Hit Man (1972)

Inför min årsbästalista för 1972 så kollade jag igenom en hel del osedda filmer. Med tanke på tidsperioden så är det inte så konstigt att det blev en del blaxploitation-rullar. Tre av dem kvalade in på topp-10: Trouble Man, Super Fly och Across 110th Street, om man nu får genrebestämma den sista som en blaxploitation-film.

En film som inte tog sig in på listan var Hit Man. Det började dock lovande. För det första så visste jag att Pam Grier skulle vara med. För det andra så inleddes den lockande med härliga förtexter och skönt funksväng från soundtracket. Efter det så gick det mesta dock utför. Inte alls till några usla djup men speciellt bra blev det aldrig.

Tyvärr visade det sig att Grier inte var med värst mycket alls. Visst, när hon väl är med så får vi se… ehe… en hel del av henne, men hon har en relativt liten biroll. I huvudrollen ser vi istället Bernie Casey som hitmannen Tyrone som återvänder hem till södra Kalifornien för sin brors begravning – och för att ta reda på vad som egentligen hände med brorsan.

Vad jag inte visste men fick reda på när jag nu läser på om Hit Man var att det var en ny version av Michael Caine-rullen Get Carter från 1971. Bägge filmerna bygger nämligen på crime-romanen Jack’s Return Home (1970). I Get Carter är det grådaskiga brittiska miljöer som Caine befinner sig i. Byt ut det mot bordeller i södra Kalifornien och du får en helt annan känsla.

Hit Man är en spretig film. Det bjuds på bröst (givetvis), bra musik (som sagt), buskishumor när Tyrone blir full tillsammans med en gammal kollega till brorsan, en foot chase som inte matchar den i Point Break, skitskumma scener när Tyrone spelar squash, fast utan racket, med en vit höjdare.

Vad som jag tyckte var väldigt onödigt var att man hade filmat en, som jag uppfattade det, autentisk dog fight mellan två kamphundar. Hade de inte kunnat spela på hundar som springer istället? Fast jag antar att i den miljö, den afroamerikanska undre världen, som skildrades i filmen så var det det som gällde.

Jag gillar de senare filmerna (Coffy och Foxy Brown) med Pam Grier betydligt mer, där hon utnyttjar sina tillgångar för att sätta dit onda män. Vad händer här? Jo, det slutar med att hon blir uppäten av en tiger. Nej, jag gillade inte några av djurinslagen i filmen.

Jag avslutar dock med nåt positivt. Det förekommer en mängd coola namn på rollfigurer i filmen. Några exempel: Antoinette, Yolanda, Theotis, Tyrone, Cordell, Rochelle, Irvelle, Sherwood och slutligen Gozelda.