Downsizing (2017)

15 november, 2017 5 kommentarer

Downsizing är Alexander Paynes senaste alster med ett upplägg som jag direkt tyckte kändes intressant. I vår överbefolkade värld har nämligen en grupp norska forskare kommit på en lösning på trängsel- och resursproblemen. Lösningen? Ja, att krympa alla människor så de bara är en tvärhand hög. Planen är att jordens befolkning under en tvåhundraårsperiod ska konverteras till Micro-Me-versioner av sig själva.

Paul (Matt Damon) och hans fru Audrey (Kristen Wiig) beslutar sig för att krympa sig själva. Beslutet baserar sig främst på att de har ekonomiska problem och att skala ner skulle ge dem en möjlighet till en framtid i lyx i lilleputt-staden Leisureland. Problemet är bara att Audrey inte är helt säker på det hela trots att hon säger det till sin man.

Filmens science fiction-upplägg tyckte jag alltså var fascinerande. Vad skulle hända om den här tekniken faktiskt fanns? Hur skulle man bete sig? Jag fick lite sköna Charlie Kaufman-vibbar.

Inledningsvis är det riktigt bra det här. Filmen utforskar en del intressanta aspekter, t ex vilka konflikter som kan uppstå när vi har små och stora människor som lever i olika världar. Eller hur själva krympandet i sig blir en ny industri som ger människor jobb, jobb för både stora och små människor.

Som allra bäst var filmen när vi fick följa med Paul och Audrey när de ska genomgå förminskningsprocessen. Det var som vilken industri som helst men det som massproducerades var små människor. Lustiga detaljer var t ex att alla som skulle krympas måste ta ur alla lagningar i sina tänder eftersom bara organiskt material kan krympas. Själv skulle jag behöva operera ut några skruvar från mitt ben. Annars skulle min fot explodera när jag krymptes. Av nån anledning behövde även allt kroppshår rakas bort innan proceduren. Allt kroppshår.

När sen filmen och Paul anländer till Leisureland så är det som att den tappar fokus, byter riktning och blir nåt helt annat. Det fascinerande och spännande försvinner och ersätts med ett ganska simpelt och politiskt korrekt innehåll.

I den lilla världen visar det sig förstås att motsättningar och fattigdom inte försvinner. Det går liksom inte att lösa samhällsproblem (eller ändra den mänskliga naturen) genom nåt magiskt trick. Ja, visst är det så, men det visste vi redan.

Filmens slutdel blev en sorts hippie/sekt-fars. Paul och några av hans Leisureland-vänner, spelade av bl a Hong Chau och Christoph Waltz, åker till den norska ursprungskolonin för små människor. Här driver Rolf Lassgårds norska forskare en sektliknande sekt som förbereder sig för ragnarök och planerar att ta skydd under jord i vad man döpt till The Vault, en sorts Noaks ark för både människor och djur.

Filmens ställer väl frågan om vad man ska göra för att lösa problemen vi har. Ta tjuren vid hornen eller stoppa huvudet i sanden? Ja, visst, det är en fråga men det gjorde inte filmen bättre för det. För mig kändes scenerna i Norge som en lite småtråkig dokumentär om klimathoten. Predikande.

Och när det inte var en småtråkig dokumentär var det en fars som vore den regisserad av Stefan & Krister. Jag har sett på Twitter att vissa tyckte dessa farsartade scener var skämskuddevärdiga. Så långt vill jag inte gå men bra var de inte. Jag undrar hur amerikanska tittare uppfattar dessa scener, t ex de med den svenska skådisen Margareta Pettersson. Exotiskt och bra?

Trots en intressant idé så tappade filmen fokus helt efter halva speltiden och den tredje akten i Norge blev väldigt segdragen. Och vart tog Kristen Wiig vägen? Hon bara försvann och kändes därmed som en halv rollfigur. Synd på så rara ärtor.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Det här var den sista filmen som vi såg på den stora filmspanardagen under Stockholm Filmfestival och här hittar ni de andras tankar om filmen: Fiffis filmtajm, Fripps filmrevyer och Rörliga bilder och tryckta ord.

Downsizing får vanlig svensk biopremiär 19 januari.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2017 Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri (2017)

13 november, 2017 2 kommentarer

Så här skrev jag på Twitter direkt efter visningen av den här filmen:

”Så kom då äntligen det där ögonblicket under Filmdagarna som jag väntat på. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri är fullkomligt… *

* fyll i valfritt beröm.”

Och, ja, Three Billboards Outside Ebbing, Missouri var den klart bästa filmen under årets filmdagar i Malmö. Den lyfte upp filmdagarna till en toppnivå efter en lite tveksam inledning. Dessutom är Martin McDonaghs film årets hittills bästa.

Frances McDormand spelar Mildred, en mor som förlorat sin dotter i ett brutalt (finns det nån annan sort?) våldtäktsmord. Sju månader senare har ingen gripits och hon ledsnar på att den lokala polisen inte verkar göra nåt. Hon hyr tre övergivna reklamskyltar där hon sätter upp ett budskap till Ebbings polischef (spelad av en sympatisk Woody Harrelson) och undrar varför inget händer. Drama och svart humor à la Martin McDonagh tar vid.

Jag har faktiskt bara sett en film av Martin McDonagh och det är In Bruges (som är en toppfilm). Seven Psychopaths hoppade jag över efter att ha hört en del dålig kritik. Det skulle jag förmodligen inte ha gjort, och den kommer jag definitivt att se inom kort.

(Martin har en bror vid namn John Michael som också är manusförfattare och filmregissör. John Michaels irländska drama Calvary är en 2014 års bästa filmer.)

Samtliga skådisar i Three Billboards Outside Ebbing, Missouri är helt otroligt bra, även om jag kanske bara tycker att Frances McDormand är värd en Oscar. Sam Rockwell är bra men på nåt vis känner jag att han kan göra den där white trash-figuren i sömnen.

John Hawkes dyker upp i en liten biroll och är otäck. Han kan verkligen vara både och. Jämför t ex med hur han var i Me and You and Everyone We Know.

Det nästan roligaste för mig var att se Clarke Peters (a.k.a Lester Freamon from The Wire, yay!). Han kommer in och dominerar i slutet av filmen. Kul att se.

Den där jobbiga Steven (spelad av Caleb Landry Jones) från säsong tre av Twin Peaks lyckas faktiskt att inte vara jätteäcklig vilket han i alla fall var i Twin Peaks.

Trots det i grunden allvarliga så har filmen en stämning, främst pga den strålande naturkraften Frances, som gjorde att jag bara satt och njöt, skrattade och log. Jag kommer lite att tänka på Hell or High Water kanske. Den filmen har samma typ av välskrivna rollfigurer.

Filmen är ganska länge en sorts komisk och tragisk film noir, eller hur jag nu ska beskriva den. Men sen kunde det plötsligt bränna till i hjärtat också. Det brände exempelvis till när <spoiler>Woodys rollfigur hostade blod</spoiler> under förhöret med Mildred. Här insåg man att de trots deras till synes hårda jargong brydde sig om varandra. Det var filmens finaste scen.

Filmen är otroligt välskriven, genomtänkt. En annan film som poppar upp är Blue Ruin. Allt hänger ihop och finns med av en anledning. Inget extra som känns onödigt. Tiden flög fram. Jag hade gärna kunnat spendera en timme till i Ebbing.

Är det manuset som är filmens stora styrka? Är ett välskrivet manus underskattat rent generellt? Att man har nån (en person!) som tänkt igenom allt och präntat ner sig själv och sina personliga tankar, idéer och huvudpersoner? Att man inte har sex manusförfattare som kommer in för att göra rewrite på rewrite? Ja, jag tror det. Jag är ganska säker på det.

Om jag ska klaga på nåt så är det att Sam Rockwells rollfigurs omvändelse gick lite väl snabbt. Slutet i sig var fint men jag tyckte inte Rockwells rasistfigurs resa förklarades fullt ut. Men å andra sidan räckte måhända med att en person talade till honom och uttryckte sin tro på honom som en god människa.

Och dessutom: baptism by fire.

För mig är det väldigt nära högsta betyg. Snudd på en femma och därmed en uppdaterad bloggheader. Det är en filmfilm med en blandning av djupt tragiskt drama och humor som känns som en rar konstruktion. Martin McDonagh är tydligen en mästare på just detta.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri visas just nu på Stockholm Filmfestival och får ni chansen så är det bara att fixa biljetter pronto. Den visas ikväll och på tisdag.

Vanlig svensk biopremiär blir det inte förrän 11 januarii.

Länkar till andra recensioner av filmen dyker upp här när de blir tillgängliga: Fiffis filmtajm, Movies – Noir, Fripps filmrevyer, Flmr, och Rörliga bilder och tryckta ord.

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Filmfilm, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2017 Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Killing of a Sacred Deer (2017)

10 november, 2017 9 kommentarer

Minns ni den unga killen som var på fiskebåten tillsammans med Mark Rylance i Dunkirk? Han, skådisen alltså, heter Barry Keoghan och är 25 år gammal. 25 år gammal?! What? Jag trodde han var typ 17. Han ser ut som det i alla fall.

I Dunkirk är han inte med så mycket men det lilla han var med så fanns det nåt envist, nästan obehagligt eller åtminstone udda, över honom.

I Giorgos Lanthimos nya film The Killing of a Sacred Deer är Keoghan (lustigt stavade namn de ofta har, de goda irländarna) perfekt castad som en psykopatpojke som plågar en familj bestående av läkaren Steven (Colin Farrell), hans fru Anna (Nicole Kidman), dottern Kim (Raffey Cassidy) och sonen Bob (Sunny Suljic).

Psykopatpojken, som heter Martin, verkar till en början vara en ganska vanlig pojke (i alla fall för att vara en pojke i en värld skapad av Lanthimos). Efter ett tag inser vi som tittare emellertid att inte allt står rätt till i huvudet på Martin. Av orsaker som ni får upptäcka när ni ser filmen så börjar Martin på ett Funny Games-liknande sätt att infiltrera Stevens familj. Till en början är det till synes oskyldigt, men känslan av att nåt är fel finns ändå där. Och det blir bara värre och värre för stackars Steve och resten av familjen.

Mmm, ja, Giorgos Lanthimos har verkligen en egen stil. De tre filmer jag nu har sett av denne grekiske auteur (eller är det ett förlegat uttryck?) har alla det gemensamt att de bygger upp en konstruerad värld där vanliga spelregler inte gäller. För att filmerna ska funka behöver man släppa det här med logik, normalt beteende och vanliga fysiska eller biologiska lagar. Här kan allt hända, och i Lanthimos värld så funkar det, förutsatt att du går in i filmen med öppet sinne.

Ta bara en sån sak som hur skådisarna levererar sina repliker. De uttrycker sig stelt och utan känslor. Jag undrar vilken regi skådisarna har fått från Lanthimos. ”Spela totalt uttryckslös utan ilska, sorg, glädje eller nerv”. Och sen blir det ändå så nervigt som det blir. Känslan av att nåt är fel är påtaglig redan från början. Är det lite som en kall version av David Lynch kanske?

Jag tror det kan vara bra att se om filmen för att snappa upp tonen som filmen vill sätta så fort som möjligt och liksom vänja sig vid den.

Hur klarar sig skådisarna då? Ja, Colin Farrell passar exempelvis perfekt i Lanthimos filmer. Det har han ju redan visat i The Lobster. Farrell är uttrycklös på ett sätt som ändå förmedlar nåt sorts uttryck (vilket vet jag inte riktigt).

Pojkvaskern Keoghan (som alltså är 25) är som sagt suveränt castad och mycket obehaglig, så det räcker och blir över, i sin gestaltning av psykopatpojken Martin. Han kan säga helt vansinniga saker med en ton som om han i förbifarten nämner vad han åt till frukost. Otäckt.

Alicia Silverstone har en trevlig liten biroll som Martins mamma. Det var kul att se henne eftersom det var ett tag sen (för mig i alla fall).

Nicole Kidman är bra hon med men jag undrar om inte en sån som Farrell passar ännu bättre ihop med Lanthimos och det icke-skådespeleri som han vill ha.

Om jag ska jämföra med hans andra filmer så gillade jag Dogtooth ganska så mycket mer. Den känns som en än mer vrickad konstruktion fullt ut. The Killing of a Sacred Deer kändes inte lika extrem vilket gjorde att den sjönk en aning för mig. Det går ju inte att känna nåt för rollfigurerna då de aldrig visar känslor, och då kan det lika gärna vara så extremt (skruvat, vrickat) det bara kan vara, vilket jag tyckte det var i Dogtooth. Här kändes det kanske ibland som en ”vanlig” film och då blev den möjligen inte lika intressant.

Det är lite svårt att sätta betyg. Som jag skrev på Twitter direkt efter att jag sett filmen så är den en konstruktion som jag behöver fundera på ett tag till.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

bioThe Killing of a Sacred Deer har premiär idag fredag och jag rekommenderar ett biobesök. Jag tror man tjänar på att se den på bio där man, förutsatt att publiken sköter sig, kan ha fullt fokus på filmen.

Länkar till andra recensioner av filmen dyker upp här när de blir tillgängliga: Fiffis filmtajm.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Surrealism, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

All Inclusive (2017)

8 november, 2017 2 kommentarer

Varje år under Malmö Filmdagar så brukar det alltid visas minst en hyfsat stor ny svensk produktion i den härliga singelbiografen Royal (jag hoppas att den aldrig läggs ned då det förmodligen är Sveriges bästa biosalong!). Tidigare år har vi sett filmer som Monica Z (2013), Mig äger ingen (2013), Medicinen (2014), Så ock på jorden (2015), Jag är Ingrid (2015), Jag älskar dig – En skilsmässokomedi (2016) och Den allvarsamma leken (2016). Verkligen en blandad kompott om man säger så.

Årets film var All Inclusive, en sorts uppdaterad version av Sällskapsresan med kvinnlig touch. En mamma (Suzanne Reuter) åker till Kroatien på chartersemester med sina två fullkomligt olika döttrar (Duktiga Flickan Jennie Silfverhjelm och Partypinglan Liv Mjönes). På planet ner droppar mamman nyheten att hennes man varit otrogen och därför inte följer med. Döttrarna ser det som sin uppgift att få mamman på fötter igen. De har dock lite olika syn på hur det ska gå till. Hilarity ensues. Eller nåt.

Njae. Det hade varit roligt att få se en riktigt lyckad och rolig svensk komedi. Tyvärr levererar inte All Inclusive. Filmen känns inte välskriven. Rollfigurerna beter sig ologisk jämfört med sin natur. Skämten känns inte klockrena eller fullföljs inte.

Jag hade velat se mer från de andra semesterfirarna i gruppen. De visas upp i början när man anländer till hotellet. Vi har gayparet, vi har hippiepappan som går med sin bebis på magen, vi har Jonas Karlsson som inte kan sluta gråta eftersom hans fru dött i cancer, vi har irriterande ungar.

Men ingen av dessa figurer följs egentligen upp utan förblir siluetter. I fokus är förstås mamman och hennes döttrar. Inget fel i det, men då krävs att jag känner för dessa rollfigurer, att jag blir indragen i deras problem och skrattar med dem när dråpliga situationer uppstår. Tyvärr händer inte det.

Jag tycker inte Suzanne Reuter får chansen att briljera som den komedienn hon är. Det är som att hon, och regissören, inte hittar rätt ton. Ett tag får jag för mig att hon ska ha fått en hjärnblödning då hon verkar fullkomligt förvirrad, inte vid sina sinnes fulla bruk. Men hon var bara upprörd över att hennes man lämnat henne. Eller? Det var oklart ett tag för mig.

Döttrarna funkar bättre. Både Liv Mjönes och Jennie Silfverhjelm har hittat rätt (komisk) ton. Framförallt så kanske Mjönes funkar bäst som den spontana Slarverdottern som den Duktiga Flickan-systern är avis på. Det är det vanliga med den Duktiga Flickan som sköter all markservice och sen glider Slarvern in och får all kredd.

Jonas Karlsson funkade också och jag tyckte det var roligt att han hade tårar i ögonen i varje scen, vad han än gjorde. Det var over the top på rätt sätt.

Det finns några sekvenser som inte funkar alls. Som t ex när Partypinglan vill få sin mamma att gå ut och festa medan den Duktiga Dottern, liksom mamman, tycker det är en dålig idé. Sen i nästa scen är alla tre festklädda och kommer gående i hotellkorridoren, i slowmotion och till cool musik. Jaha, och hur gick det till?

Apropå musik så behöver nån se över filmens soundtracket och kanske inte använda endast två låtar, eller om det bara var en låt, absolut precis hela tiden. Det blev till slut komiskt tröttsamt när samma låt drogs igång, igen, igen och igen. Och igen. Jag undrar om det inte var en tidig version av filmen som vi fick se (och höra) där soundtracket inte var spikat? Vi får hoppas på det.

I övrigt: ett ganska stor nja. Ingen katastrof dock.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

bioAll Inclusive har premiär nu på fredag och ni gör som vanligt som ni vill. Filmen bygger förresten på en dansk förlaga med samma namn från 2014. Undrar om det är en bra idé att kolla in den istället? Den finns att hyra på alla möjliga ställen.

Länkar till andra recensioner av filmen dyker upp här när de blir tillgängliga: Fiffis filmtajm och Rörliga bilder och tryckta ord.

Arkiverad under Betyg 2, Film, Komedi, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Star Trek Beyond (2016)

6 november, 2017 4 kommentarer

Jag har accepterat att Star Trek-filmerna är actiondrivna äventyr med humor och spektakel snarare än filmer med mystiska fenomen och tidsparadoxer i fokus. Det gäller för övrigt även de äldre filmerna då det främst är i tv-serierna man hittar mer koncept- eller idébaserade teman.

Jag har nog inte bara accepterat det utan tycker nog det är ganska vettigt. Vissa av de äldre filmerna försökte vara seriösa, vilket misslyckades kapitalt. Det gäller väl främst det första filmförsöket från 1979, Star Trek: The Motion Picture, som är segare än kola.

I och med J.J. Abrams omstart av Star Trek 2009 så skakades nytt liv i franchisen. Besättningen på stjärnskeppet Enterprise föryngrades och därmed även rollbesättningen. Man la lite mer vikt på återkommande gnabb mellan rollfigurer och betonade att folket ombord var en familj. Den kvinnliga kommunikationsofficeren Uhura fick mer utrymme. Actionsekvenserna blev mer slicka. Det mesta gjordes coolare och mer modernt, och samtidigt kanske lite tråkigare (jämfört med, återigen, tv-serierna).

I den tredje filmen efter återuppväckelsen är kapten Kirk desillusionerad. Han har tappat tron på sig själv och funderar över poängen med att vara kapten på ett stjärnskepp. De åker ju bara runt och ”utforskar”. Kicken som fanns initialt har avtagit och han funderar på att hoppa av.

Men Kirk får ganska snart annat att tänka på då en superskurk i form Idris Elbas Krall dyker upp. Krall är av nån anledning arg på Federationen och vill förgöra dem. Let the rymdaction begin.

Jag gillade Star Trek Beyond. Det är lättsam rymdaction med duktiga skådisar som får till ett bra gnabb mellan sina rollfigurer. Jag gillade exempelvis att besättningen en bit in i filmen splittras upp och därmed tvingas samarbeta med partners som de kanske inte skulle ha valt själva. Främst gäller det ju förstås Spock (Zachary Quinto) och Bones (doktorn spelad av Karl Urban) som med glimten i ögat varit i luven på varandra ända sen tidigt i originalserien.

Hur funkade Krall som huvudskurk? Inte speciellt bra tyvärr. Elba är maskad och sminkad till oigenkännlighet. Dessutom pratar han med nån märklig afrikansk brytning. Varför? Spelades filmen in i direkt anslutning till biografifilmen Mandela: Long Walk to Freedom där Elba gestaltade just Nelson Mandela?

En rollfigur som jag däremot gillade mycket var badass-kvinnan Jaylah, som spelades av mumien själv, dvs Sofia Boutella. Hon var kaxig, frispråkig och badass på ett bra sätt. Men även hon var kanske alien-sminkad en aning för mycket. Eller, nej förresten, nu när jag tittar på bilder på henne från filmen konstaterar jag att hon ser cool ut med sitt vita ansikte med svarta tribal-streck.

Det förekom en del skön musik i filmen också. Jag hoppade t ex till i soffan när jag hörde tonerna av Public Enemys Fight The Power. Scotty, spelad av Simon Pegg som för övrigt även skrivit filmens manus, var inte ett fan. Jaylah däremot gillade beatet och skrikandet. Hmm, beatet och Chuck D:s mässande kulspruteflyt skulle jag uttrycka det.

Star Trek Beyond är inte den bästa filmen i franchisens historia men den är klart godkänd. Perfekt underhållning om du är sugen på rymdaction och lagom mycket humor.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Thor: Ragnarok (2017)

3 november, 2017 4 kommentarer

Det har blivit en trevlig tradition att se filmerna i Marvels cinematiska universum på bio, allt som oftast tillsammans med Shinypoddens Henke. Så även nu när det var dags för åskguden Tor att ännu en gång att svinga sin Mjölner.

Vi försökte med alla medel undvika 3D men på nåt märkligt sätt blev det 3D ändå trots att vi trodde vi hade lyckats fixa biljetter till en 2D-visning. När ska filmbranschen fatta att ingen (ingen!) föredrar 3D-visningar. Eller, ja, de har nog fattat men har man en ursäkt att ta mer betalt så gör man väl det.

Så, vad handlar filmen om då? Well, Tor (Chris Hemsworth) försöker till en början hindra Asgårds undergång men inser när han träffar sin syrra Hel (Cate Blanchett) att det finns värre öden än Ragnarök.

Tillsammans med sin adoptivbror Loke (Tom Hiddleston), en fallen valkyria (Tessa Thompson), Heimdall (Idris Elba) och Hulk/Bruce Banner (Mark Ruffalo) så slåss Tor mot Hel och fenrisulven för att rädda Asgård. Vägen mot slutfajten tar oss till soptippsplaneten Sakaar där Jeff Goldblum ordnar gladiatorspel. Vilka som fajtas hade tyvärr trailern den dåliga smaken att avslöja, och tyvärr hade jag tittar på den.

Ja, men det här var väl helt ok, varken mer eller mindre. Efter visningen har filmen i princip raderats från mitt sinne. Under visningen hade jag aldrig rejält tråkigt eller rejält roligt. Det var en jämn ström av hyfsade scener som kom emot mig utan att jag fick nån speciell reaktion. Jag blev aldrig irriterad men ej heller upphetsad av nåt, och då är det väldigt svårt att skriva en vettig recension. Men jag gör ett försök.

Thor: Ragnarok påminner mig om Ron Perlmans rollfigur Salvatore i Rosens namn. I den filmen beskriver William of Baskerville, franciskanbrodern spelad av Sean Connery, den galne Salvatore som en man som pratar alla språk men samtidigt inget. Ungefär så känner jag inför Thor: Ragnarok. Det är en film som är väldigt mycket men just därför inte blir nånting.

Thor: Ragnarok är som en blandning av Guardians of the Galaxy, Sagan om ringen och kanske lite Det femte elementet på det. I grunden är det väl en komedi. Men även en fantasyfilm, och ett rymdäventyr.

Det är en film med en udda grupp lite tilltufsade personer som bildar en ny improviserad familj. Ja, Loke och Tor är ju redan släkt. Gruppen döper t.o.m. sig själva till The Revengers.

Det mesta i filmen påminner om nånting annat vilket gör att den inte känns egen och originell och då tappar den för mig. Det kändes nästan som en fan-film där man tagit rollfigurerna och placerat dem i ett manus skrivet av några fans som fått leka runt lite som de har velat.

Jag gillar ändå en del. Jeff Goldblum var härlig som envåldshärskare som roar sig själv med gladiatorspel. Jag tyckte även om estetiken på planeten Sakaar. Färgerna, hur byggnader och skepp såg ut. Det var snyggt.

Cate Blanchett är bra hon med när hon gör en ond version av sin Sagan om ringen-figur Galadriel. Hon verkar ha haft roligt under inspelningen.

Hulk var kul. Jag gillade att han kan prata nu och att han är mer av en egen karaktär och inte bara ett grönt monster.

Alla i filmen spelar på skoj. Inget betyder nåt verkar det som. Fast det finns ett undantag och det var Idris Elba som Heimdall. Idris verkar ha spelat lite för sig själv utan att samspela med resten av rollbesättningen så mycket och därför kanske han tolkade sin rollfigur mer seriöst. Men jag gillade honom. Idris är alltid bra.

Som vanligt i filmerna om Tor så gillar jag den nordiska mytologin som förekommer. Här får vi några nyheter i form av Hel, Fenrisulven och eldjätten Surtr bl a. Men jag saknade Midgårdsormen.

En lustig detalj är att man i den svenska textningen valt att översätta alla namn på de nordiska gudarna till svenska (med ett undantag). Loki blir Loke, Odin blir Oden och Hela blir Hel. Och Ragnarok blir Ragnarök. Men Thor får förbli Thor. Hmmm, det stör en språkpolis som mig. De måste vara konsekventa här. Antingen översätta alla egennamn eller inga. Fast egennamn ska man ju inte översätta. I filmen heter Loki just Loki och inget annat. Va?! Talar jag mot mig själv eftersom jag själv skriver de svenska namnen i min text? Japp, det stämmer. Jag är i alla fall konsekvent och skriver Tor, inte Thor.

Hur funkade 3D:n då? Inte speciellt bra måste jag säga. Dels kände jag att jag blev trött i huvudet efter ett tag. Glasögonen sitter där på näsan och tynger hela tiden och sen är det nåt som gör att hjärnan får jobba på högvarv. Så fort du vrider lite huvudet för att mjuka upp din nacke så blir bilden suddig. Du måste sitta och titta rakt fram med ett stilla huvud för att bilden ska förbli skarp. Det blir tröttsamt i längden. Och, ja, filmen är förstås för lång. För att inte tala om eftertexterna. Långa.

En annan detalj kopplat till 3D:n var att skådisarna ibland såg ut som små actionfigurer som kändes ditplacerade som om filmen vore en dockfilm. Det var nåt med dimensionerna som bitvis kändes helt fel. Det kändes som en miniatyrvärld och varje gång det hände så tog det mig ur filmen.

Dags för betyg. Det kanske är hårt att sätta 2,5/5 men jag vill markera att jag tycker att t ex den första Thor-filmen var bra mycket bättre. Å andra sidan tycker jag Thor: Ragnarok är mer underhållande än Guardians-filmerna.

Ah, svårt. Fast två filmer kan ju hamna på samma betyg även fast en av dem är klart bättre än den andra. Det finns ett spann. Och nu ser jag att de bägge Guardians-filmerna fick normala tvåor, 2/5, så då känns 2,5/5 helt rätt till Thor: Ragnarok.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Även Henke skriver om världens undergång idag.

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 2, Fantasy, Film, Komedi, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Mitt hjärtas förlorade slag (2005)

1 november, 2017 Lämna en kommentar

Efter The Bow fortsätter jag med ytterligare en liten preblogg-text om en film som jag såg på Stockholm Filmfestival 2005. När jag nu kollar upp vilka fler filmer jag har sett av regissören Jacques Audiard är det nog bara att konstatera att det är en favoritregissör. Han gör rejält tunga verk. Tunga på ett bra sätt. Förutom Mitt hjärtas förlorade slag har jag sett En profet och Dheepan. Blytunga filmer båda två.

Åh, det här var en film som växte och växte tycker jag. Efter att ha sett Tjeckens (a.k.a Movies – Noir) halvdana betyg och de första 20 minuterna av filmen var jag rädd att han skulle ha rätt för en gångs skull. Jag tyckte början var jobbig och jag kom inte alls in i filmen. Jag fattade inte handlingen. Det pratades bara en massa racer-franska och jag gillade inte huvudpersonen alls. Men det märkliga hände att jag nånstans halvvägs – det var väl när vår huvudperson Thomas började spela piano – sögs in i filmen och tyckte att Thomas var sympatisk. Filmen, precis som Romain Duris i huvudrollen, har en nervig och svettig känsla som blev mer och mer påtaglig ju längre tiden gick.

Nåt som definitivt höjde filmen var musiken, en blandning av skön electro, melankolisk ambient indie, och den klassiska musik som det bjöds på när det skulle spelas piano. Jag gillade verkligen scenerna när Thomas var hos sin, enbart kinesisktalande, pianolärarinna. Roligt. Jag måste säga att Duris också verkligen lyckas i scenerna när han ska spela piano. Oftast brukar det se fånigt ut eller så väljer regissören att antingen visa enbart händerna eller enbart ansiktet men inte båda samtidigt.

Ja, jag tyckte filmen var ett intensivt drama där huvudpersonen försöker sitta på flera stolar samtidigt, dels sitt pianospel och dels sitt jobb som halvkriminell ”fastighetsmäklare”. Och det hela knyts ihop med riktigt starka slutscener.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Musik, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2005 Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

The Bow (2005)

30 oktober, 2017 6 kommentarer

På Stockholm Filmfestival 2005 såg jag tydligen min första film av sydkoreanen Kim Ki-duk. Det blev ingen vidare upplevelse men trots det så har jag fortsatt se hans filmer på festivalen. Just The Bow, eller Hwal som originaltiteln lyder, såg jag och skrev om i november 2005. När jag läser vad jag har skrivit så undrar jag lite över vad det egentligen var för film. Jag verkar vara ganska irriterad och förvirrad över filmen.

Jag såg fram emot den här min första film av den uppsnackade Kim Ki-duk. Bågen var alltså spänd ganska hårt om man säger så. Well, strängen brast tyvärr kan jag väl säga. Jag tyckte filmen var enformig och upprepade samma scener om och om igen. Musiken var störande och jobbig. Varken gubben eller tjejen blev jag klok på. Visst, det finns hur mycket symbolik som helst man kan bolla med (gammalt möter nytt, etc, etc), men det hela måste vara förankrat i en någorlunda trovärdig historia som är spännande i sig. Det tyckte jag inte var fallet här. Händelseutvecklingen kändes ologisk, speciellt tjejens beteende. Det gick från att vara gulligull med gubben till att tjejen hatade honom pga av en freestyle. Nja. Och sen slutscenerna. Nej, även om det gick för tjejen så funkade det inte för mig. Plötsligt nån sorts mumbojumbo med en mystisk pil som trotsade tyngdlagen. Det blir inte godkänt. Jag kommer dock givetvis se flera av Kim Ki-duks filmer, om ni nu pga recensionen fick för er att jag sågat honom helt...

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 2, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2005 Tagged with , , , , , , , , ,

Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales (2017)

27 oktober, 2017 4 kommentarer

Kon-Tiki var en riktigt trevlig film gjord av den norska regissörsduon Joachim Rønning & Espen Sandberg. Jag såg den på bio tillsammans med min pappa efter att vi varit i Peru och bl a lärt oss vad Kon-Tiki egentligen betyder.

Efter de relativt stora (?) framgångarna med med Kon-Tiki fick regiparet chansen att göra film i drömfabriken. Det känns ju naturligt att det blev just den senaste filmen i Pirates of the Caribbean-serien då den till stora delar utspelar sig till sjöss. Vatten kan ju Rønning & Sandberg, det är bevisat.

Handlingen i Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales går ut på att alla, hjältar som skurkar, letar efter Poseidons mytomspunna treudd. En av dem som letar efter gaffeln är en viss Henry Turner (Brenton Thwaites), son till Orlando Blooms rollfigur Will Turner från de tidigare filmerna. Henry vill få tag i staven med tre uddar för att rädda sin far från evig förbannelse under vattnet ombord på spökskeppet Den flygande holländaren.

Det finns en skurk också, Captain Salazar, som spelas av ingen mindre än Javier ”Anton Chigurh” Bardem. Han letar också efter ljustret. Salazar och hans besättning är dömda till en evig vattenzombieexistens i Djävulstriangeln. Hämnd ska krävas och förbannelsen ska brytas.

Vem är det Salazar ska hämnas på? Vem letar Henry efter för att få hjälp? Ja, ni gissade rätt. En salongsberusad piratkapten vid namn Jack Sparrow spelad av speldosan Johnny Depp. Wind him up and he will play.

Mina förväntningar var inte höga men med tanke på regissörerna var de i alla fall inte sänkta ner i Marianergraven. Jag borde ha vetat bättre. Stackars, Joachim och Espen. De slukades nämligen hela av det gigantiska sjömonster som kallas Hollywood. Av deras eventuellt personliga stil finns inte mycket kvar.

Det känns så tydligt hur filmbolaget har resonerat. Titta, här har vi två snubbar som gjort en film om en flotte av trä som färdas på havet. Perfekt! Dem ska vi ha! Vi ska ju också ha flytande träfarkoster i vår film. Sen slafsar vi bara ihop ett manus, cgi:ar ihop några zombiepirater och så ringer vi in Johnny Depp som kan göra sin Captain Jack Sparrow i sömnen. Klart!

Nej, inte klart.

Filmen är fylld av dålig smak och dålig cgi. Framställningen av kvinnor är ofräsch, vilket man då kan försvara med det vanliga ”ja, men så var det på den tiden!”. Men här blir det mest äckligt och övertydligt när kvinnor likställs med hundar och piraterna skämtar om att den unga kvinnliga hjältinnan är en horolog (dvs en forskare inom tidmätning). ”Hö, hö, hon är horolog”. Beavis & Butthead-nivå. Pinsamt.

Det skämtas även om killar som kladdar på tjejer och det ska framställas som dråpligt och roligt. Kanske tänker jag till lite extra på såna här saker med tanke på den senaste tidens #metoo-kampanj. Förmodligen är det så, vilket är positivt. Att kampanjen gjort att jag tänker till alltså.

Den kvinnliga huvudpersonen spelas förresten av Kaya Scodelario som jag tidigare sett i den stentrista Wuthering Heights. Där var hon en av få ljusglimtar och så även här. Det är väldigt olika filmer det handlar om, väldigt olika. Det som de har gemensamt är att jag inte gillar nån av dem och att Scodelario är bra.

Scodelarios rollfigur anklagas förstås också för att vara häxa, vetenskapskvinna som hon är. Även denna aspekt blev mest övertydlig och trött. Det fanns liksom ingen finess i hur det framställdes utan blev mest dumt när alla män vrålade HÄXA!

Ingen finess fanns heller i det faktum att alla brittiska befäl eller myndighetspersoner på ett farsartat sätt utmålades som elaka, idioter och dumstrutar på samma gång.

Skurken Salazar var inte speciellt rolig. Tio gånger av tio tar jag hellre en Javier Bardem med fulfrilla med riktigt hår än med halvdåligt cgi-hår som ska se ut som att det flyter i vatten. Cgi:n övertygar inte i övrigt heller. Väldigt många scener utspelar sig när det är mörkt, som för att dölja bristerna.

Filmens actionsekvenser är segdragna och utan spänning. I en obegriplig, och obegripligt lång, scen får vi bl a se fyra hästar släpa på ett gigantiskt hus med ett kassaskåp i fem (tio?) minuter i en sorts rip-off på Fast Five.

Avslutningen är fånig då plötsligt Orlando Bloom och Keira Knightley dyker upp från ingenstans i varsin meningslös cameo. Ja, Bloom är med även en kortis i början, då med snäckskal i ansiktet.

Nej, tyvärr, våra norska regissörsvänner kan inte rädda den här filmen då de nog tyvärr bara är bönder i ett större studioschackspel som de inte kan påverka. Ett halvt extrabetyg får filmen ändå för viss matinéäventyrskänsla.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Här hittar ni mina recensioner av de tidigare filmerna i PotC-serien.

Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl 3,5/5
Pirates of the Caribbean: Dead Man’s Chest 2,5/5
Pirates of the Caribbean: At World’s End 3/5
Pirates of the Caribbean: On Stranger Tides 2,5/5

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 1, Fantasy, Film, Pirates of the Caribbean, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Battleship (2012)

25 oktober, 2017 5 kommentarer

Man kan tydligen göra film på det mesta. Spelet Sänka skepp t ex. Peter Berg är inte nån favoritregissör. Han ligger bl a bakom den usla Lone Survivor. Så när jag satte mig ner för att kolla in Battleship så var inte mina förväntningar höga. De var låga. Filmen inleds som en komedi med en slackerbrorsa (Taylor Kitsch) och en marinbrorsa (Alexander Skarsgård). Det är en hyllning till den amerikanska marinen, men vilka ska man slåss mot? Det råder nämligen förbrödring. Man har krigsövning tillsammans med japaner och de spelar även fotboll ihop. Svaret är givetvis: man ska slåss mot utomjordingar. Filmen har ett otroligt högt tempo och jag ställer mig tidigt frågan om det är en parodi? En Top Gun-parodi? Allt är totalt överdrivet med Michael Bay-bilder, krigsskepp och hårdrock. När man mot slutet startar upp ett gammalt slagskepp från andra världskriget och använder veteraner som besättning så slår parodimätaren i taket. Jag skrattar högt och har jätteroligt. Är det kanske lite Home Again-vibbar över Battleship?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Krig, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →