Allt om min mamma (1999)

Jag undrar om inte Almodóvars senare filmer passar mig bättre. När han lugnat ner sig lite och inte är fullt så crazy. Sista Almodóvar-filmen ut för den här gången är Allt om min mamma och min text om den skrevs i januari 2006. 

Jaha, då har alltså äntligen min Almodóvar-retro nått vägs ände (puh!). Den sista filmen blev den Oscarsbelönade Allt om min mamma, som handlar om en mamma vars son dör, i början av filmen (ingen större spoiler alltså). Mamman, spelad av Cecilia Roth, beger sig då från Madrid till Barcelona för att söka upp sonens pappa som hon inte träffat sen hon drog till Madrid efter att pappan skaffade ett par bröst och blev transvestiten Lola. Under tiden i Barcelona träffar hon en godhjärtad ung nunna (Penélope Cruz), en berömd skådespelerska och pappans förra ”rumskompis” Agrado (också ha/on med nya bröst). Lola själv verkar ha flytt fältet.

Ja, att det är en grupp färgstarka människor vi får träffa kan man lugnt säga. Det är också en film som drivs framåt av sina karaktärer och inte av en en smart uttänkt handling. Precis som det brukar vara i Almodóvars filmer med andra ord. De Almodóvar-filmer som jag har sett den senaste tiden har dock gjort mig mäkta besviken. Den här gången tyckte jag dock det hela började lovande. Historien om mamman är gripande och bra, och Almodóvar är mer fokuserad än normalt. Cecilia Roth spelar sin roll utmärkt. Fotot och musiken är njutningsfulla.

Nånstans på vägen så tycker jag dock att Pedro tappar sitt fokus. Det blir för många personer inblandade och jag tycker att mammans historia liksom tappas bort i den snackiga dialogen och allt det färgstarka. Sen har jag bitvis ganska svårt för Pedros humor. Ibland är det bra men ibland blir det bara fånigt, tycker jag. En positiv ljusglimt är en av Pedros favoritskådisar, Marisa Paredes, som spelar en ganska excentrisk skådespelerska. När det gäller Cruz så gör hon sin naiv nunna helt ok men jag tyckte inte hennes rollfigur var så intressant. Och det här var problemet med filmen i mina ögon: det var för många karaktärer, vilket gjorde att i alla fall jag tappade den röda tråden.

Efter att ha sett några av Pedros filmer så är det en del teman som ständigt återkommer. I Allt om min mamma handlade det bl a om frågan om transplantationer av organ från hjärndöda människor och hur man ska hantera det. Detta har vi sett i t ex Tala med henne och Min hemlighets blomma. Det var faktiskt så att det finns i princip identiska scener i Allt om min mamma och Min hemlighets blomma, där två läkare i ett rollspel får möta en anhörig till en patient som ligger i koma. Lite udda och märkliga scener faktiskt. Som sammanfattning kan jag säga att jag gillade början av Allt om min mamma men att det sen återgick till Almodóvars vanliga snackiga och spretiga stil som jag har svårt för. Betyget blir en svag trea.