On Chesil Beach (2017)

Månadens filmspanarfilm On Chesil Beach såg på ytan, och då menar jag bokstavligen i form av postern, ut som ett romantiskt drama i stil med Brooklyn. Vi har Saoirse Ronan på en strand med en snubbe och känslan var att vi skulle få se ett mysigt drama fyllt med romantik och förvecklingar men som givetvis skulle sluta med att ”de får varandra”.

On Chesil Beach är inte den filmen. Den är inte Brooklyn 2. Men på ytan kan det kanske verka så. Vi möter Florence (Ronan) och Edward (Billy Howle), våra två älskande, som precis har gift sig och är på smekmånad på ett hotell vid kusten. Nu ska äktenskapet… vad ska man säga… fullbordas, vilket de båda verkar vara väldigt nervösa inför.

Varvat med dessa obekväma och väldigt märkliga scener får vi i tillbakablickar se sekvenser från Florence och Edwards liv och hur de träffades, och av nån anledning blev ett par.

”Av nån anledning blev ett par”, skrev jag. Ja, för jag tycker inte direkt romantiken flödar här, och det flödar ännu mindre när de väl är gifta. I princip genom hela filmen så känns det som att de är främlingar för varandra. Tidsandan (tidigt brittiskt 60-tal) och synen på sex spelar förstås in, och allt (den obekväma stämningen) får sin förklaring. Men problemet för mig är att det är upplagt som en twist. När väl ”avslöjandet” kommer så är det liksom för sent eftersom allt har varit så obekvämt och märkligt fram till dess. Jag brukar normalt gilla brittiska kostymdramer där det kryllar av undertryckta känslor men där romantiken spirar samtidigt. Här blev det mest obekvämt. Obekvämt var tydligen ordet.

Det som till slut sänker filmen är avslutningen som var onödig, övertydligt och bara konstigt. Man har av nån anledning valt att skohorna in två epiloger som utspelar sig i framtiden (1975 och 2007) där vi får se vad som hänt med Edwards och Florence.

Dessutom bjuds vi här på de sämsta gammelsminkningarna jag har sett på länge. Obegripligt dåligt. Det funkade inte i Harry Potter och det funkade inte här. Använd äldre skådisar istället om ni inte kan bättre. Om jag var på filmen sida så gick jag i det här läget över till att vara mot den. Ronan och Howle, och övriga, såg ut som rumpnissar från Ronja Rövardotter. Katastrof.

On Chesil Beach bygger på en roman med samma namn av Ian McEwan, som ju även skrivit förlagan till Atonement (där vi ju också hittar Saoirse Ronan i en av rollerna). Här har McEwan skrivit filmens manus så jag vet inte om det är han vi ska skylla på när det gäller filmens spola fram-sekvenser. Eller var det filmens producenter som ville få till ett slut som man trodde skulle tilltala publiken och tvingade McEwan?

Jag läste Wikipedia-sammanfattningen av det som hände i romanen och där lät allting så mycket bättre. Där blev det tänkvärt, sorgligt och melankoliskt på rätt sätt kände jag, utan påklistrade gråtscener, och påklistrat silikon (om det nu är det man använder i ansiktsmasker).

Jag gillar det som filmen tar upp men eftersom det presenterades i form av en twist så var det som att tyngden och allvaret försvann. Men det finns nåt väldigt intressant ändå i berättelsen, att de båda inte kastar sig över varandra och utövar älskog på stranden. Synd bara att det inte funkade då jag aldrig kände nåt för huvudpersonerna (denna så klyschiga invändning). Jag tror att upplägget med tillbakablickar gjorde mer skada än nytta. Slutligen så var det för sent, oförtjänt och krystat när väl filmen försökte blåste på allt den hade i slutet. Känslostormen uteblev för mig.

Nu låter jag väldigt kritisk, med all rätt, men filmen är snygg och utspelar sig i härliga brittiska miljöer så en tvåa får den ändå.

Kolla nu in om de andra filmspanarna tycker att filmen simmade som en delfin eller strandade som en val.

Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia
Filmfrommen-Mikael
Har du inte sett den?-Carl

Voffo gör di på dette viset?