Den blomstertid nu kommer (2018)

Jag gillar det faktum att Den blomstertid nu kommer existerar mer än filmen i sig. Det kan tyckas vara ett konstigt uttalande men det är precis så jag känner inför Crazy Pictures svenska katastrofactionthriller. Att den ens har gjorts är värt att hylla.

När den första lilla teasern, som gjordes för att kickstarta projektet, dök upp för flera år sen blev jag direkt intresserad och nyfiken. Katastroffilm är en favoritgenre och det man fick se i teasern skvallrade om välgjord action. Att det dessutom var en svensk film som utspelade sig i Sverige var ett stort plus. En katastroffilm på hemmaplan borde ju göra att intensiteten och närvaron ökar.

Handlingen går i korthet ut på att Sverige attackeras av en okänd yttre makt (*host*Ryssland*host*). Ett antal explosioner sker i Stockholm. En mystisk smitta sprids via regn. Folk blir som galna och tappar minnet. Bilar krockar. Helikoptrar störtar. Elnätet går ner. Fåglar faller från himlen. Kaos.

Vi får följa ett antal personer som försöker ta skydd och överleva. Mest i fokus är den deprimerade musikartisten Alex som befinner sig i Stockholm när attackerna inleds. Av ”anledningar” beger han sig dock till sitt barndoms hem på landet utanför Norrköping. Gammalt groll med pappan och ungdomskärleken Anna väntar där.

Från och med nu får jag nog varna för spoilers så läs vidare på egen risk.

Oj, vad jag försökte gilla den här filmen. Jag försökte verkligen. Inledningsvis var det inte så svårt. Jag älskar konceptet. Katastroffilm är som sagt en favoritgenre. Här är det dessutom blandat med en liten del konspirationsfilm (vilket ju alltid är trevligt).

Just det faktum att vi egentligen aldrig får se vilka det är som attackerar gillade jag. Det påminde mig en del om Christopher Nolans episka Dunkirk där man ju aldrig får se tyskarna. Detta gör att motståndarna framstår som mystiska och mer otäcka. De kan vara hur många som helst och svåra att besegra eftersom man inte vet.

Jag gillar greppet att vi inte bara fokuserar på en person utan får följa ett antal olika grupper av personer. Det brukar vara så i katastroffilmer och ofta handlar det om att t ex två grupper med människor ska försöka hitta varandra. Tyvärr så har man i Den blomstertid nu kommer missat att länka ihop det hela på slutet vilket gav mig en oavslutad och avbruten känsla.

Det förekommer ett gäng maffiga scener. Det handlar om rejält välgjord action som känns på riktigt. Främst är det kanske scener med bilar och lastbilar som imponerar. Ljudet är bra också för ökad effekt.

Miljöerna är mycket trivsamma. Vi vistas inne i hemliga bergrum där styrpanelerna har analoga visare och fysiska knappar istället för datorskärmar och tangentbord. Hur realistiskt just detta är kan givetvis diskuteras. Men funkade gjorde det. Tyvärr blev det på gränsen till fånigt när Alex pappa sprang omkring i bergrummets korridorer och gillrade fällor. Lite Ensam hemma-känsla kanske. Fel känsla. Det förekom även märkliga scener när han pratade via en kommunikationsradio och i en telefon fast ändå bara ut i tomma luften. Tränade han eller vad höll han på med?

Jag tyckte de som anföll hade en udda taktik när de lät bilar agera krockmaskiner. Eller var det förarna som hade blivit galna av det smittade regnet? Ja, kanske var det så. Det störde inte så mycket men det kändes lite skrivet för att man skulle få krascha så många bilar som möjligt. Ah, det spelade inte så stor roll. Just detta funkade ändå. Det var bra bilkrascher helt klart.

(En parentes är att när vi får träffa Alex som vuxen och stressad musikartist med en jobbig manager, så var det svårt att låta bli att tänka på Tim ”Avicii” Bergling. Nån mer som gjorde den kopplingen?)

Slutet av filmen blev tyvärr total pekoral för mig. Jag satt och vred mig av pinsamhet i biofåtöljen. Avslutningen i kyrkan är verkligen INTE bra. Vad hände där? Det är för uuutdraget, märkligt och samtidigt oavslutat.

Filmen är i grunden en sorts coming of-historia för Alex. För mig blev det tyvärr alldeles för övertydligt och krystat när man skulle återkoppla till de scener som filmen inleds med då Alex är 15 och vi får se varför det skar sig med pappan och vad som hände med Anna.

Ta bara scenen med pappan med gitarren i elden efter att han har kraschat med sitt lilla plan. Det var mest pinsamt och skrattretande. Likaså när Alex till slut, efter 15 år, ska ge Anna den där sången i kyrkan.

Nej, filmens sista kvart var mycket underlig. Var allting en sorts drömsekvenser? Pappans hjälteakt där han flög sitt lilla plan mot de välbeväpnade helikoptrarna. Redan där började jag känna tveksamhet. Jag vet inte. Jag vet bara att det inte funkade. Det kändes, som jag nämnde, utdraget och oavslutat på samma gång. Inget knyts egentligen ihop på ett tillfredsställande sätt.

Dialogen funkade, kanske lite överraskande, för mig överlag. Jag tyckte skådisarna var hyfsade. På förhand var jag lite orolig över just detta men det funkade alltså. Att slutet föll platt och fastnade i pekoralträsket kan jag inte klandra skådisarna för.

Jag vill verkligen sätta ett högre betyg, men det går inte.

Fler som skrivit om Den blomstertid nu kommer: Flmr, Fiffis filmtajm och Rörliga bilder och tryckta ord.