Black Robe (1991)

IndianFör ett tag sen, eller ganska länge sen faktiskt, började jag titta på ett gäng äventyrsfilmer som utspelas i vildmarken. Tanken var att köra ett Into the Wild-tema med överlevnadsfilmer på bloggen. Snart hoppas jag kunna sjösätta det projektet. En film som jag såg i kölvattnet efter de andra filmerna var Black Robe. Den handlar om en fransk jesuitpräst som skickas ut i den kanadensiska vildmarken för att undersöka vad som hänt med en katolsk mission i en Huron-by. Med sig har prästen en grupp indianer som guider. Man blir dock attackerade av andra indianstammar och tortyr, mord och andra hemskheter tar vid. När jag tänker efter så påminner filmen en del om Cannibal Holocaust men är inte alls lika intressant.

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Filmspanar-tema: Överdrifter – The Mask

PotatismosÖverdrifter. ÖVERDRIFTER! Oj, nu tog jag kanske i lite men Filmspanartemat den här månaden är nämligen överdrifter. Temat den här gången kom vi fram till på litet annorlunda sätt. De filmspanare som inte är lokaliserade i närheten av Stockholm fick nämligen komma med förslag på teman. Nu skulle de egentligen ha tagit fram ett och endast ett tema men så är det där med att komma överens. Så på den förra träffen i Stockholm hade vi en liten lista på sju åtta förslag och en omröstning fick avgöra.

Vann gjorde alltså Överdrifter, och det var faktiskt även det förslag jag själv röstade. Just då lät det som ett bra tema. När jag väl skulle välja film och inriktning undrade jag lite hur jag hade tänkt. Fast visst hade jag en film i åtanke redan från början… jag skulle se Marco Ferreris Brakfesten (La grande bouffe), en film som jag sett hela eller delar av som liten och blivit fascinerad av. Den handlar om fyra livströtta gubbar som åker till en lyxvilla för att äta ihjäl sig (bokstavligen). Jag började också titta på filmen men fann den trist och lite jobbig med tal på franska och italienska men det var bara textat på engelska när det pratades franska. Hmmm. Jag får lov att erkänna att jag gav upp. Jag bytte film. Det blev istället något lättsammare…

****

The MaskThe Mask (1994)

Jim Carrey kan vara vår tids mest over the top-skådis. Eller? Kanske i konkurrens med en skrikande Al Pacino eller en besk Jack Nicholson. I The Mask spelar Carrey den för snälle bankkontorsråttan Stanley Ipkiss (bara det namnet…). Stanley får inget gjort på tjej- eller jobbfronten. När han ska bjuda en tjej på konsert slutar det att han ger bort sin biljett till tjejens tjejkompis. Men så dyker bombnedslaget Tina upp på kontoret och väljer av nån märklig (nähä!) anledning ut Stanley för att få hjälp. Lite senare träffar Stanley på Tina utanför en nattklubb och blir återigen förnedrad och bortgjord. Något behöver uppenbarligen hända. Och det gör det. Stanley hittar en mask som flyter i vattnet under en bro (en bro där Stanleys bil packat ihop). Något med masken lockar och han tar den med sig hem. När han placerar masken framför ansiktet så förvandlas han till ”alteregosuperhjälten” The Mask, en sorts allsmäktig gestaltning av Stanleys innersta drömmar. När Stanley är The Mask kan han göra vad han vill och med vem han vill.

Som The Mask går han på nattklubben igen där Tina är sångerska. På nattklubben finns också slemmige gangstern Dorian som vill ta över som maffiakung i Edge City. Japp, Edge City så heter stan där det hela utspelar sig. The Mask sätter dock käppar i hjulet för Dorian och en stor belöning utfästs för den som kan fånga den grönansiktade The Mask. Givetvis söker även polisen efter The Mask.

Så. I filmen bjuds vi alltså på överdrifter både i form av Carreys vanliga överspel nrä han är Stanley men också på serietidningsliknande sekvenser när han är The Mask. Inledningsvis har jag riktigt roligt. Jag är en av de som gillar Jim Carrey. Jag gillar även Jack Black. Men jag gillar inte en komiker som Roberto Benigni. Jag tål inte karln. Jag blir trött bara jag ser honom. Så är det väl med den här typen av utstuderade skådisar (eller författare, musiker, konstnärer…). Om man gillar det, så gillar man det. Om inte så hatar man det.

Om det är nåt annat som är överdrivet i filmen så är det… det mesta. Skurkarna är serietidningsaktigt slemmiga, Cameron är en tiopoängare, poliserna är töntiga, musiken är bombastisk. Det kanske inte är så konstigt eftersom, lärde jag mig precis, filmen bygger på en Dark Horse Comics serie The Mask.

Apropå skurkarna. Slemmigare skurkar var det länge sen man såg i alla fall när det gäller frisyrerna. Backslick fast med kall hjässa och så en hästsvans på det eller hockeyfrillornas hockeyfrilla.

Fantasin i filmen är ganska skön och Carrey passar ju som handen i handsken i rollen. Scenerna med The Mask är filmens bästa men samtidigt kanske det kan bli lite för mycket av det goda. När The Mask är på nattklubben gör han ett långt musikalnummer med jobbig swing (åh, jag ogillar verkligen den musikstilen).

Ganska länge ligger filmen på en trea men efterhand tycker jag man kanske får slut på idéer. Det handlar mest om att Stanley ska sätta på sig masken och börja härja. Nu är det faktiskt några andra som testar masken och vi bjuds på ganska skön humor när Stanleys hund förvandlas till den hund han vill vara. Apropå hunden. Det var en väldresserad jycke måste man säga. Det förekommer en hel del scener där han får briljera.

The Mask är en ostig 90-talsrulle och gillar man Carrey är den ett måste.

Betyg halv

Nu vill ni väl kolla in vilka överdrifter de andra filmspanarna har att komma med. Eftersom jag för närvarande är i Alperna och åker skidor så kommer länkarna att dyka upp här lite senare än vanligt. Men ni kan ju alltid hitta alla länkar hos någon av de andra spanarna. Kolla in hos Fiffi t ex.

Uppdatering: Och här kommer alla länkar. 🙂

Except Fear
Flmr
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den? (podcast)
Filmparadiset
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm

Conspiracy Theory (1997)

MelNär Netflix gjorde sitt intåg i Sverige var det en väldigt hajp. Jag tyckte det var lite konstigt. Det hade ju funnits andra svenska filmtjänster på nätet tidigare. Men Netflix är väl trots allt störst och en skillnad var att det var en prenumerationstjänst där du inte betalade för varje film. Den första film jag såg på Netflix blev Conspiracy Theory och det blev väl ingen höjdare. Mel Gibson spelar över nåt enormt och historien är fånig. Det ska vara både en komedi och en konspirationsfilm och det funkar inte. Jag gillar konspirationsfilmer men då måste det vara på allvar. Det här känns som en b-film från 80-talet trots att den är den är från 1997.

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

The Woman in Black (2012)

DanielThe Woman in Black, som är en filmatisering av en skräckkortroman skriven av Susan Watkins, tror jag var Harry Pot… eh, Daniel Radcliffes första film efter Harry Potter-serien. Det är en hyfsad nystart. Hos den nu inaktiva bloggen Trash is king! så läste jag att den första filmatiseringen från 1989 skulle vara något i hästväg när det gällde skrämselfaktorn. Jag får inte direkt skrämselhicka av 2012 års version (slutet var inte bra och med för mycket billiga scares) men jag gillar de supermysiga miljöerna och Radcliffe kändes faktiskt inte alls så stel som jag mindes honom från Potter-filmerna.

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom

Wrath of the Titans (2012)

SamÄventyrsmatinéer kan vara mysiga. De kan också vara tråkiga och totalt bortglömda efter titten. Wrath of the Titans är uppföljaren till Clash of the Titans, en film som jag gillade och som hade en bra Sam Worthington. Wrath of the Titans är en meningslös uppföljare som inte tillför nåt. Jag kommer inte ihåg mycket av handlingen förutom att Worthington, som spelar den motvillige halvguden Persues hade en märklig frisyr, precis som Hades Ralph Fiennes för övrigt. Det enda som är bättre med uppföljaren är att det faktiskt förekommer titaner i filmen, till skillnad från sammandrabbningarna i den första installationen.

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Limelight

decadesLimelightTitel: Limelight
Regi: Charles Chaplin
År: 1952
IMDb
| Filmtipset

I Henkes och Christians decennie-tema i december såg vi Chaplins The Great Dictator. Nu i februari gör Chaplin comeback med sin svanesång (?) Limelight. Här spelar Chaplin den åldrade komikern/clownen/underhållaren Calvero som tagit till spriten för att kunna (våga?) vara rolig. Han får inga engagemang. Pengar tjänar han nu som gatuartist. En dag räddar han livet på en ung kvinna som bor i samma hyreshus som han själv. Kvinnan, Thereza, har försökt ta livet av sig genom att gasa ihjäl sig med hjälp av sin ugn. För att slippa blanda in polisen får Thereza vila upp sig hos Calvero. Det visar sig att Thereza är en balettdansös som förlorat tron på sig själv och inte vill dansa längre. Mellan de båda växer ett varmt förhållande fram då Calvero hjälper Thereza att hitta livsglädjen och tron på sig själv.

Chaplin är inte The Tramp här men det förekommer en del referenser till denna figur. Bland annat säger Calvero vid ett tillfälle ”There’s something about working the streets I like. It’s the tramp in me I suppose”. Jag kan inte tolka filmen på nåt annat sätt än som en uppgörelse med sig själv och sin egen karriär. Calvero pratar om hur ensamt det kan vara att vara rolig, att stå uppe på scenen för underhålla. Om publiken är med på noterna är det underbart. Om det är tvärtom är det en plåga.

I början av filmen funderade jag på hur länge det funkar att köra samma typ av fysiska humor, både för publiken och Chaplin själv. Kanske ville Chaplin hitta på nåt annat, inte köra på i samma gamla hjulspår. Nu vet jag inte om humorn i filmen är så speciellt annorlunda jämfört med tidigare filmer. Med jämna mellanrum får vi se Calvero uppträda, första gången när Calvero drömmer om fornstora dagar då publiken skrattade åt hans loppcirkus. Själv fann jag lopporna trötta, fåniga och inte roliga alls. Egentligen var inga scener där Calvero skulle vara rolig roliga, och då är det nåt fel. Enda lilla biten briljans är när Calvero i slutet av filmen uppträder tillsammans med Buster Keaton. Scenen som helhet är inte speciellt rolig och mest för lång, främst när Keaton inte lyckas placera sina noter på notstället. Det som jag gillade var när Calvero fick det att se ut som att hans högra ben liksom blev för kort och åkte uppåt. Enkel fysisk illusionshumor som påminde mig lite om Rowan Atkinsons Mr Bean.

Det fanns en ordvits jag gillade. Vid ett tillfälle håller Calvero Thereza om midjan och säger: ”What a waste of energy!”. Min typ av humor. 🙂

Ett annat ordrelaterat guldkorn jag snappade upp var ordet claque, som innebär en grupp människor som är inhyrda för att applådera på beställning under en föreställning. Det kommer förstås från franskan och verbet claquer som betyder ”att klappa händerna”. Inte för att jag alltid undrat var det svenska ordet klack kommer ifrån men nu vet jag.

Jo, just det, sen var det ganska kul när Calvero charmerar sin gamla hyresvärdinna för att få uppskov på hyran.

Bästa uppträdandet i filmen var kanske harlekin-dansaren i den föreställning som både Thereza och Calvero är med i. Imponerande fysik på den mannen.

Filmen utspelas i London 1914, precis innan första världskriget bryter ut. Visste ni att på den tiden så åkte man in fängelse om man försökte begå självmord? Straffbart helt enkelt, och det var ju anledningen till att man inte ville blanda in polisen i filmens inledning. När Thereza (som spelas av Claire Bloom) vaknar upp inne hos Calvero ser hon oförskämt fräsch ut. Jag tror inte man ser så fräsch ut efter att nästan ha gasat ihjäl sig. Bloom är inte speciellt bra i övrigt heller. Hon spelar över. När hon ska vara hysterisk är hon hysteriskt hysterisk. Sen kunde jag inte riktigt köpa det romantiska förhållandet som så småningom växer fram mellan Thereza och Calvero. Jag tyckte inte riktigt kemin fanns där, och till det kan ju kanske åldersskillnanden ha bidragit. Men nu är jag fördomsfull.

Jaha, jag gillade ju inte riktigt humorinslagen i filmen. Hur var det då med dramat? Mja, som sagt, jag tyckte inte kemin riktigt fanns där mellan Chaplin och Thereza. Jag kände lite som när jag tittar på en Lasse Åberg-film och hur märkligt det känns när Stig-Helmer får ihop det med nån ung svensk skådespelerska. När Calvero pratar med Thereza kläcker han ur sig den ena livsvisdomen efter den andra. Jag tyckte vi tittare skrivs lite på näsan. Övertydligt.

Var det inte väldigt b kulisser också? Vid nåt tillfälle är de ute och går längs Themsen och det såg verkligen ut som att de gick framför en bioduk med en suddig bild på floden.

För övrigt trodde jag att man inte önskade varandra lycka till på teatern men här flödar det av good lucks innan man ska in på scenen. Jag trodde det var en spark i baken och break a leg som gällde?

Betyget till Limelight blir… helt ok.

(Den här texten är lite av ett experiment. Jag skrev den i nåt sorts racertempo i ett försök att korta ner tiden det tar att skriva recensioner. Det är förklaringen till det ostrukturerade kaoset som försöker likna en text.)

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom

Vad tyckte nu Christian och Henke? Burop eller applåder från claquen?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

RoboCop (2014)

En mix av Batman och TRON: Legacy?

En mix av Batman och TRON: Legacy?

Titel: RoboCop
Regi: José Padilha
År: 2014
IMDb
| Filmtipset

Jag hade tydligen sett originalet från 1987 även om jag inte hade nåt större minne av själva filmen, förutom en ganska bra känsla. I den här remaken (som för övrigt filmspanaren Plox vägrar se, inga remakes för den mannen!) är det vår svenska export Joel Kinnaman som kliver in i RoboCop-dräkten.

I filmen, som väl utspelas i en nära framtid (som det brukar heta), har USA börjat använda robotar för att ”pacificera” befolkningarna i de länder i Mellanöstern som man invaderat. Det är effektivare, säkrare och framförallt riskerar man inte amerikanska soldaters liv. OmniCorp, det företag som tillverkar robotarna vill även kunna sälja sina produkter på hemmaplan, men se det tycker inte den amerikanska befolkningen. De litar inte på robotar. Hur ska dessa digitala mjukvarustyrda enheter kunna fatta de där moraliska besluten som bara en människa kan? Nåt måste göras för att blidka tvivlarna. Man vill kombinera människan med maskinen. The Man-Machine som Kraftwerk uttrycker det.

När så polisen Alex Murphy skadas allvarligt i en explosion blir han den perfekta kandidaten. OmniCorps vd, spelad av Michael Keaton, tar hjälp av forskaren Dr. Norton (Gary Oldman) för att uppgradera Murphy från en mer eller mindre död Cop till en levande RoboCop. Frågan hur mycket av Murphy som återstår efter att Norton alltmer låter annan mjukvara än den i Murphys hjärna att styra…?

Alltså, jag måste säga att filmen växte en del efter att jag såg den. Tidigare på dagen hade jag sett bröderna Coens senaste Inside Llewyn Davis men den film som jag tänkt mest på dagarna efter var helt klart RoboCop, även om jag hade trevligare under själva visningen av Coen-filmen. Kanske är det för att RoboCop har mer tydliga frågeställningar och dilemman. Eller nej, inte kanske, så är det.

Det var riktigt roligt att se Joel Kinnaman i huvud- och titelrollen. Jag tyckte han var riktigt bra och han har gått in för rollen ordentligt, vilket inte är så konstigt då det är hans första stora huvudroll i Hollywood. Kul att han får lyckas, även om filmen i sig kanske inte har fått/kommer få superbra kritik. Men är det inte nåt aningen… jag vet inte… slemmigt över Joel? Jag såg det även ibland i vissa scener i Snabba Cash-filmerna. Kanske är det för att han spelar en wannabe-stekare där. 😉

Tjoho! Omar från The Wire var med! Michael K. Williams spelar Murphys kollega Jack Lewis.

Michael Keaton. När såg jag honom senast? Hmmm. Hur som helst, det var kul att se honom tillsammans med veteranerna Gary Oldman och Samuel L. Jackson (som t.o.m. fick svära även om det peps bort). Tänk om man även kunde se kvinnliga veteraner i samma typ av roller? Uppdatering: Här måste jag tillägga att jag glömde bort att Murphys chef spelas Marianne Jean-Baptiste (kanske inte en veteran men ändå).

Actionscenerna är inte så mycket att ha tycker jag. Väldigt många skott avfyras. That’s about it.

Alla scener mellan Murphy och Murphys fru Clara (Abbie Cornish) efter att Murphy blivit RoboCop kändes obekväma. Det kanske var meningen. Men jag vet inte, det var nåt som skavde här. Slutade filmen lyckligt? Hur tänkte man sig att familjen Murphy skulle gå vidare. Murphys liv som man och make var ju i princip slut om nu inte Dr. Norton kunde genomföra ännu fler och otroligare mirakel.

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom

Vad tyckte nu de andra spanarna som såg filmen? Blev de gripna?

Henke
Jimmy
Christian
Fiffi

Filmspanar-tema: Sportfilm – Miracle

Pitt och HillPå tidigare filmspanarträffar har jag oftast varit helt blank när det gäller att komma med idéer till det kommande filmspanartemat. Den här gången poppade det plötsligt till i huvudet och jag kom på att jag ville se på sportfilm. Mitt förslag lyckades på nåt sätt trumfa Henkes första förslag (som dock är ett tema som jag gärna återkommer till…). Men sportfilm alltså. Varför var jag sugen på det? Ja, främst för att det är en genre som INTE tilltalar mig. Jag har inte sett speciellt många sportfilmer och de jag ser brukar jag oftast inte gilla speciellt mycket. Det är roligare att kolla in bra sport live när det händer, inte i dramatiserad form. Det är min känsla i alla fall.

Vilken film skulle jag välja? Ja, det stod mellan två filmer eller kanske t.o.m. tre. Först, och kanske den jag var minst sugen på, var The Rocket, en biopic om den legendariske kanadensiske hockeyspelaren Maurice Richard. Anledningen till att jag var sugen på den rullen var att jag två gånger besökt Montréal, där ju Richard spelade i Canadiens de Montréal. Vid ena besöket hann jag med att se två NHL-matcher med Canadiens vilket var en mycket trevlig upplevelse. Vad jag tyckte om matcherna och allt runtomkring kan man läsa mer om här och här.

Den andra filmen som låg på lut var 42, om den förste svarte amerikanen att spela i Major League Baseball. Jag hade hört en del prat om den bl a på The (title pending) Movie Podcast.

Men den film som jag till slut valde var en film som en viss Movies – Noir för länge sen på ett filmforum kallat för en viktig film. Jag minns att jag, förstås med glimten i ögat, hånade honom lite. En ”simpel” sportfilm kan väl ändå inte vara en viktig film. The Act of Killing, det kan vara en viktig film men den här? Jag var sugen på att se den och ta reda på dels vad jag tyckte om den och dels om det kanske var en viktig film…

****

miracle

Nice pants!

Titel: Miracle
Regi: Gavin O’Connor
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

Herb Brooks: Who do you play for?
Mike Eruzione: I play for the United States of America!

Henke brukar ha som tradition att börja sina recensioner med ett citat och Miracle innehåller en hel drös med citat som passar som inledning på den här texten. Miracle? Vilket mirakel då? Jo, the Miracle on Ice! För er som inte kan er ishockeyhistoria så är miraklet alltså det faktum att USA 1980 vann OS i hockey genom att bl a slå stormakten Sovjet. Att USA slår Sovjet (senare Ryssland) kanske inte låter så märkvärdigt men på den här tiden så var NHL-proffsen inte med i OS. USA ställde upp med ett gäng unga collegekids. Sovjet hade inga spelare i NHL och laget var en väldrillad röd hockeymaskin som ansågs vara oslagbart.

Jag nämnde att man kunde välja bland många citat i filmen. Främst är det det amerikanska lagets coach Herb Brooks som står för dessa och hans spelare kallade dessa talesätt för Brooksisms. En jämförelse kanske kan vara Nicklas Wikegård och hans olika uttryck om att ”käka puck” och annat. Den mest förekommande Brooksismen i filmen är troligen ”The legs feed the wolf” och syftar på att de amerikanska spelarna drillas hårt av Brooks när det skridskoåkning och benstyrka. De måste helt enkelt ”åka skridsko” för att ha en chans mot ryssarna.

Miracle inleds med att Brooks intervjuas av det amerikanska hockeyförbundet som söker en coach inför de stundande olympiska vinterspelen som dessutom äger rum på hemmaplan i Lake Placid. Brooks är givetvis en lite udda typ som har egna idéer om hur man ska kunna slå Sovjet. Förbundet beslutar sig emellertid för att satsa på Brooks som går in för jobbet med hull och hår, vilket får hans fru att känna sig bortglömd och i viss mån överkörd. Frun Patti spelas av favoriten Patricia Clarkson som tyvärr inte har nån speciellt tacksam roll i filmen. Herb Brooks spelas av en, faktiskt väldigt bra, Kurt Russell.

Filmens förtexter gör klart att det amerikanska hockeylaget inte bara spelar för sig själva, de spelar för en hel nation. USA är en nation med problem. Oljekris, gisslandrama i Iran, ett misslyckat krig i Vietnam, inte mycket går rätt. Man förlorar t.o.m. i basket – mot Sovjet 1972. Allt står på spel. Det här är Rocky vs Ivan Drago fast på riktigt!

Filmen blandar alltså in världspolitik på ett allt annat än subtilt sätt. Det här återkommer under filmen då paret Brooks på tv-nyheterna ser hur den amerikanska ambassaden i Teheran attackeras och personalen tas som gisslan. Under filmens slutskede får vi dessutom i princip höra ett helt tal av president Jimmy Carter i form av en voice-over under uppladdningen till matchen mot Sovjet. Nämnde jag att det är Disney som ligger bakom filmen?

Lyckas filmen få till en spänning, nåt gripande, nåt som suger in mig i filmen? Mja, inte riktigt. Ett problem tycker jag är att själva matchsekvenserna för mig inte var speciellt spännande eller snygga. Man gör väl så gott man kan men det går ju liksom inte att slå ”the real thing”. En annan detalj som störde var att det användes alldeles för mycket smörig musik för att skapa stämning. Istället för att bli manipulerad utan att märka det blir jag manipulerad och vet om det och då funkar det inte lika bra.

Det bästa med filmen är Kurt Russell. Han är som sagt duktig och har några klassiska coach-tal för sina spelare, främst det innan Sovjet-matchen. Här visar Russell prov på känsla för feeling genom att vänta lite innan börjar tala, en klassisk konstpaus för att ge det han säger mer betydelse.

Förutom brandtal från coachen matas vi med några andra vanliga grepp som brukar användas i sportfilmer. Får vi ett träningsmontage där spelarna först är ganska dåliga, sen blir lite bättre, för att i sista rundan fullkomligt briljera i sina övningar? Check. Är det några spelare som inte kommer överens i inledningen men som lär sig acceptera varandra? Check. Har den sovjetiske coachen, alltså filmens version av Viktor Tichonov, muskiga ögonbryn som tagna ur en skräckfilm? Check.

Brooks metod för att få sina spelare redo och i form är att inte vara deras vän (”I’ll be your coach, I won’t be your friend”). I en på gränsen till parodisk scen plågar Brooks sina spelare efter att man spelat 3-3 mot Norge (!) i en träningsmatch. I nedsläckt ishall (vaktmästaren har gått hem) efter matchen åker spelarna från kortsidan till mitten och tillbaka. Om igen och igen och igen och igen tills de går på knäna. Det är då Mike Eruzione till slut svarar rätt på frågan vilka han spelar för (se citatet i början av texten).

Det som driver Brooks, vill filmen hävda, är att Brooks 1960 som spelare var med i det amerikanska OS-laget, bara för att bli struken från laget en vecka innan turneringen skulle börja. USA vann guldet det året. Med det i bagaget kan man förstå att han är motiverad att vinna som coach. Filmen kopplar ganska snyggt ihop just detta från Brooks förflutna med hur han själv är tvungen att skicka hem en spelare veckan innan det roliga ska börja. Inget roligt samtal för Brooks men han är tvungen att ha det.

Så, tillbaka till frågan? Är Miracle en viktig film? Ja, det beror nog på vem du frågar? En äkta hockeynörd och USA-fan tycker kanske det. För mig är det inte en viktig film. Själva händelsen i sig kan nog ha varit viktig på sin tid, som inspirationskälla för andra underdogs inom sportvärlden och den verkliga världen. Men som film, idag, kan jag inte se att det skulle vara en viktig film. Som film, idag, är den ändå lagom underhållande om än körd genom ett Disney-filter (vilket förstås kan vara positivt om man gillar Disneys stil).

Betyg halv

Om jag ska rekommendera en sportfilm jag verkligen gillar så är det Moneyball, en annorlunda sportfilm som nästan fick toppbetyg av mig och därmed måste vara en av 2011 års bästa filmer.

****

Hur sportiga har mina filmspanarkompisar varit? Kolla in länkarna för att få veta.

Fripps filmrevyer
Moving Landscapes
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café
Movies – Noir
Fiffis filmtajm
Filmitch
Flmr

Infernal Affairs 2

Infernal Affairs 2

”Well, try your five point palm-exploding heart technique now!”

Titel: Infernal Affairs 2
Regi: Alan Mak Siu-fai & Andrew Lau Wai-keung
År: 2003
IMDb
| Filmtipset

Jag slänger in en gammal recension av Infernal Affairs 2 utifall  ni undrar över om det är nåt att se.

Del två i trilogin om mullvadar inom Hongkong-polisen respektive triaderna utspelar sig innan händelserna i ettan och de två mullvadarna påbörjar här sina undercover-uppdrag. Samtidigt pågår en kamp inom triaderna om makten, där huvudpersonerna är Sam (Eric Tsang) och sonen Hau (Francis Ng) till en mördad triadledare. Tony Leung Chiu Wai och Andy Lau är inte med här utan de två mullvadarna spelas av samma skådisar (Shawn Yue, Edison Chen) som i ettan gjorde de yngre versionerna av Yan och Ming.

Tyvärr. Jag är besviken. Ja, nu tyckte jag faktiskt inte ettan Infernal Affairs var nåt mästerverk även om jag gillade den och gav den en stark trea. Handlingen i tvåan är onödigt krånglig och hafsig och det är inte helt lätt att ha koll på vad som händer här och vem som är mot vem. Det gjorde att filmen blev mindre spännande helt enkelt. Sen tyckte jag, precis som i ettan att musiken tog för mycket plats. Man (jag) la märke till den i stället för att den funkade som stämningshöjare. Yue och Chen gör ganska bleka insatser; toppskådisarna Tony Leung och Andu Lau är verkligen saknade. Nu är det i och för sig inte dessa två som är huvudpersoner i historien. Det är i stället Sam, den nye triadledaren Hau och polischefen Wong. Den sistnämda spelas av Anthony Wong som gör samma rollfigur i ettan. Tsang och Wong gör riktigt bra insatser. Dessa två har blivit lite av hongkong-favoriter för min del. Tsang är en lustig liten figur och Wong är en stabil och bra skådis. Jag såg Wong som bisarr skurk i den av SVT nyligen visade Big Bullet (min kommentar: det här var på den tiden när SVT plötsligt kunde köra ett tema med actionrullar från Hongkong, vilket initiativ!).

Trots vissa bra scener och lite spänning mot slutet så känns filmen seg och alldeles för lång. Ibland är den märkligt sentimental. Nja, det var inte så bra som jag trodde. Jag kommer ändå att se trean då ju Leung och Lau är med igen (min kommentar: nej, jag har inte sett den än).

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

The Hobbit: The Desolation of Smaug

TunnorTitel: The Hobbit: The Desolation of Smaug
Regi: Peter Jackson
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

2013 verkar ha varit mellanfilmernas år. Ja, nu kommer jag bara att tänka på The Hunger Games: Catching Fire och den senaste filmen om Bilbo, men ändå. 😉 The Desolation of Smaug tar vid direkt efter händelserna i An Unexpected Journey. Bilbo och dvärgarna är tillsammans med Gandalf på väg mot Ensamma berget där draken Smaug vakar över dvärgarnas väldiga skatt. Speciellt är det den heliga (?) Arkenstenen sällskapet är ute efter. Arkenstenen har stor symbolisk betydelse för dvärgarna och dvärgkungawannaben Torin Ekensköld (Richard Armitage) hoppas att den ska hjälpa honom att ena de olika dvärgsläktena. Bilbo är den som kommer få det ärofyllda men förmodligen livsfarliga uppdraget att norpa ädelstenen från Smaug.

När jag såg den första Hobbit-filmen hade jag tråkigt under den inledande timmen. 48 bilder per sekund, 3D och tretton dvärgar blev för mycket att hålla reda på. Nånstans på vägen så blev jag ändå engagerad och jag härledde detta engagemang till de scener som var kopplade till det som hände i The Lord of the Rings-filmerna. Ett mörkt mystiskt växande hot. Åh, jag fick rysningar…

Den här gången var inte dvärgarna (konstigt nog) lika störande. Det är möjligt att de var lite nedtonade och sen så slapp vi ju en halvtimmes introduktion av alla tretton. Men det hjälpte inte. Jag hade inte speciellt roligt under filmens första hälft. Vad värre är: jag blev aldrig insugen i filmen när den började fokusera på det mörka hotet som växte kring fästningen Dol Guldur.

En skillnad jämfört med när jag såg den första Hobbit-filmen är att jag innan den visningen hade plöjt igenom de LotR-filmerna. Jag var inne i Midgård och när väl callbacksen började dyka upp så slickade jag i mig dem som man slickar i sig kaksmet innan gräddning. Nu hade jag varken kollat in LotR eller den första Hobbit-filmen. Men det berodde på att jag inte riktigt kände det där suget den här gången.

Det som lyfte den första Hobbit-filmen för mig var alltså när man refererade till LotR-filmerna, när man blev lite mörkare och skippade dvärgtramset. I The Desolation of Smaug störde jag mig mest på försöken att länka ihop de bägge trilogierna. Eller mer korrekt: Gandalfs besök hos The Necromacner var ok, men jag störde mig på när man använder samma gamla grepp från LotR-filmerna. När Legolas (Orlando Bloom) dyker upp så surfar han på en orch. Det kan även ha varit den nya rolfiguren Tauriel (Evangeline Lilly) som orchsurfade men jag orchar inte kolla upp det nu. Men kan ni sluta surfa tänkte jag bara! Shelob (Honmonstret!), den gigantiska spindeln från The Return of King var en ganska trevlig bekantskap då. Här får vi 20-30 spindelmonster och det blir bara för mycket. Även Jacksons King Kong lider av samma insektsproblem. Anticimex, var är ni!?

Det kan vara så att jag helt enkelt ledsnat på att man surfar (mycket surfande blir det) vidare på framgången efter LotR-filmerna. Det känns inte som att Hobbit-filmerna riktigt klarar av att stå (upp) för sig själva. Fööör ofta försöker man göra samma sak en gång till men man gör det lite sämre. Här har vi t ex den inom läkekonsten kunniga alvkvinnan (Arwen/Tauriel) som räddar livet på en kortare rollfigur (Frodo/Kili). Vi har även en dold dörr som leder in i Ensamma berget och som öppnas genom att lösa en gåta (porten in till Khazad-dûm, någon?).

Legolas? Hur såg han ut egentligen? Han såg inte ut som Legolas från LotR-filmerna i alla fall. Orlando har blivit äldre, och sen har de gjort nåt med hans ögon (mörkare iris). Kanske de (filmmakarna) vill antyda att Legolas här var lite så där ”mörk”, skogsalv som han är, men att han 60 år senare i LotR-filmerna mognat och då blivit ljusare (bl a med ljusare iris). Well, jag tyckte han kändes off här. Men ändå kul att han fick stryk av en orch. Han klarade sig helt enkelt inte när Tauriel inte kunde komma till undsättning. En lite skön feministiskt twist, det medger jag.

Jag tycker även mötet mellan Smaug och Bilbo i viss mån känns som en upprepning av mötet mellan Bilbo och Gollum i den första Hobbit-filmen (som var en av höjdpunkterna i den filmen). Här tyckte jag av nån anledning att magin saknades, trots att många dvärgar hoppade i galen tunna.

Slutord: magin saknades.

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom