Guardians of the Galaxy (2014)
25 augusti, 2014 8 kommentarer
I lördags var jag på en stumfilmskonsert där Victor Seastroms The Scarlet Letter och Anna Järvinens livemusik avnjöts (recension kommer på onsdag!). På vägen dit hann jag dock med att kolla in den senaste Marvel-skapelsen Guardians of the Galaxy.
Det jag fann uppfriskande med filmen var att det var för mig helt okända karaktärer. Vi träffar en pratande och maskingevärsskjutande tvättbjörn, ett pratande (nåja) träd, en gammelspråkspratande jätte med röda tatueringar som vägrar ta på sig nåt på överkroppen, en grönskinnad kvinna som är adoptivdotter till rymdens storskurk Thanos. Och så Chris Pratt som väl spelar en någorlunda normal människa. Som skådis var han dock helt ny för mig.
Pratt spelar Peter Quill som kidnappas av ett rymdskepp från jorden 1988 när han är åtta år gammal och hans mamma precis dött. Spola fram drygt 25 år och vi befinner oss nånstans i yttre rymden på en planet där Quill letar efter en metallsfär med nånting värdefullt i, Det Värdefulla.
Quill försöker sälja sfären utan att tala om det för sin ”chef”, den blåhudade Yondu, spelad av Michael Rooker (från The Walking Dead, yay!). Andra, däribland den där grönhudade kvinnan (Zoe ”inte blå den här gången” Saldana), vill också åt Det Värdefulla. Tumult uppstår och våra fem blivande hjältar (däribland tvättbjörnen, trädet och jätten) slängs in i finkan. De flyr förstås ganska snart. Förresten, en av hjältarna satt redan i finkan från början insåg jag nu.
Det här känns som en film som ”alla gillar”. Jag har lyssnat på podcasts om filmen. Alla hyllar den, i alla fall de poddare som gillar superhjälte- och serietidningsfilmer till att börja med. Själv kände jag att jag fick underhållning för stunden men kanske inget mer. Jag fick aldrig gåshud. Jag kände aldrig att nåt ögonblick var ett wow-ögonblick. Allt rullade på egentligen helt utan stakes. Det som var kul var ju samspelet mellan våra fem huvudpersoner. Snacket, gnabbbet, käbblet. Samtidigt är gnabbet ibland väldigt meta. Dialogen antyder att den vet att den är med i en film och just sånt kan jag ibland störa mig på.
Min favorit var Drax, det är alltså jätten som inte vill ta på sig en skjorta. Well, då skulle ju han dölja alla sina fina tatueringar. När han introducerades i filmen trodde jag att han var en dussinkaraktär som skulle försvinna ganska snart. Jag hade inte alls koll på att han var en av huvudpersonerna. Just detta faktum kändes som sagt uppfriskande. Som figur är han lite annorlunda. Han pratar ett korrekt och gammaldags språk och förstår inte metaforer. Ja, ganska lustig får man säga att han var.
Men annars. Ja, den där skitsnackande tvättbjörnen var ingen favorit hur bra cgi:ad han än var. Trädet, Groot, var bitvis rolig. Det förekom dock en scen med Groot inblandad som jag fann lite märklig. Groot massakrerar typ 30 fiendesoldater på en gång genom att spetsa alla i bröstet med sina två förlängda trädarmar och sen svänga dem fram och tillbaka som leksaker på en pinne för att slutligen svinga bort dem och dra tillbaka sina armar. När han är klar vänder han sig om mot sin kamrater och ler på ett efterblivet sätt och vill ha uppskattning. Jag antar att det här ska vara roligt men jag fann det märkligt och något udda, speciellt i en film som sjuåringar kan se. Men det är säkert bara jag.
Filmens skurkar var som såna filmers skurkar brukar vara. Inte komplexa. Den jag gillade mest var förstås Michael Rookers karaktär Yondu men så var han ju också inte en ren skurk utan lite mer komplex än så. Han kanske till och med blir snäll i en kommande film. Han hade även ett märkligt vapen, en pil som han styrde genom att vissla. Även Yondu slaktade på ett ganska grymt sätt ett gäng soldater i en scen som kändes lite udda.
Vilken annan dag som helst skulle jag ge filmen en trea men just idag så är jag lite kinkig. Jag tycker inte filmen är tillräckligt speciell för att få mer än en stark tvåa.
Thanos såg för övrigt ut som den fete kungen nere hos Jar Jar Binks i Star Wars-uppföljarna. Fånig alltså, inte skrämmande alls.
Oj, jag glömde nästan nämna musiken för det måste man göra när man skriver om filmen. Haha, ja, ni märker, jag har fått en överdos av information om filmen. Fasiken, man kanske skulle ta en podcastpaus…
Sorry. Min inspiration i sommarvärmen (som till slut kom) är borta. Jag kollar på fotbolls-VM och tittar på Robben som springer ifrån Ramos. Jag funderar på om jag skulle göra en lista över scener med filmmän som springer men inser snabbt att det blir en ganska kort lista om jag nu inte lägger vääääldigt mycket tid på att tänka fram bra val eller helt enkelt fuskar och googlar upp några alternativ. Jag skulle kanske kunna inkludera några galna marial arts-jakter med Tony Jaa (från t ex 
Imorgon har filmen 
Det mest intressanta var när Robyn fick frågan om det var nånting hon var missnöjd med och hur själv skulle ha gjort filmen. Här brukar man väl vanligtvis få ett diplomatiskt svar om att filmmakarna gjort ett bra jobb osv. Robyn svarade på ett mer komplext sätt. Hon gillade förstås filmen men det var inte ”hennes” film. Speciellt var det en detalj, just den där förklaringen till vandringen som filmmakarna la fram, som hon inte var förtjust i. Hon hade kämpat en del med regissören om att det inte skulle vara med i filmen men fått ge sig, och det var hon ok med i slutändan. Men det var inte hennes film. Efter detta svar fick hon applåder då hon gjorde en bra poäng om att när kvinnor gör ”galna” saker på film så måste det alltid finnas en tragedi eller en mental diagnos – ”hon är ju uppenbart inte helt frisk i huvudet” – som bakomliggande orsak. När det handlar om män så är det mer ”a man’s gotta do what a man’s gotta do”.
Prrrruuutt! Så skulle man kunna sammanfatta det stora skämtet under slutscenerna i A Million Ways to Fart… ehe Die in the West. Då gör vi väl det.
Det har blivit lite av ett tema i temat att vi decenniespanare har med en Disney-film varje årtionde. Efter 40-talets 
På den förra filmspanarträffen slängde jag ur mig att nästa tema skulle kunna bli SKÄGG. Efter att ha haft ganska breda teman på sistone så var vi redo för ett litet smalare ämne. Efter lite diskussioner så blev temat till slut det något bredare HÅR. Jag visste vilken film jag skulle se. Jag visste det för fyra veckor sen i alla fall. För när det var dags för att till slut se den filmen så hade den helt försvunnit ur hjärnan. Bortfönad. På dess plats fanns bara hår… ah, jag kollar på musikalfilmen 
När jag letade efter sätt att se Hair på så dök alltså den här filmen upp bland sökresultaten. På postern stod det GOOD HAIR i rött mot knallgul bakgrund och så Chris Rock som log och putade med munnen framför tre tjejer som sitter i en frisersalong. Chris Rock? Really?! Var det här en uppföljare till Ice Cubes 
Känner ni till rapgruppen Salt-n-Pepa? De blir intervjuade i filmen och berättar om när en sån där rakpermanent gick fel och håret på ena sidan av Salts huvud i princip föll bort. Salt är till höger på bilden. En ny frisyr uppstod och de två andra tjejerna i gruppen fick sympatiklippa sig.
Jag tycker inte riktigt filmen vågar gå till botten med varför det är som det är. Pastor Al Sharpton säger att om man är fri och har råd att göra som man vill med sitt hår så ska man göra det. Det är en del av ens personlighet att ha rakt hår om man nu vill det. Samtidigt klagar han på det skeva i ekonomin i det hela, och sen tycker jag väl man ska fundera på varför normen tydligen är rakt hår. Det finns en röst i filmen, från skådespelerskan Tracie Thoms som var med i 
Ni kanske har märkt att jag på senaste tiden kört en del korta omdömen snarare än recensioner. Det handlar om filmer som jag såg för ganska länge sen, kanske förra sommaren säg, och som det då aldrig blev av att jag skrev om. Det har stört mig en del, så då har jag helt enkelt samlat ihop dessa med jämna mellanrum, skrivit korta texter och pytsat ut dem två gånger per dag under en period.
I höstas ordnades en festival i Stockholm som kallas 
Science fiction är en favoritgenre och på den tiden då jag köpte plastskivor med film så köpte jag 
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?