Room (2015)

RoomPlötsligt händer det. Jag ser en 5/5-film och uppdaterar min bloggheader. Room är den första 5/5-filmen jag ser efter att jag blev besatt av Ex Machina för nästan ett år sen.

Om du inte sett Room läs inte vidare utan se filmen först! Och se INTE trailern (jag har fortfarande inte sett den). Om du däremot sett Room är det bara att markera texten mellan spoilertaggarna för att läsa. När det har gått en tid efter filmens premiär så tar jag kanske bort spoilermarkeringen men den får vara kvar för nu.

Uppdatering (2018-02-05): Nu har jag tagit bort spoilermarkeringen men behåller spoilertaggarna av ”nostalgiska skäl” eller vad man ska kalla det.

<Spoiler>

Bilden från filmen som jag valt är en närbild (se nedan) på en pojke som heter Jack. Just i det här ögonblicket ser han världen för första gången. Jack är fem år gammal. I hela sitt liv fram till nu har Jack bott i Room tillsammans med sin mamma, eller Ma som han kallar henne. För Jack är Room hela världen. För oss tittare och Ma är det ett trädgårdsskjul på en bakgård. För sju år sen kidnappades Ma av en amerikansk Joseph Fritzl och två år senare föddes Jack. Ma och Jack har under dessa år varit inspärrade i Room utan kontakt med omvärlden.

Under filmens första halva får vi följa Ma (fina Brie Larson från fina Short Term 12) och Jack (sensationen Jacob Tremblay) och deras liv i Room. För Jack är som sagt Room det som finns. Utanför Room finns The World men dit går det inte att komma. I Room finns det tv men det man ser där är inte på riktigt.

En sak som fascinerade mig är hur Jack byggt upp sin världsbild utgående från det han ser i Room. Det är bara det han har att utgå ifrån, plus det som Ma berättar. Ma har t.o.m. hittat på en skapelseberättlse. Old Nick, som Ma och Jack kallar kidnapparen, är enligt den här mytologin en sorts gud som förser Ma och Jack med mat och kläder från The World.

Många tycker nog att filmens första halva är outhärdlig, och tillvaron är mycket riktigt outhärdlig för Ma. Hon har levt i ett fullkomligt helvete under dessa sju år, helt i Old Nicks våld. Det som för mig nånstans ändå gav en viss lättnad var Jack och den världsbild som han hade. Varje morgon hälsar han på de olika sakerna i Room: ”Good morning, tv. Good morning, rug. Good morning, sink”. I grunden har Jack en positiv livssyn, och den livssynen har han fått av Ma under de fem åren i Room.

Trots miljön Jack har växt upp i är han i vissa avseenden som vilken femåring som helst. När han inte får levande ljus på sin födelsedagstårta blir han kinkig och börjar skrika. Det kan vara jobbigt med barnskrik, i kön på ICA t ex. Hur det känns för Ma inne i Room med ingenstans att ta vägen kan jag bara spekulera i.

En daglig övning som Ma och Jack ägnar sig åt när Old Nick är borta är att skrika på hjälp så högt de kan i hopp om att nån kanske hör dem. Ingen hör dem. Nånting annat måste hända. Jag minns faktiskt inte riktigt hur Ma kommer fram till att det är dags att försöka nåt annat, en flykt, och hur den flykten ska gå till och att det alltså är Jack som ska utföra den. Det jag minns är att filmen nu blev otroligt spännande och intensiv och att jag satt som på nålar. Jag vet inte om jag nån gång har hejat så mycket på en rollfigur som jag hejade på Jack när han försöker fly inrullad i en matta där han spelar död. Helt galet spännande och samtidigt rörande.

Efter halva filmen förändras alltså allt. Ma och Jack är fria och flyttar hem till Mas föräldrar och allt är frid och fröjd. Givetvis inte. Mas föräldrar är skilda. Pappan (William H Macy) har flyttat till en annan stad och mamman (Joan Allen) är ihop med en ny snubbe. Att Ma kidnappades verkar vara orsaken till föräldrarnas skilsmässa. Allt berättas med lätt hand, lågmält. Pappans historia går filmen egentligen inte in på men man anar väldigt mycket under ytan. När Ma äntligen är fri kan pappan inte hantera situationen, speciellt inte att Jack existerar. Pappan drar.

För Ma själv är det inte lätt. Hon har förlorat den del av sitt liv där man går från ungdom till vuxen och dessutom har hon fått en unge på halsen. I Room var Jack en livlina. Ute i The World är det en annan femma.

Den som hanterar den nya situationen bäst är kanske Jack. På barns magiska vis anpassar han sig. Jag älskade scenen när han på sjukhuset utforskar rummet och speciellt när han sätter ner tårna på den mjuka golvmattan för första gången.

Filmens fokus är helt på Ma och Jack och deras resa, vilket kändes helt rätt. Det blir inte nån standardmässig flyktthriller utan istället ett rörande drama. Dessutom säger filmen mycket om dagens samhälle. Ett slit och släng-samhälle med vansinnigt tempo, vilket Jack ganska snart upptäcker. I Room, där slösade man inte på några resurser och saker och ting tog sin tid.

”Bye, plant. Bye, chair number one. Bye, chair number two. Bye, table. Bye, wardrobe. Bye, sink. Bye-bye, skylight. Ma, say bye-bye to room.”

</Spoiler>

Som ni märker blev jag oerhört fascinerad och berörd av Room. Den är verkligen nåt speciellt den här filmen och därför får den alltså högsta betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Andra som sett Room:

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Flmr
Movies – Noir

Det helt nya testamentet (2015)

GudDet finns olika typer av quirk. Vi har amerikanskt quirk där mästaren, oavsatt om man gillar honom eller inte, är Wes Anderson. Vi har europeiskt quirk och där tycker jag t ex Jean-Pierre Jeunet är en bra representant. Egentligen kanske det är samma typ av quirk fast från olika länder.

Regissören av Det helt nya testamentet heter Jaco Van Dormael och han tillhör den europeiska quirk-skolan men med en del fantasy- och sf-element inslängda, och kanske lite Charlie Kaufman.

Van Dormaels förra film, Mr. Nobody, såg jag på filmfestivalen 2009 och den gillade jag även om det var en lite väl spretig historia där Jared Leto spelade en gammal man som i slutet av sitt liv gör mentala tidsresor tillbaka i tiden. Mr. Nobody var en filosofisk film som påminde mig en del om Darren Aronofskys The Fountain, och kanske även den härliga Cloud Atlas. Även Det helt nya testamentet är filosofisk men med en mer direkt religiös satirvinkel.

Premissen är att Gud är en white trash-idiot i vit nätbrynja (eller bara ett vitt linne men jag ser en nätbrynja framför mig nu) som bor i Bryssel med sin förtryckta fru, en son som är en statyett och en rebellisk dotter. Gud är alltså en sadist som mest leker med mänskligheten för att det roar honom. Frun städar mest (till att börja med). Den tioåriga dottern gör så småningom uppror och flyr till människornas värld via tvättmaskinen för att hitta nya lärjungar som ska skriva ett (helt) nytt testamente. Till slut gör även frun det förbjudna och loggar in på den dator som Gud använder för att kontrollera vad som händer med människorna och den värld de lever i.

Precis efter att jag hade sett filmen så tyckte jag den var helt ok. Den hade en del roliga idéer och jag hade aldrig tråkigt även om det fanns störningsmoment; bl a tyckte jag Gud var hur jobbig som helst. Jag såg ingen poäng med att göra honom till en idiot. Dottern var förstås charmig med sin uppriktighet som bara ett barn kan ha. 3/5.

Nu när jag ska skriva den här recensionen så känns det som att det jag gillade med filmen har bleknat jämfört med det som stack ut som jobbigt. En sak jag gillade var de där lärjungarnas enskilda historier. Jag fann dessa bitvis ganska rörande (även om det var lite svårt att känna sympati med en seriemördare). Men detta gillande bleknade jämfört med den jobbiga bilden av white trash-Gud i nätbrynja och pyjamasbyxor. 2,5/5.

Nu när jag skrivit ett tag så kommer jag ändå ihåg fler saker som jag uppskattade och även bilder jag ser på nätet från filmen ger mig positiva vibbar, så fort det är bilder på lärjungarna och dottern men inte Gud (som ändå fick ett passande slut). Jag gillade hur människorna och lärjungarna betedde sig i olika situationer som de ställs inför, vare sig det hade med Gud och religionssatir att göra eller inte. Det var när det blev mänskligt som det var bra alltså, quirky-bra. Tillbaka till 3/5.

I slutändan kanske filmens idé och premiss är bättre än filmen i sig men för mig fanns det ändå tillräckligt mycket att gilla för att dela ut en trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Det helt nya testamentet har premiär idag fredag och, för all del, den kan nog funka en lunchvisning en söndag på Saga. Eller en eftermiddag på Grand.

Andra filmspanaråsikter om filmen? Det verkar bara var Henke som skrivit om denna. Vill han skriva ett helt nytt manus till filmen eller duger det som det är?

Fripps filmrevyer

 

Apropå Brand New så kom jag osökt att tänka på The Brand New Heavies, ett brittiskt acid jazz-band som jag lyssnade på i början av 90-talet när jag gled omkring i röken på Popcorn på V-Dala nation i Uppsala. 1992 samarbetade de med ett gäng amerikanska rappare och gjorde den svängiga skivan Heavy Rhyme Experience, Vol. 1.

https://youtu.be/P7GywyTdjyw?t=3m56s?w=450?h=225

Brooklyn (2015)

BrooklynSpike Lee har gjort en joint som heter Crooklyn. I motsats till vad man kanske kan tro så är det inte alls en gangsterrulle utan verkar vara (jag har inte sett den) en varm familjefilm som utspelar sig i – ja, just det – Brooklyn! Gissa var filmen jag skriver om idag utspelar sig? Ja, just det, Brooklyn! Även här får man leta förgäves efter gangsters. Det här är nämligen en snäll film. Den är kanske t.o.m. för snäll för sitt eget bästa. Samtidigt är det just det jag gillar med filmen.

Saoirse (sörschö) Ronan spelar Eilis, en ung irländska som på 1950-talet flyttar till Brooklyn i New York. På Irland lämnar hon kvar sin mor och syster. I USA har hon fått jobb på ett varuhus men hon är blyg och charmerar inte direkt kunderna. Dessutom är hennes hemlängtan enorm och hon gråter sig till sömns på kvällarna. Men så träffar hon italienaren Tony på en dans och de två blir ett par och så småningom börjar Eilis känna sig mer hemma. När hon sen (pga orsaker) måste resa tillbaka till Irland känner hon sig kluven. Stanna kvar på Irland eller fortsätta sitt nya liv i USA?

Jahapp. Det var ju trevligt det här. Det är fullkomligt ofarligt men mysigt och trevligt. Saoirse Ronan passar perfekt i sin roll. Jag gillar rollfiguren. Beslutsam och blyg på samma gång. Sympatisk helt enkelt. Det var kul att följa hennes liv i USA och hur hon sakta anpassar sig. Gulligt skulle jag t.o.m. kunna dra till med.

I USA bor Eilis på ett pensionat för kvinnor och här får vi några roliga scener när de inhysta äter middag tillsammans med sin hyresvärdinna (spelad av spjuvern Julie Walters). Det förekommer även en rolig sekvens när Tony bjudit hem Eilis till italienska familj på middag.

Kemin mellan Tony (Emory Cohen) och Eilis är bra. Ett tag tror jag att han ska vara en vänstrande mansgris som inte har rent mjöl i påsen. Men jag sa ju att det här var en snäll film.

När Eilis är tillbaka på Irland försöker filmen lura i oss att Eilis måste göra ett val mellan Tony och en irländsk snubbe från hembyn. Det funkar inte riktigt eftersom snubben spelas av en viss Domhnall (som engelskans tonal fast med d) Gleeson. Här finns alltså ingen kemi alls. Fast å andra sidan kanske filmen menar att det mer handlar om att Eilis känner en press från sin mor att stanna kvar snarare än att det är Domhnall som lockar.

Nu kom jag att tänka på filmen The Martian. Där fanns inte heller nån typisk skurkroll, en ond rollfigur. Nej, alla var i grunden hyvens personer. Det är likadant här (även om det fanns en gnällig och skvallrande tant i Eilis hemby), och det ger en mysig känsla men de där riktigt höga insatserna saknas kanske. Nu kan det ju givetvis finnas höga insatser även utan skurkar. Fast precis som The Martian så är Brooklyn en sympatisk film som inte lyckas skaka om mig. Den vaggar mig snarare, och snällhet räcker ganska långt det med.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Brooklyn har premiär idag fredag och vill du ha en mysig och ofarlig stund på bio så passar den perfekt!

Andra filmspanaråsikter om filmen? Ja, jag har en känsla av att det blir en hel del mellanmjölksbetyg.

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord

Heart of a Dog (2015)

Heart of a DogLaurie Andersons film Heart of a Dog fick mig att tänka på videoinstallationer som man ibland hamnar framför på museum med modern konst, som t ex Moderna Museet i Stockholm. På museum brukar dessa ofta väldigt märkliga filmerna visas i ett ganska litet rum. Det kanske står en eller ett par bänkar eller stolar framför en vit vägg där filmen projiceras. Folk kommer och går. Vissa, kanske t.o.m. de flesta, tittar in och ställer sig och tittar i kanske en minut och går sen vidare.

Det är som att ett museum inte är gjort för att vissa rörliga bilder på det här sättet. Man (läs: jag) känner inget riktigt lugn framför videoinstallationen vilken den än nu är. Ofta handlar det om udda skapelser. Hur långa de är varierar men kanske tio minuter eller en kvart brukar det handla om.

Vissa är säkert mycket bättre än vad jag är på att fokusera på en film i den här miljön. Själv blir jag störd av att det inte är helt mörkt i rummet och att det springs in och ut och att folk pratar. Att titta på en hjärndöd actionfilm i en sån typ av miljö, det är ju inget problem. Men en svår och udda installationsvideo är det inte lika lätt att ta till sig även om den bara är tio minuter.

Just pga av det jag precis skrivit om ovan så var det intressant och kul att se Laurie Andersons film. Det är nämligen en konstfilm utan en rätlinjig handling från a till ö. Det känns egentligen fel att kalla den en dokumentär. Den bygger helt på den stämning som skapas av bilder och ljud. Den har liksom ingen början eller slut utan existerar bara. Att se den i en biografsalong är garanterat det bästa sättet att se den. Det är mörkt och fokus är på duken och inte på mobilen eller nåt annat. Som det ska vara.

Jag gillade Andersons röst. Den har en mässande och lite mystisk kvalitet över sig. Det är som att hennes ord ibland både ställer frågan och ger svaret i samma mening om ni förstår vad jag menar (vilket ni förstås inte gör 😉 ).

Inledningen av filmen gjorde mig aningen orolig. Det är bara ett suddigt flimmer med streck och penseldrag. Jag minns inte om det sägs nånting eller vad som sägs. Jag blev dessutom ganska trött och nickade säkert till några gånger. Efter den inledande förvirringen var det dock som jag anpassade mig till hur filmen skulle vara och flöt bara med.

Vad vi får se är en ytterst personlig film där insidan av Andersons hjärna och hjärta projiceras på vita duken. Hon pratar om det vanliga: livet, döden – och sin hund Lolabelle.

Det jag gillade mest var nog de betraktelser om dagens samhälle som hon la fram och kanske speciellt om hur samhället har förändrats efter 11 september.

Vad skriva mer om? Lou Reed, som var gift med Laurie fram till hans död 2013? Nej, filmen handlar ju inte om Reed även om den är tillägnad honom och säkert handlar om hur Laurie hanterat hans bortgång. Mer om Lolabelle? Om hunden Lolabelle som blev musikartist och gav pianokonserter? Om den sanna (?) historien som Laurie berättade där hennes yngre bröder höll på att drunkna när de gick genom isen som barn? Om att det efter visningen var alldeles knäpptyst i salongen och ingen sa ett ord förrän jag påpekade att alla vara tysta?

Ah, det får räcka så.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Heart of a Dog har premiär idag fredag. VOFFa inte stryka filmen medhårs och svansa efter närmsta kulturman till biografen Zita i Stockholm och se den? Du får inte skäll av mig i alla fall.

Andra filmspanaråsikter om filmen? Ja, det var bara jag och Henke som jag såg den under Stockholm Filmdagar tror jag bestämt. Henke blev nog betydligt mer berörd av filmen än jag, så det ska bli intressant att se vad han skriver om den.

Fripps filmrevyer

Spotlight (2015)

SpotlightSpotlight är nåt så märkligt som en supermysig film om ett så omysigt ämne som pedofili inom den katolska kyrkan. Nu kanske jag svor i kyrkan (ehe), men det som gör att det blir en mysig film är att vi närgånget får följa ett team undersökande journalister på tidningen The Boston Globe under deras arbete med att avslöja övergreppen och kyrkans mörkläggning av dessa. Teamets olika medlemmar blir våra kompisar. De är inte bara kollegor och kompisar med varandra; de blir våra kompisar också. Så kändes det i alla fall.

En tidningsredaktion, i alla fall som den framställs här, är en plats där det sjuder av kreativitet och iver att åstadkomma något. Just i det team, kallat Spotlight, som vi får följa jobbar man tillsammans under flera månader med ett ämne. Man publicerar inte förrän man har vänt på alla stenar och är säker på sin sak.

Spotlight-teamet består bl a av chefen Robby (Michael Keaton), ivrige Michael (Mark Ruffalo) och duktiga Sacha (Rachel McAdams). Strax innan filmen tar sin början har Boston Globe även fått en ny chefredaktör, Marty, spelad av Liev Schreiber.

Min första känsla när jag såg filmen var nog att ”vad skönt, nu är jag i trygga händer”. Det kändes att detta var en riktig film, en filmfilm, gjord av människor som verkligen kan sitt jobb. Jag behövde inte oroa mig över dåligt skådespeleri, ologiskt berättande eller övertydlighet. Det var bara att luta sig tillbaka och njuta. Jag känner på samma sätt när jag ser vissa av Denis Villeneuves filmer, som t ex Prisoners och Sicario. Det finns en lätthet och självklarhet över hantverket. Jag kan även känna på samma sätt när jag ser en del av Woody Allens filmer. Ta bara Allens förtexter: vit text på svart bakgrund. Så enkelt men det gör jobbet.

Den skådespelarinsats som jag blev mest överraskad över var Liev Schreibers. Han var inte med så himla mycket men när han var med så var han bäst. Schreiber spelar alltså den nye chefredaktören och han gör det med ett obehagligt lugn och med en obehaglig beslutsamhet. Jag blev nästan provocerad av hur lugn han var. Ska han aldrig brusa upp, få ett utbrott, skrika, nånting? Men, nej, han kör på med ett lågmält bestämt lugn. Till slut vaggades jag själv till ro av hans mörka och mjuka röst.

Överlag handlar det om en stjärnensemble där alla gör fina insatser. Ingen sticker ut genom att ta i för mycket. Alla har sina egenheter förstås, som vi alla har, men de (egenheterna) känns naturliga och som en del av karaktären.

Förutom skådisarna och samspelet mellan dessa så gillade jag även det faktum att man inte har målat upp The Boston Globe och Spotlight-teamet som en sorts superhjältar utan fel och brister. Nej, mot slutet så får de, trots framgången, rannsaka även sig själva.

Om jag ska klaga på nåt, och det ska man ju alltid, så är det att filmen mot slutet lägger in ett thrillermoment, en kamp mot klockan, som inte gick ihop logiskt. Men det är en petitess.

Jag har egentligen mer att säga, om papperstidningsnostalgi, om papperstidningsnostalgi på film, om att den här typen av journalistik är på väg att försvinna, om att den här typen av journalistik fått ett nytt liv i och med dagens true crime-våg, men det får bli en annan gång, nån annanstans.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Spotlight har premiär idag fredag och ni går och ser den på bio! Varför inte redan ikväll?

Andra filmspanaråsikter om filmen. Tycker de filmen är värd att få stå i strålkastarljuset eller spottar de på den? Ja, jag hoppas, och tror, ju givetvis på det förra.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den? (Carl)
Movies – Noir
Flmr
The Nerd Bird

Teamet

Le Team

Sauls son (2015)

Sauls sonNu så här några veckor efter att jag såg Sauls son (en titel som inte ligger bra i munnen) under Stockholm Filmdagar så vet jag inte riktigt hur jag ska gripa mig an filmen. Det finns en hel del med filmen jag beundrar, som jag imponeras över. Envisheten t ex. Att ha en vision och sen så skoningslöst följa den. Filmen är skoningslös. Av de filmer som jag såg under filmdagarna så är det nog den som i slutändan poppat upp mest i huvudet. Kanske tänker jag så eftersom jag inte visste vad jag skulle skriva om den, och funderade mer på den.

Jag får nog lov att varna för spoilers om filmen från och med nu. Så, då var det gjort.

Vad är det då för film? Ja, den handlar om en man, Saul, som letar efter sin son. Den utspelar sig under slutet av andra världskriget i ett koncentrations/förintelseläger och Saul, som är ungersk jude, jobbar där som hjälpreda, i ett s.k. Sonderkommando, åt nazisterna med att döda judar. Sauls jobb går ut på att samla ihop de nyanlända, klä av dem, fösa in dem i gaskamrarna, samla ihop deras kläder och efteråt samla ihop de döda kropparna. En av kropparna kan vara hans son.

Fasiken, nu när jag skriver det här så känner jag att jag blir lätt illamående, vilket var precis vad jag blev i inledningen av visningen. Det jag fick se i filmen var så fullkomligt vidrig att jag ett tag undrade om jag skulle kunna sitta kvar. Men det gjorde jag.

Det som är speciellt med Sauls son är att den är filmad helt ur Sauls perspektiv. Antingen får vi hans ansikte i närbild och allt annat i princip ur fokus. Eller så får man se det som Saul ser liksom över Sauls axel. Allt är klaustrofobiskt filmat och ger en instängd känsla, utan överblick. Hela tiden hör man slammer och oljud, metall mot metall, ugnar som stängs, folk som skriker. Av nån anledning minns jag även tydligt ljudet som uppstod när Saul och hans medarbetare rafsade ihop kläderna som lämnats kvar av judarna i ”omklädningsrummet”.

På Twitter efter filmen skrev jag ”Sauls son = Hell on earth”, och precis så kändes det. Det här var en helvetisk film. Jag skrev även att filmen är som om Gaspar Noé hade regisserat Roberto Benignis Livet är underbart. Då förstår ni kanske lite av känslan.

Ett avsnitt, ett riktigt helvetesavsnitt, fick mig att tänka på en sekvens från Apocalypse Now när Willard och hans män anländer till The Do Lung Bridge. Totalt kaos, explosioner, skrik. I Apocalypse Now fanns en psykedelisk skönhet. I Sauls son är det bara jobbigt och desperation i kubik.

Känslan var det. Vilken känsla gav filmen mig? Hur mycket jag än ville gilla (om det nu är rätt ord i sammanhanget) filmen så gjorde jag inte det. Jag ville bli berörd, gripen, sorgsen, nånting. Nu blev jag bara illamående. Var fanns hoppet? Nån annan som sett filmen kanske kan förklara?

Så hur mycket jag än beundrar vad filmmakarna har gjort så kan jag inte dela ut mer än en tvåa till Sauls son. Men det är en splittrad tvåa.

Uppdatering: Nu har det gått en dag efter att jag skrev min text och jag har läst några andra recensioner. Där framgår det att det hoppfulla i filmen är att Saul har kvar så pass mycket mänsklighet att han inte ger upp tanken på att hitta en rabbin som kan begrava den döde pojken. Ja, så kan man ju se det. En sorts symbolhandling. Nu gick det ju inte så bra med den begravningen i slutändan men det är väl tanken som räknas i ett sånt här fall. Men just för mig så fick jag inte tillräckligt med hopp av det faktum att Saul ville begrava pojken. Det kändes ju på ett sätt mest idiotiskt i den situation som rådde.

En annan detalj som det pekas på är att Saul ler i slutet i ladan. Han har alltså inte förlorat allt. Ja, men sen gick det ju ändå som det gick.

Många säger också att detta är en oerhört viktig film. Det kan jag väl hålla med om. Det som hänt ska aldrig glömmas eller upprepas och så vidare. Samtidigt kan jag inte tänka mig att den här typen av barbari inträffar bara för att vissa människor inte har sett en film som denna. Om det inträffar igen (vilket det förstås gjort ett flertal gånger) så är det nåt som finns inbyggt i oss människor (vilket är en hemsk tanke) oavsett.

Det som det skulle göras film om, tycker jag, är kanske inte det här slutstadiet där helvetet är ett faktum utan istället om vad som gör att vi hamnar där. Hur börjar det? Vad är det för mekanismer som spelar in? Vilka varningssignaler ska vi leta efter för att mota Olle i grind. För mig gav därför inte Sauls son nån vidare insikt eftersom det som skildrades redan var hell on earth.

Nej, nu tror jag att slutar fundera på det här. Jag blir mörkrädd. Men betyget står kvar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Sauls son har premiär nu på fredag och om ni är redo för den så se den gärna och återkom här och förklara varför den eventuellt ska ha ett högre betyg.

Andra filmspanaråsikter om filmen. Nån som såg det där hoppet som jag inte såg?

Har du inte sett den? (Carl)
Fiffis filmtajm
The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord

Vikander-vecka: The Danish Girl (2015)

The Danish GirlJa, jag vet, en vecka har bara sju dagar men nu blev det så lämpligt ordnat att The Danish Girl (där Alicia blivit Oscarsnominerad för sin insats) hade premiär i fredags. Så därför fortsätter Vikander-veckan en dag till!

Trailers är farliga saker. En bra trailer kan höja förväntningarna på en film och när det sen väl är dags att se den så är den film man får se på vita duken inte alls den film som man trodde sig se i trailern. För mig var det precis så när det gäller The Danish Girl. Nån gång i höstas dök trailern upp och det var en riktig tearjerker. Musiken, ämnet, fotot, Eddie och Alicia. Helt magiskt. Jag såg den trailern många gånger, alldeles för många. Att jag ens såg den en gång var väldigt ovanligt då jag normalt sett aldrig kollar på trailers, förutom om det gäller en film som jag är helt ointresserad av och den dyker upp innan en visning på bio. Att jag aktivt söker upp en trailer på the interwebs händer i princip aldrig. Men med The Danish Girl var det alltså annorlunda.

Jag hoppades att filmen skulle dyka upp på Stockholm Filmfestival men där uteblev den, och dessutom visade det sig att den inte skulle få premiär på bio i Sverige förrän i februari. Men det kanske var lika bra det eftersom jag då fick en chans att distansera mig ifrån och glömma bort den där trailer.

Nu har jag sett The Danish Girl på en skön visning kl 12.30 på biografen Sture. Innan filmen började hann jag dessutom ta en kaffe och ett wienerbröd (givetvis!) på 7-Elven.

Så, höll den för hajpen? Nej, tyvärr inte är jag ledsen att säga. Filmen är oerhört snygg. Scenografin, kläderna och miljöerna, 1920-talets Köpenhamn och Paris, är underbara. Alicia är underbar och Eddie är bra han med. Men jag satt ändå genom hela filmen i princip helt oberörd. Vad fasiken var det som hände här, tänkte jag? Från en supertrailer till en ganska trist film. Var det bara ett bländverk alltihop? Ja, jag tror faktiskt det.

Ja, det är en varm historia om hur konstnären Einar (Eddie Redmayne) inser att han är född i fel kropp. Han är kvinna och det finns inget han göra åt detta faktum. Hans fru Gerda (Alicia Vikander) stöttar honom men får givetvis svårt att anpassa sig till den nya situationen. Samtidigt lever Gerdas eget konstnärskap upp när hon börjar teckna Lili, dvs Einars inre kvinna.

Ja, det låter kanske som att skulle kunna bli en intressant film. Det kanske är en intressant film för den delen, men för mig var den ganska tråkig också. Otroligt snygg (för snygg) och välgjord, men den tar liksom inte ut svängarna tillräckligt. Just ämnet, könskorrigerande operationer på 1920-talet, känns som att det borde kunnat bädda för mer dramatik. Men allt är kört genom ett suddigt filter som tagit borta alla skarpa kanter.

Sen kändes den även märkligt hackig på nåt sätt, eller kanske är det upprepande jag menar. Jag vet inte om det var manus som inte var helt tajt, men jag kände inget flyt i historien. Jag kände hela tiden att jag saknade nåt. Filmen satte sig aldrig riktigt. Och sen var den plötsligt slut utan att jag tyckte att den egentligen hade lett till något.

Och höga, spetsiga alpliknande berg i Danmark?! Var fick man det ifrån? Tokstollar.

Trailern lovade så mycket men filmen kunde inte leverera mer än en intressant men ganska blek historia. Ingen kan dock gråta så snyggt som Alicia…

The Danish Girl:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Smile

Profile

Tears

Danish

Rebus

The Revenant (2015)

The RevenantUnder en lång period gillade jag verkligen Alejandro González Iñárritu. Han tillhörde en av mina absoluta favoritregissörer. Jag älskar (eller möjligen älskade?) filmer som Amores perros och Babel. Även 21 Grams funkade bra även om den kändes nedtyngd av sitt eget allvar. Sen kom Biutiful och jag kunde helt enkelt inte komma mig för att se filmen. Den kändes för misärtrist, och det säger jag alltså utan att ha sett en enda bildruta från filmen. Det kan ju visa sig att det är rena Stefan & Krister-lustspelet. Eller inte.

2014 dök Birdman upp från ingenstans och jag var återigen intresserad av vad Iñárritu skulle hitta på härnäst. Birdman gillade jag nämligen skarpt och den hamnade t.o.m. på min lista över 2014 års bästa filmer.

Iñárritu verkar för tillfället vara inne i ett kreativt stim då vi redan nu får se hans senaste film. The Revenant, som är stor favorit att ta hem Oscarn för bästa film, är en vildmarksvästern där Leonardo DiCaprio spelar en pälsjägare som blir överfallen av en arg björnhona och sen blir kvarlämnad att dö av sina pälsjägarkompisar, däribland en elak Tom Hardy. Men Leo dör inte, och han vill hämnas, och Tom får ångra att han lämnade kvar Leo där ute.

The Revenant är en spektakulär film. När jag nu så här i efterhand tänker på den känner jag nästan att jag fryser. Jag älskar att man har gått all-in när det gäller inspelningen. Det fullkomligt frustar om filmen. Den känns blöt, kall, jordig och rå. Fotot är fantastiskt, vilket inte är så konsigt då det är Emmanuel Lubezki som ligger bakom det. Lubezki har tidigare bl a fotat filmer som Sleepy Hollow, Children of Men och Gravity. Den visuella känslan från dessa filmer känner jag även igen i The Revenant. Det är kanske inte en helt trevlig känsla. Det finns nåt kallt över den. Färgerna är liksom blekta. Det känns som att det i varje ögonblick precis håller på att skymma.

En annan detalj som jag noterade med fotot var att den så omtalade björnen vid ett tillfälle andas rätt in i kameran och att det då bildades imma på linsen. Vid ett annat tillfälle tror jag det skvätter blod på linsen. Just detta grepp har ju Lubezki använt tidigare i t ex Children of Men. Jag tycker det ger en ökad närvarokänsla men jag vet andra som tycker att det mer handlar om en flashig teknik som tar uppmärksamhet från filmen i sig.

Jag vet inte var filmen är inspelad (var det inte i Sydamerika?) men de miljöer man har hittat är ruggigt snygga. Vidsträckta snölandskap, mossiga eller snöiga skogar, vattendrag, bäckar, vattenfall, strida forsar, branta klippor. Det är vackert, vackert men farligt, farligt. Ett tips är att se filmen i IMAX på Filmstaden Scandinavia där den kommer att visas. Det känns som helt rätt typ av film att se där.

The Revenant är en film fylld med död, elände, strapatser och lidande… och nånstans där ligger filmens problem för min del. Det går överstyr och blir parodi. Leo stönar och stånkar i kubik. Jag kan inte låta bli att skratta. Jag undrar vad de andra i salongen tänker när de hör mig skratta.

Vissa scener känns som tagna ur en Saturday Night Live-sketch. När Leo skär upp buken på en död häst, tar ut inälvorna för att sen klä av sig naken och ta skydd mot kylan inuti hästen så började jag återigen att skratta. Jag tror inte det var regissörens tanke med scenen.

Det lustiga är att ”sova inuti häst”-scenen kommer precis efter en av mina favoritscener från hela filmen. Jag fick rysningar och trodde jag åkte berg-och-dal-bana när Leo på hästryggen flyr från arga indianer och störtar nerför ett stup. Och det trots att jag råkat se just den sekvensen i en trailer.

Den allra bästa scenen är ändå av det mindre slaget. Efter all elände och sorg som Leo råkat ut för så finner han plötsligt nån form av nåd i form av en (till slut) vänligt sinnad indian (som bl a bjuder på bisonoxkött och naturmediciner). Vid ett tillfälle när de sitter och vilar och snöflingor singlar ner från himlen så räcker indianen ut tungan och försöker fånga flingorna, likt ett barn. Leo tittar på och efter ett tag så bildas ett litet men varmt leende på hans läppar. Det finns hopp för världen trots allt. Well, fram tills att de stöter på en grupp ondsinta fransmän vill säga…

Domnhall Gleeson. Jag vet inte vad det är riktigt men det är nåt som inte funkar för mig när det gäller den gode Domnhall. I Ex Machina funkar han perfekt eftersom han där ska vara, eller till slut visar sig vara, en tafatt och smått irriterande pojkvasker. Både i The Revenant och The Force Awakens så är han mest irriterande och framstår bara som gnällig. Varför får Domnhall vara med i ”alla” filmer nuförtiden?

När det gäller regissören själv så har jag kanske tröttnat en aning på hans gravallvar och tungrodda stil. I The Revenant förekommer (för många) drömsekvenser där Leo ser syner av sina döda indianfru. Jag hade kunnat vara utan dessa eftersom de inte gav nåt då frun bara är med i just dessa visioner. Vi vet ingenting om henne som person och då är det svårt att känna nåt speciellt. Det blir bara snygga bilder utan nån känslomässig insats.

Ändå: The Revenant är en riktigt bra film på många sätt och vis. Den och Leo kommer förmodligen att vinna varsin Oscar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Revenant har premiär idag fredag och se den alltså gärna i IMAX om ni har möjlighet.

Andra filmspanaråsikter om filmen. Kommer de återvända till biografen för en andra titt?

Rörliga bilder och tryckta ord
Movies – Noir
The Nerd Bird
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den? (Carl)
Flmr

Fantastic Four (2015)

Fant4sticEfter den första fantastiska filmen från 2005 och dess uppföljare var det då dags för en omstart. Ansvaret gavs till Josh Trank som ligger bakom den (väl?) hyllade lågbudgetsuperhjältefilmen Chronicle. Jag har alltså hört mycket gott om Chronicle men en av anledningarna till att jag inte kollat in den beror nog på att det enligt uppgift är en found footage-film. Jag har nåt sorts inre inbyggt motstånd mot just found footage. Den enda som funkar riktigt bra är Cannibal Holocaust men den kom väl innan begreppet egentligen fanns?

I omstarten av Fantastic Four berättas hela ursprungshistorien igen. Vi får träffa våra blivande hjältar som barn och sedan ungdomar eller kanske snarare unga vuxna. I fokus från början är kompisarna Reed Richards (Miles Teller) och Ben Grimm (Jamie Bell). Reed är en barnuppfinnare som ignoreras av sina lärare trots att han gör fantastiska vetenskapliga upptäckter. Ben Grimm bidrar inte med så mycket utan hänger mest med för att han inte har nåt annat för sig.

Några år senare går det fortfarande trögt för Reed. Men på en vetenskapsmässa visar professor Franklin Storm (Reg E. Cathey) och hans adopterade dotter Sue (Kate Mara) intresse. Reed blir anlitad att jobba för Franklin tillsammans med Sue, Franklins upproriska son Johnny (Michael B. Jordan) och en viss Victor Von Doom (Toby Kebbell). De ska tillsammans färdigställa en portal som ska kunna transportera inte bara föremål utan även människor till en annan dimension.

När väl kidzen fått portalen att fungera får de dock inte testa den själva. Nej, nu ska de vuxna, i form av NASA-personal, ta över. Reed & Co blir givetvis kinkiga och en natt testar de portalen i hemlighet. Inkallad som hjälpreda är även Reeds gamla kompis Ben. Experimentet lyckas och de färdas till den andra dimensionen. Men saker och ting går givetvis fel och det slutar med att Victor blir fast, kvar på Planet Zero som platsen kallas. De andra klarar sig helskinnade tillbaka men märker snart att de fått nya förmågor. Förmågor som militären vill utnyttja…

Känslan i filmens inledning är en sorts blandning av JJ Abrams och Steven Spielberg. Tänk Super 8 fast lite sämre. Det är barn och ungdomar i fokus och de är i konflikt med vuxenvärlden. Fast just den där konflikten kändes mest konstig inledningsvis. Det är uppenbart att Reed är superduktig och lyckas med sina experiment att teleportera föremål. Att en lärare bara avfärdar detta kändes bisarrt.

Jag tyckte det var intressant att det återigen handlar om teknik och vetenskap, precis som i t ex The Martian och Tomorrowland. Det känns som en ganska klar trend. Vetenskap är nåt coolt och det gillar jag.

Så länge filmen utspelar sig i vår vanliga värld och inte i den urtrista andra dimensionen så är den nästan ok. Det finns brister. T ex så får vi aldrig se hur våra hjältar lär sig hantera sina nya krafter. Nej, istället får vi en text som säger ”One year later” och så har vi missat det intressanta. Märkligt upplägg.

Men som jag sa så funkar det hyfsat så länge vi håller oss på Jorden. När vi återigen drar till Planet Zero och då träffar på Doctor Doom så blir det obegripligt trist. Det är förvirrad greenscreen-action helt utan stakes. Nej, Victor von Doom var varken bra när han var en gnällig emo-hacker eller när han blev elak doktor.

I slutet av filmen får vi en otroligt krystad dialog mellan våra fyra hjältar då de ska resonera sig fram till vad de ska kalla sig. Det blir bara fånigt eftersom vi som tittare redan vet svaret. Om det fanns nån ko(s)misk poäng här så gick den mig helt förbi.

Trots min kritik så kan jag ändå inte låta bli att gilla filmen en del, så jag är lite snäll med mitt betyg. Det spelade nog även in att jag hade väldigt lågt ställda förväntningar då filmen ju fått mördande kritik. T.o.m. regissören själv sågade ju filmen, eller filmbolagets version av filmen, på Twitter

”A year ago I had a fantastic version of this. And it would’ve received great reviews. You’ll probably never see it. That’s reality though.”

”Men jag är inte bitter…”

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. The Wire är världens bästa tv-serie och därför var det extra roligt att se två skådisar därifrån: Michael B. Jordan förstås, men även Reg E. Cathey. Just Cathey har en härligt djup och fin basröst och i The Wire låter han med jämna mellanrum höra ett klassiskt ”shiiiiiit”. DS.

Tjuvheder (2015)

TjuvhederTjuvheder är en av alla de där svenska må-bra-filmerna som kom förra året. Närå, skojade bara. Tjuvheder är en ganska så skitig realismrulle om Minna (Malin Levanon), en knarkartjej som efter att ha varit sen med hyran för femtielfte gången blir av med sin lägenhet. För att få ihop pengar försöker hon blåsa en av sina langare. Det skiter sig, och dessutom blåste hon på köpet en annan snubbe. Fel snubbe. Christer Korsbäck.

Nu handlar det för Minna om att överleva. Hon har inget och ingen. Hon träffar sedan Katja (Lo Kauppi) som motvilligt låter Minna bo i hennes husvagn på en camping. På campingen träffar hon andra personer på samhällets botten, kanske inte den absoluta botten, men absolut inte toppen i alla fall.

På campingen finns en sorts gemenskap och saker och ting kanske kan ljusna. Fast med en man som Christer Korsbäck efter sig vet man att det nog ser mörkt ut.

Det var nåt med titeln Tjuvheder (den engelska, Drifters, är bättre) och filmens ämne som gjorde att jag valde bort den nere i Malmö där den visades under filmdagarna. Kanske var det att de flesta skådisarna skulle vara amatörer. Kanske var det att jag inte kände för misär där nere i den härliga filmbubblan som Malmö brukar vara.

Jag såg i alla fall inte filmen då men det har jag gjort nu. Ja, eller det var faktiskt i början av november. Några av filmspanarna skulle sammanstråla i Stockholm och bl a skulle mannen myten legenden Filmitch-Johan komma. Innan det mötet hann dock jag och Fiffi med att gå på bio och se Tjuvheder.

Tjuvheder var inte så jobbig att se som jag hade trott. Visst, det handlar om drogberoende och hemlöshet men det finns en flytande närvaro i filmen som gör att den aldrig blir jobbig att se på. Det förekommer även en sorts svart humor. Åtminstone tyckte jag det. Tjuvheder påminner en hel del om den danska filmen Pusher. Där får Kim Bodnia uppleva en ren helvetesdag där allt går fel som kan gå fel. I Tjuvheder finns samma sorts desperata och nerviga kamp för att överleva, eller snarare klara sig för stunden. Men det är alltså inte bara nattsvart. Av nån anledning fann jag det t ex roligt att Minna aldrig lyckades få sin tändare att fungera. Inte ens den jävla tändaren kan fungera! Det var liksom bara ytterligare nåt som gick fel som om det inte räckte med att vara hemlös och ha Christer Korsbäck efter sig.

Ja, Christer Korsbäck var det. Han spelas av amatören Jan Mattsson och är tillsammans med Levanon filmens stjärna. Jag blev rädd på riktigt av Christer.

Jag tror det här var den nionde svenska film från 2015 som jag har sett hittills (det blir några fler om man räknar Johan Falk-filmerna) och det är helt klart en av de bättre. Min lilla syster och Miraklet i Viskan håller jag dock som bättre.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Fiffi har förstås redan skrivit om Tjuvheder och här hittar ni hennes text, och nu har även Rörliga bilder och tryckta ord skrivit om filmen.

Och här har ni Christer. Tack för kaffet!

Och här har ni Christer Korsbäck. Tack för kaffet!