The Wolverine (2013)

WolverineYtterligare en Marvelrulle! Den här gången är det dags för Hugh Jackman för att kamma upp frisyren och återigen ikläda sig rollen som den järva osårbara Logan aka Wolverine. Det är faktiskt inte första gången som Wolverine får en egen film. Redan 2009 kom X-Men Origins: Wolverine, som Marvel nog vill glömma. Den var inte speciellt bra. The Wolverine är en bättre film. Logan åker till Japan och träffar en bekant från slutet av andra världskriget. Han dras in i företagsintriger där även yakuzan är inblandad. Vem som är skurk är lite oklart till en början men en av skurkens medhjälpare är Dr. Green aka Viper, givetvis en mutant vars förmåga är att ömsa skinn (?). Filmen är aldrig tråkig men aldrig heller nåt jättespeciellt. Det bästa är nog bonusscenen under eftertexterna.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Prisoners

PrisonersTitel: Prisoners
Regi: Denis Villeneuve
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Under Stockholm Filmfestival fick jag kanske en överdos av film. Inte för att jag såg speciellt många filmer men jag kände i alla fall att jag inte var toksugen att springa på bio det första jag skulle göra efter festivalen. På Twitter lät jag ändå strongt meddela att jag i de uppsamlingsheat på bio som skulle genomföras så skulle jag prioritera Captain Phillips, Prisoners, Thor: The Dark World och Hunger Games: Catching Fire. Nu hann det gå några veckor innan jag fick riktig lust att gå på bio igen. Captain Phillips hade gått för länge och var nu förvisad till Heron City eller sena kvällsvisningar, vilket inte är nåt för mig. Det fick alltså bli Prisoners. Om jag är glad att jag gick och såg den på bio? Det kan du hoppa upp och sätta dig på! Regissören Denis Villeneuve återupprättade mitt sug efter att se bra film på bio. Man kan nästan säga att han återupprättade min tro på gammalt hederligt filmskapande.

Strax innan Stockholm Filmfestival hade jag chansen att se Prisoners på en förhandsvisning. Men det faktum att jag var trött efter en lång arbetsdag, att filmen nästan var tre timmar och dessutom skulle vara rejält tung gjorde att jag avstod. Nästan tre timmar? Kan det vara sant? Ja, 153 minuter står det på IMDb. När jag såg den nu så kändes det som tiden både stod stilla och flög förbi på samma gång.

Prisoners handlar om ett försvinnande. Två familjer firar Thanksgiving tillsammans. Allt är trevligt. De två yngsta döttrarna, en från vardera familj, går ut för att leka. De kommer inte tillbaka och man kan inte hitta dem i något av familjernas hus. De är spårlöst borta. Man har dock sett en suspekt husbil i området. Polis inkallas och snart hittar man husbilen och griper föraren Alex, en vad det verkar efterbliven man (spelad av Paul ”obehaglig är mitt mellannamn” Dano). Några spår av barnen hittar man dock inte. Ansvarig för utredningen blir inspektör Loki (Jake Gyllenhaal), en hängiven utredare som blir helt uppslukad av att hitta barnen.

Paren i de försvunna barnens familjer spelas av Hugh Jackman/Maria Bello respektive Terrence Howard/Viola Davis. Filmens fokus, förutom Gyllenhaals Loki, är Hugh Jackmans Keller, en man övertygad om att Danos rollfigur Alex är skyldig eller åtminstone vet var flickorna finns. När Alex släpps i brist på bevis blir Keller mer eller mindre galen, besatt av att få Alex att prata och erkänna. Parallellt med Kellers egen ”utredning” jobbar Loki metodiskt på för att hitta flickorna.

Oj, oj, oj, det var länge sen jag njöt så här mycket av en film. Det handlar om ett hantverk. Ett äkta konsthantverk. Prisoners är en perfekt dramathriller. Det kanske motsägelsefulla är att filmen trots sin mörka handling ändå är mysig. Jag tror det beror på att den är så välgjord, att den inte underskattar sin publik, att den tar sig den tid den behöver. Har den kanske lite 70-talskänsla över sig? Hur Villeneuve har gått till väga för att få den gjord vet jag inte men han måste ha jobbat ganska hårt med att övertyga de som ska betala för kalaset att filmen visst måste vara 153 minuter lång, att den visst måste ha en mörk stämning över sig, att den visst kan sluta där den slutar.

Filmens fotograf (inte cinematograf som vissa envisas med att kalla det) heter Roger Deakins, bröderna Coens hovfotograf. Karln har inte fått en Oscar, vilket känns som ett brott om inte mot mänskligheten så i alla fall mot.. Roger Deakins, haha. Jag menar, hur snyggt är inte fotot i Prisoners. Jag hoppas i alla fall att det är dags för den där gubben nu till gubben Deakins. Under vissa scener satt jag bara rakt upp och ner och toknjöt. Jag tror Deakins har en stor del i filmens mysfaktor också. Det känns att man här har att göra med en äkta hantverkare, och det känns tryggt.

Jag måste nämna Paul Dano. Jag har ofta stört mig på honom i filmer. Han har ett obehagligt och jobbigt sätt. Hans röst retar gallfeber på mig och hans utseende är… slemmigt. I Prisoners passar han perfekt. Han säger inte så mycket och oftast är hans ansikte täckt med svettigt hår. Han funkar mycket bra.

Jake Gyllenhaal och Hugh Jackman gör bägge stabila insatser och de har satsat allt. Jag undrar om det är Villeneuve som lockar fram deras bästa och mörkaste sidor? Ja, det måste det ju vara, han är ju filmens regissör och det är hans jobb att få sina skådisar dit han vill. Och det är inte till en trevlig plats, speciellt Jackman, ska ta sig. Jackman är ju en entertainer i vanliga fall, eller i alla fall ofta. Här är han arg och mörk. Kanske han någon gång spelar över och tar i så han spricker. Gyllenhaals rollfigur är något av ett mysterium. Vi vet inget om honom, förutom att han har en massa tatueringar som förmodligen betyder något och har med hans förflutna att göra. Gyllenhaal har även lagt sig till med ett speciellt tick där han blinkar till med ögonen. Kanske överanvänds det lite, men bara lite. Det var mest i början när man undrade vad han höll på med.

Jag hade kunnat sitta i salongen i alla fall en halvtimme till men nu var ju filmen nästan uppåt tre timmar och genom att sluta på topp så skapas ju det där suget efter att få mer. Ett sug som kännetecknar en bra film. Ofta brukar man ju säga att en film länge var bra men att den kändes lite lång. Inte så här. Det visar ju att den där känslan av att en film är för lång mer handlar om hur bra den är, hur mycket den engagerar, inte längden i sig.

Den film som jag vill jämföra Prisoners mest med, i alla fall den jag kommer att tänka på just nu, är David Finchers Zodiac. Det finns ganska många likheter: Jake Gyllenhaal, en långsam men fullkomligt uppslukande spänning och samtidigt en vacker och välgjord film.

Det som hindrar mig från att dela ut toppbetyget (förutom att det är lite jobbigt att byta header) är att jag inte tycker att filmen gör upp med det som Keller gör mot Alex. Filmen kommer inte fram till nåt här. Keller kommer aldrig till nån insikt över vad han har gjort. Hela den frågan lämnas kvar i luften. Slutscenen… där Keller gör sig hörd… är ändå briljant och filmen klipper till svart i precis rätt ögonblick.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv

Andra som har sett Prisoners och förhoppningsvis fängslats lika mycket som jag är Filmitch, Movies – Noir och Fiffi.

Australia

AustraliaTitel: Australia
Regi: Baz Luhrmann
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

Med anledning av nyligen sedda the not so great The Great Gatsby kommer här en recension av Australia, en annan av Baz Luhrmanns filmer som jag faktiskt har sett.

Nicole Kidman gör societetsdamen från England som får känna på äventyr och romantik i det vilda Australien, dit hon kommer för att möta sin man som driver en boskapsranch. Väl där finner hon sin man mördad. Hon träffar snälla aboriginer inklusive 10-årige charmtrollet Nullah (Brandon Walters), som har aborginsk mor och vit far, och som agerar berättarröst i filmen. Hon träffar också Hugh Jackman som spelar Mannen med stort M, en boskapsfösare som motvilligt hjälper Kidman driva sin boskap från farmen till kuststaden Darwin för att därmed utmana den elake boskapskungen King Carney (Bryan Brown). Och sen står ju andra världskriget, och därmed japanerna, för dörren.

Australia sas vara en sanslös pastisch på gamla romantiska hollywood-filmer. Den skulle vara ett spretigt pekoral som hade för många slut och var för lång. Och, ja, det är väl egentligen bara att hålla med på alla punkter, haha. Men jag gillade den ändå hyfsat. Det är en sån film helt enkelt. Det är romantik i kubik och det ska liksom vara så. Sen lärde jag mig en del om Australiens historia. T ex att barn med blandat påbrå (vit pappa, aboriginsk mamma, eller tvärtom) togs från sina familjer, och att detta praktiserades fram till 1973. För detta bad Australiens premiärminister om ursäkt i år (2008 alltså).

Men visst, filmen har en hel del brister. Början var ganska jobbig, med dålig och ryckig klippning utan flyt. Dessutom var musiken nån sorts enerverande varieté-gladswing. Klippningen tog sig efter hand – eller så vande jag mig. Specialeffekter användes ibland lite fult. Jag satt ibland och tänkte ”Mhmm, det där är datoranimerade kossor”. Ändå var det här den bästa film jag sett av regissören Baz Luhrmann. Men då har jag i och för sig bara sett den huvudvärksframkallande och helt obegripligt hajpade Moulin Rouge! (2001) som faktiskt var hans senaste film. Sju år, det är ganska lång tid mellan två filmer. I klass med Stanley Kubrick – men inte Roy Andersson. Hur som helst, Australia får precis godkänt. Bitvis bra men för ofokuserad och långdragen.

3-/5

The Prestige

Titel: The Prestige
Regi: Christopher Nolan
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

För några dagar sen såg Joel på Deny Everything för första gången Christopher Nolans The Prestige och han gillade den väldigt mycket. På Twitter efterlyste han upprört fler recensioner av filmen. Här kommer mitt korta omdöme.

The Prestige är en mysig (jul)film med trollkarlar, sekelskiftesmiljöer i London, experiment med vetenskapsmannen Tesla (David Bowie!), och så lite… sci fi, eller vad man ska kalla det. Christian Bale och Hugh Jackman är antagonisterna som slåss om positionen som Londons trollkarl numero uno. Just den där vetenskaps/sci fi-biten tyckte jag var lite malplacerad i och med att Teslas maskin kändes alltför osannolik i den tid som filmen utspelas i. Detta medförde att min ”suspension of disbelief” förstördes en aning. Sen är jag a tad bit less på filmer där hela konceptet bygger på Den Stora Twisten. Det börjar bli uttjatat nu. Annars var det roligt att se veteranen Michael Caine som bidrog till en skön stämning. Möjligtvis hade filmen fått en fyra om inte visningen störts av att biografmaskinisten (förmodligen stolt medlem av ledighetskommitén) var och tog en fika istället för att se till att skärpan var inställd rätt från början.

3+/5

****

Själv såg jag The Prestige julen 2006. Varje jul sen år 2000 så har vår familj kollat på en biofilm på Annandagen, och det är jag som bestämmer vilken film vi ska se (vilket ansvar!). De filmer vi har sett hittills har varit: Unbreakable, Sagan om ringen, Sagan om de två tornen, Sagan om konungens återkomst, Masjävlar, King Kong, The Prestige, Arn – Tempelriddaren, Australia, The Imaginarium of Doctor Parnassus, Himlen är oskyldigt blå och Simon och ekarna. Vilken film blir det i år? Ja, jag funderar på Life of Pi.

Real Steel


Titel: Real Steel

Regi: Shawn Levy
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Jag satt på planet från London till Montréal med dryga sju timmars flygning framför mig. Maten hade serverats och jag hade läst en timme i Jan Guillous Tempelriddaren. I stolsryggen framför mig fanns det liten display med pekskärm där man kunde välja bland ett gäng filmer. Jag ville se en lättsam film med inte alltför avancerad handling, en film som jag kanske inte trodde skulle vara bra. Om jag ska se en bra film, eller en film som jag tror ska vara bra åtminstone, så vill jag helst se den i en bra miljö. Jag valde robotboxningsfilmen Real Steel!

Hugh Jackman (kanske lite överraskande) gör huvudrollen som avdankade f.d. boxaren Charlie. I den nära framtid som filmen utspelas i så har vanlig mänsklig boxning ersatts av robotboxning. Istället för människor som pucklar på varandra så är det stora stålmonster som svingar sina nävar fjärrstyrda av sina mänskliga ”förare”.

Charlie är en ganska misslyckad figur som försöker göra karriär i botboxningsbranschen. Men så faller plötsligt hans för honom själv okände 11-årige son ner i knät på honom. Motvilligt får sonen följa med när Charlie ska försöka vinna några matcher. Av mer eller mindre en slump så börjar Charlie och hans son att samarbeta. Sonen har spelat boxningsspel (datorspel alltså) och är klurig och Charlie… ja, han har ju boxats.

Oj, en ganska typisk Disneyproducerad snygg sörja var det här. Ja, eller det kanske inte var Disney som producerade men det känns så. Vi får en slemmig pappa-son-historia där Charlie först säljer sin son för pengar men som sen plötsligt inser att han nog gjorde fel. No shit, Sherlock. Förutom slemmigt sirapsdrama får vi den vanliga underdog-historien som är så populär inom främst amerikansk sportfilm. Men trots att det är gjort efter mall så är det ju svårt att låta sig ryckas med. Fast jag lyckades motså ganska bra, haha.

Vad vi även får är en film i stil med Transformers. Robotboxarna påminner inte lite om Transformers-light. Och riktigt corny, precis som ofta i Transformers, blir det när sonen liksom bondar med sin nya pappa… nej, jag menar inte Charlie utan roboten Atom som sonen hittar.

De onda i filmen representeras dels av sonens morföräldrar, där den ena parten spelas av Hope Davies av alla (jag tänker alltid på About Schmidt eller American Splendor när jag ser henne). De andra elakingarna i filmen är teamet bakom botboxaren Zeus. Här vi finner vi en japansk robotprogrammerare och en ryskbrytande supersnygg men iskall manager spelad av fotomodellryskan Olga… wait for it… Fonda. Efter som de är ifrån Ryssland respektive Japan så har de givetvis ingen kämpaglöd utan litar helt på sina fuskiga knep. Jag vet inte, sånt här funkade i Rocky IV men inte nu.

Nej, trots att i princip vilken film som helst borde liva upp en seg Atlantflygning så kraschar Real Steel ganska hårt.

2-/5

Andra filmbloggare som har sett Real Steel är Flmr som tyckte den var charmig, Fiffi som satte fingret på en sak: nämligen att den är skittråkig att skriva och läsa om… ah, jag tar tillbaka det där med att läsa om. Filmitch som fick en sirapsöverdos av filmen skrev nämligen en riktigt underhållande text om detta sötsliskiga sportactiondrama.

Och förresten, lite research visade att det var Disney som låg bakom filmen. Touchstone Pictures som är ett av Disneys fyra filmbolag producerar Real Steel.

X-Men Origins: Wolverine


Titel: X-Men Origins: Wolverine
Regi: Gavin Hood
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Nu går vi tillbaka till ursprunget. Hur blev Wolverine Wolverine är frågan som ska besvaras. Hugh Jackman repriserar sin roll från tidigare X-Men-filmer. För sista gången känns det som; trodde jag, men då såg jag att filmen The Wolverine med just Jackman i titelrollen ligger i pipen. I X-Men Origins: Wolverine får vi följa Logan från det att han föds på1800-talet. Efter en tragisk händelse växer Logan (eller James Howlett som han hette när han föddes) upp med sin mutantbror Victor (en som vanligt något obehaglig Liev Schreiber). De båda livnär sig under lång tid som legosoldater och deltar i krig runt hela världen. Så här håller de på tills de kontaktas av en viss William Stryker (Danny Huston).

Tyvärr. Känslan från tidigare X-Men-filmer — den där man får upptäcka de olika mutanternas talanger, där goda och onda mutanter slåss, eller det är ju det som är grejen, det är inte så svart och vitt, Magneto är han egentligen genomond, nej det är han inte, det är lite mer komplext än så — är som bortblåst. Här är det istället ren och skär tråkig action. Visst, nu kan vi vad X-Men handlar om så man kan kanske förstå att man inte lägger så mycket tid på just de olika mutanternas olika talanger. Men det var liksom det som var intressant i de tidigare filmerna plus frågan om hur mutanterna ska leva i samhället eller om de ska leva utanför det.

Logans brorsa Victor är under hela filmen superaggresiv (vilket inte riktigt förklaras) medan Logan själv givetvis försöker leva ett normalt liv. Givetvis kommer verkligheten ikapp i form av Stryker och Victor.

Filmen är tyvärr ganska tråkig. Den innehåller ganska intetsägande skådespeleri, liksom bara pliktskyldiga transportsträckor mellan actionscener. Och actionscenerna imponerar inte de heller. All problematik från tidigare filmer är alltså borta och då faller liksom det hela för mig.

Lite kul är väl kanske att vi får se vissa kända mutanter dyka upp för första gången. En rolig detalj är att det faktiskt är Logan som räddar Scott från Strykers fängelse (och Scott själv vet inte vet om det). De gillar ju inte direkt varandra i X-Men-filmerna.

Men som helhet tycker jag det är slarvigt gjort, utan känsla. Det förekommer lite för mycket actionklichéer också, typ att vandra att sakta bort från ett helikoptervrak som sen exploderar. Kom igen, hur många gånger har vi sett det?! Och så visar Logan fingret, gammalt.