Fandango (1985)

decadesNej. Fandango är inte en bra film. Tyvärr. Det jag är mest nyfiken på så här efter att ha sett den är om Fiffi kommer att ge den etta och därmed fullborda sitt facit på fyra 1/5-betyg av fyra möjliga till decennie-filmerna under december månad. Själv har jag varit litet snällare med betygen: 1/5 (Where the Buffalo Roam), 4/5 (My Dinner with Andre) och 3/5 (Fitzcarraldo). Fandango stapplar väldigt nära gräsen till det sämsta betyget…

Inledningen är fullkomligt horribel och innehåller mycket av det som jag inte gillar med amerikansk 80-talsfilm. College-humor, fulla eller höga frat boys som visar stjärten, en intern humor som gör att jag känner distans istället för att bli indragen i filmen.

Fandango är en 80-talsversion av Baksmällan fast här får vi se händelserna rakt upp och ner från början till slut. Istället för Bradley Cooper får vi en hyfsat ung Kevin Kostner (även om han känns för gammal för college). Jag tycker inte det är speciellt roligt.

Filmen verkar tycka att den är hur cool som helst. En bit in i filmen får vi ett collage där vårt coola college-gäng (The Groovers?) åker till Mexiko för att gräva upp Dom (?). Bilder på deras crazy bilfärd varvas med klipp på olika djur som passerar landsvägen (fåglar, ödlor, sköldpaddor, spindlar, bältdjur). Syftet med att visa djuren är oklart. Jag tror inte det finns något syfte förutom att filmmakarna trodde det var coolt.

Fandango

Visst är Judd Nelson just i den här filmen väldigt lik Charlie Sheen? Apropå Nelson så såg jag precis nu på hans Wikipedia-sida att han 1990 spelade mot Max von Sydow i andra världskriget-tvdramat Hiroshima: Out of the Ashes. Max von Sydow och andra världskriget-dramer är väl kanske inte det första man tänker på efter att ha sett Fandango…

Vad är då Fandango? Är det en film om Vietnamkriget (filmen utspelas 1971), om livet, om att växa upp och gå vidare efter plugget, att bli vuxen, att våga ta beslut om sitt liv? Ja. Problemet är att dessa intressanta frågor mest slarvas bort i form av låg college-humor. Bröl.

Men – någonstans finns det ändå en kärna av allvar. Det är en sista natten med gänget-känsla. Jag kommer även att tänka på bröllopsinledningen av The Deer Hunter. En sista fandango innan allvaret i Vietnam. En detalj jag noterade var att de tre huvudpersonerna (Judd Nelson, Sam Robards och Kevin Costner) är i tre skilda stadier i livet. Nelson har eller kommer precis att börjat smaka på livet. Robards har tjejproblem. Costner har lämnat tjejen bakom sig (?).

En sak som slog mig är hur mycket pengar man verkar ha fått tillgång till för att göra filmen. Budgeten måste ha varit riktigt stor. Tyvärr har man lagt pengarna på coola scener med helikopterflygningar och fallskärmshoppning och missat det här med manus. Obra eller manus? Hmm.

Förresten, såg jag fel eller flög man verkligen med ett plan under en motorvägsbro?!?!

Åh, vilken ojämn och spretig film. Jag vet inte varför men den får en tvåa.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Hoppa nu över till de andra decenniespanarna för denna den sista fredagsfilmen från 80-talet. Dansar de i neon eller en dödsdans?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm (kommer under dagen)

Fitzcarraldo (1982)

decadesDecember månads tredje 80-talsfilm i det pågående projektet som vi kallar Decennier var Fitzcarraldo, ett av samarbetena mellan regissören Werner Herzog och skådespelaren Klaus Kinski. Werner och Klaus har jobbat ihop mycket under årens lopp men Werner kallar Klaus för ”min bästa ovän” och han har t.o.m. gjort en dokumentär om deras relation kallad My Best Fiend.

Själv har jag alltid haft Herzogs fem Kinski-filmer på ska-se-listan så för mig passade det utmärkt att se Fitzcarraldo. Varför har jag varit nyfiken på dessa filmer? Ja, dels har jag hört att det handlar om bra filmer och dels har jag hört att Klaus Kinski är mer eller mindre galen i filmerna. Dessutom har det tydligen varit kaotiska filminspelningar i stil med Apocalypse Now och det gällde enligt uppgift speciellt Fitzcarraldo. Sammantaget borde det borga för en åtminstone intressant filmupplevelse.

Inledningen var inte speciellt lovande… Nummer ett: jag gillar inte opera, jag har aldrig gillat opera, jag kommer aldrig gilla opera. Tyvärr bjuds vi i början på ett långt operanummer som jag fann segt och tråkigt. Jag antar att man ska tycka att det är magiskt. Åtminstone tycker mannen som kallar sig Fitzcarraldo just att det är magiskt.

Fitzcarraldo, som förstås spelas av Kinski, är en irländare vid namn Brian Sweeney Fitzgerald som lockats till Peru för att där driva olika projekt. Han är en lycksökare och drömmare. Tidigare har han försökt anlägga en järnväg över Anderna men misslyckats. Nu har han blivit besatt av att bygga ett operahus mitt i djungeln i en stad vid Amazonas strand och sen locka den världsberömde tenoren Enrico Caruso dit på premiärkvällen. För att kunna göra det behöver han tjäna pengar. För att tjäna pengar ger han sig in i gummibranschen. För att kunna tjäna pengar i gummibranschen behöver han (anser han själv) transportera en ångbåt över ett berg mellan två floder. Haha, vilken galning!

Fitzcarraldo, som han kallas eftersom lokalbefolkningen inte kunde uttala hans riktiga namn, är alltså irländare men av någon märklig anledning pratar han TYSKA, precis som alla andra skådisar i filmen! Helt galet, och det störde mig något enormt i början. Tydligen skulle Jason Robards ha spelat Kinskis rollfigur från början men byttes ut efter misslyckade provspelningar (eller vad som nu hände?). Jag tror inte Robards hade pratat tyska! Rollfiguren är ju för i helvete IRLÄNDARE. Varför skulle han prata TYSKA. Peru har väl aldrig varit en TYSK koloni?!

Nåväl, slut på mina språkliga klagomål… Förutom ytterligare en liten detalj. Skådisarna pratar alltså tyska men det hela verkar vara dubbat då ljud och munrörelser oftast inte stämmer för fem öre. Så. Nog om det.

I början av filmen, som är alldeles för långdragen, är Kinski det enda sevärda. Han är verkligen besatt galen, galet besatt, i vissa scener, främst när han klättrar upp i stadens kyrktorn och där skriker ut att han ska bygga sin opera och innan det är fullbordat så är kyrkan STÄNGD. Geschlossen!

När det gäller Kinski så är han sevärd men det vettefan om han egentligen är en så bra skådis. Eller så är det kanske manus som har en del brister. Ena stunden är han fullkomligt bindgalen med uppspärrade ögon och en vilt stirrande blick. Detta kommer från ingenstans. Det hänger inte ihop med den övriga handlingen och Kinskis ganska lugna spel i övrigt. Det skaver samtidigt som det är underhållande.

Fitzcarraldo

”Min opera. Jag ska bygga min opera!”

I övrigt är det mest segt och konstigt. Förutom operamusik så har Herzog valt ett mycket märkligt easy listening-soundtrack som inte fungerade. Eller det kanske gjorde det eftersom det var så fel. Jag vet inte. Claudia Cardinale är med i början (och en kortis i slutet) och spelar Fitzcarraldos älskarinna tillika stadens bordellmamma. Det påminde mig en del om förhållandet mellan McCabe & Mrs. Miller i Robert Altmans film med samma namn. I Altmans film så har Mrs. Miller dock en egen vilja och följer inte i sin mans ledband helt blint, snarare tvärtom. Cardinales rollfigur är av någon anledning förblindad och ser inte Fitzcarraldos galenskap som aldrig kan leda till något bra. Eller har jag fel? Ska man kanske stötta sin partner om denna vill genomföra något trots att det verkar vara omöjligt eller rena galenskaperna? Själv förstod jag inte riktigt hur hon kunde tro på Fitzcarraldo. Men det kanske inte fanns så många män med idéer där ute i djungeln?

När filmen till slut tar oss med ut på floden så blir det betydligt bättre och när den tar oss ännu längre ut på floden till berget som man ska transportera sin ångbåt över så blir det faktiskt fascinerande.

När våra ”äventyrare” färdas upp för floden så får jag Apocalypse Now-känsla. Det är mystiskt. Det finns infödingar som enligt säkra källor är huvudjägare. Båten lägger till vid en missionärsstation och dess besättning (båtens alltså) får höra historier. Här kommer jag återigen att tänka på Apocalypse Now och den från bioversionen bortklippta French Plantation-scenen.

Tankarna går även till den fascinerande och bättre Cannibal Holocaust som jag blev utmanad av Fiffi att se på filmspanarnas förra utmaningsrunda.

Det som kanske är mest fascinerande, och det talar på ett sätt till filmens nackdel, är att det projekt som är filmen är mer imponerande än filmen i sig. Vi talar alltså Boyhood-varning här. Herzog och hans team har alltså verkligen dragit den där jävla flodbåten över det satans berget på riktigt, och filmat det hela. Galet. En sån här filmen skulle nog aldrig kunnat göras idag. Jag kommer här även att tänka på Sorcerer där William Friedkin byggde upp en gigantiskt bro över en ravin för att sen spränga den, två gånger dessutom eftersom den första bron inte gick att använda.

Slutdelen av Fitzcarraldo bjuder både på triumf och besvikelse. Tyvärr är det absoluta slutet litet märkligt. Det känns faktiskt ditsatt i efterhand för att få till ett lyckligare slut. Känslan jag ett tag hade av mörk humor och galenskap mattas av och det förtar det som hände minuterna innan, när de indianer som hade ”anlitats” av Fitzcarraldo som arbetskraft visade vilket syfte de egentligen hade med att släpa båten över berget. Nu blev det plötsligt någon slags fars istället. Hmmm.

På väg hem från jobbet ikväll (det är onsdag när jag skriver detta) träffade jag på Henke som skulle in och se den sista dvärg-filmen. Vi hann prata litet snabbt om Fitzcarraldo och jag fick höra att det, som jag misstänkte, finns en dokumentär om filminspelningen. Den heter Burden of Dreams och den är jag nyfiken på och det känns som den bör vara bättre än själva filmen.

I slutändan kan jag ändå inte låta bli att ge Fitzcarraldo en trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Vad tyckte nu de andra decenniespanarna? FitZZZZZZZZZZZZcarraldo eller FitzcarraldOOOOOH-VILKEN-BRA-FILM!?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

My Dinner with Andre (1981)

decadesEfter att det kört ihop sig ordentligt på jobbet på sistone så har jag tyvärr inte så mycket tid eller ork att få fram en riktigt genomarbetad recension av den här fredagens decenniefilm. Vår projektledare (hej, Henke!) på jobbet har t.o.m. börjat yra om att våra sen länge godkända julsemesterdagar inte längre är godkända. Så därför blir detta en klassisk ”skjuta från höften”-recension, vilket förmodligen ändå är det bästa sättet att skriva på när det kommer till kritan. 😉

My Dinner with Andre är egentligen inte en film, i alla fall inte en filmfilm. Den hade kunnat göras som radioteater utan problem.

Vi har alltså två snubbar, gamla vänner inom teatervärlden, som träffas över en middag efter att inte ha sett varandra på ett bra tag. Den ene, Andre (Andre Gregory), har varit borta från världen men har nu kommit ner till jorden så att säga. Den andra, Wallace (Wallace Shawn), är nervös för att träffa honom eftersom han misstänker att Andre kanske har psykiska problem och att det därmed kan uppstå pinsamma situationer.

I princip hela filmen utspelas på restaurangen med närbilder på Andre och Wallace när de sitter och pratar. Till en början är det i princip bara Andre som håller låda och berättar om sina flummiga äventyr i Skottland, Polen, Indien och andra ställen där han deltagit i moderna konstprojekt, det ena flummiga än det andra.

Alltså. Den här filmen, om man nu kan kalla den en film, ska ju bara inte funka. Det finns inget spektakulär med hur den är filmad, rent visuellt. Inget, inget, händer, förutom att de två pratas vid.

My Dinner with Andre

Men hur i helvete kan det då vara möjligt att jag verkligen gillade filmen! Haha, detta är helt otroligt.

Någon dag innan jag såg My Dinner with Andre så hade jag sett ett avsnitt av pratshowen Skavlan. Det var ett ganska lättsamt avsnitt med bl a John Cleese som komiskt centrum. Stämningen var god och alla skrattade. Sen kom det in en gammal japansk kvinna som var en överlevande efter atombombningen av Hiroshima. Det blev plötsligt en tät och intensiv stämning som gick att ta på. De andra gästerna satt på helspänn, helt fokuserade på kvinnan och gripna av det hon berättade.

Något liknande hände medan jag tittade på My Dinner with Andre. Jag minns inte exakt vad det var som Andre berättade men plötsligt fann jag mig själv sitta på helspänn och lyssna på det som han hade att säga. Fascinerande. Det var något med rösten och hur han berättade det han berättade.

My Dinner with Andre påminde mig även om en kort episod som utspelade sig på en restaurang i Amsterdam för några år sen där jag var på en jobbresa tillsammans med några kollegor. Under middagen berättade en kollega om en tragisk händelse då han och hans fru hade förlorat ett barn. Mitt under berättandet kom servitrisen och undrade om vi ville ha något mer och även för att hämta tomma talrikar och glas. Servitrisen schasades snabbt bort av en annan kollega med orden ”tyst, försvinn, vi är mitt uppe i något känsligt här, kan du försvinna”.

I My Dinner with Andre dök kyparen upp mitt under en djup filosofisk diskussion med frågan ”är ni redo för dessert?!”. Jag fann detta roligt.

Det som till slut lyfte filmen till mitt (oväntade) slutbetyg var att Wallace äntligen, vilket var tur, började delta i diskussionen själv. Ibland är han med på noterna, ibland är han mer skeptisk till det som Andre lägger fram. Det fanns en intressant dynamik här.

Jag överraskar alltså de flesta, inklusive mig själv, med slå till med en fyra till denna radioteater.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Nu är jag nyfiken på två saker: vem valde filmen och vad tycker de andra decenniespanarna om den?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och trycka ord
Fiffis filmtajm

Where the Buffalo Roam (1980)

decades”Aaaaaaaah. Stop it. Go away!”

Med dessa ord inleds den första scenen i den första fredagsfilmen när Henkes och Christians decennie-tema drar in i 80-talet – och redan där visste jag vad jag tyckte om filmen. Vad tyckte jag om filmen? Inte. Jag tyckte inte om filmen. Jag tyckte ungefär som citatet.

Förtexterna var ändå helt annorlunda än vad som komma skulle. Det är en pampig inledning med snötäckta berg och en flock med bisonoxar plus att en ung falsettsångare stod för soundtracket. Var det en western vi skulle få se? Nej, det visste jag att det inte var. Jag hade läst på litet om Where the Buffalo Roam och visste att den skulle handla om journalisten och författaren Hunter S. Thompson (Bill Murray) och hans relation till advokataktivisten Oscar Zeta Acosta (i filmen kallas han Carl Lazlo och spelas av Peter Boyle).

Inledningsscenen med Murray som Thompson är på gränsen till usel. Murray spelar buskis, han spelar över. Kanske han ska spela berusad, jag vet inte. Det funkar i alla fall inte. Det blir bara som en gimmick alltihop. När Murray agerar berättarröst är han mer sansad, och bättre. Det här var ett av få tillfällen då jag faktiskt längtat efter att få höra berättarrösten i en film.

Gonzo

Where the Buffalo Roam är en märkvärdigt dålig film. Det är buskiskomedi på lägsta nivå. Murray struttar omkring med ett glas margarita i domstolen eller partar med en sköterska i sitt rum på sjukhuset där han av någon anledning befinner sig (förmodligen har han vaknat upp förvirrad efter en knarktripp). Ska man tycka att han är cool den här pajasen? Ska man gilla hur wild and crazy han är? Haha, det är ju bara ett studentspex. Hur larvigt som helst.

Filmen har ingen handling. Den består bara av en massa gimmicks. Det finns och fanns säkert något intressant i det som Lazlo/Acosta och Thompson gjorde i verkligheten men den här filmen får inte fram det. Alls. Om någon kan rekommendera en bra dokumentär om Thompson så ser jag gärna den, eftersom jag tror det finns något intressant här i grunden. Det handlar om amerikansk 60- och 70-tals-historia och det är ofta spännande.

Det är möjligt att det finns ett korn av något bra i filmen om man tittar riktigt noga. Det skulle i sådana fall vara hur Thompson i slutet av filmen faktiskt försöker skriva något viktigt, att i alla försöka agera förnuftigt, men då dyker Lazlo upp och förstör det hela genom sin flummiga revolutionsromantik. Som jag förstod det så var det här en sorts kritik av Thompson själv och hans egna oseriösa och flummiga sidor. Lazlo var alltså, i slutet av filmen, en sida av Thompsons egen personlighet.

Det förekom en del bra musik, några schyssta gitarriff i början, litet skön flumfunk och en bra reggaelåt.

I övrigt är detta dock är en klassisk katastrof.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Nähä, det här blev ju inte en så bra start för min del på 80-talet. Nu under december har vi dock fått tillökning bland decennie-skribenterna då Fiffi och Sofia har anslutit (mycket trevligt!) och det kanske finns en liten chans att någon av de övriga tre faktiskt såg något i filmen. För jag gjorde det inte. Men kanske någon slår på stora hyllningstrumman, med samma frenesi som Gonzo i mupparna…

Movies – Noir
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

Robin Hood (1973)

”Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen”

”Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen”

decadesDags för decenniefredag igen och dags för Disney igen. Den här gången handlar det om Robin Hood. ”Det är Robin Hood jag vill ha!”. Filmen inleddes som vanligt med att man öppnar en sagobok. Jag tyckte nu att det greppet kändes aningen trött. Under förtexterna noterade jag också att man skrev ut alla rollfigurer och även vilka djur de var. Var det viktigt för filmmakarna att vi som tittare skulle veta vilket djur som varje figur var och varför litade de inte på att vi förstår det när vi får se figuren i fråga? Men visst, att Broder Tuck var en grävling kanske inte var helt lätt att se när jag tänker efter. Han såg mer ut som… Broder Tuck. 😉

Ni känner till historien. Kung Rikard har dragit på korståg, prins John har girigt tagit makten och suger ut folket med orimligt höga skatter. Robin och hans anhang stjäl nobelt från de rika och ger till fattiga. Prins Johns närmaste är ormassistenten Sir Väs och den fetlagde vargen sheriffen av Nottingham. (En fet varg! Jag trodde bara björnar var feta i Disneyfilmer?!)

Robin Hood är i stilen mycket lik Djungelboken. Lille John är en stor björn som i den svenska versionen spelas av übermysige Bebbe Wolgers. Det är lite tramsigt, ungefär på samma sätt som i Djungelboken. Jag drar även paralleller till Lady och Lufsen. I bägge fallen har vi ju en laglös vilding (Robin/Lufsen) som kärar ner sig i en ”hovdam” (Marion/Lady) och därför stadgar sig.

Jag såg för övrigt den svenska versionen och den här gången lyckades jag hitta den via nätet helt lagligt. Det var film2home som levererade och jag hyrde filmen för 19 kr!

Lite lustigt är hur det här med skatter i viss mån är omvänt jämfört med idag (i alla fall om man tittar på Sverige, det är skillnad i USA). I Robin Hood är det de rika (i och för sig främst i form av prins John) som vill ha HÖGA skatter för att fylla sina skattkistor. Men det handlade ju om att suga ut folket snarare än att de själva tjänade ihop sina pengar. Höga skatter framställs här som ren ondska, så det gick nog hem i USA. ”Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen”. Pengarna är lösningen och nästan heliga. Kolla på Broder Tuck i bilden ovan. Han älskar verkligen de där pengarna.

Mot slutet får vi en ganska spännande och bra gjord heist där Robin stjäl tillbaka alla pengar som prins John snott från invånarna i Nottingham. Det var filmens höjdpunkt och jag förstår att det är den sekvensen som man valt ut och visar på julafton på tv. I övrigt är nämligen Robin Hood en ganska trist historia. Det är lösryckt och slarvigt berättat. Hoppigt liksom. Det flyter inte på. Skurken prins John är fånig med sitt eviga tumsugande. Då gillade jag ormen Sir Väs betydligt mer.

”Oo-de-lally, oo-de-lally, hoppsan, vilken dag!” är en fantastiskt fånig sång.

Var det inte lite slarvigt tecknat också? Nej, tacka vet jag Dumbo!

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Hoppa nu över till mina decennie-kollegor Henke och Christian för deras syn på filmen. Är det Robin Hood de vill ha?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

(Tidigare har även Filmitch, Rörliga bilder och tryckta ord och Fiffis filmtajm skrivit om Robin och hans muntra män.)

Decennietemat fortsätter i december med 80-talet och de fredagsfilmer som är utvalda ser mycket spännande ut och jag ser fram emot att se samtliga fyra för första gången. Om jag förstått saken rätt så får vi även ytterligare två (!) vicesheriffer (inte av Nottingham men av Decennier), nämligen Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord och Fiffi från Fiffis filmtajm. Superkul! 🙂

THX 1138 (1971)

decadesTHX 1138Precis som var fallet med den förra decennie-filmen McCabe & Mrs. Miller så hade jag sett TXH 1138 tidigare. Den här gången har jag t.o.m. grävt fram min gamla recension från december 2007, så först kommer den i kursiv stil varefter mina uppdaterade tankar följer.

Det här var faktiskt en liten överraskning. Jag tyckte filmen var väldigt snygg. Lucas har nästan överdrivit arbetet med att få till de kalla kliniska miljöerna, men det ger en bra och lite otäck stämning. Det mesta, eller allt snarare, känns genomtänkt: frisyrerna, de vita miljöerna, de metallblänkande robotvakterna, expressmotorvägarna under jord. Sen kändes filmen nästan som en konstfilm, en sorts installation. Handlingen berättas i korta snabba klipp, episodiskt. Det är snyggt och lite annorlunda men gör samtidigt att det är lite svårt att få en känsla för karaktärerna. Filmen är ändå intressant hela tiden och det är på gränsen att den får en fyra. THX 1138 känns för övrigt väääldigt långt ifrån den, i jämförelse, betydligt lättsammare Star Wars som kom sex år senare.

Jag såg en director’s cut av filmen och tyvärr har Lucas inte kunnat hålla sina fula fingrar från cgi-syltburken. Han har nämligen lagt till en del nygjorda och datoranimerade scener som nästan, men inte riktigt, passar in. Då och då känner man att ”hmm, den där scenen var nygjord”. Lite synd, då jag tycker att en film är en film.

****

När jag nu skulle se om filmen så började jag kolla om det fanns några nättjänster som kunde erbjuda den. Givetvis var svaret nej, så jag började ladda ner den från Gratistjänsten istället. Sen mindes jag att jag för några år sen, innan jag slutade köpa eller hyra dvd-skivor, införskaffade in ett helt gäng med gamla klassiska sf-filmer. Det var sköna rullar som The Omega Man, Soylent Green, Silent Running, Logan’s Run och inte minst praktkalkonen Zardoz. Hade jag inte även köpt just THX 1138 frågade jag mig. Jag började gräva i gömmorna och allra längst in och underst i högen fanns den mycket riktigt. Jag avbröt nedladdningen och stoppade in skivan med THX 1138 i min dvd-spelare.

I det stora hela håller jag med mig själv i det jag skriver här ovan även om filmen inte direkt var en överraskning den här gången. Något som dock överraskade mig en aning var hur artsy fartsy den var, speciellt i inledningen. Vi bjuds på snabba, korta bilder, obekväm klippning. Jag antar att det skulle gestalta den förvirring som oftast rådde i huvudpersonen THX 1138:s sinne. Helt slumpmässigt dök det också upp en bild på en ödla bland några datorkablar. Detta förklaras aldrig, den var bara där.

Bitvis blir det stor humor när de kliniska miljöerna, maten man äter (det är i princip bara piller), blir alltför överdrivna. Priset tas av den onanimaskin som Robert Duvall nyttjar på kvällarna medan han tittar på nakna svarta hologram som dansar till afrikanska trummor. Japp, kvällsunderhållningen står av nån anledning svarta människor för och de kallas för hologram men är äkta människor. Ingen förklaring ges. Det är bara så det är.

Ja, förresten, vad går handlingen ut på? Jo, i framtiden lever människor i ett gigantiskt byggnadskomplex där man tillverkar robotar och äter piller för att kunna prestera och hålla sig lugn. Man tar inga egna initiativ förutom att man ska konsumera. Vi har blivit hjärntvättade konsumtionsgalna drönare med andra ord. Hmm, jag tyckte det var liiiite svårt att förstå vad man syftar på här? Är det nån sorts samhällskritik Lucas försöker ge sig på? Hmm.

Robert Duvall spelar alltså THX 1138 som bor med sin ”partner” LUH 3417 (Maggie McOmie). THX jobbar med att montera robotar. Efter jobbet går man först till kyrkan för att bikta. Här påmindes jag av scenen i Elysium när Matt Damon pratar med en myndighetsrobot. Efter bikten går man alltså hem till sin onanimaskin och sin afrikanska dansös.

THX 1138 är en märklig film. Den är fragmenterad, nästan utan handling, med lösryckta scener som inte riktigt går ihop. Förutom den plötsligt uppdykande ödlan fick vi även en slumpmässig bild på en publik som verkade titta på tennis och nån som sa ”I can feel it”. En scen som pågick i kanske tre sekunder, utan nån förklaring. Vi får även en nakenfajt, inte lika brutal som den i Eastern Promises men likväl en nakenfajt.

Ibland funkar det, ibland inte. Ett exempel på ett avsnitt som inte funkade för mig var när THX och hans ”kompis” SEN (Donald Pleasence) befinner i något sorts fängelse i ett stort vitt rum till synes utan slut. En mycket konstig sekvens. Efter ett tag går de helt enkelt iväg. Vakterna verkar inte uppfatta detta eller bry sig. Nu träffar de för övrigt även på ett av de där svarta hologrammen.

En sekvens som däremot funkade var när de tre (THX, SEN och hologrammet) först är helt ensamma i det gigantiska vita utrymmet och sen hittar en dörr. De öppnar dörren och där ute är det fullkomligt proppat med folk som skyndar sig i form av en mänsklig flod. En effektfull scen.

Den version jag såg var alltså en director’s cut av filmen och som jag noterade i min gamla text så har alltså Lucas tyvärr lagt till cgi-scener. Det är fullkomligt värdelöst, onödigt och förstör bara. Om man bortser från Lucas cgi-fasoner så innehåller filmen väldigt snyggt komponerade bilder. Här hittar ni förresten 35 vackra bilder från filmen.

Betyg 2007:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Betyg 20014:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Hoppa nu över till mina decennie-kollegor Henke och Christian för deras syn på filmen. Behövde de bikta sig efter att ha sett filmen?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

Tidigare har även Fiffis filmtajm skrivit om den.

McCabe & Mrs. Miller (1971)

decadesMcCabeI slutet av 2002 så började jag lista alla filmer jag ser och det har jag fortsatt med sen dess. Jag skriver upp titel, vilket år filmen är gjord, datum när jag såg den och i vilket format jag såg den, och slutligen betyget förstås. Nu finns det ju nättjänster för att göra just detta (Filmtipset, Letterboxd) men jag har fortsatt med min egen lista ändå.

Den första film jag såg år 2003, vet ni vilken det var? Ja, det är kanske inte så svårt att gissa med tanke på vilken film vi har kommit till i decennie-temat. Rätt gissat! Den 2 januari 2003 såg jag McCabe & Mrs. Miller efter att ha spelat in den då SVT visade den. Jag gav den betyget 3/5 och det jag minns från den nu innan omtitten är en man i stor pälsrock som rider på en häst i snö och regn…

Warren Beatty och Julie Christie gör huvudrollerna i denna anti-western (till skillnad från The Salvation som var en ultra-western). De båda har slagit sina påsar ihop i en gruvstad uppe i de snöiga bergen nånstans i USA:s utkanter. Hon driver bordell, han står för resten. Hon är driftig, han tror han har koll och tror han är cool.

Det här var en klart intressant film. Länge är den ganska seg och lite trist. Det kanske är regissör Altmans signum. Jag förstår inte vad den går ut på. Allt är grått, trist, regnigt och snöigt. Det är en deprimerande miljö. Jag gillar den trots allt, inte mycket men lagom. Den blir bättre allt eftersom, när vi får se mer av Beattys rollfigur och vad han verkligen (inte) går för. Vi får även se hur Christies rollfigur hanterar den grå vardagen.

Det är alltså en anti-western. Inte nån figur i filmen går egentligen att gilla. Det är i slutändan en sorglig film. Slutet är talande och symboliskt och förmodligen var det så här det var på den här tiden. Filmen utspelas 1902 så det är alltså en sån där lite jobbig western där tiden börjar komma ikapp sig själv. Modernismen börjar bita sig fast, t ex i form av ångmaskiner och andra moderniteter. Av nån anledning tänker jag nu på Jan Troells filmer, som t ex Här har du ditt liv.

Jag får be om ursäkt för den möjligen förvirrade texten. Det har varit en stressig vecka med en massa recensioner att skriva (plus en håglös och oproduktiv söndag) så jag såg filmen först igår kväll och skrev ner mina tankar direkt efteråt. Well, ibland kan det vara det bästa sättet. McCabe & Mrs. Miller var en intressant film och jag kan inte låta bli att ge den en trea. Anti-western med antihjältar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Hoppa nu över till mina decennie-kollegor Henke och Christian för deras syn på filmen. Är de anti eller anti-anti?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

Five Easy Pieces (1970)

decadesJackInnan storviltjägaren Henke drog till savannen i Afrika i somras för att fälla de fem stora så hann jag med att besöka filmrummet och där avnjuta en av de gemensamma fredagsfilmer när nu decennietemat drar igång igen med fokus på 70-talet.

Av de filmer jag hade att välja mellan – McCabe and Mrs Miller, THX 1138, Five Easy Pieces och Robin Hood – så valde jag den jag inte hade sett och den som jag kände till minst om. Om jag ska vara ärlig har jag nog inte sett hela Robin Hood heller men å andra sidan har jag ju sett delar av den ett aaaantal gånger på julafton. Så det blev Five Easy Pieces!

Jack Nicholson. Har Jack Nicholson nånsin kunnat spela nån annan än Jack Nicholson? Så som t ex Al Pacino i Gudfadern-filmerna där ju Pacino inte är Pacino utan Michael. Av nån anledning har jag sett fler filmer med en ung Al än en ung Jack. Pacino har jag sett i Dog Day Afternoon, Serpico, Scarecrow och Gudfadern. Jack? Jag kunde inte riktigt påminna mig några äldre filmer där jag sett en ung Jack. Jo, jag hade sett honom skymta förbi i Easy Rider men jag kan inte minnas hur han spelade. Gökboet har jag sett förstås men vid det laget var han väl redan galne Jack. Inte för att det är nåt direkt dåligt med galne Jack.

På Filmtipset tittade jag igenom vilka Nicholson-filmer jag sett och då upptäckte jag faktiskt en film som jag gillade och där jag minns att Jack inte riktigt kändes som den vanlige Jack. Det handlar om Michelangelo Antonionis Professione: reporter från 1975.

Nu till Five Easy Pieces. Titeln syftar på fem pianostycken, möjligen fem stycken som är lätta att spela. Jack spelar Robert, en snubbe som brutit upp med sin familj (främst pappan, vad det verkar) och nu lever ett kringflackande liv. Som ung var Robert ett pianogeni och hårt pådriven av sin far, vad det verkar. När vi träffar Robert jobbar han som oljearbetare i Kalifornein och är ihop med Rayette (Karen Black). När han får höra att pappan fått en stroke så åker han så småningom hem till sitt barndomshem i Washington, alltså staten Washington i nordvästra USA.

Det första både Henke och jag konstaterade efter visningen var att Robert (Jacks rollfigur alltså) var ett svin. Robert är en slarver, en oansvarig och otrogen idiot, om man ska summera det kort. Och honom ska vi alltså knyta an till? Det ska är vår protagonist som ska dra oss in i filmen och känna engagemang. Funkar det? Mja, så där va? Början av filmen var, möjligen därför, ganska seg och jag förstod inte riktigt vart den var på väg. Rayette är inte heller nån person att känna nån speciellt sympati med. Visst, Robert är en idiot, men Rayette känns mest clingy.

När sen filmen börjar involvera Roberts familj (först träffar han sin syster) och sen tar han som sagt bilen norrut upp till Washington, så tycker jag den blir bättre. Man får veta mer om Roberts bakgrund. Vid ett tillfälle under resan får Robert och Rayette sällskap i bilen av två kvinnor som de plockar upp längs vägen. Den ena kvinnan kan vara en av de mest negativa rollfigur man sett i en film. Hon kan inte sluta prata om människans negativa sidor och filth. En märklig sekvens.

Sa jag att Robert var en idiot? Well, när de börjar närma sig målet för resan dumpar han Rayette på ett motell och tar själv bilen sista vägen. Han ska bara ”kolla läget” först innan hon eventuellt kan komma. Han kollar läget i så där en vecka utan att höra av sig.

Roberts familj? Ganska dysfunktionell skulle jag säga. Man förstår nånstans varför Robert drog. Det blir ganska obekväm stämning ett flertal gånger. Här tycker jag faktiskt filmen är intressant.

Det finns några scener som jag gillar eller som sticker ut, t ex när Robert spelar piano och kameran sveper genom rummet längs med väggarna med familjefotografier. Den scen som stack ut mest är en scen där Jack Nicholson plötsligt inte var Jack Nicholson. En ganska märklig scen där Robert tog ut pappan i rullstolen och pratade med honom. Well, pappan pratade inte. Här är Jack helt plötsligt nedtonad och visar känslor och är sårbar. Det var inte en dålig scen, men den passade inte riktigt in i resten av filmen. Fast jag gillade den ändå.

Det var en intressant film och jag kan inte låta bli att ge den en trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Hoppa nu över till mina decennie-kollegor Henke och Christian för deras syn på filmen. Gick en ung Jack hem eller bort?

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Djungelboken (1967)

decadesKaaDet har blivit lite av ett tema i temat att vi decenniespanare har med en Disney-film varje årtionde. Efter 40-talets Dumbo och 50-talets Lady och Lufsen tar vi nu oss an 1967 års klassiker Djungelboken. Mowgli hittas som bebis i djungeln av pantern Bagheera och adopteras sen av djungelns vargflock där han växer upp och har det gott. Hela tiden ruvar en skugga över Mowgli och hans öde. Förr eller senare måste han tillbaka till människobyn, det vet Bagheera. När den människohatande tigern Shere Khan kommer tillbaka till vargarnas del av djungeln blir det skarpt läge. Mowgli vill stanna och det är nu han träffar läppbjörnen Baloo som lär honom allt han kan…

Jag säger det direkt. De engelska rösterna kändes fel. Jag ville ha ALLA TALAR SVENSKA den här gången. Det var nog lite likadant när jag såg Lady och Lufsen men då var det inget som störde. Den här gången saknade jag faktiskt Gösta Prüzelius (som Bagheera) och Beppe Wolgers (som Baloo). Det som funkade var elefanterna och det kanske beror på att man inte sett dem lika ofta eftersom de inte är med i klippet som brukar ingå i Kalle Anka på julafton.

Jag vet inte om jag var extra trött den kväll jag såg filmen. Det är ju inte direkt så att det är en lång film, bara 78 minuter, men efter halva filmen, ungefär när Mowgli träffar apkungen Louie, så började jag nicka till, tappa intresset. Jag tyckte inte handlingen var nåt speciellt. Det hoppade liksom fram för snabbt. Hur växte Mowgli upp med vargarna? Vi får inte veta nåt om det. Plötsligt ska Mowgli bara iväg till människobyn och på väg dit avverkas i snabb takt pytonormen Kaa, björnen Baloo, apkungen Louie tigern Shere Khan och så var det slut.

Nu när jag skriver detta så rullar filmen faktiskt igen parallellt med att min text växer fram. Det blir lite av en direktkommentering. Jag ville se filmen igen eftersom jag alltså hade svårt att hålla ögonen öppna första gången. Kanske var det Kaa som hypnotiserade mig då? Det går faktiskt inte så himla mycket bättre den här gången heller, men…

Scenerna med Baloo är störtsköna. Så är det. Kaa är också en skön figur och har en bra scen med Shere Khan där han försöker dölja att han fångat in Mowgli. Intressant också hur man väver in mänskliga egenskaper och företeelser in i det som djuren gör. Är Baloo egentligen en snubbe i ett tufft arbetarområde i en storstad som ska ta hand om en yngling från landet?

(Här kommer en parentes om när Baloo dyker upp första gången. Han säger ”Well now, haha, what have we here?” och jag visste direkt att jag hade hört det förut nånstans i en raplåt. Under 90-talet lyssnade jag en hel del på hip hop och rap och jag visste att jag hade en skiva där just denna replik samplades. Det krävdes lite research men det var så skönt att komma på det. Låten är Fat Cats, Bigga Fish med den politiska west coast hip hop-gruppen The Coup. Då vet vi, och framförallt jag, det.)

Det som jag inte riktigt tycker funkar är att djuren ska vara realistiska samtidigt som man kör Tom och Jerry-liknande skämt. Det skaver. Jag funderar även på hur det funkar med språket. Mowgli och djuren kan uppenbarligen prata med varandra. Hur går det till? Även här blir det skumt eftersom man blandar realism med mer fantastiska element. Det är ju en verklig värld med djur, djungel och människoby, inte Narnia med pratande djur. Jag får inte ihop det. Kanske det funkar, förklaras, i boken.

Varför är Shere Khan skurk? Varför vill han döda Mowgli? Jo, för att han hatar människor. Inte för att han är hungrig? Bagheera då? Är inte han hungrig? Vad äter han? Bär? Söta rådjur? Hur man än försöker lösa det så blir det fel.

Och slutet då. Haha. Nja. Snacka om att bli hypnotiserad. Jag vet inte.

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom

Vad tyckte nu mina decenniespanarkompisar? Den här gången hakar även Fiffi på fast med 24 timmars fördröjning. Tjoho!

Fiffi
Fripps filmrevyer

Movies – Noir

The Graduate (1967)

decadesNär jag skriver det här är det fem minuter sen jag såg klart The Graduate. Det är torsdagkväll och imorgon fredag (idag alltså!) ska Christian, Henke och jag publicera våra recensioner av filmen som en del av det pågående decennie-temat. Med andra ord så blir det här något av en ”skjuta från höften”-recension. Det är maj månads fjärde fredagsfilm och vi är nu alltså inne på 60-talet om ni missat det.

Mike Nichols är filmens regissör och han föddes samma år som Anne Bancroft, som gör rollen som Mrs Robinson som förför en till en början oskuldsfull Dustin Hoffman. Hoffman spelar Ben som precis klarat av college och nu spenderar en sommar med att fundera på vad han ska göra med livet.

Oj, oj. Vilken film. Jag har nog sett den förut. Jag är ganska säker på att jag sett den tidigare. Jag kände igen ganska många scener, men jag kände inte igen helhetskänslan av att ta in filmen från början till slut.

Inledningen är magisk med en sorgsen, apatisk, förvirrad Hoffman som inte vet vart han ska ta vägen när hans föräldrar ordnar poolparties för att fira honom. Han tar istället vägen ner under täcket tillsammans med Mrs Robinson. Rätt eller fel, så var det rätt för Ben. Han behövde så sitt vilda havre, helt enkelt.

Under filmens första 45 minuter så skrattar jag högt ett antal gånger. Det är fullkomligt hysteriskt roligt när Hoffman och Bancroft samspelar. Det finns ett antal klassiska scener här. Citat från dessa scener har jag hört i Filmspotting (”Now look, we are going to do this thing, we are going to have a conversation”) och, tror jag, i George Michaels ”Too Funky” (”Would you like me to seduce you?”). Japp, research visar att George mycket riktigt samplat från filmen. Roligt att snappa upp såna här referenser.

Det är en film om att vara där på tröskeln men det gäller att våga kliva över och när man väl gör det så känns det så skönt. Som på bussen i slutet. Kanske det kommer att hålla mellan Ben och Elaine (Katharine Ross) men troligen inte. Det är inte poängen. Poängen är att de har klivit över tröskeln. Bitterljuvt innan det ens blivit bitterljuvt.

Musiken. Simon & Garfunkel. Kanske är det musiken som man först tänker på när man tänker på Mandomsprovet. Den är underbar, det går inte att förneka.

Ett antal gånger under filmen tänker jag att det här är som Wes Anderson, t ex den där grodmansscenen – MEN BRA. Det är stiliserat men med en känsla av att personerna inte är dockor. Det är en oerhört snygg film med innovativ klippning men utan att det blir föör quirky. Scenerna hakar i varandra med en lätthet som jag gillar. Det är liksom utan ansträngning, som att se Roger Federer spela en perfekt tennismatch. Det ser så lätt ut. Humor och allvar i en perfekt mix.

Det är så sagolikt nära att jag delar ut högsta betyg men det finns några detaljer som gör att det inte kommer att ske denna gång. Jag kan nämna nåt om dessa detaljer i en kommentar till inlägget om nån är intresserad av att veta varför det inte blev en femma. Kanske kan jag ha överseende vid en omtitt, vem vet?

Uppdatering: Detaljer var det. Varför blev det inte en femma i slutändan när min text var så själaglatt positiv. Jag hann inte riktigt få ner dessa igår kväll så därför uppdaterar jag inlägget nu. Egentligen är det inte så mycket att snacka om. Jag tyckte inte förhållande mellan Ben och Elaine jätteintressant. Plötsligt var de bara ihop utan nån egentlig förklaring. Det fanns även en scen efter ett besök på en strippklubb som jag inte tyckte funkade. Elaine har blivit förnedrad och är ledsen men när Ben börjar kyssas är allt plötsligt ok. Det kändes lite så där.

That’s it! Over and out.

Extas

Extas

Eftertanke

Eftertanke

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv

Jag tror och hoppas att mina decenniespanarkompisar gillar The Graduate. Blev de förförda eller blev de förförda?

Fripps filmrevyer
Movies – Noir