The Great Gatsby

22 maj, 2013 28 kommentarer

The Great GatsbyTitel: The Great Gatsbyfilmspanarna_kvadrat
Regi: Baz Luhrmann
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Eftersom Star Trek Into Darkness redan hade haft premiär veckan innan så valde Jessica från The Velvet Café att vi skulle se The Great Gatsby. Det kändes som ett ganska sjävklart val även om jag hade lite dålig koll på vilka andra filmer som fanns att tillgå. Nåväl, nu blev det spektaklet om Jay Gatsby som bygger på romanen The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald.

Det som oroade mig en aning var att regissören hette Baz Luhrmann (nej, inte Luhr Bazmann, Henke). Moulin Rouge! fick jag ont i huvudet av och Australia var ett överdådig episkt matinédrama (som jag ändå gillade hyfsat). Nåt mer av herr Luhrmann har jag inte sett så jag kanske inte ska säga för mycket men nån favorit är han inte.

Början av filmen gav mig om inte huvudvärk så i alla fall en viss yrselkänsla. Lurhmann går all in för att skildra New Yorks partyliv i början av 1920-talet. Filmens berättare Nick Carraway (Tobey ”fortfarande Peter Parker” Maguire) flyttar in bredvid den mystiske Gatsbys enorma ”villa” på Long Island. Gatsby ordnar spektakulära fester dit hela New Yorks societet och partymänniskor (eller är det partydjur man säger?) kommer. Första halvtimmen av filmen är en enda stor och färgsprakande fest för ögat. Det dansas, sjungs, dricks, badas i pooler, dricks i pooler, dricks i pooler tittandes på fyrverkerier. På IMDb namnges inte mindre än 30 dansare i rollistan som Party Dancer, Puff Dancer, Speakeasy Dancer eller Dancing Couple. Musiken är en blandning av modern R&B, hiphop (Jay-Z bidrar inte bara med några låtar utan är också en av filmens exekutiva producenter) och 20-talsjazz (en musikstil som jag har väääldigt svårt för).

Japp, jag gillade inte början. Jag behövde lugn kände jag. Min hjärna gick in i overload och 3D:n gjorde nog inte saken bättre. Tobey? Jag vet inte, han kändes som en ganska ointressant karaktär. Nu ska han vara filmens berättare och bör kanske vara mer anonym. Nu försöker Baz få in honom i storyn (och det är möjligt att det är så i boken) men han förblev ointressant för mig. Jag hade hellre sett mer fokus på Gatsby själv. I själva verket dröjer det förvånansvärt länge innan Gatsby ens dyker upp. I början av filmen följer vi nämligen Tobey när han kommer till New York och sugs in i dess excesser.

När Gatsby väl träder in i handlinge så sjunker tempot (tack och lov!) och man kan börja, börja försöka i alla fall, se några personer under all yta. Det funkade väl så där för mig. Filmen blir bättre men det räcker inte riktigt. Jag antar att filmen är en ganska rak överföring från boken och att man berättar historien på ungefär samma sätt. Det funkar säkert jättebra i boken men jag kände att jag hade föredragit att få lära känna Gatsby från början. En historia om Gatsby från A till Ö, hans uppväxt, hans kärlekshistoria med Daisy (Carey Mulligan), hans framgångssaga och hans fall. Jag behövde inte twisten som vi nu presenteras. Men det är säkert bara jag. 😉

Det finns givetvis saker att uppskatta i The Great Gatsby som t ex det omöjliga i det som Gatsby försöker uppnå. Han eftersträvar det perfekta men då kan han aldrig bli nöjd eftersom inget och ingen är perfekt. Han vågar inte ta steget om han inte har sett till att allt först är perfekt men det blir det ju aldrig så då blir det liksom inget steg. Det här är intressant men tyvärr blir det för lite och för sent. Jag gillar också ”höstlöv i en pool”-känslan i slutet av filmen men det räcker tyvärr inte till att rädda filmen.

Betyg halv
eller uttryckt i siffror 2+/5

Vad tyckte mina filmspanarkompisar om partyt? Vände de i dörren eller stannade de till långt in på småtimmarna?

The Velvet Café
Fredrik on Film (välkommen! :))
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (podcast)

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hitchcock: Rebecca

14 maj, 2013 13 kommentarer

RebeccaTitel: Rebecca
Regi: Alfred Hitchcock
År: 1940
IMDb | Filmtipset

Rebecca har jag sett tidigare så först kommer mina gamla tankar om den.

Början av den här rullen var inte bra. Musiken är fånig. Det mesta är fånigt. Det känns som en gammal fars. Joan Fontaine är dock charmig som naiv ung kvinna och räddar filmen under de första 20-25 minuterna. Filmen tar sig när de anländer till Manderlay där den gamla frun Rebecca gör sig påmind. Det var roligt att se en yngre Laurence Olivier eftersom jag precis sett en äldre upplaga av honom i The Boys from Brazil. Filmen känns inte riktigt som en Hitchcock-film. Jag anar att producenten David O. Selznick hade stort inflytande. Men Rebecca är klart bättre än Suspicion (Illdåd planeras) som Selznick också producerade och där filmbolaget la sig i en hel del (främst i slutet som ju var uselt i den rullen). Mot slutet tar sig Rebecca och det blir nästan en fyra. Det kommer en del twists som jag inte riktigt var beredd på, faktiskt. Vissa bra suspensesekvenser förekommer men inget är i närheten av Hitchcocks bästa – även fast jag mer och mer inser att jag inte tycker Hichcock är så satans bra.

Och nu till mina uppdaterade tankar.

Redan från början funderar jag på om det här är mer av en David O. Selznick-film än en Hitchcock-film och det är inget gott tecken. Inledningen avslöjar ändå att det är en Hitchcock-film då vi får en närbild på änklingen Maxim de Winters (Laurence Olivier) fötter. Han står vid en klippa vid kusten i Monte Carlo och till synes är han på väg att hoppa. Han blir dock påkommen av Joan Fontaines unga kvinna som förblir namnlös filmen igenom. De två inleder så småningom en relation, gifter sig och Maxim tar med henne hem till godset Manderlay i Cornwall.

Jag skrev i min första text att inledningen inte är bra men att Fontaine räddar filmen. Hmm, jag vet inte, inledningen är inte bra men det som räddar filmen är snarare Florence Bates som spelar Mrs. Van Hopper, den överklassdam som Fontaine är sällskap åt. Bates har en räcka med sköna repliker och scener, som t ex när hon är förkyld, ligger i hotellsängen, får hostmedicin och bestört utbrister ”Wretched stuff! Give me a chocolate, quick!”. Ja, vi har faktiskt en hel del farsartad humor här (och det bidrar även fånig musik till). Riktigt bra är det förstås inte och Fontaine känns som en tafatt och hjälplös katt. Maxim, som känns som, eller snarare är, en skitstövel (inte lite lik Krister från svenska filmen Vi), lyckas givetvis ändå charma Fontaine med repliker som ”Eat it up like a good girl” när hon (Fontaine alltså) inte är så hungrig vid frukosten. Precis vad en flicka vill höra. Ja, det är faktiskt en ganska absurd handling när Maxim tar över Fontaines liv.

När de båda anländer till Manderlay lyfter filmen mycket riktigt, det håller jag med mig själv om. 😉 Manderlay är ett klassiskt spökslott och här hittar vi dessutom filmens absolut bästa rollfigur: hushållerskan och den som styr på Manderlay: Mrs. Danvers (Judith Anderson). Fontaine trivs inte på Manderlay. Vid middagarna sitter man vid varsin bordsände, typ 10 meter ifrån varandra, och använder de gamla servetterna med den gamla frun Rebeccas emblem. Överallt ser och hör hon spår av Rebecca. Mrs. Danvers gör allt för att förpesta tillvaron. Men jag känner ändå inte att det här är en Hitchcock-film, vilket i och för sig inte nödvändigtvis behöver vara nåt negativt. Nånting saknas ändå.

Det är en märklig historia. Jag förstår aldrig hur Fontaine resonerar. Hon är som en hund… ja, jag skrev katt tidigare men hund beskriver det nog bättre, som en blöt liten hundvalp. Och Max behandlar henne så. När de ska gå ut och ta en promenad beordrar han jacka på med orden ”Can’t be too careful with children”. Ja, nåt är inte helt friskt i deras förhållande.

Historien byter riktning mot slutet, blir mer av ett kriminaldrama istället för mysteriethriller, och nu ska man plötsligt tro på att Maxim och Fontaine är kära på riktigt och det funkar inte. Nu blev filmen seg och tråkig. Det är en kvart kvar och jag somnar. Hitchcock-känslan lyser fortfarande med sin frånvaro förutom i några korta sekvenser. Just Hitchcocks speciella touch kan lyfta en film till godkänt men här är det för lite och då håller det inte, trots vissa komiska höjdpunkter.

Betyg när jag såg den 2009:

Alfred Alfred Alfred
Betyg när jag såg den nu:

Alfred Alfred

Idag har Filmitch sett samma film som jag och det ska bli intressant att se om han tyckte bättre om den än jag gjorde. Notera dessutom att det här är den enda Hitchcockregisserade film som vunnit en Oscar för bästa film.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Mysterium, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Opera

30 april, 2013 18 kommentarer

Opera

Den aggressiva varianten av fågelinfluensan

Titel: Opera
Regi: Dario Argento
År: 1987
IMDb | Filmtipset

Jag har sett ett antal filmer av Dario Argento och de flesta har jag verkligen gillat och det är främst beroende på det visuella. Den första Argento-filmen jag såg var Tenebre och den gillade jag inte, och kanske berodde det på att det just var den första jag såg och att jag inte var van vid att det visuella är det man ska fokusera på. Eller kanske berodde det på att filmen är från 80-talet, och det vet vi ju alla att på 80-talet blev det mesta lite mer sunkigt, precis som i Boogie Nights.

Jag tyckte det var dags att kryssa ännu en Dario Argento-film. Av de jag hittills sett så har det varit lite av en berg-och-dal-bana då jag tyckte Tenebre (2+/5) var dålig, Suspiria (4/5) underbar och Profondo rosso (4-/5) mycket bra. Filmen jag nyss har sett, Opera, är hans fjärde (min kommentar: femte har det ändrats till nu) bästa film – om man ska lita på IMDb vill säga. Den utspelas givetvis på en italiensk opera där den unga sångerskan Betty får chansen att sjunga Verdis (och Shakespeares) Macbeth efter att den ordinarie divan och stjärnan blivit skadad i en bilolycka. Betty själv blir inte alltför glad eftersom Macbeth sägs vara en otursförföljd opera. Och när en mystisk mördare, besatt av Betty, börjar härja blir det ju inte bättre. Muahaha.

Mjaha, för mig kändes det direkt att det här inte var lika bra som Suspiria och Profondo rosso. Dels kändes det rent tidsmässigt att det inte var skönt 70-tal längre utan surt 80-tal. Detta visade sig bl a på musiken som jag tyckte var betydligt sämre än i Argentos 70-talsklassiker. Musiken bestod dels av opera, vilket ju inte var så konstigt, och dels av saggig 80-talshårdrock som sabbade all känsla som Argento försöker bygga upp. I vissa drömsekvenser förekom Goblin-liknande musik (tror Claudio Simonetti, som är en av vättarna, låg bakom denna) som var bättre, men huvuddelen var alltså opera och hårdrock (två favvogenrer… INTE).

Sen när det gäller foto och övrig stämning så tycker jag inte Argento träffar rätt alls. Här tycker jag han överdriver användandet av häftiga kameralösningar. I Suspiria kändes det fräscht och rätt, men här blev det bara jobbigt efter ett tag. Typ ”ja, ja, vi har sett det där nu, gå vidare”. Det filmas genom tittgluggar i dörrar, från avloppet på handfat, närbilder på fågelögon som fungerar som speglar, osv. Ibland funkar såna här grejor, ibland inte. I Opera så funkade det inte, tyckte jag. Det kan ju bero på att jag inte fastnade för filmen från början, vilket till stor del berodde på musiken.

I Suspiria (jag återkommer hela tiden till den, jag vet) så gillade jag också skådisarna. De passade i sina roller… vilket kan bero på att den filmen kändes som en enda lång skum och ball musikvideo, och då behöver skådisarna inte göra så mycket. Så fort Argento försöker göra en mer berättande historia så blir det bara löjligt (som i Tenebre, enligt mig). Opera kändes kanske som ett mellanting mellan Suspiria och Tenebre. Lite mer berättande historia men ändå rätt så flummigt och relativt häftiga mord och så. Men den flummiga delen som ska förmedla en känsla med hjälp av musik och bilder funkar inte alls. Återigen – jag tror det till stor del beror på den, i mina öron, sunkiga musiken. Slutbetyget blir en tvåa (snäppet sämre än Tenebre alltså).

2/5

Arkiverad under Betyg 2, Film, Mysterium, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , ,

Side Effects

24 april, 2013 13 kommentarer

Side EffectsTitel: Side Effectsfilmspanarna_kvadrat
Regi: Steven Soderbergh
År: 2013
IMDb | Filmtipset

På den här månadens filmspanarträff hade jag den stora ”äran” att välja film. Efter att ha tittat igenom helgens bioprogram stod det klart att filmvalet inte var så svårt. Filmen Side Effects i regi av Steven Soderbergh hade nämligen premiär. Varför tyckte jag valet var självklart? Jo, dels för att jag gillar Soderbergh som regissör och dels för att han har hotat med att sluta göra film för att istället ägna sig åt måleri (?). Side Effects är tänkt att vara hans sista film, eller åtminstone hans sista rena biofilm eftersom hans HBO-film om Liberace, Behind the Candelabra, får tv-premiär i maj.

Side Effects handlar om Emily (spelad av Rooney Mara), en ung kvinna som är gift med aktiemäklaren Martin (bredhakade Channing Tatum). Filmen inleds med att Martin släpps fri efter att ha avtjänat ett fängelsestraff för insiderbrott. Nu borde saker och ting ljusna för Emily och Martin men Emily får psykiska problem med ångest och depression och försöker slutligen ta livet av sig genom att köra in med sin bil i en betongvägg. Hon klarar sig dock och får behandling av doktor Banks (Jude Law). Emily testar en rad läkemedel men inget verkar funka. Till slut låter Banks Emily prova ett nytt ganska otestat läkemedel (Ablixa!) och det visar sig positiva effekter – och negativa.

Nu när jag skulle börja skriva om filmen och Steven Soderbergh så kom jag att tänka på att Soderbergh påminner en hel del om Woody Allen när det sättet att göra film. Det finns en sån enkelhet. Det känns nästan som att filmerna har gjort sig själva. Det är liksom inga konstigheter. Båda gör dessutom i princip en eller två filmer om året, år efter år. Fast nu ska ju Soderbergh tydligen ställa in regissörsstolen i möbellagret. En annan sak som stämmer in på båda är filmernas kvalitet. En del är halvbra, en del är bra, en del är mycket bra. Väldigt sällan handlar det om några bottennapp.

Side Effects är kanske dock ett sånt bottennapp (för mig i alla fall). Jag var uttråkad från första stund. Nånting med musiken, bilderna, karaktärerna kändes off, tråkigt, ointressant. Det är svårt att förklara. Det var som att historien aldrig satte sig riktigt. Side Effects är en film som byter skepnad en bit in, och många verkar tycka att den då lyfter några snäpp och en del tycker att början faktiskt är den bättre delen. Jag måste erkänna att jag faktiskt inte riktigt hängde med i alla svängar här. Well, jag förstod väl i princip vad som hände och varför men det kändes mest krystat. Om jag ska förklara mer så skulle jag spoila för mycket så jag säger inte mer om det.

I efterhand insåg jag också att det här skulle kunna benämnas som neo-noir åtminstone när det gäller handlingen och hur karaktärerna beter sig och framställs. Men nu börjar jag komma in i spoilerterritorier igen så det är bäst att jag slutar skriva för detaljerat om handlingen.

Medan jag såg filmen tänkte jag på att musiken störde mig en hel del. Under många scener låg den som en dunkande ljudmatta för att sätta nån sorts stämning men för mig kändes den mest som en distraktion. Det förekom en ljudslinga som var konspiratoriskt mystisk och en med ett klockspel som klingade romantisk. När musiken står ut och man tänker på den så brukar det inte vara ett gott tecken. Faktum är att musiken direkt i inledningen satte en märklig tv-filmskänsla. Det kändes nästan som om det var början på typ Mord och inga visor (Murder, She Wrote) med Angela Lansbury eller kanske Jake and the Fatman. Jag vet inte varför jag kom att tänka på just dessa serier men så gick mina tankar…

Jag borde kanske ha gillat den här filmen mer än jag gjorde. Kanske gick jag in med fel förväntningar, kanske hade jag sett alldeles för mycket bra film på bio under den senaste veckan. Besviken blev jag och det går inte att komma ifrån. Det är möjligt att jag gillar den mer vid en omtitt.

En intressant detalj är att alla de utländska (läs: amerikanska) podcasts jag lyssnat på unisont har hyllat filmen som en av Soderberghs bästa. Om jag däremot tittar på svenska recensenter (och då menar jag ”proffsrecensenter”) så gillar man… inte filmen tänkte jag säga, men det var nog en förhastad slutsats efter att bara ha läst DN:s recension och Emma Gray Munthes reaktion (Obs! Spoilers!). Om jag kollar på Kritiker.se så ger de flesta filmen 3/5 eller 4/5. Hmm, då kanske jag inte behöver fundera på vad det är som just svenska recensenter stör sig på..


eller uttryckt i siffror 2/5

****

Vilka bieffekter upplevde nu mina filmspanarkompisar efter att ha intagit den här filmmedicinen?

The Velvet Café
Movies – Noir (välkommen! :))
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Warm Bodies

15 april, 2013 6 kommentarer

Warm BodiesTitel: Warm Bodies
Regi: Jonathan Levine
År: 2013
IMDb | Filmtipset

När jag först blev medlem i Stockholm Filmfestival i början av 2000-talet försökte jag förutom själva festivalen i november även gå på de förhands/specialvisningar som de körde under året. På så sätt har jag bl a sett The Ring, The Cell, The Pledge, Donnie Darko, Battle Royale, Farväl Falkenberg, Lilja 4-ever, mm mm. Då funkade det så att visningen var en kväll i veckan och biljetterna släpptes samma kväll en halvtimme innan. Om man kom en kvart eller så innan visningen så fick man oftast plats (kanske inte en bra plats men en plats). Jag minns en gång när jag hade brutit benet men ändå hade tänkt se en film. Jag kom linkande på kryckor och jag hade blivit försenad så biljetterna var slut. Jag såg ut som en ledsen pudel och gnydde där på mina kryckor och med mitt ben i gips. Då grävde volontärerna fram en biljett trots allt (förmodligen gav de upp en av sina egna fribiljetter) och jag kunde se filmen (som jag idag inte minns vilken det var).

Efter några år så ändrade man rutinerna så att biljetterna släpptes en kväll och själva visningen var en annan kväll. Detta gjorde att mina besök på filmfestivalens förhandsvisningar sjönk drastigt. Nu var man tvungen att upplåta två kvällar i veckan för att stå och köa (typ det tråkigaste som finns), först för att få biljett och sen för att få en bra plats. Det här var som ni förstår också innan man kunde fixa biljetter via festivalens hemsida.

Nu är det dock nya tider. Biljetterna släpps via nätet några dagar innan visningen och du slipper köa för att fixa dina biljetter. Fast ok, du måste vara hyfsat snabb med att gå in på nätet vid släpp för att få en biljett. Men trots denna positiva ändring så blev det aldrig riktigt av för mig att gå på visningarna ändå. Jag hade liksom vant mig av vid det. Det var emellertid innan jag gick med i filmbloggarklubben Filmspanarna. Främst är det Henke som brukar skicka ut en blänkare (oftast via det antika systemet e-post) med en fråga om nån vill haka. Den här gången gällde det den romantiska zombiekomedin Warm Bodies.

Ja, ni läste rätt. Det är alltså en romantisk komedi med zombies. Nåväl, det förekommer även några normala människor i form överlevande efter en zombieepidemi. Inmurade lever människorna ett ganska torftigt liv. Utanför murarna härjar zombierna… ja, eller härjar och härjar, de går mest omkring som… zombies. Så, det handlar om ganska harmlösa zombier… well, förutom att de gärna äter hjärna förstås. Och så har vi en sorts superzombier som har rivit av sig allt sitt gamla skinn och blivit snabba och aggressiva. Diverse händelser (det kallas ”handling” i filmsammanhang) leder till att den normala människan och snyggingen Julie (Teresa Palmer) blir ihop med zombien R (Nicholas Hoult). Det i sin tur leder till förvecklingar.

Jag ogillade den här filmen från första början och i princip ända till slutet. Jag skrev på Twitter att det var en film som bjöd på Wes Anderson-tomhet, Scott Pilgrim-hiphet och Shaun of Dead-roligheter, och det beskriver möjligen filmen ganska bra. Fast då ska sägas att jag varken sett Shaun of the Dead eller Scott Pilgrim vs. the World. 😉

Filmen har inte den typ av berättande som suger in mig. Det är två minuter prat och sen kör man igång musik ett tag. Sen börjar nästa korta scen och så kör man musik för att sätta stämningen. Hallå! Sätt stämningen först genom vad skådespelarna uttrycker och hur de agerar. Sen kan ni köra musik för att accentuera den stämningen. Det funkar inte att köra lite dialog i en halv minut och sen sätta igång nån crappy upbeat ballad.

Att jag inte ger filmen en etta beror på att jag gillar zombier och John Malkovich. Vad Henke tyckte om Warm Bodies hittar ni här.

2-/5

Arkiverad under Betyg 2, Film, Komedi, Recension, Romantik, Skräck, Stockholm Filmfestival Tagged with , , , , , , , , , ,

Ray Harryhausen: The Harryhausen Chronicles

13 april, 2013 4 kommentarer

Ray Harryhausen SmallDå avslutar jag (eller inte) temat om Ray Harryhausen som ju inleddes i onsdags som en del av Filmspanarnas tema om Specialeffekter. Nu handlar det om mannen, myten, legenden, själv. Ja, eller åtminstone om hans arbete inom filmen med sina effekter. 1933 såg den då trettonårige Ray filmen King Kong med en stop motion-animerad gorilla och efter det visste han vad han skulle göra i livet. Jag hade tänkt skriva om båda dokumentärerna jag såg som en del av det här temat i samma inlägg men min text om den första blev längre än jag trodde så jag delar upp det i två inlägg.

****

DinoTitel: The Harryhausen Chronicles
Regi: Richard Schickel
År: 1998
IMDb | Filmtipset

The Harryhausen Chronicles är en timslång dokumentär och bland det roligaste med den är att en viss Leonard Nimoy agerar berättarröst. Japp, Mr Spock himself (live long and prosper). Till en början var det här den enda dokumentären jag hittade. Den finns att se på YouTube uppdelad på sex delar och här är en länk till min YouTube-spellista. Eftersom jag senare hittade en mer aktuell (och bättre) dokumentär så hade jag inte tänkt skriva så rackarns mycket om just den här. Men vi får se, det var den första jag såg så… Den är alltså bara 60 minuter lång och är trevlig men lättviktig. Vi får höra Harryhausen själv, hans vän SF-författaren Ray Bradbury, George Lucas, Dennis Muren (VFX-ansvarig för bl a Terminator 2 och Jurassic Park), stop motion-regissören Henry Selick (The Nightmare Before Christmas, Coraline). Alla hyllar Harryhausen, inklusive Harryhausen själv (men på ett mysigt sätt).

Harryhausen inleder med att säga att han gillar att skapa fantasi- eller drömvärldar och att dessa blir bättre om de inte känns helt verkliga. Stop motion ger just den känslan anser han. Det är en tolkning av verkligheten vi ser men det är inte för verkligt utan en fantastisk värld, en drömvärld som lockar. Ja, han har en poäng där. Det finns nåt lockande i stop motion-animering. Det är en känsla jag har svårt att sätta fingret på. Samtidigt kan det vara ett problem ibland då det bara blir en trevlig matiné istället för nåt som även berör ”på riktigt”.

Ray Bradbury, förresten. Han och Harryhausen träffades på en SF-klubb på 30-talet, gillade båda dinosaurier, bestämde sig för att aldrig växa upp och inledde en livslång vänskap. (1992 fick Harryhausen en hedersoscar för sina insatser och priset delades ut av Bradbury, efter att Tom Hanks tillkännagivit att Citizen Kane inte var världens bästa film, nej hans favorit hade alltid varit Jason and the Argonauts.) Innan andra världskriget bröt ut träffade Harryhausen och fick tips av Willis O’Brien, Rays stora idol som låg bakom animeringen av Kong. Under kriget gjorde Ray animerade instruktionsfilmer för militären för att sen efter kriget jobba tillsammans med O’Brien på en annan apfilm, nämligen Mighty Joe Young (1949) om en gorilla som fångas in för att agera nattklubbsunderhållare (japp). Harryhausen gör nästan all stop motion-animering och O’Brien vinner en specialeffekts-Oscar, men det är inga hard feelings om ni trodde det. Ray verkar vara en genuint snäll person.

När man hör alla prata om Harryhausen och filmerna så är det nästan så att jag luras att tro att det faktiskt är riktigt bra filmer. Imponerande filmer, det är det. Ta t ex skelettscenen i Jason and the Argonauts där sju skelett slåss mot 3 män. Varje skelett har fem delar som kan röra sig (huvudet, benen, armarna) och med sju skelett så blir det 35 rörelser, alltså 35 rörelser som måste göras för varje bild man ska ta (om nu alla sju skelett är med i bild). Detta gjorde att man han med 13 bilder per dag, alltså 1/2 sekunds film per dag. Det tog 4,5 månader att göra den fem minuter långa scenen. Imponerande, som sagt.

Harryhausens grej, det som han är skicklig på, är att han faktiskt får sina animationer att se rätt ut, speciellt om man jämför med en del av dagens (eller gårdagens) cgi-effekter. Nåt som hade varit intressant är om man hade fått höra mer om Harryhausens syn på dagens specialeffekter men det är inget som filmen egentligen berör (förutom hans kommentar om hur stop motion är det bästa om man ska skapa fantasifulla effekter). Nu är ju dokumentären från 1998 och världen hade kanske inte vant sig vid cgi helt och fullt även om det förstås redan förekommit i t ex The Abyss från 1989. Imorgon skriver jag om den andra dokumentären jag såg och då blir det mer om hur arbetet med och synen på specialeffekter har ändrats och utvecklats genom åren.

Harryhausen skeleton Harryhausen skeleton Harryhausen skeleton halv
eller uttryckt i siffror 2+/5

Arkiverad under Betyg 2, Biografifilm, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Ray Harryhausen: Jason and the Argonauts

12 april, 2013 10 kommentarer

Ray Harryhausen SmallJason and the ArgonautsTitel: Jason and the Argonauts
Regi: Don Chaffey
År: 1963
IMDb | Filmtipset

Det här skulle vara Harryhausens mästerverk men… ok, nu känner jag att jag måste klargöra en del eftersom det känns som jag är så himla negativ. Harryhausens animationer i de filmer jag skrivit om hittills har varit otroliga egentligen. Han är en mästare på att få till rörelserna, att få det att se ut som effekterna liksom är en del av filmen. Effekterna sticker ut men de är ändå väl integrerade i filmen. Det är just detta som filmmakare av idag inspirerats av. Jag återkommer till detta när jag skriver om dokumentärfilmerna.

Förtexterna i Jason and the Argonauts inleds precis som i filmen om Sinbad: vi får se gamla målningar som återger de händelser (ja, eller legender i vissa fall) som vi kommer att få ta del av i filmen. Nu krediteras Harryhausen som Associate Producer förutom att han givetvis är ansvarig för Special Visual Effects. I den här filmens för- eller eftertexter hittar vi inget om Dynamation alls. Tydligen har den sloganen spelat ut sin roll. Musiken känns dock igen från de andra filmerna och det är inte så konstigt. Det är nämligen Bernard Herrmann som plitat ned noterna i de tre filmerna jag har sett. Musiken är i mina öron ganska pompös och ganska tråkig. Det finns ett tillfälle i filmen då den är bra och jag nämner det lite längre ner i texten.

Storyn väldigt kort: Jason (Todd Armstrong) får i uppdrag att hitta ett magiskt gyllene fårskinn. Han seglar ut för att hitta skinnet tillsammans med sina ”argonauter”, däribland Herkules. I ett avlägset land träffar han Medea (Nancy Kovack) allt medan gudarna tittar på det hela från sin Olymp. En av gudarna är Hera och hon spelas av ingen mindre än Pussy Galore aka Honor Blackman.

Alltså, storyn är för dålig, så är det bara. Jag orkar inte gå in på några detaljer men det är kantigt berättat helt enkelt. Det är aldrig spännande. Det enda som är kul är Harryhausens animationsscener. Här tror jag Harryhausen (och filmens regissör) missat en liiiten poäng eller så har de inte kompetensen. Hur bra man än gör actionsekvenserna så måste resten av storyn och dess karaktärer dra sitt strå till filmstacken. Här drar de strået från filmstacken.

Harryhausens geni visar sig förstås ändå. Tänk om han hade fått vara en del av ett filmprojekt där även dess övriga delar höll världsklass. I Jason and the Argonauts får vi en sjuhövdad Hydra, en gigantisk levande bronsstaty (vid namn Talos) och givetvis de sju svärdsvingande skeletten i slutet av filmen.

Jag konstaterar återigen att Harryhausen är otroligt bra på att få sina effekter att bli en del av filmen. Visst, du ser att det är en modell kanske men du accepterar det ändå. Det finns nåt fysiskt och påtagligt över hans modeller, förmodligen pga det är just modeller. Detta påtagliga är nåt som kanske saknas i en del av dagens cgi-filmer.

Det som gjorde att Jason and the Argonauts nästan fick godkänt var inte Harryhausens effekter, nej, det var storyn med de grekiska gudarna som uppe bland molnen tittar på människorna och hur dessa människor reagerar på vad deras gudar utsätter dem för. Detta var ett roligt inslag. Men som helhet är det en dålig film, det går inte att komma ifrån.

Harryhausen skeleton Harryhausen skeleton Harryhausen skeleton halv
eller uttryckt i siffror 2+/5

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ray Harryhausen: Mysterious Island

11 april, 2013 4 kommentarer

KrabbaRay Harryhausen SmallTitel: Mysterious Island
Regi: Cy Endfield
År: 1961
IMDb | Filmtipset

Då fortsätter jag alltså mitt förlängda filmspanartema med Mysterious Island som ju bygger på Jules Vernes roman Den hemlighetsfulla ön.

Under förtexterna visar det sig att det inte är Dynamation (som det kallades i The 7th Voyage of Sinbad) längre, nej, nu är det Superdynamation som gäller. Förtexterna är dessutom härligt psykedeliska med grälla färger (ett gult hav t ex) som skulle ge en färgsättare krupp. Vid det här laget hade Harryhausen flyttat till England. Eftersom jag inte visste det blev jag lite överraskad när jag såg att den var inspelad i Shepperton Studios, England, och att Londons symfoniorkester stod för musiken. Ray Harryhausen krediteras som ansvarig för Special Visual Effects.

I början av historien träffar vi en grupp soldater från det amerikanska inbördeskriget som med en ballong flyr från fångenskap och hamnar på en… ja, mystisk (eller hemlighetsfull om ni så vill) ö. När de hittar ostron stora som dasslock så vet man lite vad som väntar: Äventyr! Vi har även en härlig berättarröst som ska göra det hela ännu mer mysigt och matinéspännande.

Hehe, ja, speciellt bra är det inte men jag tyckte ändå inledningen lovade en hel del. Det kändes ganska påkostat till en början, men när vårt sällskap hamnade på ön så var det som att filmen sjönk lite grann (precis som deras luftballong). Efter ett tag tillkommer två kvinnor i handlingen och ja, haha, det märks att det här var ett tag sen. När det flyter i land en kista med diverse nyttoföremål så jublar männen när de hittar gevär, kulor och kompass. Sen när hittar de kastruller, speglar och hårklämmor – ja, då jublar kvinnorna.

Den där mysiga berättarrösten klargör även att kvinnorna gör en grotta de hittat till ett riktigt hem med sin kvinnliga touch. Mossigt men ändå mysigt på nåt sätt. Nåt liiite positivt kan vara att vi faktiskt har en svart rollfigur som är som en av de andra… förutom att han kanske är nåt av en Onkel Tom och liksom alltid ställer upp när chefen frågar. En annan märklighet är att den yngre av kvinnorna plötsligt tillkännager ”I’ve decided to marry Herbert!” utan att vi som tittare fått nån som helst backstory eller nån ledtråd. Herbert är den yngsta av de soldaterna som flytt från kriget. Men, ja, ja, det här var väl ett enkelt sätt att få till lite spänning i storyn eftersom Herbert nu hela tiden måste skydda sin blivande fru från de faror som lurar på ön.

Ray Harryhausen har en field trip här och vi träffar bl a en gigantisk kycklingliknande fågel, en jättekrabba, en jättegeting, en väldigt snygg vattenvarelse som var en blandning mellan en bläckfisk och en snäcka. Ni som läst romanen vet säkert att kapten Nemo från En världsomsegling under havet dyker upp (ehe) och det är en positiv sak med filmen. Nemo (spelad av Herbert Lom) bidrar med lite tyngd. Bl a har han konstruerat den snyggaste dykarutrustningen ni kan tänka er med hjälp av olika typer snäckskal.

Slutet av filmen är tyvärr för långdraget. Kom igen nu, även om det är snyggt med de där snäckandningsmaskerna så går det för långsamt. Jag kommer att tänka på en Bondfilm som har liknande slow motion-scener under vatten. Är det Thunderball jag tänker på?

Harryhausen skeleton Harryhausen skeleton Harryhausen skeleton halv
eller uttryckt i siffror 2+/5

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Specialeffekter – Ray Harryhausen: The 7th Voyage of Sinbad

10 april, 2013 18 kommentarer

Ray HarryhausenNär det blev klart att månadens filmspanartema skulle bli specialeffekter visste jag ganska så direkt vad jag skulle fokusera på. Ray Harryhausen är ett namn som dykt upp genom åren och jag har nog sett några av hans filmer. Jag mindes gamla filmer från typ 50- eller 60-talet med coola stop motion-animerade varelser. Jag mindes nån scen där en films hjältar svärdfajtades med en massa skelett. Jag hade också nånstans i bakhuvudet att jag nog inte hade blivit så imponerad av just den filmen. Men det var i alla fall bestämt. Jag skulle fokusera på stop motion-gurun Ray Harryhausen.

Som en del av det här tema har jag spanat in tre av hans mest kända filmer samt kollat på två dokumentärer. En bit in i temat insåg jag att jag hade gapat över lite väl mycket (nähä!). Därför kommer jag dela upp det hela i flera inlägg under de kommande dagarna. Temat avslutas på lördag med recensioner av de två dokumentärerna. Men först ut alltså om filmerna. Om ni tycker jag är hård mot dem, så håll ut. När jag skriver om dokumentärerna och Harryhausens inflytande så är jag snällare, lite i alla fall.

****

CyklopTitel: The 7th Voyage of Sinbad
Regi: Nathan Juran
År: 1958
IMDb | Filmtipset

Nånstans i den filmen finns en intressant historia. Framförallt är den ganska intressant när man ser den ur vår tids perspektiv. Filmen är ett äventyr från de persiska/arabiska sagorna Tusen och en natt med sjöfararen Sinbad (här spelad av torrbollen Kerwin Mathews) i centrum. Sinbad har seglat långt till ett avlägset land för att medla fred. Nu är han på väg tillbaka till Bagdad och sin kalif, inte bara med ett löfte om fred utan också med sin blivande brud, dottern till kungen i det avlägsna landet, prinsessan Parisa (überkäcka Kathryn Grant). På väg hem seglar de dock vilse och hamnar på den mystiska ön Colossa där de träffar på en skräckinjagande cyklop och den av cyklopen jagade trollkarlen Sokurah (Torin Thatcher) som från den enögdes skattgömma fått med sig en magisk oljelampa.

Sinbad räddar trollkarlen som dock i tumultet tappar sin magiska lampa innehållandes en pojkande som låter den som uttalar de rätta orden få tre (endast tre mind you) önskningar. Väl tillbaka i Bagdad är det upplagt för ett storslaget giftermål mellan prinsessan Parisa och Sinbad men natten innan bröllopet trollar den lömske trollkarlen Sokurah i lönndom så att Parisa krymper och abrakadabra är en tvärhand hög. Sokurah kan dock göra henne stor igen… ja, om han bara kan få tag i äggskal från fågeln Rock, en mytisk tvåhövdad jättefågel som bara finns på ön Colossa (nähä, där lampan finns, vilken slump!). För att undvika krig tvingas kalifen gå med på att ge trollkarlen ett skepp och besättning för att hitta det där äggskalet som behövs för att bota prinsessan. Med på resan följer givetvis både Sinbad och den lilla teskedsgummeprinsessan.

Det första jag tänker på när jag ser filmen är att Allah, Bagdad, kalifer och annat ”farligt” förekommer i filmen utan att det görs nån grej av det. Nu är i och för sig filmen väldigt västvärldifierad, åtminstone känns det så, och det har väl gjorts historier om t ex Aladdin för inte allt för länge sen… men vänta nu, det här skulle väl handla om Ray Harryhausen? Jo, just det. Ja, jo, ja, jo, de stop motion-animerade varelser som vi får se är häftiga, det är det inget snack om, och om jag hade varit tio år gammal när jag såg filmen så hade jag hyllat den. Men nu…

Under förtexterna proklameras det att det vi ska få se är filmat ”In Dynamation – The New Miracle of the Screen”. Ja, det var tydligen ett mirakel, i alla fall om man ska lita på några av de filmskapare som kommer till tals i en av de dokumentärer jag såg. När det gäller Harryhausens arbete så får vi en cool cyklop med hovar till fötter, en ormkvinna, en teskedsprinsessa, en tvåhövdad fågel Rock och en drake som fajtas med cyklopen. Allt coolt och härligt matinémysigt, men tyvärr är filmen i övrigt och dess skådespelare som från en annan värld (50-talet kanske, doh).


eller uttryckt i siffror 2/5

****

Vilka speciella effekter bjuder mina filmspanarkompisar på? Kolla in här:

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Mode + Film
Addepladde
ExceptFear
Filmitch

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Hard Boiled

5 april, 2013 3 kommentarer

Hard BoiledTitel: Hard Boiled
Regi: John Woo
År: 1992
IMDb | Filmtipset

Den andra John Woo-filmen jag skriver om hade passat som påskfilm men det gör den tyvärr inte till en bättre film. Chow Yun-Fat gick i alla fall vidare till bättre saker.

John Woo? Nja, tyvärr verkar det inte vara nån favorit hos mig (jag gav The Killer 3-/5). Jag har helt enkelt svårt att se tjusningen i actionscener utan nån vidare finess förutom att de pågår i 10 minuter och att det avlossas tre miljoner skott, helst med dubbel armföring och i slow motion. Scenerna mellan skjutövningarna känns mest fåniga och hela slutet är överfånigt med patienter och bebisar på ett sjukhus. Ok, om jag ska sansa mig en aning så är väl actionscenerna bitvis helt ok, men eftersom jag inte bryr mig det minsta pga de platta scenerna däremellan så känns de ändå som transportsträckor. Tony Leung är en personlig favorit som har en lite tillbakalutad melankolisk stil. Det var kul att se honom i en ren actionfilm. Annars har jag mest sett honom i WKW-filmer. Leungs karaktär var det som nästan räddade filmen från ett underkänt betyg. Nästan alltså. Anthony Wong är bra som hänsynslös skurk också.

2+/5

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Betyg 2, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →