Fantastic Four (2015)

Fant4sticEfter den första fantastiska filmen från 2005 och dess uppföljare var det då dags för en omstart. Ansvaret gavs till Josh Trank som ligger bakom den (väl?) hyllade lågbudgetsuperhjältefilmen Chronicle. Jag har alltså hört mycket gott om Chronicle men en av anledningarna till att jag inte kollat in den beror nog på att det enligt uppgift är en found footage-film. Jag har nåt sorts inre inbyggt motstånd mot just found footage. Den enda som funkar riktigt bra är Cannibal Holocaust men den kom väl innan begreppet egentligen fanns?

I omstarten av Fantastic Four berättas hela ursprungshistorien igen. Vi får träffa våra blivande hjältar som barn och sedan ungdomar eller kanske snarare unga vuxna. I fokus från början är kompisarna Reed Richards (Miles Teller) och Ben Grimm (Jamie Bell). Reed är en barnuppfinnare som ignoreras av sina lärare trots att han gör fantastiska vetenskapliga upptäckter. Ben Grimm bidrar inte med så mycket utan hänger mest med för att han inte har nåt annat för sig.

Några år senare går det fortfarande trögt för Reed. Men på en vetenskapsmässa visar professor Franklin Storm (Reg E. Cathey) och hans adopterade dotter Sue (Kate Mara) intresse. Reed blir anlitad att jobba för Franklin tillsammans med Sue, Franklins upproriska son Johnny (Michael B. Jordan) och en viss Victor Von Doom (Toby Kebbell). De ska tillsammans färdigställa en portal som ska kunna transportera inte bara föremål utan även människor till en annan dimension.

När väl kidzen fått portalen att fungera får de dock inte testa den själva. Nej, nu ska de vuxna, i form av NASA-personal, ta över. Reed & Co blir givetvis kinkiga och en natt testar de portalen i hemlighet. Inkallad som hjälpreda är även Reeds gamla kompis Ben. Experimentet lyckas och de färdas till den andra dimensionen. Men saker och ting går givetvis fel och det slutar med att Victor blir fast, kvar på Planet Zero som platsen kallas. De andra klarar sig helskinnade tillbaka men märker snart att de fått nya förmågor. Förmågor som militären vill utnyttja…

Känslan i filmens inledning är en sorts blandning av JJ Abrams och Steven Spielberg. Tänk Super 8 fast lite sämre. Det är barn och ungdomar i fokus och de är i konflikt med vuxenvärlden. Fast just den där konflikten kändes mest konstig inledningsvis. Det är uppenbart att Reed är superduktig och lyckas med sina experiment att teleportera föremål. Att en lärare bara avfärdar detta kändes bisarrt.

Jag tyckte det var intressant att det återigen handlar om teknik och vetenskap, precis som i t ex The Martian och Tomorrowland. Det känns som en ganska klar trend. Vetenskap är nåt coolt och det gillar jag.

Så länge filmen utspelar sig i vår vanliga värld och inte i den urtrista andra dimensionen så är den nästan ok. Det finns brister. T ex så får vi aldrig se hur våra hjältar lär sig hantera sina nya krafter. Nej, istället får vi en text som säger ”One year later” och så har vi missat det intressanta. Märkligt upplägg.

Men som jag sa så funkar det hyfsat så länge vi håller oss på Jorden. När vi återigen drar till Planet Zero och då träffar på Doctor Doom så blir det obegripligt trist. Det är förvirrad greenscreen-action helt utan stakes. Nej, Victor von Doom var varken bra när han var en gnällig emo-hacker eller när han blev elak doktor.

I slutet av filmen får vi en otroligt krystad dialog mellan våra fyra hjältar då de ska resonera sig fram till vad de ska kalla sig. Det blir bara fånigt eftersom vi som tittare redan vet svaret. Om det fanns nån ko(s)misk poäng här så gick den mig helt förbi.

Trots min kritik så kan jag ändå inte låta bli att gilla filmen en del, så jag är lite snäll med mitt betyg. Det spelade nog även in att jag hade väldigt lågt ställda förväntningar då filmen ju fått mördande kritik. T.o.m. regissören själv sågade ju filmen, eller filmbolagets version av filmen, på Twitter

”A year ago I had a fantastic version of this. And it would’ve received great reviews. You’ll probably never see it. That’s reality though.”

”Men jag är inte bitter…”

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. The Wire är världens bästa tv-serie och därför var det extra roligt att se två skådisar därifrån: Michael B. Jordan förstås, men även Reg E. Cathey. Just Cathey har en härligt djup och fin basröst och i The Wire låter han med jämna mellanrum höra ett klassiskt ”shiiiiiit”. DS.

%d bloggare gillar detta: