A Million Ways to Die in the West (2014)

3 juni, 2014 17 kommentarer

MustaschPrrrruuutt! Så skulle man kunna sammanfatta det stora skämtet under slutscenerna i A Million Ways to Fart… ehe Die in the West. Då gör vi väl det.

Jag är inte så bekant med Seth MacFarlane. Det jag kände till innan jag slog mig ner på Rigoletto för att se hans senaste film var att han ligger bakom tv-serien Family Guy, en film om den talande teddybjörnen Ted samt att han var värd på 2013 års Oscarsgala.

Filmen inleds pampigt med en ändlös följd av vackra panoramabilder på de klassiska westernbergen. Ni vet hur de ser ut. Än så länge är det inget som skvallrar om att det här är en komedi eller parodi. Här hade jag faktiskt väntat mig nåt litet skämt. Att man under förtexterna twistat till det lite kring de bilder man visade. Men det enda som stack ut var att förtexterna pågick i vad som kändes en evighet.

Sen börjar filmen och vi får träffa vår (anti)hjälte, fårfarmaren Albert Stark (MacFarlane), precis när hans flickvän (Amanda Seyfried) inser att Albert är en fegis och att deras förhållande inte kommer leda nån vart. Hon hookar istället upp med mustaschprydde Doogie Howser (sorry, jag kan inte se Neil Patrick Harris som nån annan än Dr Howser).

Alberts liv tar en vändning till det bättre, eller åtminstone det oväntade, när Anna (Charlize Theron) anländer till hålan i Arizona. Albert blir förtjust i Anna, och Anna i Albert. Vad Albert inte vet är att Anna är gift med revolvermannen, mannen utanför lagen, hårdingen Clint (Liam Neeson). Kaktusarna darrar.

Jag gillade en del av skämten. A Million Ways to Die in the West är hyfsat underhållande. Det är aldrig tråkigt, även om den är lite för lång förstås. Måste alla filmer klocka över två timmar nu för tiden? Det är låg nivå på skämten, under bältet. Kiss, bajs, sex, sperma, får som kissar, mustaschprydda män som bajsar i cowboyhattar. Men om man skrattar eller tycker det är roligt så skulle jag säga att det är hög nivå.

Filmens humor är inte riktigt min typ av humor så jag skrattade inte så mycket. Skämtet om att prostituerade Ruth (Sarah Silverman) inte vill ha sex… med pojkvännen Edward (Giovanni Ribisi) innan äktenskapet dras två gånger för mycket.

En sak som störde var idioten bredvid som satt och fipplade med mobilen stup i kvarten (eller snarare tre gånger per kvart) under filmens inledande halvtimme. Han försökte dölja ljuset genom att hålla handen framför skärmen men det gjorde egentligen saken värre eftersom det visade att han visste att han gjorde fel men ändå så gjorde han det. Idiot.

Ytterligare en detalj som jag tror störde en hel del var att jag hade sett filmens trailer två gånger. Många av skämten hade jag alltså redan sett och när de var dags för dessa i filmen så blev ju givetvis effekten betydligt sämre. Satans trailers. Ta bort dem.

Många delar av westerngenren driver man givetvis med. Slagsmålen i saloonen, hästparkeringen utanför saloonen, bordellerna, pistolfajterna, indianerna, ja, det mesta. Jag tycker ändå inte man får till en riktigt skarp parodi. Kanske skulle man se Mel Brooks Blazing Saddles för att se om den är bättre? Bäst tyckte jag nästan var när man drev med hur stora ögon Amanda Seyfried har, och det har ju inget med westerngenren att göra. Kanske MacFarlane inte riktigt visste vilken typ av film han ville göra?

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tomsep

Filmen sågs i samarbete med Henke som också skrivit om filmen. Sen tidigare har även Fiffi och Christian delat med sig av sina åsikter.

Arkiverad under Betyg 2, Film, Komedi, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Djungelboken (1967)

30 maj, 2014 7 kommentarer

decadesKaaDet har blivit lite av ett tema i temat att vi decenniespanare har med en Disney-film varje årtionde. Efter 40-talets Dumbo och 50-talets Lady och Lufsen tar vi nu oss an 1967 års klassiker Djungelboken. Mowgli hittas som bebis i djungeln av pantern Bagheera och adopteras sen av djungelns vargflock där han växer upp och har det gott. Hela tiden ruvar en skugga över Mowgli och hans öde. Förr eller senare måste han tillbaka till människobyn, det vet Bagheera. När den människohatande tigern Shere Khan kommer tillbaka till vargarnas del av djungeln blir det skarpt läge. Mowgli vill stanna och det är nu han träffar läppbjörnen Baloo som lär honom allt han kan…

Jag säger det direkt. De engelska rösterna kändes fel. Jag ville ha ALLA TALAR SVENSKA den här gången. Det var nog lite likadant när jag såg Lady och Lufsen men då var det inget som störde. Den här gången saknade jag faktiskt Gösta Prüzelius (som Bagheera) och Beppe Wolgers (som Baloo). Det som funkade var elefanterna och det kanske beror på att man inte sett dem lika ofta eftersom de inte är med i klippet som brukar ingå i Kalle Anka på julafton.

Jag vet inte om jag var extra trött den kväll jag såg filmen. Det är ju inte direkt så att det är en lång film, bara 78 minuter, men efter halva filmen, ungefär när Mowgli träffar apkungen Louie, så började jag nicka till, tappa intresset. Jag tyckte inte handlingen var nåt speciellt. Det hoppade liksom fram för snabbt. Hur växte Mowgli upp med vargarna? Vi får inte veta nåt om det. Plötsligt ska Mowgli bara iväg till människobyn och på väg dit avverkas i snabb takt pytonormen Kaa, björnen Baloo, apkungen Louie tigern Shere Khan och så var det slut.

Nu när jag skriver detta så rullar filmen faktiskt igen parallellt med att min text växer fram. Det blir lite av en direktkommentering. Jag ville se filmen igen eftersom jag alltså hade svårt att hålla ögonen öppna första gången. Kanske var det Kaa som hypnotiserade mig då? Det går faktiskt inte så himla mycket bättre den här gången heller, men…

Scenerna med Baloo är störtsköna. Så är det. Kaa är också en skön figur och har en bra scen med Shere Khan där han försöker dölja att han fångat in Mowgli. Intressant också hur man väver in mänskliga egenskaper och företeelser in i det som djuren gör. Är Baloo egentligen en snubbe i ett tufft arbetarområde i en storstad som ska ta hand om en yngling från landet?

(Här kommer en parentes om när Baloo dyker upp första gången. Han säger ”Well now, haha, what have we here?” och jag visste direkt att jag hade hört det förut nånstans i en raplåt. Under 90-talet lyssnade jag en hel del på hip hop och rap och jag visste att jag hade en skiva där just denna replik samplades. Det krävdes lite research men det var så skönt att komma på det. Låten är Fat Cats, Bigga Fish med den politiska west coast hip hop-gruppen The Coup. Då vet vi, och framförallt jag, det.)

Det som jag inte riktigt tycker funkar är att djuren ska vara realistiska samtidigt som man kör Tom och Jerry-liknande skämt. Det skaver. Jag funderar även på hur det funkar med språket. Mowgli och djuren kan uppenbarligen prata med varandra. Hur går det till? Även här blir det skumt eftersom man blandar realism med mer fantastiska element. Det är ju en verklig värld med djur, djungel och människoby, inte Narnia med pratande djur. Jag får inte ihop det. Kanske det funkar, förklaras, i boken.

Varför är Shere Khan skurk? Varför vill han döda Mowgli? Jo, för att han hatar människor. Inte för att han är hungrig? Bagheera då? Är inte han hungrig? Vad äter han? Bär? Söta rådjur? Hur man än försöker lösa det så blir det fel.

Och slutet då. Haha. Nja. Snacka om att bli hypnotiserad. Jag vet inte.

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom

Vad tyckte nu mina decenniespanarkompisar? Den här gången hakar även Fiffi på fast med 24 timmars fördröjning. Tjoho!

Fiffi
Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Arkiverad under Animerat, Äventyr, Betyg 2, Disney, Film, Komedi, Musikal, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Hår – Good Hair (2009)

7 maj, 2014 28 kommentarer

HairPå den förra filmspanarträffen slängde jag ur mig att nästa tema skulle kunna bli SKÄGG. Efter att ha haft ganska breda teman på sistone så var vi redo för ett litet smalare ämne. Efter lite diskussioner så blev temat till slut det något bredare HÅR. Jag visste vilken film jag skulle se. Jag visste det för fyra veckor sen i alla fall. För när det var dags för att till slut se den filmen så hade den helt försvunnit ur hjärnan. Bortfönad. På dess plats fanns bara hår… ah, jag kollar på musikalfilmen Hair! Klockrent. Så enkelt. Hair hade jag sett tidigare men det var ett bra tag sen så det kändes som det kunde passa med en omtitt. Dessutom är det en av få musikalfilmer som jag gillar. Nu har jag inte sett speciellt många musikalfilmer men ändå. Jag började leta på filmtjänster på nätet efter Hair men den fanns givetvis inte, så det fick bli andra tjänster… men den fanns en annan film som hela tiden poppade upp bland sökresultaten hos nätjänsterna. Fasiken, jag byter film tänkte jag. Jag har ju fortfarande en koppling till hår och dessutom kollar jag lagligt på filmen. Och så blev det.

****

Good Hair (2009)

Good HairNär jag letade efter sätt att se Hair på så dök alltså den här filmen upp bland sökresultaten. På postern stod det GOOD HAIR i rött mot knallgul bakgrund och så Chris Rock som log och putade med munnen framför tre tjejer som sitter i en frisersalong. Chris Rock? Really?! Var det här en uppföljare till Ice Cubes Barbershop-filmer? Den går bort, tänkte jag direkt. Aldrig att jag ser den (hår)rullen. Men så såg jag att det var dokumentär. En dokumentär om vad? Hår, ja visst, men på vilket sätt? Det här verkar ju faktiskt lite intressant.

Good Hair är en dokumentär om afroamerikaners hår, och då speciellt om svarta kvinnors frisyrer. Vår ledsagare och ciceron som i filmen går till (hår)botten med all things hair är alltså komikern Chris Rock. Chris Rock? Really?! Vad hade jag gett mig in på? Filmen är regisserad av Rocks komikerpolare Jeff Stilson.

Rock fick idén till filmen när hans treåriga dotter en dag frågade varför hon inte hade bra hår, good hair. Vad då, tänkte och sa Chris, du har väl alldeles underbart hår! Chris beslutar sig för att ta reda på vad som låg bakom dotterns fråga.

Vissa dokumentärer är ju ögonöppnare när det gäller det ämne som de handlar om. I det här fallet fick jag upp ögonen dels för hur många svarta amerikanska kvinnor som inte visar upp sitt naturliga krulliga hår, och dels för hur mycket tid och pengar som de lägger ner för att visa upp ett annat hår. Hår på huvudet pratar jag alltså om…

Filmen inleds på en stor mässa för hårprodukter. Här får vi veta att 80% av alla hårprodukter i USA köps av svarta, och då, 2009 alltså, utgjorde svarta 9% av USA:s befolkning. Den första stora produkten vi får veta om är relaxers. Det handlar alltså om kemikalier som används för att rakpermanenta afrokrull. Krull är inte snyggt anses det. Nej, man ska ha rakt hår, europeiskt hår, ”vitt” hår. Kemikalierna som används är oftast starkt basiska ämnen som t ex natriumhydroxid. Det gör att en rakpermanentning inte är en helt smärtfri process. Om man har i medlet för länge så kan det nå in i hårbotten… och då faller håret av.

Salt-n-PepaKänner ni till rapgruppen Salt-n-Pepa? De blir intervjuade i filmen och berättar om när en sån där rakpermanent gick fel och håret på ena sidan av Salts huvud i princip föll bort. Salt är till höger på bilden. En ny frisyr uppstod och de två andra tjejerna i gruppen fick sympatiklippa sig.

Den andra produkten det handlar om är löshår! Oj, oj, enligt dokumentären finns det i princip inte en enda svart kvinna som inte har löshår eller weaves som det kallas. Länge var det här en väl förborgad hemlighet men nu vet alla det. Även bland vita kvinnor är det väl inte helt ovanligt. Det är alltså inte peruker vi pratar om, utan hårförlängning där man tar annat, helst naturligt, hår och liksom väver ihop det med ens eget naturliga hår.

Männen då? Ja, pastor Al Sharpton (härlig bild, värd ett klick) berättar att han lärde sig om relaxers av James Brown. Sen har vi t ex en artist som Prince…

Det där med att det hår man ska väva in ska vara naturligt är något som skapat en industri i sig… i Indien. Det hår som svarta kvinnor i USA vill ha är indiskt hår. Indiskt hår är svart men rakt. Indiska kvinnor låter sitt hår växa och sen går de till ett tempel och offrar sitt hår helt gratis. Någon annan tjänar dock stora pengar på deras hår. Alternativet är att man utan kvinnans medgivande klipper av det när hon sover eller när hon är på bio. Här har vi alltså en sorts illegal organdonationsmarknad som jag inte kände till.

De som tjänar mest pengar på produkterna är, enligt filmen, asiatiska och ”vita” företag. Det finns bara ett fåtal företag som helt ägs av svarta.

TracieJag tycker inte riktigt filmen vågar gå till botten med varför det är som det är. Pastor Al Sharpton säger att om man är fri och har råd att göra som man vill med sitt hår så ska man göra det. Det är en del av ens personlighet att ha rakt hår om man nu vill det. Samtidigt klagar han på det skeva i ekonomin i det hela, och sen tycker jag väl man ska fundera på varför normen tydligen är rakt hår. Det finns en röst i filmen, från skådespelerskan Tracie Thoms som var med i Death Proof bl a, som talar om att kämpa emot, att behålla sitt krull och naturliga hår. Bra säger jag. Men att rakpermanenta sig ibland är väl inte fel det heller. Eller nåt. Well, hårförlängningar och relaxers är nog hair för att stanna.

Betyg halv

Kolla nu in vilka hårresande filmer som mina kompisar skriver om.

Except Fear
Filmitch
Flmr
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
The Nerd Bird

Även Voldo har nu gjort ett hårigt inlägg eftersom han tyckte det saknades en viss skådespelerska.

Arkiverad under Betyg 2, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Vittra (2013)

5 april, 2014 8 kommentarer

VittraNi kanske har märkt att jag på senaste tiden kört en del korta omdömen snarare än recensioner. Det handlar om filmer som jag såg för ganska länge sen, kanske förra sommaren säg, och som det då aldrig blev av att jag skrev om. Det har stört mig en del, så då har jag helt enkelt samlat ihop dessa med jämna mellanrum, skrivit korta texter och pytsat ut dem två gånger per dag under en period.

Filmen Vittra såg jag förra sommaren men den ska faktiskt få en lite längre text trots det. Det finns ett antal anledningar till att jag såg Vittra på bio, på Heron City av alla ställen. (Jag kan dock meddela, Fiffi och andra, att visningen avlöpte helt utan problem eller störningar från publiken… men det kanske berodde på att det var jag och tre till i salongen… ;))

  1. Den spelades in i ett ödehus i min gamla hemstad Knivsta.
  2. Det är en svensk skräckis.
  3. Filmspanarkompisen Joel hakade på när det kom på tal att se den på bio.
  4. Johannes ”Avalon” Brost var med också. Inte som biobesökare men som skådis. 😉
  5. Det var en skräckis som baserades på en varelse, vittran, tagen från nordisk mytologi, ungefär som i de norska filmerna Trolljegeren och Thale. Det finns ju hur mycket som helst att ösa ur här. Näcken någon?

Filmens upplägg är klassisk. Ett gäng ungdomar, ja, eller unga vuxna skulle jag kalla dem, beger sig ut på landet till ett enslig stuga för att festa under en helg. Väl där träffar man på Brosts rollfigur som berättar en rövarhistoria om en mystisk varelse. Partyfolket bryr sig inte om Brost utan tycker han verkar störd. Senare under kvällen börjar dock en av tjejerna bete sig märkligt… Muahahaha.

Efter min uppräkning på anledningar till att se filmen, hur var den då till slut? Nja, ganska dålig ändå, vilket var väntat. Man har gjort vittran till en sorts zombie som gör människor hon möter till zombies, i alla fall om man är dum nog att titta in i hennes ögon. Filmens budgeten är låg och skådisarna är från halvbra till bra. Dialogen är något stel. Detta sammantaget ger en billig känsla. Men – och det är ett ganska stort men – effekterna är faktiskt riktigt riktigt bra. Både Joel och jag hoppade till vid en viss scen som, om jag minns rätt, involverade en spade och ett huvud.

Allt som allt, en ganska schysst skräckis med bra effekter men lite för lite bra scener innan skräcken och goret börjar för att man ska bry sig.

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Fiffi har också skrivit om Vittra. Några fler? Kommentera! Är nyfiken på fler åsikter… Filmitch droppade in med en länk till sin recension.

Som avslutning bjuder jag på några av mina bilder från platsen där filmen spelades in. Det lustiga är att det här ödehuset ligger mitt i Knivsta, inte en skog i närheten, och kanske 800 meter från mitt föräldrahem där jag växte upp som barn. Ödehuset är en gammal arbetarbostad som en gång i tiden tillhörde Knivsta gamla, och numera nedlagda, sågverk.

Ödehuset!

Ödehuset!

Trevligt vardagsrum.

Trevligt vardagsrum.

Spisen och en pizzakartong kvarlämnad av filmteamet (?)

Spisen och en pizzakartong kvarlämnad av filmteamet (?)

Vittrans hål.

Vittrans hål.

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Skräck, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Iron Man 3 (2013)

31 mars, 2014 4 kommentarer

Iron Man 3Iron Man 3. Iron Man 3. Hmm, vad handlade den om egentligen? Vem var skurken? Utan att titta efter på nätet kan jag inte riktigt minnas… jo, vänta nu! Haha, det var ju en helt galen Ben Kingsley som The Mandarin. Fast sen var den nån twist där också… Iron Man är inte min favorit bland Marvels figurer. Kanske beror det på att jag tycker Robert Downey Jr pratar liiiiite för mycket. Nu minns jag även att Tony Stark har problem med sömnen efter det som hände i The Avengers. Så Stark får slåss både med sig själv och mot The Mandarin. En hafsig film med ganska tråkig action i slutet med typ 30 autostyrda järnmän som flyger omkring. Ändå hyfsat underhållande så den tvåa i betyg som jag gav filmen känns rätt.

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Congress (2013)

27 mars, 2014 5 kommentarer

MoFThe CongressI höstas ordnades en festival i Stockholm som kallas Monsters of Film. Under några dagar kunde man njuta, ja, Njutafilms var en av arrangörerna, av filmer inom skräck/fantasy/sci-fi-genren. Jag hade bara möjlighet att se en film på bio men SF Anytime bjöd på några filmer via nätet och totalt blev det då tre filmer. Via nätet såg jag skräckantologin 5 Senses of Fear (som dessutom var oktober månads filmspanarfilm) och vampyrrullen Byzantium. Den film jag såg på bio, på trevliga biografen Sture, var Ari Folmans The Congress. Jag såg den tillsammans med filmspanarna Fiffi och Har du inte sett den?-Johan och så Johans kompis David. Efter filmen kom Fiffi och jag överens om att publicera våra recensioner när filmen får svensk biopremiär vilket enligt uppgift skulle ske nån gång under vintern/våren. Jag skrev ändå min recension ganska snart efter visningen medan jag hade filmen färskt i minnet. Haha, trodde jag. När Fiffi påminde mig så kunde jag inte hitta nån recension. Så nu när jag skriver det här är det januari och det har gått några månader sen jag såg filmen… så vi får se vad jag minns.

The Congress bygger, tydligen väldigt löst, på sf-romanen The Futurological Congress av Stanisław Lem. Inledningen av filmen tror jag inte kommer från romanen alls. Den utspelas i vår värld, eller en version av den, och vi träffar Robin Wright som spelar sig själv, eller en version av sig själv (kanske lite som Steve Coogan i The Trip). Hon har, som så många av hennes kvinnliga kollegor, hamnat i den hollywoodska frysboxen. Här hamnar inte män i samma ålder. Med de grå tinningarnas charm kan tugga på i gammal vanlig takt. Visst är det orättvist och tråkigt. I den värld som skildras i The Congress har man löst problem, eller det har man ju egentligen inte alls gjort. Vad man gjort är att man skapat en skanningsutrustning som en skådis kan kliva in i och så sker en ”full body scan” och du lagras som en digital kopia av dig själv. Den här kopian, som givetvis photoshopas till en fräsch 23-åring, är sen den som kommer att sköta skådespelandet i dina filmer i fortsättningen.

Robin Wright får erbjudandet att bli avskannad. Hoppa in i skannern och sen kan du ta semester resten av livet. Visst, du får inte agera skådis i några filmer, pjäser, eller nånting sånt. Kontraktet säger att det är bara din digitala S1m0ne som får synas. Men du har det i alla fall på det torra ekonomiskt. Frågan är hur det är med det mentala? Robin tackar i alla fall till slut ja. Vad som händer sen är lite oklart…

…jag tycker man tappar den här tråden av historien. Innan man vet ordet av så har Robin blivit inbjuden till en sorts kongress. Man tar bilen dit, äter ett piller och sen sugs du in i en drömvärld. I filmen är den här drömvärlden animerad. Större delen av filmen utspelas sedan i den animerade, crazy, urflippade, drömvärlden. Jag förstår inte riktigt vad det är för värld men tydligen är mer eller mindre alla människor förlorade i den här världen. I själva verket lever de i en helt annan verklighet, vilket Robin och vi som tittare får uppleva i filmens avslutande del.

Hmm, som sagt, jag tycker man lite tappar tråden. Nu finns det väl kanske kopplingar mellan filmens inledande tema om den digitala photoshopade skådisen och den drömvärld människorna lever i i filmens mitt- och slutdel. Dessutom tyckte jag inte den avslutande delen, som alltså inte är animerad, riktigt passar ihop med resten av filmen. Jag vet inte, det kändes lite som i den första The Hobbit-filmen. En digital ful känsla som gav mig vibbar av en inspelningstudio snarare än en verklig värld. Dessutom tyckte jag inte den animerade drömvärlden var så rackarns cool den heller. Cool kanske men inte superduperheltunderbart häftig.

Nej, The Congress var inte ett steg framåt efter Waltz with Bashir. Om ni vill se en film med liknande tema så kan jag rekommendera Satoshi Kons flumfester Paprika och Perfect Blue istället. Men vill ni se The Congress på bio så har den premiär i Västerås imorgon och på Zita i Stockholm på måndag.

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom

Kolla nu in vad Fiffi och Johan tyckte!

Arkiverad under Animerat, Betyg 2, Drama, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Night of the Comet (1984)

21 mars, 2014 Lämna en kommentar

Night of the CometScience fiction är en favoritgenre och på den tiden då jag köpte plastskivor med film så köpte jag Night of the Comet. Den visades sig inte bli en favoritfilm trots att det inte bara är sf utan även postapokalyps. Efter att en komet passerat nära jorden och pulvriserat större delen av befolkning finner sig två Valley Girl-systrar (Catherine Mary Stewart och Kelli Maroney) ensamma i ett öde Kalifornien. Systrarna träffar så småningom på fler överlevare, dels Robert Beltran (Chakotay från Star Trek: Voyager, yay!) och dels zombies. Zombies, jaha, var kom de ifrån? Oklart. Sci-fi-skräckkomedin Night of the Comet är en ologisk, ostig, larvig, irriterande, pastellfärgad 80-talskaramell som går att se.

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Arkiverad under Betyg 2, Film, Komedi, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , ,

Black Robe (1991)

21 mars, 2014 2 kommentarer

IndianFör ett tag sen, eller ganska länge sen faktiskt, började jag titta på ett gäng äventyrsfilmer som utspelas i vildmarken. Tanken var att köra ett Into the Wild-tema med överlevnadsfilmer på bloggen. Snart hoppas jag kunna sjösätta det projektet. En film som jag såg i kölvattnet efter de andra filmerna var Black Robe. Den handlar om en fransk jesuitpräst som skickas ut i den kanadensiska vildmarken för att undersöka vad som hänt med en katolsk mission i en Huron-by. Med sig har prästen en grupp indianer som guider. Man blir dock attackerade av andra indianstammar och tortyr, mord och andra hemskheter tar vid. När jag tänker efter så påminner filmen en del om Cannibal Holocaust men är inte alls lika intressant.

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Arkiverad under Äventyr, Betyg 2, Drama, Film, Historisk film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Överdrifter – The Mask

12 mars, 2014 19 kommentarer

PotatismosÖverdrifter. ÖVERDRIFTER! Oj, nu tog jag kanske i lite men Filmspanartemat den här månaden är nämligen överdrifter. Temat den här gången kom vi fram till på litet annorlunda sätt. De filmspanare som inte är lokaliserade i närheten av Stockholm fick nämligen komma med förslag på teman. Nu skulle de egentligen ha tagit fram ett och endast ett tema men så är det där med att komma överens. Så på den förra träffen i Stockholm hade vi en liten lista på sju åtta förslag och en omröstning fick avgöra.

Vann gjorde alltså Överdrifter, och det var faktiskt även det förslag jag själv röstade. Just då lät det som ett bra tema. När jag väl skulle välja film och inriktning undrade jag lite hur jag hade tänkt. Fast visst hade jag en film i åtanke redan från början… jag skulle se Marco Ferreris Brakfesten (La grande bouffe), en film som jag sett hela eller delar av som liten och blivit fascinerad av. Den handlar om fyra livströtta gubbar som åker till en lyxvilla för att äta ihjäl sig (bokstavligen). Jag började också titta på filmen men fann den trist och lite jobbig med tal på franska och italienska men det var bara textat på engelska när det pratades franska. Hmmm. Jag får lov att erkänna att jag gav upp. Jag bytte film. Det blev istället något lättsammare…

****

The MaskThe Mask (1994)

Jim Carrey kan vara vår tids mest over the top-skådis. Eller? Kanske i konkurrens med en skrikande Al Pacino eller en besk Jack Nicholson. I The Mask spelar Carrey den för snälle bankkontorsråttan Stanley Ipkiss (bara det namnet…). Stanley får inget gjort på tjej- eller jobbfronten. När han ska bjuda en tjej på konsert slutar det att han ger bort sin biljett till tjejens tjejkompis. Men så dyker bombnedslaget Tina upp på kontoret och väljer av nån märklig (nähä!) anledning ut Stanley för att få hjälp. Lite senare träffar Stanley på Tina utanför en nattklubb och blir återigen förnedrad och bortgjord. Något behöver uppenbarligen hända. Och det gör det. Stanley hittar en mask som flyter i vattnet under en bro (en bro där Stanleys bil packat ihop). Något med masken lockar och han tar den med sig hem. När han placerar masken framför ansiktet så förvandlas han till ”alteregosuperhjälten” The Mask, en sorts allsmäktig gestaltning av Stanleys innersta drömmar. När Stanley är The Mask kan han göra vad han vill och med vem han vill.

Som The Mask går han på nattklubben igen där Tina är sångerska. På nattklubben finns också slemmige gangstern Dorian som vill ta över som maffiakung i Edge City. Japp, Edge City så heter stan där det hela utspelar sig. The Mask sätter dock käppar i hjulet för Dorian och en stor belöning utfästs för den som kan fånga den grönansiktade The Mask. Givetvis söker även polisen efter The Mask.

Så. I filmen bjuds vi alltså på överdrifter både i form av Carreys vanliga överspel nrä han är Stanley men också på serietidningsliknande sekvenser när han är The Mask. Inledningsvis har jag riktigt roligt. Jag är en av de som gillar Jim Carrey. Jag gillar även Jack Black. Men jag gillar inte en komiker som Roberto Benigni. Jag tål inte karln. Jag blir trött bara jag ser honom. Så är det väl med den här typen av utstuderade skådisar (eller författare, musiker, konstnärer…). Om man gillar det, så gillar man det. Om inte så hatar man det.

Om det är nåt annat som är överdrivet i filmen så är det… det mesta. Skurkarna är serietidningsaktigt slemmiga, Cameron är en tiopoängare, poliserna är töntiga, musiken är bombastisk. Det kanske inte är så konstigt eftersom, lärde jag mig precis, filmen bygger på en Dark Horse Comics serie The Mask.

Apropå skurkarna. Slemmigare skurkar var det länge sen man såg i alla fall när det gäller frisyrerna. Backslick fast med kall hjässa och så en hästsvans på det eller hockeyfrillornas hockeyfrilla.

Fantasin i filmen är ganska skön och Carrey passar ju som handen i handsken i rollen. Scenerna med The Mask är filmens bästa men samtidigt kanske det kan bli lite för mycket av det goda. När The Mask är på nattklubben gör han ett långt musikalnummer med jobbig swing (åh, jag ogillar verkligen den musikstilen).

Ganska länge ligger filmen på en trea men efterhand tycker jag man kanske får slut på idéer. Det handlar mest om att Stanley ska sätta på sig masken och börja härja. Nu är det faktiskt några andra som testar masken och vi bjuds på ganska skön humor när Stanleys hund förvandlas till den hund han vill vara. Apropå hunden. Det var en väldresserad jycke måste man säga. Det förekommer en hel del scener där han får briljera.

The Mask är en ostig 90-talsrulle och gillar man Carrey är den ett måste.

Betyg halv

Nu vill ni väl kolla in vilka överdrifter de andra filmspanarna har att komma med. Eftersom jag för närvarande är i Alperna och åker skidor så kommer länkarna att dyka upp här lite senare än vanligt. Men ni kan ju alltid hitta alla länkar hos någon av de andra spanarna. Kolla in hos Fiffi t ex.

Uppdatering: Och här kommer alla länkar. 🙂

Except Fear
Flmr
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den? (podcast)
Filmparadiset
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm

Arkiverad under Övernaturligt, Betyg 2, Brott, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Conspiracy Theory (1997)

5 mars, 2014 3 kommentarer

MelNär Netflix gjorde sitt intåg i Sverige var det en väldigt hajp. Jag tyckte det var lite konstigt. Det hade ju funnits andra svenska filmtjänster på nätet tidigare. Men Netflix är väl trots allt störst och en skillnad var att det var en prenumerationstjänst där du inte betalade för varje film. Den första film jag såg på Netflix blev Conspiracy Theory och det blev väl ingen höjdare. Mel Gibson spelar över nåt enormt och historien är fånig. Det ska vara både en komedi och en konspirationsfilm och det funkar inte. Jag gillar konspirationsfilmer men då måste det vara på allvar. Det här känns som en b-film från 80-talet trots att den är den är från 1997.

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Konspirationsfilm, Mysterium, Recension, Romantik, Thriller Tagged with , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →