Heart of a Dog (2015)

19 februari, 2016 8 kommentarer

Heart of a DogLaurie Andersons film Heart of a Dog fick mig att tänka på videoinstallationer som man ibland hamnar framför på museum med modern konst, som t ex Moderna Museet i Stockholm. På museum brukar dessa ofta väldigt märkliga filmerna visas i ett ganska litet rum. Det kanske står en eller ett par bänkar eller stolar framför en vit vägg där filmen projiceras. Folk kommer och går. Vissa, kanske t.o.m. de flesta, tittar in och ställer sig och tittar i kanske en minut och går sen vidare.

Det är som att ett museum inte är gjort för att vissa rörliga bilder på det här sättet. Man (läs: jag) känner inget riktigt lugn framför videoinstallationen vilken den än nu är. Ofta handlar det om udda skapelser. Hur långa de är varierar men kanske tio minuter eller en kvart brukar det handla om.

Vissa är säkert mycket bättre än vad jag är på att fokusera på en film i den här miljön. Själv blir jag störd av att det inte är helt mörkt i rummet och att det springs in och ut och att folk pratar. Att titta på en hjärndöd actionfilm i en sån typ av miljö, det är ju inget problem. Men en svår och udda installationsvideo är det inte lika lätt att ta till sig även om den bara är tio minuter.

Just pga av det jag precis skrivit om ovan så var det intressant och kul att se Laurie Andersons film. Det är nämligen en konstfilm utan en rätlinjig handling från a till ö. Det känns egentligen fel att kalla den en dokumentär. Den bygger helt på den stämning som skapas av bilder och ljud. Den har liksom ingen början eller slut utan existerar bara. Att se den i en biografsalong är garanterat det bästa sättet att se den. Det är mörkt och fokus är på duken och inte på mobilen eller nåt annat. Som det ska vara.

Jag gillade Andersons röst. Den har en mässande och lite mystisk kvalitet över sig. Det är som att hennes ord ibland både ställer frågan och ger svaret i samma mening om ni förstår vad jag menar (vilket ni förstås inte gör 😉 ).

Inledningen av filmen gjorde mig aningen orolig. Det är bara ett suddigt flimmer med streck och penseldrag. Jag minns inte om det sägs nånting eller vad som sägs. Jag blev dessutom ganska trött och nickade säkert till några gånger. Efter den inledande förvirringen var det dock som jag anpassade mig till hur filmen skulle vara och flöt bara med.

Vad vi får se är en ytterst personlig film där insidan av Andersons hjärna och hjärta projiceras på vita duken. Hon pratar om det vanliga: livet, döden – och sin hund Lolabelle.

Det jag gillade mest var nog de betraktelser om dagens samhälle som hon la fram och kanske speciellt om hur samhället har förändrats efter 11 september.

Vad skriva mer om? Lou Reed, som var gift med Laurie fram till hans död 2013? Nej, filmen handlar ju inte om Reed även om den är tillägnad honom och säkert handlar om hur Laurie hanterat hans bortgång. Mer om Lolabelle? Om hunden Lolabelle som blev musikartist och gav pianokonserter? Om den sanna (?) historien som Laurie berättade där hennes yngre bröder höll på att drunkna när de gick genom isen som barn? Om att det efter visningen var alldeles knäpptyst i salongen och ingen sa ett ord förrän jag påpekade att alla vara tysta?

Ah, det får räcka så.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Heart of a Dog har premiär idag fredag. VOFFa inte stryka filmen medhårs och svansa efter närmsta kulturman till biografen Zita i Stockholm och se den? Du får inte skäll av mig i alla fall.

Andra filmspanaråsikter om filmen? Ja, det var bara jag och Henke som jag såg den under Stockholm Filmdagar tror jag bestämt. Henke blev nog betydligt mer berörd av filmen än jag, så det ska bli intressant att se vad han skriver om den.

Fripps filmrevyer

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , , ,

13 Hours: The Secret Soldiers of Benghazi (2015)

17 februari, 2016 18 kommentarer

13 HoursÄr det så att dämonregissören Michael Bay har börjat fokusera på BOATS, filmer baserade på verkliga händelser? För några år sen kom Pain & Gain (kroppsbyggarna The Rock, The Falcon och Marky Mark kidnappar och utpressar en rik man) och nu är det premiär för hans nya testosteronrulle 13 Hours (med undertiteln The Secret Soldiers of Benghazi).

11 september 2012 så attackeras det amerikanska konsulatet i den libyska staden Benghazi av islamiska rebeller. På konsulatet befinner sig USA:s ambassadör i Libyen. I Benghazi finns en privat skyddsstyrka, bestående av f.d. Navy SEALs, på plats men de befinner sig några kilometer ifrån konsulatet på CIA:s högkvarter. Efter mycket om och men får de till slut tillåtelse av CIA-chefen på plats att ta sig till konsulatet för en räddningsoperation. Några timmar senare så attackeras även CIA:s högkvarter. Hela förloppet skildras i filmen ur det privata teamets synvinkel. Det är alltså det privata teamet som är undertitelns The Secret Soldiers of Benghazi.

<brasklapp>När jag bedömer den här filmen så bortser jag från det mesta som har med verkligheten att göra, dvs om filmen återger de verkliga händelserna på ett trovärdigt sätt. Jag bedömer filmen som en film enbart.</brasklapp>

Ganska länge är det en hyfsat krigsrulle. Efter den inledande ganska tråkiga, jobbiga och skäggiga soldatjargongen blir det intensivt med högljudda och visuellt snygga eldöverfall. En bit in i filmen kommer min favoritsekvens där en grupp amerikaner ska ta sig tillbaka till CIA-högkvarteret men kör fel och hamnar bland rebeller. Högoktanig action där man (eller i alla fall jag) satt med hjärtat i halsgropen då bl a bilens däck började brinna.

Efter ett tag börjar jag ledsna lite på krigssekvenserna när teamet står på ett tak och prickskjuter rebeller men det är fortfarande inte dåligt. En sak jag gillade var t ex att medlemmarna i teamet inledningsvis framställs som otroligt självsäkra och duktiga på sin sak (vilket de var) men att detta plötsligt inte hjälpte när det började regna granater i den sista striden. Då blev de odödliga sårbara.

Problemet är att filmen ungefär här nånstans blir övertydlig och sirapssmetig. Det räcker inte med att vi i en standardscen får se en soldat titta på ett foto med fru och döttrar. Nej, nu ska detta foto dessutom i slow motion flyga genom luften som en långsam fredsduva efter att en granat träffat soldaten.

Vi får se stenhårda soldater med dubbla kulbälten som kommer gående emot oss i slow motion, som tagna ur en Rambo-film. Synd, då Bay faktiskt hade hållit sig någorlunda i skinnet fram till nu.

Helt omotiverat med tanke på hur filmen sett ut fram till nu får vi även se libyska mödrar som kommer ut på slagfältet och sörjer sina fallna söner. Det blir bara alibi-scener från filmmakarnas sida. Kanske ville de inte bli anklagade för att endast skildra den ena sidan? Eftersom vi inte vet nånting överhuvudtaget om varken söner eller mödrar så känns scenerna inte alls välförtjänta, bara malplacerade.

Efter att attackerna är över blir det soldater i motljus på flygfält, en amerikansk flagga som flyter omkring i en pool och telefonsamtal hem till USA i en salig smörig sentimental sörja som för min del sänker filmen – inte totalt men nästan. Bays estetik passar för min del inte alls ihop med den här typen av BOATS-film. Tacka vet jag Zero Dark Thirty, som jag förresten gett som påskägg åt en viss Filmitch och som han dessutom lovat att öppna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

13 Hours har premiär idag onsdag och ni behöver inte gå och se den på bio. Fast om ni inte är överkänsliga för sentimentala sirapsslut à la Michael Bay och gillar krigsfilmer så är den rätt ok fram till just slutet, och då kan den kanske funka som helhet ändå.

Andra filmspanaråsikter om filmen? Mina gissningar: Henke 4/5, Sofia 1,5/5, Fiffi 2/5, Carl 3/5.

Facit:

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm (kommer på lördag)
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den? (Carl)
Movies – Noir

Undrar ni vilken film jag tycker är Michael Bays bästa? Självklart är det The Island. 3,5/5. Ja, Scarlett är med. 🙂

Arkiverad under Action, Betyg 2, BOATS, Film, Krig, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jesus Camp (2006)

15 februari, 2016 2 kommentarer

Jesus CampJag vet inte varför jag kom att tänka på den här gamla dokumentären. Kanske för att jag lyssnade på ett gammalt Filmspotting-avsnitt där de nämnde filmen eller för att jag precis sett och skrivit om Spotlight. Hur som helst, det här är mitt korta omdöme om Jesus Camp som jag skrev i mars 2007 på ett numera slumrande forum.

Jesus Camp är en Oscarsnominerad – och läskig – dokumentär där barn i USA åker på sommarläger för att utbilda sig (hjärntvättas?) i den kristna läran. Om ni har sett Borat så minns ni scenerna där Borat befinner sig på ett väckelsemöte och spelar med och blir ”frälst”. Ungefär så är den här filmen fast med den skillnaden att det är barn det handlar om, inte Borat. Ledaren på lägret, en voluminös, charmig och obehaglig kvinna, tycker att eftersom muslimerna gör sina barn till mördarmaskiner så ska vi minsann göra våra barn till kristna missionärsmaskiner som lär ut att Harry Potter är djävulen och George Bush är en helig profet. He, läskigt minst sagt. Lite kul var att ett av de högsta hönsen, predikanten Ted Haggard, som i filmen ondgör sig över allt från droger till homosexualitet några månader efter filmen själv ”avslöjas” som bög (fast det ska han enligt uppgift ”bota sig själv ifrån”) och droganvändare. Håhåjaja. Den kristna högern i USA får mig alltid att skratta – men det är ett skratt som bottnar i ett obehag och fastnar i halsen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , ,

Spotlight (2015)

12 februari, 2016 18 kommentarer

SpotlightSpotlight är nåt så märkligt som en supermysig film om ett så omysigt ämne som pedofili inom den katolska kyrkan. Nu kanske jag svor i kyrkan (ehe), men det som gör att det blir en mysig film är att vi närgånget får följa ett team undersökande journalister på tidningen The Boston Globe under deras arbete med att avslöja övergreppen och kyrkans mörkläggning av dessa. Teamets olika medlemmar blir våra kompisar. De är inte bara kollegor och kompisar med varandra; de blir våra kompisar också. Så kändes det i alla fall.

En tidningsredaktion, i alla fall som den framställs här, är en plats där det sjuder av kreativitet och iver att åstadkomma något. Just i det team, kallat Spotlight, som vi får följa jobbar man tillsammans under flera månader med ett ämne. Man publicerar inte förrän man har vänt på alla stenar och är säker på sin sak.

Spotlight-teamet består bl a av chefen Robby (Michael Keaton), ivrige Michael (Mark Ruffalo) och duktiga Sacha (Rachel McAdams). Strax innan filmen tar sin början har Boston Globe även fått en ny chefredaktör, Marty, spelad av Liev Schreiber.

Min första känsla när jag såg filmen var nog att ”vad skönt, nu är jag i trygga händer”. Det kändes att detta var en riktig film, en filmfilm, gjord av människor som verkligen kan sitt jobb. Jag behövde inte oroa mig över dåligt skådespeleri, ologiskt berättande eller övertydlighet. Det var bara att luta sig tillbaka och njuta. Jag känner på samma sätt när jag ser vissa av Denis Villeneuves filmer, som t ex Prisoners och Sicario. Det finns en lätthet och självklarhet över hantverket. Jag kan även känna på samma sätt när jag ser en del av Woody Allens filmer. Ta bara Allens förtexter: vit text på svart bakgrund. Så enkelt men det gör jobbet.

Den skådespelarinsats som jag blev mest överraskad över var Liev Schreibers. Han var inte med så himla mycket men när han var med så var han bäst. Schreiber spelar alltså den nye chefredaktören och han gör det med ett obehagligt lugn och med en obehaglig beslutsamhet. Jag blev nästan provocerad av hur lugn han var. Ska han aldrig brusa upp, få ett utbrott, skrika, nånting? Men, nej, han kör på med ett lågmält bestämt lugn. Till slut vaggades jag själv till ro av hans mörka och mjuka röst.

Överlag handlar det om en stjärnensemble där alla gör fina insatser. Ingen sticker ut genom att ta i för mycket. Alla har sina egenheter förstås, som vi alla har, men de (egenheterna) känns naturliga och som en del av karaktären.

Förutom skådisarna och samspelet mellan dessa så gillade jag även det faktum att man inte har målat upp The Boston Globe och Spotlight-teamet som en sorts superhjältar utan fel och brister. Nej, mot slutet så får de, trots framgången, rannsaka även sig själva.

Om jag ska klaga på nåt, och det ska man ju alltid, så är det att filmen mot slutet lägger in ett thrillermoment, en kamp mot klockan, som inte gick ihop logiskt. Men det är en petitess.

Jag har egentligen mer att säga, om papperstidningsnostalgi, om papperstidningsnostalgi på film, om att den här typen av journalistik är på väg att försvinna, om att den här typen av journalistik fått ett nytt liv i och med dagens true crime-våg, men det får bli en annan gång, nån annanstans.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Spotlight har premiär idag fredag och ni går och ser den på bio! Varför inte redan ikväll?

Andra filmspanaråsikter om filmen. Tycker de filmen är värd att få stå i strålkastarljuset eller spottar de på den? Ja, jag hoppas, och tror, ju givetvis på det förra.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den? (Carl)
Movies – Noir
Flmr
The Nerd Bird

Teamet

Le Team

Arkiverad under Betyg 4, BOATS, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Sauls son (2015)

11 februari, 2016 8 kommentarer

Sauls sonNu så här några veckor efter att jag såg Sauls son (en titel som inte ligger bra i munnen) under Stockholm Filmdagar så vet jag inte riktigt hur jag ska gripa mig an filmen. Det finns en hel del med filmen jag beundrar, som jag imponeras över. Envisheten t ex. Att ha en vision och sen så skoningslöst följa den. Filmen är skoningslös. Av de filmer som jag såg under filmdagarna så är det nog den som i slutändan poppat upp mest i huvudet. Kanske tänker jag så eftersom jag inte visste vad jag skulle skriva om den, och funderade mer på den.

Jag får nog lov att varna för spoilers om filmen från och med nu. Så, då var det gjort.

Vad är det då för film? Ja, den handlar om en man, Saul, som letar efter sin son. Den utspelar sig under slutet av andra världskriget i ett koncentrations/förintelseläger och Saul, som är ungersk jude, jobbar där som hjälpreda, i ett s.k. Sonderkommando, åt nazisterna med att döda judar. Sauls jobb går ut på att samla ihop de nyanlända, klä av dem, fösa in dem i gaskamrarna, samla ihop deras kläder och efteråt samla ihop de döda kropparna. En av kropparna kan vara hans son.

Fasiken, nu när jag skriver det här så känner jag att jag blir lätt illamående, vilket var precis vad jag blev i inledningen av visningen. Det jag fick se i filmen var så fullkomligt vidrig att jag ett tag undrade om jag skulle kunna sitta kvar. Men det gjorde jag.

Det som är speciellt med Sauls son är att den är filmad helt ur Sauls perspektiv. Antingen får vi hans ansikte i närbild och allt annat i princip ur fokus. Eller så får man se det som Saul ser liksom över Sauls axel. Allt är klaustrofobiskt filmat och ger en instängd känsla, utan överblick. Hela tiden hör man slammer och oljud, metall mot metall, ugnar som stängs, folk som skriker. Av nån anledning minns jag även tydligt ljudet som uppstod när Saul och hans medarbetare rafsade ihop kläderna som lämnats kvar av judarna i ”omklädningsrummet”.

På Twitter efter filmen skrev jag ”Sauls son = Hell on earth”, och precis så kändes det. Det här var en helvetisk film. Jag skrev även att filmen är som om Gaspar Noé hade regisserat Roberto Benignis Livet är underbart. Då förstår ni kanske lite av känslan.

Ett avsnitt, ett riktigt helvetesavsnitt, fick mig att tänka på en sekvens från Apocalypse Now när Willard och hans män anländer till The Do Lung Bridge. Totalt kaos, explosioner, skrik. I Apocalypse Now fanns en psykedelisk skönhet. I Sauls son är det bara jobbigt och desperation i kubik.

Känslan var det. Vilken känsla gav filmen mig? Hur mycket jag än ville gilla (om det nu är rätt ord i sammanhanget) filmen så gjorde jag inte det. Jag ville bli berörd, gripen, sorgsen, nånting. Nu blev jag bara illamående. Var fanns hoppet? Nån annan som sett filmen kanske kan förklara?

Så hur mycket jag än beundrar vad filmmakarna har gjort så kan jag inte dela ut mer än en tvåa till Sauls son. Men det är en splittrad tvåa.

Uppdatering: Nu har det gått en dag efter att jag skrev min text och jag har läst några andra recensioner. Där framgår det att det hoppfulla i filmen är att Saul har kvar så pass mycket mänsklighet att han inte ger upp tanken på att hitta en rabbin som kan begrava den döde pojken. Ja, så kan man ju se det. En sorts symbolhandling. Nu gick det ju inte så bra med den begravningen i slutändan men det är väl tanken som räknas i ett sånt här fall. Men just för mig så fick jag inte tillräckligt med hopp av det faktum att Saul ville begrava pojken. Det kändes ju på ett sätt mest idiotiskt i den situation som rådde.

En annan detalj som det pekas på är att Saul ler i slutet i ladan. Han har alltså inte förlorat allt. Ja, men sen gick det ju ändå som det gick.

Många säger också att detta är en oerhört viktig film. Det kan jag väl hålla med om. Det som hänt ska aldrig glömmas eller upprepas och så vidare. Samtidigt kan jag inte tänka mig att den här typen av barbari inträffar bara för att vissa människor inte har sett en film som denna. Om det inträffar igen (vilket det förstås gjort ett flertal gånger) så är det nåt som finns inbyggt i oss människor (vilket är en hemsk tanke) oavsett.

Det som det skulle göras film om, tycker jag, är kanske inte det här slutstadiet där helvetet är ett faktum utan istället om vad som gör att vi hamnar där. Hur börjar det? Vad är det för mekanismer som spelar in? Vilka varningssignaler ska vi leta efter för att mota Olle i grind. För mig gav därför inte Sauls son nån vidare insikt eftersom det som skildrades redan var hell on earth.

Nej, nu tror jag att slutar fundera på det här. Jag blir mörkrädd. Men betyget står kvar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Sauls son har premiär nu på fredag och om ni är redo för den så se den gärna och återkom här och förklara varför den eventuellt ska ha ett högre betyg.

Andra filmspanaråsikter om filmen. Nån som såg det där hoppet som jag inte såg?

Har du inte sett den? (Carl)
Fiffis filmtajm
The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Historisk film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

10 i topp: Filmer 1994

10 februari, 2016 24 kommentarer

1994Det kom ett mail från Fripps filmrevyer-Henke där han tyckte det var dags att dra igång årsbästalistorna igen. Han ville beta av 90-talet och de år som var kvar där. Jag hakar givetvis på eftersom det funkar som en bra spark i ändan att faktiskt göra sin lista. Nu kör vi år 1994. Jag själv har t ex 1998 och 1999 kvar också men det gör ju inget om vi hoppar fram och tillbaka lite. Jag får helt enkelt återkomma till ’99 (och ’98) senare.

Hur var ’94 som filmår? Ja, vi får väl se, men för mig känns det som ett år med två eller tre rejäla toppar och sen plats 4-10 som jag nästan hade kunnat rangordna hur som helst. En stor anledning till det är det var fasligt länge sen jag såg några (de flesta) av filmerna.

Men då kör vi!

 

10. No Escape
No Escape
Nej, jag menar inte No Escape med Owen Wilson. 😉 Haha, ja, jag råkade se att den här ”klassikern” med Ray Liotta kom ut ’94 och därför kan jag inte låta bli att placera den på plats tio. En härlig äventyrsfilm i en dystopisk framtidsmiljö om en rymning från en fängelseö. I Sverige är den mer känd som Flykten från Absolom.

9. Brända av solen
Brända av solen
En klassisk rysk och mustig film. Den börjar lite crazy med aningen jobbig slavisk humor men blir sen mer och mer dramatisk. Det är mycket vackert filmat och det förekommer dessutom en del surrealistisk symbolik.

8. Drunken Master II
Drunken Master II
I uppföljaren till 70-talsklassikern Drunken Master är Jackie Chan återigen Wong Fei-hung och han får återigen anledning att dricka sig bra på kung fu. Slutfajten (ja, det finns vissa *host*farsartade*host* inslag) som är bland det svettigaste jag har sett är värd en femma även om inte filmen är det.

7. Speed
Speed
Speeeeeeeeeeeeed. Varför inte? Jag minns den som rejält spännande med sköna skådisar (Keanu och Sandra) och en bra skurk (Dennis Hopper).

6. Att leva
Att leva
Ett härligt, klassiskt, enkelt men ändå episkt familjedrama från Zhang Yimou med bl a Gong Li. Jag blev utmanad av Filmmedia-David att se den när filmspanarna körde utmaningstema för ett år sen. Det var inte mycket till utmaning eftersom jag älskade den. 😉

5. Chungking Express
Chungking Express
Wong Kar-wai är en gammal favorit. Tillsammans med fotografen Christopher Doyle skapar han filmer som är bitterljuva, roliga, märkliga, gripande, melankoliska, och väldigt snygga.

4. Trois couleurs: Rouge
Trois couleurs: Rouge
Jag minns knappt nånting av filmen men jag minns att jag gillade den skarpt. Räcker det?

3. Natural Born Killers
Natural Born Killers
En av de filmer som jag såg på bio i Uppsala där jag pluggade vid den här tiden. Jag minns att denna och min etta på listan (båda skrivna av QT) kom ungefär samtidigt och att jag och några av mina kursare såg bägge två, och vi gillade NBK bättre än PF. Då alltså.

2. The Shawshank Redemption
The Shawshank Redemption
Att en fängelsefilm kan vara mysig bevisas här. Jag tror detta är den bästa Stephen King-filmatiseringen nånsin. Det är åtminstone min favorit. 5/5.

1. Pulp Fiction
Pulp Fiction
Jag såg denna på en klassisk visning på biografen Spegeln i Uppsala. Anekdoten låter berätta att min kursare som satt i sätet bredvid svimmade av under scenen där en medvetslös och överdosad Uma Thurman ska få en adrenalinspruta i hjärtat. Klassisk visning, klassisk film! 5/5.

 

Har jag några bubblare? Ja, en handfull och de hade lika gärna kunnat hamnat på listan: Léon, Forrest Gump, Fist of Legend, The Hudsucker Proxy, Fyra bröllop och en begravning, Star Trek: Generations.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna har hittat i filmväg från 1994:

Filmitch
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Rörliga bilder och tryckta ord
Flmr
We Could Watch Movies

Arkiverad under 10 i topp, Best of, Film, Listor Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vikander-vecka: The Danish Girl (2015)

8 februari, 2016 8 kommentarer

The Danish GirlJa, jag vet, en vecka har bara sju dagar men nu blev det så lämpligt ordnat att The Danish Girl (där Alicia blivit Oscarsnominerad för sin insats) hade premiär i fredags. Så därför fortsätter Vikander-veckan en dag till!

Trailers är farliga saker. En bra trailer kan höja förväntningarna på en film och när det sen väl är dags att se den så är den film man får se på vita duken inte alls den film som man trodde sig se i trailern. För mig var det precis så när det gäller The Danish Girl. Nån gång i höstas dök trailern upp och det var en riktig tearjerker. Musiken, ämnet, fotot, Eddie och Alicia. Helt magiskt. Jag såg den trailern många gånger, alldeles för många. Att jag ens såg den en gång var väldigt ovanligt då jag normalt sett aldrig kollar på trailers, förutom om det gäller en film som jag är helt ointresserad av och den dyker upp innan en visning på bio. Att jag aktivt söker upp en trailer på the interwebs händer i princip aldrig. Men med The Danish Girl var det alltså annorlunda.

Jag hoppades att filmen skulle dyka upp på Stockholm Filmfestival men där uteblev den, och dessutom visade det sig att den inte skulle få premiär på bio i Sverige förrän i februari. Men det kanske var lika bra det eftersom jag då fick en chans att distansera mig ifrån och glömma bort den där trailer.

Nu har jag sett The Danish Girl på en skön visning kl 12.30 på biografen Sture. Innan filmen började hann jag dessutom ta en kaffe och ett wienerbröd (givetvis!) på 7-Elven.

Så, höll den för hajpen? Nej, tyvärr inte är jag ledsen att säga. Filmen är oerhört snygg. Scenografin, kläderna och miljöerna, 1920-talets Köpenhamn och Paris, är underbara. Alicia är underbar och Eddie är bra han med. Men jag satt ändå genom hela filmen i princip helt oberörd. Vad fasiken var det som hände här, tänkte jag? Från en supertrailer till en ganska trist film. Var det bara ett bländverk alltihop? Ja, jag tror faktiskt det.

Ja, det är en varm historia om hur konstnären Einar (Eddie Redmayne) inser att han är född i fel kropp. Han är kvinna och det finns inget han göra åt detta faktum. Hans fru Gerda (Alicia Vikander) stöttar honom men får givetvis svårt att anpassa sig till den nya situationen. Samtidigt lever Gerdas eget konstnärskap upp när hon börjar teckna Lili, dvs Einars inre kvinna.

Ja, det låter kanske som att skulle kunna bli en intressant film. Det kanske är en intressant film för den delen, men för mig var den ganska tråkig också. Otroligt snygg (för snygg) och välgjord, men den tar liksom inte ut svängarna tillräckligt. Just ämnet, könskorrigerande operationer på 1920-talet, känns som att det borde kunnat bädda för mer dramatik. Men allt är kört genom ett suddigt filter som tagit borta alla skarpa kanter.

Sen kändes den även märkligt hackig på nåt sätt, eller kanske är det upprepande jag menar. Jag vet inte om det var manus som inte var helt tajt, men jag kände inget flyt i historien. Jag kände hela tiden att jag saknade nåt. Filmen satte sig aldrig riktigt. Och sen var den plötsligt slut utan att jag tyckte att den egentligen hade lett till något.

Och höga, spetsiga alpliknande berg i Danmark?! Var fick man det ifrån? Tokstollar.

Trailern lovade så mycket men filmen kunde inte leverera mer än en intressant men ganska blek historia. Ingen kan dock gråta så snyggt som Alicia…

The Danish Girl:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Smile

Profile

Tears

Danish

Rebus

Arkiverad under Betyg 2, Biografifilm, Drama, Film, Historisk film, Kostymdrama, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vikander-vecka: Testament of Youth (2014)

7 februari, 2016 2 kommentarer

Testament of YouthTestament of Youth är en biografifilm om en kvinna vid namn Vera Brittain (Alicia Vikander). Vera växer upp i början av 1900-talet i England vid en tid när unga tjejer förväntas lära sig sjunga, sy och spela piano samt hitta en man att gifta sig med. Vera sticker ut en del då hon deklarerar att hon minsann inte ska gifta men däremot ska hon plugga litteratur i Oxford. Hennes föräldrar, spelade av Dominic West (McNulty i The Wire, yay!) och Emily Watson, har sina invändningar men Vera har skinn på näsan och får som hon vill. Hon söker, skriver inträdesprov och kommer in!

Fast det där med att inte gifta sig ändrar sig när hon träffar en av sina brors vänner, Roland (Kit Harington, som tydligen är med i nån serie om tronspel). Veras bror Edward, Roland och deras kompisar utbildar sig alla till officerare men ingen tror väl på allvar att kriget ska bryta ut.

Men kriget bryter ut och de unga pojkarna skickas in i första världskrigets helvete. Vera, som älskar sitt studentliv, känner att hon måste göra en insats och omskolar sig därför till sjuksköterska för att ta hand om skadade soldater. Till en början handlar det bara om brittiska soldater men när hon tjänstgör närmare fronten hamnar även svårt skadade tyska soldater framför henne på sjukbädden.

Filmen inleds som ett klassiskt brittiskt kostymdrama. Det är Downton Abbey som film. Inget fel i det men det är inte jättespännande. Jag gillar ju kostymdramer själv så jag ska väl inte klaga men om jag jämför med t ex En kongelig affære så är ju Testament of Youth betydligt mer slätstruken. Med det sagt så är Vera en tuff tjej (och Alicia gör henne mycket bra) och det var kul att följa hennes kamp för att få gå sin egen väg i livet.

När Vera skulle göra sitt inträdesprov hettade det till lite och blev spännande. Just när hon sitter där i skolbänken, supernervös, så kunde jag inte låta bli att tänka på en scen ur Mr. Bean (av alla tv-serier) då han ska göra nåt sorts prov och när det är en minut kvar upptäcker att ett papper med uppgifter blev kvar i kuvertet. Det var faktiskt lite samma känsla här.

Testament of Youth är en välgjord film. Den är skön att titta på. De flesta skådisar sköter sig utmärkt (förutom något stele Kit Harington). Fotot är fint. Men som helhet känns ändå filmen ganska tom. Vi får en klassiskt romantisk kärlekshistoria där paret tar farväl på en tågperrong och den kvarlämnade kvinnan sen går omkring i trädgården och smeker vita blommor till klinkande pianomusik. Fint men något tomt.

När det gäller skildringen av kriget så finns det ett poetiskt/romantiskt inslag som känns sisådär. I många amerikanska krigsfilmer kan det bli överdrivet (för mig) patriotiskt. I brittiska filmer kanske det blir poetiskt istället? Typ ”de stackars unga fina pojkarna som offrar sina liv”. Krig är ett helvete. Slut. Kan jag tycka. Eller gör en spännande krigsfilm, rakt upp och ner, som t ex Black Hawk Down (ja, jag minns den som bra. Jag får leta upp min gamla recension och lägga upp på bloggen.)

Nu ska ändå sägas att Vera förvandlas av sin upplevelse av kriget. Förutom att vara feminist så blir hon även pacifist. Kanske valde filmmakarna den poetiska tonen för att göra det tydligt varför Vera påverkas så mycket? Ja, förmodligen var det så.

Apropå feminism på film och i tv så kom jag nu att tänka på en aktuell film och en aktuell tv-serie. Nån gång i Testament of Youth så nämns suffragetter. Hmm, suffragetter, det får jag googla på efter filmen tänkte jag. Japp, så dålig koll hade jag. Men nu vet jag bättre, bl a efter att filmen Suffragette gått upp på bio. Tv-serien? Ja, givetvis den härliga svenska Fröken Frimans krig om en grupp kvinnor som öppnar livsmedelskooperativ och kämpar för kvinnors rösträtt.

Alicia? Ja, inte oväntat sköter hon sig utmärkt. Perfekt brittisk engelska och en härlig intensitet. Hon bär filmen på sina axlar som man krystat brukar säga, men så var det faktiskt här. Som helhet är filmen som jag tidigare nämnde aningen blek. Fin men blek.

Avslutningsvis så noterar jag att Alicia ofta badar i sina filmer. Av de jag har sett så har hon badat i Kronjuvelerna (sjö), Hotell (pool), Seventh Son (sjö), Testament of Youth (sjö), Son of a Gun (pool) och En kongelig affære (badkar).

Testament of Youth:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Par

Tårar

Ingen gråter som Alicia…

 

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Historisk film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vikander-vecka: Son of a Gun (2014)

6 februari, 2016 2 kommentarer

Son of a GunDå var turen kommen till den kanske minst kända filmen med Alicia, nämligen den australiensiska kriminalthrillern Son of a Gun.

Jag visste ingenting om handlingen i filmen när jag satte mig ner för att titta på den. Det visade sig att den inleds som en fängelsefilm. Vi får följa med den unge JR (Brenton Thwaites) in på fängelset där han ska sitta av ett straff på ett halvår. En ny ung snubbe på ett fängelse, det vet vi ju vad det innebär. Japp, han är som ett lamm inför slakt och råkar givetvis illa ut direkt. Men lite oväntat får han hjälp av Australiens public enemy #1 vid namn Brendan Lynch, en ökänd bankrånare. Vet ni vem som spelar Lynch? Jo, Ewan McGregor?! Skulle verkligen McGregor funka som luttrad kriminell? Ja, faktiskt. Jag gillar honom. Det kan väl finnas charmiga thugs också.

Eftersom Son of a Gun var en fängelsefilm så kunde jag inte låta bli att jämföra den med den ruggigt intensiva och råa Starred Up som jag hade sett tidigare. Son of a Gun är betydligt mer lättsam, nästan en komedi eller åtminstone så framställs de kriminella bitvis som coola à la Quentin Tarantino. I Starred Up var ju dessutom Jack O’Connell rena naturkraften. Brenton Thwaites har inte samma karisma, men det kanske är orättvist att jämföra eftersom JR är en helt annan rollfigur än den som O’Connell spelade.

Varför hjälper Lynch JR att överleva, att inte bli någons bitch, i fängelset? Ja, han har givetvis en orsak. När JR kommer ut får han nämligen ett uppdrag som i slutändan ska resultera i fritagningen av Lynch och några av hans fängelsekompisar. Den spektakulära fritagningen lyckas och efter det blir Lynch, JR och de övriga övertalade av gangsterbossen Sam (Jacek Koman) att göra en stöt mot en guldgruva. Ni vet en sån där sista stöt som ska ge miljoner.

In i handlingen träder nu Alicia som spelar Tasha, en av Sams ryska gangsterbrudar. JR blir givetvis intresserad av Tasha omedelbums. Inledningsvis tycker jag som vanligt att Alicia måste vara ett språkgeni. Hon lyckas med sin engelska med rysk brytning. Men efter ett tag så tycker jag att den där brytningen kanske inte är så bra. Bra eller inte, den sticker ut för mycket och stör. Hur man än ser på det så blir det lite Saturday Night Live över det hela.

Son of a Gun (titeln begriper jag mig för övrigt inte på) påminner om många andra filmer. Michael Manns Heat och Thief är två exempel. Som kriminell man får du inte låta tjejer komma emellan. Du ska vara beredd att släppa allt och bara sticka. Och så var det ju det här med den sista stöten.

Inledningsvis är det alltså en fängelsefilm och sen en fängelserymningsfilm. Sen blir det en ganska så klassisk heist-film. Dessutom får vi en riktigt bra ökenbiljakt som förde mina tankar till The Road Warrior.

Efter heisten blir det en film där alla lurar alla. Det ska vara en massa twister där man inte vet vilken agenda som rollfigurerna har. Och twister blir det men de känns mest krystade, som att de är där bara för att vara där och det står så i manus. Twisterna känns skrivna och därför blir de inte överraskande trots att de kanske är just det.

I slutändan en helt ok crimethriller med en Alica som inte är mer än ok. Jag tror att hon vid tiden för inspelningen kanske saknade den pondus eller erfarenhet som krävs för att spela en rysk gangstertjej och dessutom samtidigt klara av den där australiensiska engelskan med rysk brytning.

Son of a Gun:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Plågad/uttråkad

Plågad/uttråkad

Uttråkad

Uttråkad/plågad

Vampyr?

Vampyr?

Arkiverad under Action, Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vikander-vecka: The Fifth Estate (2013)

5 februari, 2016 2 kommentarer

The Fifth EstateThe Fifth Estate är en BOATS om Julian Assange och WikiLeaks och som så ofta i biografifilmer så är det en uppgång- och fall-historia. Assange spelas av The Batch, dvs Benedict Cumberbatch.

Filmens förtexter är riktigt snygga. Två minuter som beskriver på vilket sätt information och nyheter har spridits genom historien. Det börjar med grottmålningar och slutar med Internet. Snyggt.

Efter det var det nog slut på det som var riktigt bra med The Fifth Estate. Trots att den gjord så sent som 2013 så känns den daterad. Den försöker visa hur coolt det är med Internet och hackers, men det blir mest töntigt. Då tycker jag tv-serien Mr. Robot lyckas bättre med samma sak.

För att beskriva hur WikiLeaks nätverk hänger ihop och fungerar så använder sig filmmakarna av ett surrealistiskt och samtidigt pedagogiskt berättande. Det funkar inte utan blir istället distanserande och det känns som att jag tittar på ett avsnitt av Vetenskapens värld. De skulle ha tittat mer på hur David Fincher och Aaron Sorkin gjorde i Facebook-filmen The Social Network. Skippa en massa datorgrafik, fokusera på relationer och berätta en story istället!

Alicia? Ja, hon får inte speciellt mycket att göra inledningsvis. Filmens huvudperson, förutom Assange, är Daniel Domscheit-Berg (Daniel Brühl), en tysk journalist som börjar samarbeta med Assange efter att de träffass på en hackerkonferens i Berlin. Efter ett tag börjar deras tidigare så fina samarbete gå sämre då Assange blir alltmer paranoid och despotisk. Alicia spelar Daniels kollega och sedemera flickvän och hon sköter väl sitt skådespelarjobb väl. Men hon är bara en pappfigur som finns där bara för att finnas där. En ganska otacksam rollfigur som inte har nåt eget agerande utan ser allt ur den manliga rollfigurens perspektiv. Mot slutet får Alica aningen mer att göra men det är för lite och för sent. Å andra sidan var det bara en ganska liten biroll.

Hur framställs Assange i filmen? Ja, han är ett arrogant svin men ändå sympatisk (i alla fall inledningsvis). WikiLeaks framstår som en sekt där Assange är ledaren, och precis som det är med det mesta så är allt underbart till en början. Ungefär som när jag började titta på ZTV när det var nytt och litet. När det sen växte så var det liksom inte samma sak längre.

En bit in i filmen börjar plötsligt en annan film. Nej, det gjorde det förstås inte, men det kändes så. I en sidoplot med bl a Laura Linney, Anthony Mackie och Stanley Tucchi handlar det om att en av amerikanska UD:s källor i Egypten måste ta sig ur landet efter att WikiLeaks börjat publicera hemlig korrespondans mellan USA och deras ambassader. Jag antar att man ville visa på hur känsligt det kan vara med att läcka information. Tyvärr kändes det här avsnittet som onödig och annorlunda, jämför med resten, utfyllnad.

Jag kan tyvärr nog inte rekommendera filmen. Förtexterna var fina och skådisarna är duktiga när de får jobba ordentligt. Men tyvärr blev det både för trist och spretigt i slutändan.

Om ni vill se en dokumentär om WikiLeaks så kan ni kolla in We Steal Secrets: The Story of WikiLeaks som jag skrivit om på bloggen tidigare. Det är inte en speciellt bra dokumentär men ändå snäppet bättre än The Fifth Estate.

The Fifth Estate:

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Teckning

Arkiverad under Betyg 2, Biografifilm, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →