Dave Chappelle’s Block Party

Om man gillar svart musik, i synnerhet östkust-hiphop, så är det här förmodligen en trevlig film. Det tyckte i alla fall jag — att det var en trevlig film alltså. Mest gillade jag nog Talib Kweli, han har ett fantastiskt flyt. Mos Def är också bra. Jag minns att jag tittade på Chappelle’s Show när det visades på MTV, och jag gillade den låga sofistikerade humorn. Chappelle har ett mysigt sätt. Med sin gnälliga röst droppar han skämt om rasskillnader och droger på ett ganska annorlunda sätt, biatch. Konsertscener blandas med snack med artister och lite andra upptåg av Chappelle. Ja, det är mysigt, helt enkelt. Erykah Badu dyker upp med jätteafroperuk (som hon tar av) i Back In The Day. Fugees comebackar med Killing Me Softly. Husband är The Roots, som jag såg live för evigheter sen på numera avsomnade klubben Gino i Stockholm. (The Roots i ett skönt jam som samtidigt är en satirisk hiphop-video.)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Brokeback Mountain

Titel: Brokeback Mountain
Regi: Ang Lee
År: 2005

En ganska lång film som inte kändes så lång. Det händer dock inte så där rackarns mycket. Det är inte så dramatiskt utan mer ett utdraget lidande, i alla fall ur Ennis (Heath Ledger) synvinkel. Samtidigt är det mysigt med vackra miljöer och avslappnande musik. Skådespeleriet är en ren njutning. Ledger har gått in i sin roll med hull och hår. Han spelar den tyste Ennis perfekt. Ennis är en inåtbunden person medan Jake Gyllenhaals Jack är mer utåtriktad, vilket tydligt visar sig i filmens öppningsscen när de båda möts utanför ”fårkontoret”. Ibland låter Ledgers röst lite som Billy Bob Thornton i Sling Blade (I reckon, mmm hmm). I slutändan rinner historien lite ut i sanden, men det kanske är passande eftersom det liksom gör det för Ennis och Jack också.

 

3+/5

Spoiler

Var det tänkt att man inte skulle veta hur Jack egentligen dog? Var det en olycka eller blev han faktiskt lynchad till döds vilket ju Ennis hela tiden var rädd för (bl a med tanke på sin barndomsupplevelse)

Spoiler slut

Nattens väktare

Titel: Nattens väktare (Ночной дозор, Night Watch)
Regi: Timur Bekmambetov
År: 2004
För några dagar sen utlovade jag i en kommentar till mitt inlägg om Återkomsten en recension av ryska vampyractionrullen Nattens väktare. Och den kommer här!

I världen finns ett antal personer som kallas De Andra som när de upptäcker sina krafter måste välja mellan ljus och mörker. I många generationer pågår det ett blodigt krig mellan De Ljusa och De Mörka. För att undvika fullständig slakt blir det vapenvila som bl a innebär att nya personer som föds och tillhör De Andra inte får påverkas av varken den ljusa eller mörka sidan utan måste välja sida själv.

Efter denna lilla inledning med bakgrunden hoppar handlingen framåt till dagens Moskva där vi får följa Anton, en s.k. nattväktare som åker runt i nattens Moskva för att spana efter t ex mörka vampyrer som bryter vapenvilan. Det här är maffig, episk äventyrsfantasy som samtidigt är smutsig, svettig actionthriller. Foto och klippning är hetsigt snyggt; liksom både skitigt och vackert om ni fattar. Det är en salig blandning av X-Men och datorspelsfilm. Det som är kul är att de övernaturliga liksom är en del av samhället. Personerna med övernaturliga krafter är egentligen inga speciella människor med superhjältedräkt, utan de åker tunnelbana som oss andra. Dessutom är det inte självklart om det är De Ljusa eller De Mörka som är goda. Är någon egentligen genomgod?

Även om filmen visuellt är strålande, så är historien lite för spretig och snabbt berättad för att funka fullt ut. Vissa saker stressas igenom och det känns som om filmskaparna ville lite för mycket. Ett fenomen som också drabbade Storm-regissörerna en aning. Vissa scener är underbara, bl a sekvensen där vi får följa en liten skruvs färd från ett flygplan ner i tekoppen hos en kvinna i en lägenhet. En sekvens som gav en riktig wow-känsla. Men filmen känns lite väl ytlig. Det är lite för hetsigt, för mycket på en gång, filmen sätter sig aldrig riktigt. Det är ändå trevlig underhålllning med en lite annorlunda känsla mest hela tiden och dessutom är det alltid kul att se en film som utspelas där man själv har varit. Jag gillar även slutet, där det plötsligt blev lite allvar, på det känslomässiga planet, för Anton. Betyget blir en stark trea och jag kommer att försöka se de två uppföljarna Dagens väktare och Skymningens väktare.

3+/5

PS. Jag kan väl säga att jag fortfarande inte har sett uppföljaren Dagens väktare och angående Skymningens väktare så verkar det råda oklarhet om den någonsin kommer att göras. Det märkliga är att den finns listad på Lovefilm.se trots att den inte har haft premiär, i alla fall inte enligt IMDb.

Splice


Titel: Splice
Regi: Vincenzo Natali
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Jamen kan du sluta lägga på huvudet på sned already! Det funkar möjligen en gång men sjuttonde gången så vill jag bara gå och lägga mig. Jag talar om den genframställda monstervarelsen Dren (Delphine Chanéac) som forskarparet Adrian Brody och Sarah Polley odlar fram i genetikskräckisen Splice. Vad jag är trött på är de där filmmonstrena som lägger huvudet på sned för att visa att de är lite lurigt intelligenta och hyperelaka. I Splice förekommer det… ofta, hyperofta.

Det här var den sämsta film jag har sett på väldigt länge. Själva grundhistorien kan ha en poäng men jag sitter och skrattar och skakar på huvudet åt scenerna jag får se i filmen. Det är skräp, det värsta skräp jag har sett så snyggt fotat. Hur har filmmakarna tänkt här? Sarah Polley har lyckats intala sig själv att hon tror på filmen. Det har dock inte Adrian Brody som känns som en skedstork som flugit fullständigt vilse. Varken Brodys hjärta eller hjärna är med i matchen. De båda, Brodys hjärta och hjärna, sitter förmodligen och skålar i whiskey på en bar i New York. De är i alla fall inte med i filmen.

Brody och hans brorsa i filmen? Kan någon tala om vilken frisör de använt. Jag ska skriva upp den i listan över frisörer att absolut inte besöka. Sen undrar jag även vem som kommit på den strålande idén att låta Brody ha en ny t-shirt med något nytt flashigt motiv i varje scen.

Jag skrev att det fanns en poäng i historien. Och det finns det. Det ställs en del frågor, om man vad som man ska betrakta som en levande tänkande varelse. Men detta tappas bort. Vad är dåligt? Det är förutsägbart. Dramascenerna är så dåliga att man får lust att själv söka in på scenskolan. Skräckscenerna är så dåliga att man sitter och längtar efter en skämskudde. Och då har vi inte ens nämnt sexscenerna.

1/5

PS. Är det bara jag som har tänkt på att Sarah Polley är djävulusiskt lik Julianne Moore?

Uppdatering: Var ju tvungen att lägga in bilder på Sarah och Julianne också. Men det som slog mig mest när jag såg Splice var att de två var lika i sina uttryck som skådisar, och speciellt när Sarah blev hysterisk på ett sätt som var snarlikt Juliannes känslosamma utbrott.

Återkomsten


Titel: Återkomsten (Возвращение, The Return)
Regi: Andrej Zvjagintsev
År: 2003
IMDb
| Filmtipset

När filmitch i en kommentar till min recension av Brända av solen efterfrågade tips på ryska filmer så kom jag osökt att tänka på det ryska mästerverket Återkomsten. Därför kommer här en recension av Andrej Zvjagintsevs debutfilm!

En pappa återvänder till sin familj efter 12 års frånvaro. Han tar med sig sina två söner på vad som är tänkt att bli några dagars fisketur. Varken sönerna eller vi som betraktare vet var pappan har varit under dessa 12 år. Vi vet inte heller varför pappan måste till en viss ö eller vad han ska göra där. Det hela utvecklar sig till en psykologisk maktkamp mellan de tre skulle man kunna säga.

Det är inte ofta man stöter på filmer som inte ser ut som andra och som man samtidigt gillar skarpt. Stämningen i den här filmen fångade mig från början. Det var något med ämnet, fotot och musiken som fick mig att bara sitta och njuta. De två skådisarna som spelar bröderna gör det ruggigt bra. Speciellt lillbrorsan förstås eftersom det är han som är lite av navet i filmen. Han är den som har starkast vilja och därför också har svårast att anpassa sig till den nya situationen med pappan som dyker upp. Den äldre brodern är mer anpassningsbar, mer villig att rätta sig efter pappan (eller kompisar, genom att hoppa från höga hopptorn). Lillbrorsan vill säkert än mer att pappan ska tycka om honom också men inte genom att han ska förnedra sig.


Ett exempel på utmärkt skådespel/regi och perfekt fångade känslor är t ex scenerna i början vid middagsbordet då pappan delar ut mat och vin till sina söner. Storebror tittar på sin ”nya” pappa med en blick som är en blandning av beundran och rädsla, medan lillebror trotsigt liksom utmanar pappan. Allt perfekt fångat på några ögonblick. Ett annat exempel är när pappan och pojkarna är på väg till ön med den lilla båten. Plötsligt trivs lillbrorsan, de är på väg mot något spännande och han kan kanske to.m. börja gilla sin pappa, och han spricker upp i leende.

När det gäller stämningen i filmen så påminde den mig ibland om äventyrliga upptäcktsfärder som man kunde göra som liten (well, fortfarande). Just att klättra upp i höga torn, eller hoppa från hopptorn, är det något kittlande med. Även scenen då lillbrorsan spanar med kikaren har en skön känsla av upptäcktsfärd. Visst blir allt lite mer spännande genom en kikare? Sen vilar en annan känsla av melankoli över filmen, mycket pga det utomjordiska fotot (gjord av en debutant precis som regissören, otroligt men sant). Hur som helst så gillar jag alltid melankoli i filmer. Till detta bidrar också regnet och det vidsträckta vattnet som spelar en stor roll i filmen. Jag gillade även musiken som även den bidrog till och passade perfekt med stämningen i filmen.

Fotot var det, ja. Varje bild är ett litet konstverk och uttänkt in i minsta detalj (kändes det som i alla fall). Det var bara att sitta och njuta. Det är många (kanske för många faktiskt) sugande vackra svepande Tarkovskij-tagningar. Ibland annorlunda bildlösningar som var originella och gjorde att filmen inte kändes som andra filmer. Serien med svartvita foton som visas i slutet var sen den perfekta avslutningen. Inte eftertexter direkt utan nu kunde man istället smälta filmen samtidigt som man tittade på fotona och mindes scener ur filmen. Och framför allt, man kunde göra det utan att störas av den stressrusning mot utgången som brukar inträffa så fort eftertexter börjar rulla på bio.

Förutom det jag skrivit ovan är filmen även spännande nästan hela tiden, dels pga av det täta psykologiska dramat och dels eftersom handlingen är gåtfull, bara små ledtrådar ges till vad som ligger bakom allting. Det finns mer att skriva om egentligen men nu tar jag och slutar med att säga att betyget bara kan bli en klockren femma.

5/5

Spoiler
Är det bara jag eller hade pappan försvunnit från det svartvita fotot pojkarna hade och som de tittade på igen i bilen i slutet (efter att pappan hade försvunnit ner i sjön i båten). Sen en annan grej jag tänkte på: När de fastnade med bilen i leran så lärde ju pappan ut hur man gör för att komma loss med hjälp av grenar under hjulen. Hur gjorde pojkarna sen för att släppa pappans kropp genom skogen till båten? Just det.

Sen måste jag säga att det var skönt att storebrorsan inte anklagade (well, inte öppet i alla fall) sin bror för pappans död utan i stället blev mer ansvarsfull och liksom tog hand om sin bror (t.o.m. bokstavligt visat när han hjälper honom ur båten på slutet).

En sak jag undrar är om manusförfattare och regissör vet vad pappan har gjort under de 12 åren och vad som finns i den där lådan han gräver upp? Är det något byte efter ett rån? Har pappan suttit i fängelse och nu återvänder han för att hämta det? Har han varit ute i krig, pilot har ju mamman sagt? Jag tyckte den där lådan såg lite militärisk ut.
Spoiler slut

Brända av solen

Titel: Brända av solen (Утомлённые солнцем)
Regi: Nikita Michalkov
År: 1994

Det kändes verkligen att det här var en RYSK film av klassiskt snitt. Den utspelas 1936 ute på ryska landsbygden på en datja där den gamla revolutionärsgeneral Kotov (Nikita Michalkov) lever ett skönt liv med en vacker fru (Ingeborga Dapkunajte) och en underbar liten dotter. Dottern spelas för övrigt av regissörens egna dotter vilket nog förklarar deras naturliga samspel. Jag måste säga att miljön filmen utspelas i är underbar. Just sommarhuset, skogen, floden, de gröna fälten gör sig väldigt bra på film. Till deras avslappnade tillvaro kommer Dimitri (Oleg Mensjikov), en gammal bekant till fruns adliga familj. Något skumt pågår, har besökaren en dold agenda, varför har han varit borta i 10 år, vad är hans förhållande till generalens fru?

Hmm, jag gillade inte riktigt inledningen. Det förekommer en lite jobbig slavisk humor (främst i början). Det är en för mig lite jobbig stil. Det är kaotiskt, högljutt, mycket prat och tjabbel hit och dit. Fruns sida av familjen består av ganska jobbiga men ändå någonstans charmiga typer.

Historien kommer liksom i andra hand i början. Men — allt eftersom så blir filmen bättre och bättre. Och redan från början finns det någonting under ytan: hemligheter. Mot slutet kommer det mesta upp och filmen tar en vändning mot det riktigt dramatiska. Jag noterade att en på Filmtipset som klagade på att det förekom science fiction. Say what? Det handlar snarare om surrealistisk symbolik. Det är bara ett annat sätt att berätta med bilder. Och regissören Michalkov (som ju alltså även spelar rollen som Kotov) gillar att berätta med hjälp av symbolik och riktigt snygga bildlösningar.

Filmen är drygt två timmar men känns aldrig lång. Efter ett tag kommer man in i den mustiga berättelsen, men riktigt bra blir den inte förrän mot slutet, och därför räcker dock inte till en fyra.

3+/5

Satoshi Kon: Paranoia Agent

Titel: Paranoia Agent (Môsô dairinin)

Regi: Satoshi Kon
År: 2004

För några år sen började jag kolla på anime. Då ville jag helst kolla på filmer (eller snarare: jag kollade bara på filmer). Efter att ha sett alla filmer av Satoshi Kon (och gillat dem) så upptäckte jag att han hade gjort en tv-serie vid namn Paranoia Agent, vilket ledde till ett dvd-inköp. Det är en serie på 13 avsnitt om ett antal personer i Tokyo som alla på ett eller annat sätt kommer i kontakt med ”den lille sluggern” som är en pojke på rullgrillor som attackerar folk med sitt basebollträ. Av någon anledning så är personerna han anfaller i någon form av knipa varför attackerna för dem nästan blir en form av lättnad. Vad är det som händer, har personerna något gemensamt? Två poliser startar en utredning.

Som vanligt med Kon så handlar det om dröm/fantasi vs. verklighet. Av de 13 avsnitten så är det en hel del som sticker ut och kan ses som helt fristående även om vissa saker länkar ihop med huvudhistorien. Det bästa avsnittet är ett helt bisarrt avsnitt om tre personer som träffas IRL efter att träffats på ett självmordsforum på nätet. Nu ska de tre tillsammans ta sina egna liv. Det är bara det att de två vuxna i skaran upptäcker att den tredje personen är en liten flicka. Hur ska de göra nu? De kan väl inte ta med henne?

Jag gillade Paranoia Agent. En del avsnitt var superbra medan andra gick lite på tomgång. Sen var det vissa avsnitt där animeringarna höll lite sämre kvalitet.

Därmed var Satoshi Kon-veckan över. Leve Satoshi Kon! Alla som gillar Kons filmer håller alla tummar som finns för att hans sista film The Dream Machine blir bra och att den visas på bio i Sverige.

Satoshi Kon: Tokyo Godfathers

Tokyo Godfathers är en dramakomedi om tre hemlösa i Tokyo som hittar en övergiven bebis (bäbis, baby?). Filmen utvecklas till en road-movie genom Tokyo där de tre gnabbas inbördes samtidigt som de försöker söka upp barnets föräldrar. Tokyo Godfathers är ganska olik Satoshi Kons övriga filmer: Perfect Blue, Millennium Actress och Paprika som i mångt och mycket handlar om dröm och verklighet och hur de förhåller sig till varandra. Man kan nästan säga att Kon gör David Lynch-anime. Åtminstone Perfect Blue har en Lynch-stämning över sig. Tokyo Godfathers däremot är en mer rörande och realistisk film. Samtidigt har den mycket humor. Hur Kon får till sina karaktärer i filmen är imponerande. Alla har sin egen stil.

Att jag såg filmen på Cinemateket i Filmhuset och att Satoshi Kon själv var på besök kan väl i viss mån bidra till att filmen får ett ganska högt betyg. Dels fick man lite mer inblick i hur han hade tänkt och dels blir det helt enkelt en bättre stämning och roligare visning än om man ser den hemma. En sak Kon sa var att det som är äkta inte alltid är sant. Ibland är en lögn eller en överdrift det bästa sättet att få fram en sanning. Och det stämde in på Tokyo Godfathers som är överdriven och vissa saker som händer känns osannolika, men med det som Kon hade sagt i bakhuvudet så gick poängen fram.

Och vad var poängen? Mja, haha, det kan jag inte direkt sätta fingret på så här ett tag efteråt. Men man kan väl säga att de tre karaktärerna alla har sina problem och orsaker till att de är hemlösa, i viss mån är det självvalt. Och att inte ta itu med sina problem, utan istället fly, det kan hålla ett tag men inte i längden. Om man bara visar vilja så går det att försonas. I Tokyo Godfathers så träffar alla tre karaktärer olika personer från sina tidigare liv på ett slumpartat, kanske osannolikt, sätt. Men, som sagt, så var det en av idéerna med filmen enligt Kon. En annan var att blanda humor och tragedi. Allt som allt en bra och rörande anime-rulle. En julfilm såg jag att någon kallade den, och, ja, det stämmer ganska bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Satoshi Kon på besök i Stockholm

För några år sen visade Cinemateket i Stockholm Satoshi Kons Tokyo Godfathers. Vi som var där fick inte bara se filmen utan hade också nöjet att träffa regissören själv. Innan visningen höll nämligen Kon ett föredrag där han berättade om hur det går till när en av hans anime-filmer kommer till, om arbetet från idé till färdig film. Efter föredraget fick dessutom publiken chansen att ställa frågor.

Kon sa att japaner alltid börjar ett föredrag med att be om ursäkt och säga något stil med: ”Jag ber så hemskt mycket om ursäkt men jag ska prata lite om något jag inte vet någonting om överhuvudtaget”.

Enligt Kon var detta för att japaner är gruppmänniskor och inte gillar att sticka ut och hävda sig själva. Amerikaner däremot berättar gärna ett skämt som icebreaker för att få till en gruppkänsla genom skratt. Detta för att amerikaner i grunden är individualister. Svenskar är väl någonstans mittemellan men betydligt mer åt det japanska hållet, se bara på Ruben Östlunds De ofrivilliga (som jag för övrigt fortfarande inte har sett).

Kon pratade en del om sin kommande film. Bl a nämnde han att den inte kommer ha med några människor med. Lite research visade att den helt kommer att handla om robotar och filmen är alltså The Dream Machine (Yumemiru kikai). Eftersom Kon dog innan filmen var helt klar så är det upp till andra att färdigställa den. Jag hoppas verkligen att man lyckas att få till en film som lever upp till Kons vision samt att den kommer att visas på bio i Sverige.

Som slutkläm skulle Kon nämna sina tre favoritfilmer. De visade sig vara: De sju samurajerna, Garp och hans värld och Mitt liv som hund. Det sista valet kändes lite som ett publikfrieri eftersom han var i just Sverige men han påstod att han var allvarlig.

Imorgon kommer recensionen av Tokyo Godfathers.

Satoshi Kon: Millennium Actress

Efter Perfect Blue (4-/5) och Paprika (3+/5) var det nu dags för Satoshi Kons andra långfilm: Millennium Actress handlar om en gammal skådespelerska som berättar sitt livs historia för en journalist. Som vanligt när det gäller Kon så är allt inte helt enkelt. Historien som spelas upp för oss blandar nämligen verkliga händelser med scener ur aktrisens filmer. Verklighet och film flyter samman, en scen flyter in i en annan scen. Dessutom dyker journalisten och hans fotograf upp i de sekvenser som visar hennes tidigare liv. Förvirrande? Ja, en aning. Men, också som vanligt när det gäller Kon, otroligt snyggt tecknat. Som helhet är Millennium Actress dock den sämsta av de Kon-filmer jag har sett. Det är inte tillräckligt spännande och engagerande, helt enkelt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep