Jojjenito – om film…

Captain Fantastic (2016)

Efter min text om Nocturnal Animals kommer här ytterligare en recension av en höjdarfilm från 2016: Captain Fantastic är en jättefin film som handlar om en familj som valt att leva på ett annorlunda sätt. Ute i skogarna nordvästra USA bor pappan Ben (Viggo Mortensen) tillsammans med sina sex barn. Bens fru och mamman till barnen finns inte med dem längre.

Ben uppfostrar sina barn att leva ett med naturen, att vara självförsörjande, avskilda från de tekniska prylar som dagens samhälle svämmas över av. De målar sig i lera som kamouflage och går på rådjursjakt. Den äldste sonen dödar sitt första djur och blir därmed MAN.

Filosofi är viktigt. De läser alla världens böcker. Att hålla kroppen i trim är viktigt. De har intensiva träningspass dagligen. Musik är viktigt. På kvällarna har de sammankomster runt elden då man spelar olika instrument och sjunger sånger. Öppenhet är viktigt. När ett barn ställer en fråga svara Ben sanningsenligt vad det än gäller. Diskussion är viktigt. När ett barn motsätter sig nåt ger han dem chansen att argumentera för sin sak och försöka övertyga de övriga.

Verkligheten tränger sig dock på och familjen måste lämna sin lustgård. De tar sin stora skolbuss, som heter Steve, och kör tillbaka till civilisationen och till Bens frus familj. De ofrånkomliga konflikterna, som redan finns, visar sig och Bens världsbygge börjar krackelera.

Jag älskade Captain Fantastic redan efter tio minuter. När jag kände den känslan var min första tanke ändå att ”hoppas nu filmen kan hålla hela speltiden ut”.

Jag var fascinerad över hur familjen valt att leva, eller snarare hur Ben och hans fru valt att leva. Barnen hade väl inte speciellt mycket att säga till om. Å andra sidan är det ju en förälders ansvar att uppfostra sina barn på det sätt som de finner bäst.

Dagens samhälle med sociala medier, mobiler, yta och informationsöverflöd tränger sig på vare sig du vill eller inte. Familjen har därför valt att skärma av sig helt.

Under filmens inledning kom jag att tänka på dokumentären Gubben i stugan om en pensionerad skogsarbetare som bor helt ensam ute i en stuga Dalarnas finnskogar. Den finns att se på SVT:s Öppet arkiv. Rekommenderas.

Men det gäller nog att hitta en balans här. Bens sätt kommer inte att fungera i längden. Ok att en pensionerad svensk skogsarbetare bor i en stuga i vildmarken men barn måste få uppleva själv, testa gränser och göra ”fel” för att lära sig om livet, det verkliga livet. Ändå kan jag inte säga att Ben gör fel eftersom det barnen får uppleva kommer att vara inpräntat i dem och finnas kvar efter att de gjort sitt uppror (ett uppror de kommer att behöva göra), och då kommer de ha nytta av det.

Jag tyckte det var intressant med de olika barnens psyken. Det framgick direkt att den äldste sonen Bo var osäker, eftertänksam och självmedveten, inte minst när han under filmens senare del har kontakt med tjejer och blir medveten om att han är en udda (och därmed lockande) figur.

Bo spelades för övrigt av George MacKay som jag kände igen från Pride. Motsatsen till Bo är Rellian (Nicholas Hamilton) som är utåtriktad, aggressiv och inte sen med att visa vad han tycker. Det blir tydligt t ex under en av familjens musikstunder då han börjar trumma frenetiskt och ilsket. Det hela utvecklar sig till en fin scen där familjen dansar till vad jag skulle kalla en akustisk technolåt.

Jag gillade hur inget var svart eller vitt. Det finns inga onda eller goda rollfigurer här. Alla har rätt och alla har fel.

Jag har hört klagomål om att Captain Fantastic skildrar människor som inte känns verkliga, att ingen i vår värld nånsin skulle leva som de lever i filmen, att en förälder aldrig skulle utsätta sina barn för det som Ben utsätter sina barn för. Att filmen helt enkelt inte är trovärdig.

Hmm, jag vet inte, jag. Det spelar mindre roll om den är trovärdig eller ej. Filmen är trovärdig i sin egen verklighet. Det är kanske en skruvad verklighet men jag köper helt att Ben tror på att det han gör är rätt. Dessutom, om man nu tycker att det är en skruvad verklighet så tycker jag det ändå är (eller borde vara) lätt att dra paralleller till ens eget liv. Det är som bra science fiction; uppskruvat men ändå inte alienerande på ett sätt som gör att man upplever filmen som enbart konstigt och overklig.

Dammigt i rummet brukar jag (och andra) prata om. Under Captain Fantastic blev det inte dammigt i rummet. Nej, det blev skyfall i rummet. Jag har svårt att värja mig mot scener där personer som tror att de har misslyckats får upprättelse. De tror att de svikit sig själva och andra men sen upptäcker de att dessa svikta personer i slutändan är på deras sida och vill försonas. Grundkonflikten som hela tiden lurar i bakgrunden är Bens förhållande till sin fru och hur det påverkar relationen till barnen.

Captain Fantastic är en fantastisk liten film som jag älskade från första stund till sista.

Viggo Mortensen spelar pappan Ben lika bra som han gjorde pappan i The Road och i natt hoppas jag att han mot förmodan vinner en Oscar för bästa manliga huvudroll.

Uppdatering: Nähä, det blev Casey Affleck som vann (välförtjänt!) för sin insats i Manchester by the Sea.