Filmspanar-tema: Sportfilm – Miracle

Pitt och HillPå tidigare filmspanarträffar har jag oftast varit helt blank när det gäller att komma med idéer till det kommande filmspanartemat. Den här gången poppade det plötsligt till i huvudet och jag kom på att jag ville se på sportfilm. Mitt förslag lyckades på nåt sätt trumfa Henkes första förslag (som dock är ett tema som jag gärna återkommer till…). Men sportfilm alltså. Varför var jag sugen på det? Ja, främst för att det är en genre som INTE tilltalar mig. Jag har inte sett speciellt många sportfilmer och de jag ser brukar jag oftast inte gilla speciellt mycket. Det är roligare att kolla in bra sport live när det händer, inte i dramatiserad form. Det är min känsla i alla fall.

Vilken film skulle jag välja? Ja, det stod mellan två filmer eller kanske t.o.m. tre. Först, och kanske den jag var minst sugen på, var The Rocket, en biopic om den legendariske kanadensiske hockeyspelaren Maurice Richard. Anledningen till att jag var sugen på den rullen var att jag två gånger besökt Montréal, där ju Richard spelade i Canadiens de Montréal. Vid ena besöket hann jag med att se två NHL-matcher med Canadiens vilket var en mycket trevlig upplevelse. Vad jag tyckte om matcherna och allt runtomkring kan man läsa mer om här och här.

Den andra filmen som låg på lut var 42, om den förste svarte amerikanen att spela i Major League Baseball. Jag hade hört en del prat om den bl a på The (title pending) Movie Podcast.

Men den film som jag till slut valde var en film som en viss Movies – Noir för länge sen på ett filmforum kallat för en viktig film. Jag minns att jag, förstås med glimten i ögat, hånade honom lite. En ”simpel” sportfilm kan väl ändå inte vara en viktig film. The Act of Killing, det kan vara en viktig film men den här? Jag var sugen på att se den och ta reda på dels vad jag tyckte om den och dels om det kanske var en viktig film…

****

miracle

Nice pants!

Titel: Miracle
Regi: Gavin O’Connor
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

Herb Brooks: Who do you play for?
Mike Eruzione: I play for the United States of America!

Henke brukar ha som tradition att börja sina recensioner med ett citat och Miracle innehåller en hel drös med citat som passar som inledning på den här texten. Miracle? Vilket mirakel då? Jo, the Miracle on Ice! För er som inte kan er ishockeyhistoria så är miraklet alltså det faktum att USA 1980 vann OS i hockey genom att bl a slå stormakten Sovjet. Att USA slår Sovjet (senare Ryssland) kanske inte låter så märkvärdigt men på den här tiden så var NHL-proffsen inte med i OS. USA ställde upp med ett gäng unga collegekids. Sovjet hade inga spelare i NHL och laget var en väldrillad röd hockeymaskin som ansågs vara oslagbart.

Jag nämnde att man kunde välja bland många citat i filmen. Främst är det det amerikanska lagets coach Herb Brooks som står för dessa och hans spelare kallade dessa talesätt för Brooksisms. En jämförelse kanske kan vara Nicklas Wikegård och hans olika uttryck om att ”käka puck” och annat. Den mest förekommande Brooksismen i filmen är troligen ”The legs feed the wolf” och syftar på att de amerikanska spelarna drillas hårt av Brooks när det skridskoåkning och benstyrka. De måste helt enkelt ”åka skridsko” för att ha en chans mot ryssarna.

Miracle inleds med att Brooks intervjuas av det amerikanska hockeyförbundet som söker en coach inför de stundande olympiska vinterspelen som dessutom äger rum på hemmaplan i Lake Placid. Brooks är givetvis en lite udda typ som har egna idéer om hur man ska kunna slå Sovjet. Förbundet beslutar sig emellertid för att satsa på Brooks som går in för jobbet med hull och hår, vilket får hans fru att känna sig bortglömd och i viss mån överkörd. Frun Patti spelas av favoriten Patricia Clarkson som tyvärr inte har nån speciellt tacksam roll i filmen. Herb Brooks spelas av en, faktiskt väldigt bra, Kurt Russell.

Filmens förtexter gör klart att det amerikanska hockeylaget inte bara spelar för sig själva, de spelar för en hel nation. USA är en nation med problem. Oljekris, gisslandrama i Iran, ett misslyckat krig i Vietnam, inte mycket går rätt. Man förlorar t.o.m. i basket – mot Sovjet 1972. Allt står på spel. Det här är Rocky vs Ivan Drago fast på riktigt!

Filmen blandar alltså in världspolitik på ett allt annat än subtilt sätt. Det här återkommer under filmen då paret Brooks på tv-nyheterna ser hur den amerikanska ambassaden i Teheran attackeras och personalen tas som gisslan. Under filmens slutskede får vi dessutom i princip höra ett helt tal av president Jimmy Carter i form av en voice-over under uppladdningen till matchen mot Sovjet. Nämnde jag att det är Disney som ligger bakom filmen?

Lyckas filmen få till en spänning, nåt gripande, nåt som suger in mig i filmen? Mja, inte riktigt. Ett problem tycker jag är att själva matchsekvenserna för mig inte var speciellt spännande eller snygga. Man gör väl så gott man kan men det går ju liksom inte att slå ”the real thing”. En annan detalj som störde var att det användes alldeles för mycket smörig musik för att skapa stämning. Istället för att bli manipulerad utan att märka det blir jag manipulerad och vet om det och då funkar det inte lika bra.

Det bästa med filmen är Kurt Russell. Han är som sagt duktig och har några klassiska coach-tal för sina spelare, främst det innan Sovjet-matchen. Här visar Russell prov på känsla för feeling genom att vänta lite innan börjar tala, en klassisk konstpaus för att ge det han säger mer betydelse.

Förutom brandtal från coachen matas vi med några andra vanliga grepp som brukar användas i sportfilmer. Får vi ett träningsmontage där spelarna först är ganska dåliga, sen blir lite bättre, för att i sista rundan fullkomligt briljera i sina övningar? Check. Är det några spelare som inte kommer överens i inledningen men som lär sig acceptera varandra? Check. Har den sovjetiske coachen, alltså filmens version av Viktor Tichonov, muskiga ögonbryn som tagna ur en skräckfilm? Check.

Brooks metod för att få sina spelare redo och i form är att inte vara deras vän (”I’ll be your coach, I won’t be your friend”). I en på gränsen till parodisk scen plågar Brooks sina spelare efter att man spelat 3-3 mot Norge (!) i en träningsmatch. I nedsläckt ishall (vaktmästaren har gått hem) efter matchen åker spelarna från kortsidan till mitten och tillbaka. Om igen och igen och igen och igen tills de går på knäna. Det är då Mike Eruzione till slut svarar rätt på frågan vilka han spelar för (se citatet i början av texten).

Det som driver Brooks, vill filmen hävda, är att Brooks 1960 som spelare var med i det amerikanska OS-laget, bara för att bli struken från laget en vecka innan turneringen skulle börja. USA vann guldet det året. Med det i bagaget kan man förstå att han är motiverad att vinna som coach. Filmen kopplar ganska snyggt ihop just detta från Brooks förflutna med hur han själv är tvungen att skicka hem en spelare veckan innan det roliga ska börja. Inget roligt samtal för Brooks men han är tvungen att ha det.

Så, tillbaka till frågan? Är Miracle en viktig film? Ja, det beror nog på vem du frågar? En äkta hockeynörd och USA-fan tycker kanske det. För mig är det inte en viktig film. Själva händelsen i sig kan nog ha varit viktig på sin tid, som inspirationskälla för andra underdogs inom sportvärlden och den verkliga världen. Men som film, idag, kan jag inte se att det skulle vara en viktig film. Som film, idag, är den ändå lagom underhållande om än körd genom ett Disney-filter (vilket förstås kan vara positivt om man gillar Disneys stil).

Betyg halv

Om jag ska rekommendera en sportfilm jag verkligen gillar så är det Moneyball, en annorlunda sportfilm som nästan fick toppbetyg av mig och därmed måste vara en av 2011 års bästa filmer.

****

Hur sportiga har mina filmspanarkompisar varit? Kolla in länkarna för att få veta.

Fripps filmrevyer
Moving Landscapes
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café
Movies – Noir
Fiffis filmtajm
Filmitch
Flmr

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

16 Responses to Filmspanar-tema: Sportfilm – Miracle

  1. filmitch says:

    Jag gillar genren och det mesta som den spottar ut men när filmerna tar sig på för stort allvar och får lite darr på stämman därför det är ett viktigt budskap som ska hamras in, ja de blir lite Spielbergska, då sparkar jag bakut. Jag anar att det här en sådan film och ett självgott USA ger mig alltid lite kväljningar. Om jag skulle se den heter anledningen Russell.

    • Jojjenito says:

      Alltså, såååå farligt är det inte i Miracle. Lite udda hur filmen väldigt tydligt i inledningen målar upp en bild av ett misslyckat USA, ett USA som inte lyckas i politiken eller inom sportvärlden.

      Russell är det som gör filmen sevärd.

  2. Henke says:

    Kul inlägg Jojje! Antar att du kände extra press på dig att prestera efter du hijackade temat så ”snyggt”! 😉

    Jag har sett filmen och tyckte att den var ”helt oK”. Kurtan Russel var bra har jag för mig. Men själva OS 1980 var nåt extra. Jag kommer ihåg när Sverige spelade 2-2 mot USA i vår första match och vi var så otroligt besvikna. Var det inte den matchen USA tog ut sin målvakt när de hade powerplay och tekning i vår försvarszon med bara en 5-10 sekunder kvar av ANDRA perioden. Och gjorde mål! Det är bra coaching det…

    • Jojjenito says:

      Haha, tack! Och det var Fredrik som skötte temavalet. Plötsligt var det bestämt. Jag är oskyldig. 😉

      Jo, jag tror USA gjorde mål med typ en sekund kvar av andra perioden. Galet. Och sen kvitterar de till 2-2 i slutet av tredje. Väldigt avgörande för resten av turneringen.

  3. Jessica says:

    Har inget att säga om denna film, som jag inte sett. Den placerar sig nog på plats 2000 i min lista över filmer att se-nån-gång. Om ens så högt.
    Moneyball däremot, se det var en bra film det! Jag visste inte ett smack om baseball,. men se det gjorde ingenting. Det var nog 2011 års bästa överraskning för mig, en sån där film där man går in totalt utan förväntningar och kommer ut helt lyrisk och uppfylld.

  4. Sofia says:

    Så det blev ett utmaningstema för din del igen? Om man skulle gå på Noirs egen lista borde du kanske ha satsat på Slap Shot istället? Disneyproduktioner tenderar ju inte till att vara några under av subtilitet, direkt.

    • Jojjenito says:

      Haha, ja, lite grann. Sportfilmer är inte riktigt min grej. Ja, M-Noir brukar yra om Slap Shot men jag tror inte riktigt det är min typ av film, den heller. Goon skulle jag kunna tänka mig att se dock.

  5. Pingback: moving landscapes · Sportfilm: Whip it!

  6. Fiffi says:

    Det som hände i verkligheten, det som blev sen blev filmen Miracle, måste vara ett av sportvärldens mest fascinerande underdoghistorier. Det ska ju inte kunna gå men det är ju det som är så häftigt med sport. Plötsligt händer det! Plötsligt räddar Ravelli en straff, plötsligt hittar Johan Olsson lite sparad energi och vinner VM och plötsligt får Zlatan in en bicicleta mot England. Det går ju att se hur många gånger som helst.

    Jag tycker det var ett mycket bra val av tema! 🙂

    • Henke says:

      Eller som när Australia II vann mot Liberty 1983 och tog ifrån jänkarna The America’s Cup… Första gången i tävlingens historia USA förlorade. 132 år. Och Liberty ledde med 3-1 i bäst av 7…

    • Jojjenito says:

      Visst var det ett bra val av tema!

      Jag håller med. Det är när det oväntade händer som är tjusningen, som t ex att en svensk faktiskt vinner. Jag blir lika förvånad varje gång. 😉

      Zlatan-klippet (som man mycket riktigt kan se hur många gånger som helst) är bäst med Stan Collymore som kommentator: ”Oh my days Zlatan Ibrahimovic, I wanna go and give you a man hug!” 😀

  7. Pingback: Filmspanarna: Sport! | Flmr

  8. Pingback: Give me a ”T”… | Rörliga bilder och tryckta ord

  9. Pingback: FILMSPANARTEMA: SPORTFILM

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: