons of China (Shi ba ban wu yi)
Regi: Liu Chia-liang
År: 1982
IMDb | Filmtipset

För några veckor sedan utlovade jag ett tema med martial arts-filmer. Nu är den tiden kommen. Som jag skrev då så tar jag alltså med de sämre filmerna först. Det känns hoppingivande att det bara blir bättre från och med nu. Jag kallar temat Martial arts-måndag! Just Legendary Weapons of China såg jag på Cinemateket när de körde ett martial arts-tema för några år sen.

Skön titel på en inte lika skön film. En mästare inom en kung fu-sekt hoppar av sekten för att han inte tror på att det går att lära sig att motstå gevärskulor (no shit!). Andra delar av sekten tror dock på detta och skickar ut tre mördare för att döda honom. He, inledningen var rätt kul i denna Shaw Brothers-film. Som sig bör får vi under förtexterna se en kung fu-uppvisning av huvudrollsinnehavarna, en sorts martial arts-show som inte har nåt direkt med handlingen att göra. Speciellt tjejen, Kara Hui, imponerar med en lagom nonchig stil. Då såg jag fram emot en rolig stund på bion, men tyvärr var det här nog det bästa i filmen.

När filmen väl rullar igång visar det sig vara en förvirrad Åsa Nisse-historia (min kommentar: kanske nåt för filmitch) med ruggigt spretig och snurrig handling. Fajterna är bitvis roliga men när det blandas in för mycket magi och trollkonster blir det bara konstigt. Gordon Liu dyker upp som en av de tre lönnmördarna och är sevärd men är tyvärr något av en bifigur. Den sista fajten där vi får se alla de 18 klassiska kinesiska vapnen in action är lite för lång och dålig för att funka fullt ut. Även om det är lite kul det här med att använda alla vapnen så känns det lite väl nördigt och långdraget för att ha nåt egenvärde. För mig alltså, det finns säkert de som tycker det är hur coolt som helst. Nej, för att det här skulle ha blivit godkänt hade jag velat se mer av tjejen Kara Hui och Gordon Liu. Nu kan det inte bli godkänt.

2+/5

PS. Och här har vi vapnen, kanske inte riktigt rätt men ett förslag från min sida. Många vapen blir det: Sabel, Svärd, Fjärilskniv, Spjut, Stav, Dolk, Batong, Sköld, Hillebard, Munkspade, Tredelad stav, Månskäreknivar, Treudd, Kroksvärd, Pik, Klubba, Yxa, och slutligen Pilbåge. Nördigt, eller hur?

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 2, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , ,

Doften av grön papaya

1 oktober, 2012 Lämna en kommentar

Titel: Doften av grön papaya (Mùi du du xanh)
Regi: Tran Anh Hung
År: 2000
IMDb | Filmtipset

Efter att ha sett två filmer (Cyclo och När solen står som högst) av vietnamesiske Tran Anh Hung så kändes det som att jag hade fått en ny favoritregissör. Nu var det dags att se hans första film, som tar sin början kring 1950 i Saigon då vi får träffa den tioåriga flickan Mui som lämnar sin familj i en fattig by för att jobba som tjänsteflicka hos en familj i staden. Mui är en lite eftertänksam flicka som vet att uppskatta det lilla i livet. Hos familjen som hon är hos finns det under ytan en sorg efter ett barns död.

Detta var en stor besvikelse. Jag tror det till stor del beror på att filmen kändes som en tv-teater ungefär. Handlingen utspelas enbart i en studio som är familjens hem. Detta gjorde att man inte fick uppleva det underbara fotot med sagolika och kristallklara färger som fanns i Cyclo och När solen står som högst. Filmen känns instängd i sin ”tv-studio”. Själva handlingen i sig tycker jag också lyser med sin frånvaro. Vi får se livet ha sin lilla gång för Mui. Hon sköter sina dagliga sysslor, lagar mat, städar, och uppskattar livets små mirakel, som t ex att känna med fingrarna på kärnorna i en grön papaya eller studera myror. Efter ungefär halva filmen tar handlingen ett kliv framåt i tiden och det har gått tio år. Inget har egentligen ändrats förutom att Mui har blivit tio år äldre.

När jag tänker på hur Doften av grön papaya är uppbyggd så slår det mig att det finns många likheter med När solen står som högst. Skillnaden är att När solen står som högst försatte mig i en skön meditativ stämning som var en lisa för själen. I Doften av grön papaya så blev det bara segt, tråkigt och intetsägande, trots att jag verkligen ville gilla filmen. Förmodligen finns det en massa symbolik och saker som inte sägs rakt ut, mellan raderna. Ungefär som i en annan film som gick mig totalt förbi, nämligen Kim Ki-duks Hwal (The Bow).

Nu ska väl sägas att det, trots tv-studio-känslan, är en ganska vacker film ändå. Men jag tyckte att vissa idéer, t ex svepande kameraåkningar, upprepades för ofta. Detta tillsammans med den bleka handlingen gjorde det här till en enformig film som inte gav mig nånting. När handlingen hoppade framåt tio år i tiden och Mui var en ung kvinna så trodde jag att filmen skulle lyfta en aning. Att den skulle bli mer intressant. Och det stämde väl i viss mån, men det hela utmynnade ändå i ett riktigt ”jaså-slut” och ett icke godkänt betyg.

2/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 2, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

A Touch of Zen

11 september, 2012 6 kommentarer

Titel: A Touch of Zen (Xia nu)
Regi: King Hu
År: 1971
IMDb | Filmtipset

Jag gillar martial arts-filmer så med jämna mellanrum brukar det dyka upp texter om just såna filmer här på bloggen. Under hösten tänkte jag kanske posta några gamla recensioner av kamparts-filmer lite oftare, varför inte i form av martial arts-måndag t ex? Jag börjar med botten först, dvs filmer som i mina ögon inte håller toppklass. Och ja, jag vet att det är tisdag idag. 😉

Jag har äntligen lyckats hitta rätt tillfälle att se det här närmare tre timmar långa taiwanesiska martial arts-eposet som väl även är en wuxia-film. Filmen utspelar sig i Kina i (nån) historisk tid och huvudperson (i början) är en tafatt konstnär som bor med sin något tjatiga mor som mest av allt vill att hennes dröshans till son ska ta anställning hos staten samt gifta sig. En dag träffar sonen den unga Yang (Hsu Feng) som är förföljd av agenter som är ute efter att döda henne. Gissa om han försöker hjälpa henne?

Nja. Början var faktiskt riktigt rolig. Det var lite mystiskt med underliga figurer som dök upp i den lilla byn samt ett roligt samspel mellan sonen (konstnären alltså) och den gnatiga mamman. Även den unga Yang och konstnären (den töntiga sonen alltså) hade ett roligt samspel i inledningen. Konstnären var så där töntigt tafatt att det blev roligt, medan Yang visade sig vara en rackare på kung fu. Nånstans på vägen försvann dock det som var bra med filmen och ersattes av en för seg och flummig handling.

En lustig detalj var att det tog nästan en timme innan den första fajten ägde rum. Jag vet inte om det ofta är så i just wuxia-filmer men i vanliga kung fu-filmer är det definitivt inte så. Fajterna var hyfsade men inget mer, och jag tror inte det är fajterna i sig som är poängen med wuxia heller. Nåt jag gillade var munkarna och deras speciella krafter. Främst ledarmunken var en skön karaktär. Tyvärr blev filmen en lite för konstig blandning av olika stilar: komedi, drama, action, mystik. Ungefär i den ordningen faktiskt. Filmen ändrade nämligen karaktär i olika omgångar. Homagen Crouching Tiger, Hidden Dragon är fantastiskt bra men ”originalet” funkar inte trots fin fajt i bambuskog.

2+/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 2, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Moonrise Kingdom

29 augusti, 2012 10 kommentarer

Titel: Moonrise Kingdom
Regi: Wes Anderson
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Precis som Filmitch så fick jag trevligt nog biljetter till Wes Andersons senaste film hemskickat till mig och jag var inte så kräsen att jag gav bort dem. 😉 Nej, jag hittade första bästa visning och gick och såg filmen. En annan trevlig sak var att filmen gick på min favoritbiograf Sture i Stockholm. Så allt var upplagt för en trevlig (ja, just det, trevlig!) biokväll. Levererade Anderson? Well, det kan man säga att han gjorde. Han levererade sin mest Andersonska film nånsin.

Eftersom jag är, vad det känns som, sist på bollen i det här fallet (speciellt när det gäller en recension) så tar jag handlingen i korthet bara. Föräldrarlöse Sam rymmer från ett scoutläger på en ö tillsammans med den på ön bosatta och jämnåriga Suzy. Scoutledaren (Edward Norton), öns polis (Bruce Willis), Suzys föräldrar (Bill Murray, Frances McDormand) och socialtjänsten (Tilda Swinton) försöker hitta dem.

Njaaaaae, vad är det med Wes Anderson?! Är det inte dags för honom att komma ut ur pojkrummet snart? Kan han inte göra en riktig film nån gång? Allt ska ju bara vara som en saga, som en pjäs med perfekt scenografi och i förväg strikt uppgjorda positioner för skådespelarna. Inget som händer är inte genomtänkt och konstruerat och för mig blir det ytligt och det känns inte som det är på riktigt. Bäst är Moonrise Kingdom i början och när det bara är Sam och Suzy. När det handlar om de andra karaktärerna och framförallt mot slutet så tappar jag intresset. Alla scener känns som vykort. Det är så perfekt musik, alla står uppställda perfekt, men var är det som ska beröra mig? Tyvärr saknas det. Det finns guldkorn här och var, speciellt i några scener mellan Sam och Suzy men som helhet så känns det som en dockfilm fast med riktiga skådisar.

2/5

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →