The New Mutants (2020)

22 oktober, 2025 6 kommentarer

The New Mutants är den sista filmen i X-Men-serien och nu vi pratar alltså om serien med filmer som X-Men (2000), X-Men: First Class (2011), Deadpool (2016) och Logan (2017) för att nämna fyra. Nu har ju Disney tagit över rättigheterna för X-Men så numera hittar man Marvels mutanter i Marvel Cinematic Universe.

Jag tyckte den här filmen var ganska intressant. Det är så långt ifrån Avengers: Endgame man kan komma. Ett gäng ungdomar är inlåsta på en anstalt eftersom de har ett traumatiskt förflutet där deras övernaturliga krafter orsakat död och förstörelse. Nu ska de tränas att tygla sina krafter för att så småningom bli en del av X-Men. Det är i alla fall vad de själva tror.

Hela filmen utspelar sig på anstalten så den känns väldigt liten jämfört med andra superhjältefilmer. Ja, den kanske spelar i samma liga som Logan, även om Logan är en betydligt bättre film. The New Mutants är ett sorts kammarspel där ungdomarna sitter och pratar och kommer varandra närmre. En sorts The Breakfast Club för mutanter.

Ett ovanligt inslag för att vara superhjältefilm är skräck. Ja, det är till stor del en skräckfilm där ungdomarna precis som i Stephen Kings It råkar ut för sin egen innersta största rädsla. Förresten, gjorde inte Sam Raimi en MCU-film med skräckinslag? Jo, det var ju Doctor Strange in the Multiverse of Madness, och skräckbitarna var väl det som gjorde den filmen till nåt mer än mellanmjölk.

The New Mutants är trots skräcken i slutändan mellanmjölk. Den stora mängden Buffy-referenser gjorde varken från eller till. Not great, not terrible.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Skräck, Superhjältefilm, X-Men Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Exhuma (2024)

21 augusti, 2025 4 kommentarer

Exhuma handlar om en grupp koreanska spökjägare, exorcister, shamaner och geomanter som får i uppdrag av en familj att rädda livet på en liten bebis genom att flytta graven till en gammal släkting vars ande hemsöker bebisen och resten av familjen. Well, man ska väl kanske inte flytta graven utan flytta kroppen till en ny plats. Ja, men då kan man väl säga att man flyttar på graven. Hur som helst, exhumering betyder just att gräva upp någon som är begraven.

Som svensk känns det inledningsvis som att det handlar om kvacksalvare på fel sida om gränsen mellan vidskepelse och vetenskap. Men det visar sig snart att det här är på fullt allvar i Östasien och i Sydkorea och Japan i synnerhet. Om du har problem med hemsökelser i Sydkorea, who ya gonna call? Exhuma-gänget!

Jag gillade den interna jargongen mellan de fyra i spökjägar-gruppen. Det gnabbas och pikas mest hela tiden men när det är dags för en dansritual är det allvar och fullt fokus. De har helt enkelt koll på sina grejer. Ja, fram tills att de inte har det. Ledare av gruppen är  Sang-deok som spelas av ingen annan än Choi Min-sik, Oldboy himself. Det var mycket trevligt att se honom igen. Förresten så vet jag inte om Sang-deok egentligen var ledare i gruppen. Alla var ganska likvärdiga, men han var åtminstone äldst.

Ett tema som tar mer och mer plats i filmen är förhållandet mellan Japan och Korea/Sydkorea som historiskt har varit minst sagt infekterat och det verkar det i viss mån fortfarande vara. Det verkar sitta i de så kallade väggarna. Och det infekterade förhållandet fortgår även i andevärlden. Muahaha.

Exhuma var en trevlig och lite annorlunda upplevelse. Det är alltid intressant att se filmer från andra länder som inte är anpassade för andra marknader utan känns gjord för lokalbefolkningen, i det här fallet sydkoreaner. Nu har den ändå gjort varvet runt på diverse filmfestivaler världen över. Bl a visades den på Stockholm Filmfestival i höstas.

Filmen är för lång (yes, I said it) och har i alla fall ett slut för mycket. Många twistar och ritualer blir det. Ett pluspoäng ska Exhuma har för found family-känslan. Det är alltid positivt i mina ögon.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 3, Film, Found family, Mysterium, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , ,

Longlegs (2024)

24 juli, 2025 4 kommentarer

Efter att ha sett och gillat Heretic såg jag fram emot att kolla in en annan skräckissnackis. Nicolas Cage skulle vara med och oavsett om Cage går full Cage eller inte så borde det borga för nåt sevärt. Men tyvärr blev jag lika besviken på Longlegs som jag blev förtjust i Heretic. Inledningen var hyfsad. Vi får träffa Maika Monroe som synsk FBI-agent som utreder ett fall med synnerligen läbbiga seriemord. Hennes chef spelas av Blair Underwood som jag kände igen från klassikerserien Lagens änglar. Jag gillade försöket att få till en Zodiac-liknande stämning med kodspråk och pusseldeckarinslag. Men i övrigt var det inte bra trots ockulta satanism-vibbar. Cage kändes bortkastad, oigenkännlig och mest larvig. Orimligheterna avlöser varandra och handlingen är för mig fullkomligt obegriplig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 1, Film, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

Heretic (2024)

17 juli, 2025 6 kommentarer

A24 verkar mer och mer gilla att producera skräckisar nuförtiden har jag fått för mig. Talk to Me och Midsommar är två exempel och Heretic är ytterligare ett. Filmen är skriven regisserad av duon Scott Beck och Bryan Woods. Ett sånt där par med, vad det verkar, sköna snubbar i stil med Daniels (EEAAO) eller Benson and Moorhead (The Endless).

Två unga mormonsystrar knackar på hos Hugh Grant för att försöka värva honom till deras kyrka. Grant säger att ”The walls and ceilings have metal in them men välkomna in”. Det hela utvecklar sig till ett mysigt kammarspel där den till en början timide Grant har en dold agenda (nähä!). Muahaha.

Det är intressant hur olika de två systrarna är. Barnes (Sophie Thatcher) har ett tjockare skinn då hon är erfaren av livet utanför kyrkan medan Paxton (Chloe East) är minst sagt bräckligt naiv infödd i kyrkan som hon är.

Det diskuteras mycket religion i filmen. Ja, det är väl det som filmen går ut på. Vad är och varför finns religion? Den här typen av teologiskt snack är jag verkligen svag för. Grant, trots att han visar sig vara en psykopat, lägger fram väldigt rimliga teorier och argument. Hugh Grant är för övrigt strålande i filmen och verkar ha haft riktigt roligt under inspelningen.

Jag gillar hur alla inblandade spelar ett spel och är medvetna om att båda vet att den andra vet att den andra vet. Systrarna blir tvungna att spela med i leken för att ge sig själva en chans att komma undan. Spännande!

Under sin ”lektion” för systrarna kommer Grant in på det här med iterationer. Monopol, The Hollies och Bibeln. Allt har gjorts förut, det är bara ytterligare iterationer vi upplever. Ja, det är så sant. Det gäller även på mitt jobb. Först hette det teams, sen blev det squads och nu senast blev det experiences. Experiences, really? Det blir ju fånigt det här med alla dessa buzzwords. Men cheferna måste ju ha nåt att göra de med.

Filmens slut ballar kanske ur en aning och jag har lite svårt att förstå vad Grants agenda faktiskt var. Avslutningsmusiken under eftertexterna med ”Knockin’ on Heaven’s Door” by way of Mazzy Stars ”Fade Into You” var underbar (och passande med tanke på detta med iterationer). Man kan aldrig få för lite Mazzy Star och Hope Sandoval. Nu var det i och för sig Sophie Thatcher som sjöng men ändå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 4, Film, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

The Substance (2024)

12 juni, 2025 4 kommentarer

The Substance är filmen som skulle ha gett Demi Moore en Oscar tycker många. Nu blev det inte så eftersom Mikey Madison i Anora fick den istället. Och ja, det är väl talande att den nya unga stjärnan hyllas istället för den bedagade veteranen. Spiken i kistan!

I The Substance är det Margaret Qualley som spelar den nya unga stjärnan som tar över efter Demi Moores Elisabeth Sparkle (härligt namn) som aerobics-stjärna på tv. Kniiiip. Ja, eller, Sue som hon kallar sig är en sorts yngre version av Sparkle själv som föds från hennes egen rygg med hjälp av ett mystisk olagligt ”läkemedel” kallat The Substance.

Det hela inleds lovande. Fotot är utstuderat. Filmen gör val hela tiden vad gäller bilder, musik, ljud, estetik. Allt är kliniskt och iskallt samtidigt som det visuellt ändå poppar med skarpa färger. Pop! Och Demi är verkligen helt rätt castad.

Det är body horror (att tappa tänder, vilken mardröm!) och tankarna går förstås till en sån som David Cronenberg. Eller The Neon Demon. Det handlar om rädsla för att bli gammal, att inte duga eller räcka till. Inte nåt nytt här under solen om man ska vara ärlig. Och här görs det övertydligt. För övertydligt. Dennis Quaid spelar ett praktäckel och filmen håller inte igen när det gäller att göra det (över)tydligt.

Jag inser efter ett tag att det här nog är en satir. Ungefär som Barbie, Don’t Look Up eller Mickey 17. Jag inser också att satir är en svår genre och nog inte min favoritgenre men det beror nog på att det just är en svår genre att få till bra. Peka på nåt galet i samhället men vrid upp det tre varv till. Hmm, dörrarna slås inte in öppna. Det finns inte ens några dörrar.

Nej, jag tappar intresset efter kanske halva filmen. Det blir enformigt och upprepande. Och när ”Elefantmannen” dyker upp och visar sitt fula tryne och blodar ner allt och alla från scenen så checkade jag ut. Det förekom dock en ganska snygg referens till RoboCop, och även en homage till The Shining. Men gör det filmen bättre egentligen?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 2, Body Horror, Drama, Film, Recension, Skräck Tagged with , , , , , , , , , ,

Alien: Romulus (2024)

6 februari, 2025 8 kommentarer

Alien: Romulus är den åttonde filmen i Alien-serien och den är regisserad och skriven av Fede Alvarez, en nykomling för mig. När jag tittar på hans filmografi verkar det vara skräckisar som dominerar och det passar väl bra om man ska göra en Alien-film. Skräckaction i rymden är vad det handlar om.

Vi befinner oss på en dyster och skitig gruvplanet där Rain (Cailee Spaeny) drömmer om att resa till en paradisplanet. Men Weyland-Yutani är inga trevliga arbetsgivare direkt och Rain blir övertalad att tillsammans med en grupp andra försöka fly från gruvhelvetet och ta sig till Yvaga III som verkar vara en Risa-liknande planet.

Romulus är namnet på den ena delen av rymdstationen Renaissance. Gissa vad den andra heter? På Renaissance finns kryokammare som vår lilla grupp vill få tag i eftersom dessa behövs för att överleva den nio år långa resan till Yvaga III. Vad vår lilla grupp inte vet är att det även finns andra saker på rymdstationer. Muahaha.

Ja, men det här var ju helt ok. Jag blev positivt överraskad. Den senaste filmen i serien, Alien: Covenant, kändes kanske lite trött med Ridley Scott vid rodret. Här har man fått in lite ungdomlig fräschhet. Ja, Alvarez i registolen är född ’78 men ändå. Filmen är snygg, rapp och tajt.

Jag gillade androiden Andy (David Jonsson) som är Rains adopterade bror typ. Andys programmering håller inte speciellt hög nivå och han är väl som ett litet barn kan man säga. En bit in i filmen så blir hans programmering uppgraderad och jag tyckte det var ett bra grepp. Det blev lite kusligt att se en person ändra karaktär på det viset och det var bra gestaltat av Jonsson.

Resten av personerna i vår lilla grupp var ganska ointressanta och det kändes redan från början att de skulle gå åt, en efter en. Som sig bör i en sån här film. Vi har ju alltid en idiot i en sån här grupp. I det här fallet hette han Bjorn (Spike Fearn) och jag blev glad när det var hans tur att stryka med.

Nåt som inte funkade så bra var alla citat från tidigare filmer. Det blev fånigt till slut och ryckte mig ur filmen. Androiden Rook som vi får träffa på Renaissance var inte heller nån höjdare. Valet man gjort vad gäller hans utseende funkade inte klockrent för mig. Jag blev mest distraherad.

I slutändan kan jag ändå inte låta bli att dela ut en trea till Alien: Romulus. Alien är ändå Alien.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Vad har jag tyckt om de tidigare filmerna i serien? Klicka på filmtitlarna för att komma till mina recensioner.

Alien
Aliens
Alien³
Alien: Resurrection
Prometheus
Alien: Covenant

Arkiverad under Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , ,

Bone Tomahawk (2015)

14 november, 2024 6 kommentarer

Bone Tomahawk är nåt så ovanligt som en westernskräckis. Finns det nån annan film i den genren? Tveksamt. Mannen bakom rullen är mannen med det svåra namnet S Craig Zahler och det är hans debutfilm. Imponerande att ha fått ihop en så bra cast med bl a Kurt Russell, Patrick Wilson och Richard Jenkis.

Av Zahlers filmer har jag tidigare sett Brawl in Cell Block 99 där Vince Vaughn förvandlades till en stenhård jätte och fängelsekund. Det var en brutal film. Bone Tomahwak är också en brutal film. Jag skulle kalla Zahlers stil för brutal. Inga fingrar läggs emellan.

En grupp grottlevande vildar kidnappar en kvinna och en vicesheriff från det lilla samhället Bright Hope (passande namn). Sheriffen (Russell) och kvinnans make (Patric Wilson) plus två till ger sig ut på ett räddningsuppdrag.

Ett smart drag filmen gör är att vi under väldigt lång tid inte får se troglodyterna. Det är lite som i Predator. Om man inte kan se det som är läskigt blir det ännu läskigare. Nu var jag väl inte direkt rädd under titten men det var effektivt berättat.

När vi väl får se (och höra) grottmänniskorna så blev jag inte besviken. De är ena brutala rackare. En scen inne i en grotta där vicesheriffen möter sitt öde var en av de brutalaste jag har sett. Tankarna gick till en film som Cannibal Holocaust.

En liten detalj jag gillade var att vildarna hade vissa annorlunda biologiska egenskaper, t ex i form av ett speciellt ben i halsen som gjorde att de kunda vråla på ett udda sätt. Detta ben utnyttjas för övrigt av Wilsons rollfigur för att lura vildarna. Smart.

En sista grej är att det tog halva filmen för mig innan jag insåg att det var Richard Jenkins som spelade en av de fyra i räddningsgruppen. Jag älskar Jenkins och det var lite konstigt att jag inte kände igen honom från början. Men det var väl smutsen och skägget som gjorde det. Han gör en strålande insats som filmens snällis.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Det finns givetvis fler westernskräckisar men jag tycker nog Bone Tomahawk är den mest utstuderade.

Arkiverad under Betyg 4, Film, Recension, Skräck, Western Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Konferensen (2023)

27 oktober, 2023 7 kommentarer

Konferens med kollegorna. Kickoff med teambuilding. En heldag med kompetensutveckling och Ramlösa eller Loka. Hemlighetsmakeriet kring vilka lag och övningar det kommer att vara. Alla som varit iväg med jobbet på den här typen av övningar kommer garanterat att känna igen sig i Konferensen, filmatiseringen av Mats Strandbergs slasher-roman med samma namn.

Jag tycker det är hur roligt som helst att det nu börjar komma mer och mer av den här typen av svenska ”genrefilmer”. Förra året kom exempelvis UFO Sweden som jag tyckte mycket om. Konferensen är inte riktigt lika underhållande i mina ögon och det beror nog på att det är just en slasher-film. Det är inte min favoritgenre. En efter en av rollfigurerna går åt men jag har svårt att känna nåt för nån egentligen.

Det absolut bästa med Konferensen är att den är svensk och att den känns svensk. Det är svenska miljöer och svenska referenser (spöket Laban, Ida i flaggstången och ”We shall overcome” som två exempel). Filmmakarna har inte försökt göra den universell i nåt sorts försök att tilltala resten av världen. Nej, den är unikt svensk och det vet vi ju alla: ju mer personligt nånting är desto lättare är det för andra att relatera.

Själv hade jag gärna sett en dramakomedi med exakt samma handling som i Konferensen men där man tagit bort slasher-elementet. Det var relationerna mellan de olika personerna i ”teamwork makes the dream work”-teamet som var bäst och roligaste. Adam Lundgren är perfekt som slemmig stekare med karriärsdrömmar och Christoffer Nordenrot är även bra som hans sidekick som droppar egna versioner av amerikanska talesätt och modeord på löpande band.

Jag måste nämna två till skådisar som gör gedigna insatser. Först Claes Hartelius som den buttre men ändå mysiga skäggubben Torbjörn. Jag har haft en kollega som i princip är en kopia av Torbjörn. Slutligen är Marie Agerhäll irriterande bra som teambuilding-ledaren från helvetet.

Betyg? Ja, jag hamnar på en stark trea. När väl slasher-mördandet drog igång så tappade jag kanske lite av intresset. Det kändes lite som en nedräkning till slutet snarare än att det var underhållande. Ändå förekom det en del mer eller mindre lustiga dödsscener (men våldshumor kommer nog aldrig vara min grej fullt ut) plus att jag tyckte det var lite kul när det stod klart vilka som till slut klarade sig undan Sotis.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Film, Komedi, Recension, Skräck, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Nätrullarna – Talk to Me

26 september, 2023 4 kommentarer

Lagom till att höstmörkret sänker sig över nejden så är Nätrullarna tillbaka med ett nytt avsnitt.

Även om vi varit inne och nosat på skräckgenren tidigare (Nope) så går vi nu all-in skräck och tittar på australiensiska rysligheter i Talk to Me.

Det blir även tips från Daniel om en film där David Cronenberg är tillbaka i gammal god body horror-form.

Johan har tittat på och tipsar om en kaotisk mat-tvserie på Disney+ som man inte bör missa.

Podden hittas på Spotify eller i din vanliga poddspelare.

Vi finns på Instagram, Facebook och har även en e-postadress: natrullarna@gmail.com om du vill komma med feedback den vägen.

Arkiverad under Film, Skräck Tagged with , ,

Under the Skin (2013)

18 juni, 2023 6 kommentarer

Handlingen (om man kan kalla den för det): en känslokall Scarlett Johansson åker runt i Glasgow och plockar upp män i sin skåpbil.

Under the Skin har en märklig och obehaglig dokumentär känsla över sig samtidigt som det förekommer inslag av skräck (den svarta sörjan) och science fiction (är Scarlett en utomjording?). Det känns som att det är filmat med en Michael Haneke-kamera.

Under filmens gång kommer jag att tänka på ett antal andra filmer: Starman, Upstream Color, Koyaanisqatsi, Elefantmannen och Jessica Hausners Hotel.

Framförallt så får jag samma vibbar av Under the Skin som jag får när jag tittar på musikvideor av mästaren Chris Cunningham, kanske främst videon till Portisheads ”Only You”, en briljant låt och video.

Så länge Scarlett förför män och får dem att bada i den svarta soppan som en baron Harkonnen så finns det inga stakes och jag fann det hela aningen tråkigt. Ändå är detta väldigt intressant. Men det når inte hela vägen fram.

On a side note så är ju regissören Jonathan Glazer nu tillbaka med sin nästa film The Zone of Interest. Han spottar inte ur sig filmer direkt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Portishead – ”Only You” (regisserad av Chris Cunningham)

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Musik, Recension, Science fiction, Skräck Tagged with , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg