The Help

1 januari, 2013 4 kommentarer

The HelpTitel: The Help (Niceville)
Regi: Tate Taylor
År: 2011
IMDb | Filmtipset

The Help kom ut som bok 2009 så man måste säga att det var ganska snabbt marscherat att få fram en film redan två år senare. Det hela utspelar sig i amerikanska södern i början av 1960-talet och rasismen är mer eller mindre öppen. Men det kokar under ytan bland de svarta hembiträdena. Det är just från ett engelskt ord för hembiträde som titeln ”the help” kommer ifrån. Här hittar vi även den självständiga unga tjejen Eugenia ”Skeeter” (Emma Stone) med skinn på näsan som skaffat sig en utbildning istället för en man och som vill bli författare. När Skeeter skriver en bok om hembiträdenas situation ställs allt på sin spets. De vita unga hemmafruarna ser inte med blida ögon på Skeeter eller på svarta hembiträden som vill behandlas mänskligt.

Ja, det här var en riktig Oscarsfilm där allt skruvas till några varv extra. Bryce Dallas Howards karaktär är nästan en karikatyr av karikatyren. Så överdriven är hon som Hilly Holbrook som anser att svarta ska ha separata toaletter (de bär ju på andra sjukdomar än vanligt folk!). Hon kallar det hela för Home Help Sanitation Initiative. Well, well, det fanns kanske den här typen av personer men kontrasterat mot den öppna rätt tänkande Skeeter så blir det nästan för mycket. Hela historien påminner lite om tv-serien Lilly Harpers dröm (I’ll Fly Away) om nån minns den.

Filmen är fylld med stereotyper och för mig blir det nästan för mycket och roligt istället för nåt annat. Men det var kul och annorlunda med en film fylld med kvinnoroller där männen spelar andrafiolen för att inte säga tredjefiolen. Jag gillar filmen. Den är snygg, dramatisk och välspelad. Tyvärr förstör slutlåten kring eftertexterna en hel del. Sentimental dynga. Och förresten, jag har hört en del klaga på den svenska titeln Niceville (som boken heter på svenska) men jag tycker den är helt ok. The Help är lite svårt att förstå direkt och Niceville hette ju faktiskt boken som Skeeter skriver om jag minns rätt.

3+/5

PS. Lika som bär: Emma Stone och Michelle Monaghan… och det här är förmodligen ensam om men Michael Jackson platsar här också. Det är nåt med Stones utseende som gör att jag alltid tänker på The King of Pop.

EmmaMichelleMichael

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Lika som bär, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Film- och bloggåret 2012

31 december, 2012 12 kommentarer

We Need to Talk About Kevinfilmspanarna_kvadratJag hade lite tid över och tänkte att det kunde vara kul med en snabb sammanfattning av mitt film- och bloggår. Det är inte på långa vägar heltäckande och när det gäller filmer så är de inte bara från 2012 utan det handlar om allt jag sett i år oavsett tillverkningsår.

Bästa filmerna jag sett i år: We Need to Talk About Kevin och Red Road på delad första plats

Sämsta filmen jag sett i år: Frozen

Årets besvikelse: Andrea Arnolds Wuthering Heights

Årets överraskning: Attack the Block

Årets svenska klassiker: Flicka och hyacinter

Årets hjärnsläpp: De tomma sekunderna innan jag uppe på Rigolettos scen innan visningen av The Avengers kommer på att jag ska säga Hulken! när jag får frågan om vem som är min superhjältefavorit.

Årets möte: Det första med Filmspanarna! Fy fan vad kul det är. 🙂

Årets skummaste film: Holy shit Holy Motors

Bästa film som ändå fick en etta i betyg: Holy Motors

Norska film: Död snö

Fantasytrilogi kryssad i år: Narnia

Mest deprimerande film: Downloading Nancy

Trevligaste regissörs-Face2Facet på Stockholm Filmfestival: Benh Zeitlin efter Beasts of the Southern Wild

Stelaste intervjuaren (nånsin) på Stockholm Filmfestival: Joel Spira (Nippe från Snabba Cash-filmerna) som efter La leggenda di Kaspar Hauser försöker intervjua regissören Davide Manuli. Publiken gör uppror, tar över frågorna… och vissa svar *host*Vitalic*host*.

Tröttaste och mest bittra regissören på ett Face2Face på Stockholm Filmfestival: Davide Manuli som avslutar med att konstatera att ”cinema is dead!”

Bästa DJ-dans: Vincent Gallo i La leggenda di Kaspar Hauser

Bästa musikupplevelse på bio: Vitalic (Vitalic!) pumpande högt i La leggenda di Kaspar Hauser. Ja, det var bättre än dragspelsmellanspelet i Holy Motors.

Ödsligast: Biosalongerna jag såg Take Shelter och Call Girl i. Helt tomma förutom mig själv.

Svenska festivalhajpfilm som föll platt: Apflickorna

Svenska festivalhajpfilm som inte föll platt: Avalon

Årets mest kommenterade inlägg: Lämpligt och lustigt nog blev det inlägget Problem med kommentarer på WordPress.com vilket visar att folk vill kommentera på bloggar och att det då är viktigt att det funkar. Så bort med allt som kan hindra att man kommenterar, otyg som ordigenkänning, moderering, krav på att man måste skriva i alla fält osv.

Årets mest betittade inlägg: Prometheus

****

Och därmed önskar jag Gott Nytt År! 🙂

Arkiverad under Årskrönika, Film, Listor, Stockholm Filmfestival Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Omstart – The Amazing Spider-Man

30 december, 2012 23 kommentarer

VinterUnder julhelgen, innan det blev tråkig tö, var jag ute på några skidturer i det uppländska vintriga snölandskapet. På en av dem åkte vi förbi ett träd som konstigt ut på håll. På vintern så tappar ju lövträden sina löv och det här stora lövträdet (det kan ha varit en ask if you ask me) hade inte kvar några löv, förutom på en stort parti nere vid marken. Det såg fel ut. Varför var löven kvar där? När vi kom närmare såg jag att en stor gren hade gått av och nu hängde ner mot marken. Hela den stora grenen hade sina löv kvar. Jag fann detta fascinerande, och det var inget jag hade tänkt på tidigare. Men nu insåg jag att när en gren går av så slutar ju den delen av trädet att leva. Det finns ingen mening med att tappa sina löv på hösten för att senare under våren knoppa ut i nya. Nej, hela livscykeln stannar upp och löven hänger envist kvar i en kamp som är dömd att misslyckas. Istället för att ge plats åt en ny generation löv så blir de kvar men utan att få några fina höstfärger. De vittrar sakta sönder, ruttnar ihop till bruna förvridna skrynkligheter.

Kopplingen mellan min lilla notering om lövträds livscykel och årets sista filmspanartema är möjligen lite långsökt. Men som jag ser det så behövs det en omstart då och då. Kanske inte varje år, men då nånting har blivit för stort, för tungt, för gammalt, då kommer det förr eller senare att brytas av och vittra sönder. Det här har filmbolagen av idag förstått. Kanske har de förstått det lite för bra. Omstarter, eller reboots som det heter på svenska, är populärt. Den omstartsfilm som jag har valt som symbol för denna trend är en film som blev anklagad att komma för tidigt efter sin senaste föregångare. Det är bara fem år mellan Spider-Man 3 och The Amazing Spider-Man som regisserades av ingen mindre än Marc Webb.

****

Andrew GarfieldTitel: The Amazing Spider-Man
Regi: Marc Webb
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Min spontana känsla när jag hörde talas om att man skulle komma med en reboot på Spindelmannen var ”jaha, redan!?”. Nu har jag förstått att det hade att göra med med rättigheter som löpte ut. Om inte Sony Pictures gjorde en till film så skulle man förlora filmrättigheterna. Plan A var nog att göra Spider-Man 4 men det blev en reboot istället. Tobey Maguire var för gammal. Inte mig emot. Jag tyckte aldrig riktigt Tobey passade i rollen. Han kändes lite för… fånig, oseriös, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Dessutom skulle vi få se ursprungshistorien en gång till, och jag brukar alltid gilla superhjältarnas ursprungshistorier mest.

Killen som anlitades att spela den 17-årige Peter Parker (jag tror han i filmen ska vara 17 i alla fall) blev 29-årige (!) Andrew Garfield (The Social Network) – och Garfield är helt trovärdig som valpig sjuttonåring. Efter att Peters föräldrar försvunnit växer han upp hos sin farbror Ben (Martin Sheen) och faster May (Sally Field). En dag hittar Peter sin pappas gamla portfölj med kvarlämnade forskningspapper. Pappans forskning var orsaken till att Peters föräldrar försvann (och senare dog) och lämnade Peter hos Ben och May. Peter vill nu försöka ta reda på varför. Spåren leder till en viss Dr. Curt Connors (Rhys Ifans) på företaget Oscorp.

Jaha, det är egentligen inget större fel med filmen. Kanske inte nåt större rätt heller. Jag tycker Garfield passar bättre än Maguire. Garfield har det rätta outsider-stilen. Vad, eller vem, jag gillar mindre är The Lizard som inte funkar alls. När monstret visar sig så… nej, det var ju bara en sorts ful dinosaurie helt utan känsla och dessutom fult animerad. Tråkig helt enkelt. Efter att ha lyssnat på diverse podcasts om filmen så blev jag uppmärksammad på ett antal logiska luckor men eftersom jag egentligen inte tänkte på dessa medan jag såg filmen så är det väl fusk. Faktum är att jag såg filmen både i somras på bio och nu under julhelgen och grejen är att jag inte tyckte de där logiska luckorna egentligen fanns.

En positiv grej tyckte jag var att Garfield och Stone hade bättre kemi än Maguire och Kirsten Dunst, i alla fall som jag minns det. Men som helhet är det en blek blaha-film utan toppar och dalar. Mellanmjölk liksom. Det finns några smöriga partier (förstås) som när några kranarbetare samarbetar med Spidey. Men av nån anledning störde jag mig inte alls lika mycket på det andra gången jag såg filmen. Kanske för att jag var förberedd. 2014 kommer The Amazing Spider-Man 2, sen antar jag att trean kommer två år senare… och efter det är det väl dags för en omstart igen!


eller uttryckt i siffror 3/5

****

Läs nu om andra Filmspanares omstarter:

Mode + Film
ExceptFear
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Addepladde
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Filmitch
Flmr

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

God Helg

22 december, 2012 8 kommentarer

God Helg
Jag och graffititomten önskar God Helg och tar bloggledigt några dagar. Vi får se, kanske kommer det nåt inlägg i mellandagarna, annars ses nästa år! Så God Jul, Gott Nytt År, God Trettondag och allt däremellan. 🙂

Uppdatering: Det kommer definitivt ETT inlägg i mellandagarna. Det är nämligen ett filmspanartema på gång. Jag hade glömt det mitt i allt julstök.

Arkiverad under Annat

Peeping Tom

20 december, 2012 8 kommentarer

Peeping TomTitel: Peeping Tom
Regi: Michael Powell
År: 1960
IMDb | Filmtipset

Filmer som förstör regissörers karriärer, och ibland orsakar filmbolagskonkurser, finns det en del av: Michael Ciminos Heaven’s Gate, Francis Ford Coppolas One from the Heart för att nämna två. Peeping Tom avskyddes av kritiker och gjorde inte heller nån succé hos publiken när den kom 1960. Innehållet var alldeles för kontroversiellt för den tidens Storbritannien.

I denna film som sabbade karriären för engelske regissören Michael Powell får vi ta del av seriemördaren Marks liv. Han är besatt av kameror och filmar sina mord. När han inte tar livet av kvinnor lever han ett tillbakadraget och blygt liv och jobbar i en filmstudio.

Av Powells andra filmer har jag tidigare nog bara sett en tror jag: A Matter of Life and Death, som fick precis godkänt av mig. När det gäller Peeping Tom så är det en klart annorlunda film, säkert än mer annorlunda på sin tid skulle jag tro, och förmodligen en av anledningarna till att kritiker och publik sågade den vid fotknölarna när den kom. Här finns ingen självklar hjälte utan det är mördaren som är huvudpersonen och man kan inte låta bli att, efter ha fått reda på mer om honom, känna en viss sympati trots hans brott.

Huvudrollen spelas av en tysk skådis vid namn Karlheinz Böhm och trots att han ska föreställa engelsman talar han engelska med en svag tysk brytning. Det lustiga är att det på nåt sätt passade in mer i karaktären. Böhm är faktiskt riktigt bra i sin roll och är, vilket den tyska brytningen bidrar till, smått obehaglig och slemmig med sin dubbelnatur (blyg/tillbakadragen och mördare).

Ett problem filmen har är att den inte är spännande eller läskig. Som drama funkade den lite bättre men, som sagt, en konstig film som jag inte blev riktigt klok på. Sen tyckte jag Anna Massey som spelade Marks ”kärleksintresse” var rent ut sagt dålig faktiskt. Hon kändes bara löjlig (läs: man hoppas att Mark ska ta livet av henne) och alldeles för gammaldags på nåt sätt. Det tog bort en del av känslan . Jag tycker ändå det var tillräckligt intressant för att ge den godkänt.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Law Abiding Citizen

19 december, 2012 9 kommentarer

Law Abiding CitizenTitel: Law Abiding Citizen
Regi: F. Gary Gray
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Det tog ett bra tag innan jag kom mig för att se den här filmen. När jag läste om handlingen så blev jag inte direkt sugen. En mans fru och dotter blir mördade och mördaren undkommer allvarligt straff genom juridiktrixande. Mannen, spelad av Gerard Butler bestämmer sig för att hämnas på allt och alla. Det kändes liksom inte som det fanns nån större poäng med filmen. Det börjar i källaren och sen stannar det liksom där. Så kändes det. Sen tyckte jag postern såg rätt b ut med en hypnotiskt stirrande Butler. Till slut såg jag den ändå eftersom den fanns på Voddler.

Jag trodde inte jag skulle gilla filmen men jag hade fel. Det ÄR en mörk och jobbig känsla över hela filmen. Samtidigt är det en sorts heistfilm på ett vrickat och spännande sätt. Butler sätter dit allt och alla på de mest smarta sätt. När man tror han har åkt fast så visar det sig att han lirkat dem alla runt sitt lillfinger och har dem i sin lilla ask. Mm, det var en ganska obehaglig film där ingen är god eller ond. Jo, förresten, vissa är onda men ingen är riktigt god. Skådisarna gör sitt jobb, just Jamie Foxx har blivit lite av en favorit. Law Abiding Citizen är en hämndfilm som är en heistfilm som jag rekommenderar.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Bobby Fischer Against the World

18 december, 2012 4 kommentarer

Bobby FischerTitel: Bobby Fischer Against the World
Regi: Liz Garbus
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Vad visste jag om Bobby Fischer innan jag såg den här dokumentären? Ja, jag visste att han var en schackmästare som vunnit en VM-match på Island mot en ryss. Sen visste jag inte så mycket mer. Kanske nåt om han liksom försvunnit. Dokumentären Bobby Fischer Against the World skildrar det amerikanska schackgeniets liv från wunderkind till världsmästare och när det sen började gå utför. Ja, fast det gick nog utför redan från början känns det nästan som.

När det gäller själva genomförandet av filmen har jag egentligen inget speciellt att säga. Det som är det intressanta är livsödet som vi får ta del av. Just därför har jag ofta svårt att sätta betyg på dokumentärer. Det som ofta avgör är innehållet och då spelar inte hantverksskickligheten lika stor roll. Det känns som om att man sätter betyg på verkligheten, speciellt när det handlar om livsöden.

Hur som helst, jag tyckte filmen var väldigt sorglig. Bobby Fischer var en sorglig figur som mot slutet av sitt verkar ha blivit rent människofientlig. Han var paranoid och hatade allt och alla. Fast ändå sökte han kontakt. Han visste bara inte hur man skulle göra, och så blev det istället så att han stötte folk ifrån sig. Ja, inte bara folk då han t.o.m. blev utvisad från sitt land, USA alltså. Från hyllad världsmästare till landsförvisad. Ja, sorgligt och det kändes så onödigt. En klart sevärd dokumentär. Och kom att tänka på både likheter och skillnader med filmen om Bill Cunningham. De både personerna som skildras i respektive film är lika i det att de är besatta av ett visst ämne och lever ett ganska osocialt liv, olika i att Bill ser positivt på livet medan Bobby… ja, positiv är han inte!

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , ,

Martial arts-måndag: Once Upon a Time in China III

17 december, 2012 Lämna en kommentar

Once Upon a Time in China IIITitel: Once Upon a Time in China III
Regi: Tsui Hark
År: 1993
IMDb | Filmtipset

Då avslutar vi Once Once Upon a Time in China-serien med den tredje delen som visade sig bli den sämsta…

Jet Li ikläder sig för tredje gången rollen som kinesiske kung fu-folkhjälten Wong Fei-hung. Den här gången åker Fei-hung till Beijing för att besöka sin far och titta på hans medicinfabrik. Med sig i släptåg har han som vanligt fånen/assistenten Foon samt kärleksintresset Peony (Rosamund Kwan). I Beijing har det precis utlysts en lejondanstävling, en sorts martial arts-uppvisning, för att imponera på, och skrämma, de utlänningar som vill få större makt i Kina. Resultatet blir istället att de olika martial arts-klubbarna slåss inbördes och Fei-hung får rycka ut för att ställa saker och ting till rätta. Samtidigt så uppvaktas Peony av en kinesisktalande rysk besökare vilket stör Fei-hung å det grövsta.

Åh hå, det var faktiskt riktigt dåligt, på gränsen till uselt. Handlingen i Wong Fei Hung ji saam: Si wong jaang ba som originaltiteln lyder är otroligt fånig, tillgjord och tramsig. Inget funkar, varken fajtingscenerna, lejondanstävlingen eller de fåniga förvecklingarna mellan ryssen, Peony och Fei-hung. Ja, fajtingscener och fajtingscener, förresten. I princip förekommer inga regelrätta fajter. Oftast är det bara hafsiga massfajter där Jet Li studsar och snurrar runt som rena Yoda. Jet Li har ej heller nån värdig motståndare i filmen, som t ex Donnie Yen i tvåan. Den som är tänkt att ha den rollen är den tillgjorda och överdrivna Club Foot som mest känns jobbig.

Spänningsmomentet i filmen är att det planeras ett lönnmord på en högt uppsatt person. Fei-hung & Co får reda det hela och ska försöka stoppa det. Tyvärr tappas det här bort och får vi se en tråkig och segdragen lejondanstävling istället för riktiga fajter och en spännande upplösning. Ok, nu är väl säkert den här lejondansen en viktig del av kinesisk kultur och det var ganska imponerande scener med mycket folk och vackra färger, men roligt eller spännande var det inte. Tio gånger av tio ser jag hellre en välgjord fajtscen mellan två skickliga kung fu-utövare.

Nä, det blir inte godkänt betyg till del tre i den här överskattade filmserien med Jet Li. Det som varit lite intressant i alla tre filmer är att man i handlingen väver in personer och händelser som förekommit på riktigt i kinesisk historia. Detta lyckades man bäst med i tvåan, där t ex den förste presidenten i Republiken Kina (alltså nuvarande Taiwan), Sun Yat-sen, förekommer som ung revolutionär mot kejsardömet i Kina. Det är även tvåan som har klart bäst fajtingscener. Trean har tyvärr ingenting att komma med på något plan och det blir snudd på bottenbetyg. Det som räddar filmen från bottenbetyget är väl ändå Jet Lis skicklighet och akrobatik i de fajter som förekommer.

Once Upon a Time in China är alltså inget jag kan rekommendera, tyvärr. Om ni vill se en film med brutalfajter, kolla in Ong-bak. Den har de värsta stunts och fajter jag skådat. Om ni vill se en film som lyckas kombinera humor och kung fu (vilket OUATIC-filmerna inte lyckas med), kolla in Drunken Master med Jackie Chan. Om ni vill se en bättre film kung fu-film med Jet Li, kolla in Yuen Woo-ping-regisserade Tai-Chi Master (aka Twin Warriors) där även Michelle Yeoh är med.

2-/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 2, Film, Kostymdrama, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Push

15 december, 2012 2 kommentarer

DakotaTitel: Push
Regi: Paul McGuigan
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Jag har insett att jag gillar Dakota Fanning. En del tycker hon är (eller snarare var) lillgammal men nu har hon vuxit upp och faktiskt blivit en ok skådis. I Push spelar hon tjej med speciella förmågor som jagas av hemlig myndighetsbyrå à la The Shop i Stephen Kings Firestarter. Filmen tar oss bl a till fina miljöer i Hongkong men är ganska intetsägande och blek trots färgstarka bilder. Captain America, Chris Evans alltså, är med också och han gör inte bort sig men är givetvis stel. Fanning är faktiskt den som håller filmen vid liv, även om man undrar hur hennes karaktär som är 13 år klarar sig själv i de svårigheter hon hamnar i. I slutändan är Push en snygg men tråkig film.

2/5

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Collateral

14 december, 2012 6 kommentarer

CollateralTitel: Collateral
Regi: Michael Mann
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Collateral kändes lite som en comeback till bättre form för Michael Mann efter Ali (som jag i och för sig inte har sett). När jag såg filmen 2004 hade jag aldrig stiftat bekantskap med Jamie Foxx tidigare och Cruise visade en ny sida.

I denna Michael Mann-rulle ser vi Tom Cruise som yrkesmördare på uppdrag i nattens L.A. i en taxi körd av, för mig, nya bekantskapen Jamie Foxx.

Jajamän, Michael Mann är tillbaka, skulle man kunna säga. Jag gillade denna film ”from the get-go”. Huvudrollen spelas väl egentligen av Los Angeles, änglarnas och bilarnas stad. Större delen av filmen utspelas också på natten, vilket är skönt. Dessa småtimmar efter midnatt kan ibland verka eviga och ha en speciell stämning. Filmen har en road movie-känsla vilket inte är så konstigt eftersom Cruise cruisar runt (sorry) med den oskyldiga, godhjärtade, men kanske inte så driftiga, taxichaffisen Foxx från hit till dit. Jag gillar nästan alltid road movies.

Tom Cruise spelar en roll som gör att jag faktiskt inte riktigt känner igen honom (vilket väl är ett gott betyg). Här är han kylig och cynisk och håller inte på med sina vanliga manér. Foxx är också mycket bra (och liksom naturlig) som den oskyldiga som hamnar i en väldigt jobbig situation som han inte kan styra över. Musiken är bra och ger rätt stämning. Två sekvenser har lämnat spår lite mer än andra. Först var det när Cruise och Foxx plötsligt får syn på en varg (eller två kanske) som korsar vägen och tiden stannade lite. Sen den makalösa uppgörelsen på klubben. Jag brukar alltid gilla kaotiska scener som utspelas på en klubb till lämplig klubbmusik. Riktigt bra, men kanske lite väl osannolik handling härifrån och framåt. Ja, just det, scenerna på jazzklubben var också riktigt bra. Jag togs lite på sängen där faktiskt…

Slutbetyget blir en klockren gammal hederlig fyra.

4/5

PS. Mmm, som jag antydde ovan så det finns lite att klaga på. Tar det inom spoilermarkeringar.

Spoiler
Jag tyckte att Cruise klarade sig lite väl enkelt inne på klubben, trots att det var en bra scen. Sen tyckte jag handlingstråden med poliserna inte kändes helt motiverad. Den var med för lite för att bidra med nåt. Sen har vi då slutet som en del klagar på, och det är väl bara att hålla med. Det är ju inte dåligt, det är bara det att det inte passar in i resten av filmen. Plötslig förvandlas Foxx, om än motvilligt, till en actionhjälte och vi får en uppgörelse à la actionfilm med liiite väl otrolig händelseutveckling. En sak som var rolig var när Cruise kastar en stol genom ett fönster och sen hoppar efter men snubblar och ramlar. Kan inte ha varit meningen. Kul att de använde det.
Spoiler slut

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Roadmovie, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →