Limelight

Titel: Limelight
Regi: Charles Chaplin
År: 1952
IMDb | Filmtipset

I Henkes och Christians decennie-tema i december såg vi Chaplins The Great Dictator. Nu i februari gör Chaplin comeback med sin svanesång (?) Limelight. Här spelar Chaplin den åldrade komikern/clownen/underhållaren Calvero som tagit till spriten för att kunna (våga?) vara rolig. Han får inga engagemang. Pengar tjänar han nu som gatuartist. En dag räddar han livet på en ung kvinna som bor i samma hyreshus som han själv. Kvinnan, Thereza, har försökt ta livet av sig genom att gasa ihjäl sig med hjälp av sin ugn. För att slippa blanda in polisen får Thereza vila upp sig hos Calvero. Det visar sig att Thereza är en balettdansös som förlorat tron på sig själv och inte vill dansa längre. Mellan de båda växer ett varmt förhållande fram då Calvero hjälper Thereza att hitta livsglädjen och tron på sig själv.

Chaplin är inte The Tramp här men det förekommer en del referenser till denna figur. Bland annat säger Calvero vid ett tillfälle ”There’s something about working the streets I like. It’s the tramp in me I suppose”. Jag kan inte tolka filmen på nåt annat sätt än som en uppgörelse med sig själv och sin egen karriär. Calvero pratar om hur ensamt det kan vara att vara rolig, att stå uppe på scenen för underhålla. Om publiken är med på noterna är det underbart. Om det är tvärtom är det en plåga.

I början av filmen funderade jag på hur länge det funkar att köra samma typ av fysiska humor, både för publiken och Chaplin själv. Kanske ville Chaplin hitta på nåt annat, inte köra på i samma gamla hjulspår. Nu vet jag inte om humorn i filmen är så speciellt annorlunda jämfört med tidigare filmer. Med jämna mellanrum får vi se Calvero uppträda, första gången när Calvero drömmer om fornstora dagar då publiken skrattade åt hans loppcirkus. Själv fann jag lopporna trötta, fåniga och inte roliga alls. Egentligen var inga scener där Calvero skulle vara rolig roliga, och då är det nåt fel. Enda lilla biten briljans är när Calvero i slutet av filmen uppträder tillsammans med Buster Keaton. Scenen som helhet är inte speciellt rolig och mest för lång, främst när Keaton inte lyckas placera sina noter på notstället. Det som jag gillade var när Calvero fick det att se ut som att hans högra ben liksom blev för kort och åkte uppåt. Enkel fysisk illusionshumor som påminde mig lite om Rowan Atkinsons Mr Bean.

Det fanns en ordvits jag gillade. Vid ett tillfälle håller Calvero Thereza om midjan och säger: ”What a waste of energy!”. Min typ av humor. 🙂

Ett annat ordrelaterat guldkorn jag snappade upp var ordet claque, som innebär en grupp människor som är inhyrda för att applådera på beställning under en föreställning. Det kommer förstås från franskan och verbet claquer som betyder ”att klappa händerna”. Inte för att jag alltid undrat var det svenska ordet klack kommer ifrån men nu vet jag.

Jo, just det, sen var det ganska kul när Calvero charmerar sin gamla hyresvärdinna för att få uppskov på hyran.

Bästa uppträdandet i filmen var kanske harlekin-dansaren i den föreställning som både Thereza och Calvero är med i. Imponerande fysik på den mannen.

Filmen utspelas i London 1914, precis innan första världskriget bryter ut. Visste ni att på den tiden så åkte man in fängelse om man försökte begå självmord? Straffbart helt enkelt, och det var ju anledningen till att man inte ville blanda in polisen i filmens inledning. När Thereza (som spelas av Claire Bloom) vaknar upp inne hos Calvero ser hon oförskämt fräsch ut. Jag tror inte man ser så fräsch ut efter att nästan ha gasat ihjäl sig. Bloom är inte speciellt bra i övrigt heller. Hon spelar över. När hon ska vara hysterisk är hon hysteriskt hysterisk. Sen kunde jag inte riktigt köpa det romantiska förhållandet som så småningom växer fram mellan Thereza och Calvero. Jag tyckte inte riktigt kemin fanns där, och till det kan ju kanske åldersskillnanden ha bidragit. Men nu är jag fördomsfull.

Jaha, jag gillade ju inte riktigt humorinslagen i filmen. Hur var det då med dramat? Mja, som sagt, jag tyckte inte kemin riktigt fanns där mellan Chaplin och Thereza. Jag kände lite som när jag tittar på en Lasse Åberg-film och hur märkligt det känns när Stig-Helmer får ihop det med nån ung svensk skådespelerska. När Calvero pratar med Thereza kläcker han ur sig den ena livsvisdomen efter den andra. Jag tyckte vi tittare skrivs lite på näsan. Övertydligt.

Var det inte väldigt b kulisser också? Vid nåt tillfälle är de ute och går längs Themsen och det såg verkligen ut som att de gick framför en bioduk med en suddig bild på floden.

För övrigt trodde jag att man inte önskade varandra lycka till på teatern men här flödar det av good lucks innan man ska in på scenen. Jag trodde det var en spark i baken och break a leg som gällde?

Betyget till Limelight blir… helt ok.

(Den här texten är lite av ett experiment. Jag skrev den i nåt sorts racertempo i ett försök att korta ner tiden det tar att skriva recensioner. Det är förklaringen till det ostrukturerade kaoset som försöker likna en text.)

Vad tyckte nu Christian och Henke? Burop eller applåder från claquen?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer