Tema: Systrarna Brontë

28 januari, 2017 3 kommentarer

bronte

För några år sen fick jag för mig att jag skulle se filmer baserade på böcker skrivna av systrarna Brontë i form av ett miniprojekt. Jag valde ut två nygjorda filmer i regi av Cary Fukunaga respektive Andrea Arnold. Båda kom ut 2011, en var en filmatisering av Charlottes roman Jane Eyre och den andra byggde på Emilys Wuthering Heights. Efter att jag sett dem så kraschlandade projektet totalt eftersom jag avskydde en av filmerna och inte lyckades inte få ur mig en rad om den, förutom ett enda litet ord. Vilken film det handlade om och vad ordet var får du reda på under de närmsta dagarna.

I höstas tänkte jag att det var dags att till slut gå iland med projektet. Bättre sent än aldrig. Jag hörde mig för bland några av filmspanarna som jag visste gillade genren kostymdrama (precis som jag gör). Jag fick några napp men en fisk föll av kroken när jag vevade in. Den som till slut fångades i Brontë-håven var givetvis mockumentärens och musikalens beskyddare Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia.

Så, vilka filmer skulle vi se? Ja, att jag skulle se om Wuthering Heights och Jane Eyre var givet. Då återstod en film baserad på den yngsta systern Annes verk. Agnes Grey, hennes debutroman måste väl ha filmatiserats några gånger? Men icke sa Nicke. Hennes andra och sista roman The Tenant of Wildfell Hall då? Nej, inga filmatiseringar av den heller. Till slut visade det sig att det på 90-talet hade gjorts en BBC-miniserie av The Tenant of Wildfell Hall och att det gick att få tag i den också. Japp, då var det bestämt. Med start imorgon kommer alltså följande filmer/tv-serier att avhandlas under dagarna tre.
.

wuthering-heightsjane-eyrewildfell-hall

Arkiverad under Film, Kostymdrama, Romantik, Tema Tagged with , , , ,

La La Land (2016)

27 januari, 2017 12 kommentarer

la-la-landTidigare i veckan så tillkännagav Oscarsjuryn vilka filmer som får chansen att tävla om en alldeles egen Oscarsstatyett den 28 februari (Heja Ove och Linus!). Det regnade priser över en viss film: La La Land, nåt så ovanligt (nuförtiden) som en musikal.

Musikal? Hmm, det låter läskigt kan man (läs: jag) tycka. Musikaler är absolut ingen favoritgenre. Nu finns det ju ändå musikaler jag kan uppskatta. Hair och Singin’ in the Rain är två exempel. Men överlag är det inte filmer jag aktivt söker upp.

Det som gjorde att La La Land fångade mitt intresse direkt när jag hörde talas om den stavas Damien Chazelle, mannen bakom Whiplash, en 2014 års bästa filmer. Whiplash var en så pass häftig bioupplevelse (sista kvarten!) att jag fick lov att undertrycka min aversion mot musikalgenren.

La La Land utspelas i film- och musikbranschens Los Angeles (givetvis, Oscarsjuryn älskar ju såna filmer). Vi möter Mia (Emma Stone) som jobbar som servitris och springer på auditions (ovanlig combo, not), och Sebastian (Ryan Gosling), en jazzpianist som drömmer om att öppna en klubb där man det ska spelas klassisk jazz. De båda stöter vid upprepade tillfällen på varandra i the city of stars och inleder efter initialt gnabb ett förhållande.

Tyvärr. Det är väl bara att säga det direkt. Jag föll inte som en fura för La La Land. Det är musikalformatet som inte funkar för mig. Jag hade hört att inledningen skulle vara fantastisk, ett magiskt musikalnummer på en motorväg. För mig kändes det mest som ett klipp ur tv-serien Fame där folk dansar på bilar. Jag tyckte inte själva musiken var nåt speciellt. Det är ett klassiskt musikalstycke och det funkar helt enkelt inte för mig.

Efter det drar själva storyn igång och här var det småmysigt och lite snyggt, bl a då vi fick se de inledande händelserna ur de bägge huvudpersonernas perspektiv. Två berättelsetrådar som så småningom möttes. Snyggt, som sagt.

Problemet var att jag inte kände nåt speciellt alls för nån av karaktärerna. När en scen håller på att bli intressant och ska få ett djup så övergår det till ett musikalnummer och jag kastas direkt ut ur filmen och sitter bara och väntar på att scenen ska ta slut.

Det är stilen på musiken och sången som jag finner otroligt ointressant. Jag försöker lyssna på orden för att känna av vad de försöker säga till varandra eller vad regissören försöker säga men det funkar inte. Jag har mest småtråkigt.

Den enda sång som slog an en sträng hos mig var den vackra och melankoliska ”City of Stars”. Vilken härligt sorgsen pianoslinga och fin scen när Gosling och Stone sjunger tillsammans vid pianot!

Jag hade väl inte supertråkigt under filmen och den var trots allt ganska snygg, med i alla fall en bra sång, så en stark tvåa får jag lov att dela ut.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioLa La Land har premiär idag fredag och att jag är gnällig beror förmodligen bara på att musikaler inte är min grej. Så för er andra är det nog bara att knalla iväg till biografen.

Andra (och troligen mer positiva) åsikter om filmen hittar ni nedan.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmnight
Filmparadiset
Fiffis filmtajm
Absurd Cinema

 

Arkiverad under Betyg 2, Film, Musik, Musikal, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Julieta (2016)

21 oktober, 2016 6 kommentarer

julietaTrots att Pedro Almodóvar inte på nåt vis är en personlig favorit så kändes det ändå ganska självklart att se spanjorens senaste film. Jag har sett åtta av hans filmer och det är synd att säga att han har gjort nån succé hos mig. Medelbetyget är 2,5/5 fördelat på fyra stycken 3/5:or och lika många 2/5:or. Men han är ett stort namn i filmvärlden, det går ju inte att komma ifrån, så jag bänkade mig förstås för att se Julieta.

Filmen handlar om… Julieta (Emma Suárez). Hon är en medelålders kvinna som bor i Madrid tillsammans med Lorenzo. De båda verkar lyckliga och håller på att förbereda sig för en flytt till Portugal (jag har för mig att Lorenzo skulle skriva en bok där?).

En dag träffar Julieta ute på gatan på en yngre kvinna vid namn Beatriz som berättar att hon av slump träffat Antía i Schweiz. Vem är Antía?! Julieta blir uppenbart upprörd, och känslostormar blåser. Vem är Antía?!

Julieta går hem till Lorenzo och låter meddela att det inte blir nån flytt för hennes del. Hon säger inte varför hur mycket Lorenzo än frågar. Lorenzo har inget val att flytta själv till Portugal medan Julieta hyr en annan lägenhet (som hon uppenbarligen bott i tidigare) och hoppas på nåt sätt hitta Antía eller att Antía ska kontakta henne.

Ungefär här i filmen så hoppar vi långt tillbaka i tiden där vi träffar en ung Julieta (nu spelad av Adriana Ugarte) på ett tåg. Ska vi nu få reda på vad som ligger bakom all dramatik och känslostormar? Ja, det ska vi, men det tar sin lilla tid och mer än så säger jag inte.

Jag gillar stora delar av själva upplägget i filmen. Just kvinnor som döljer på stora hemligeheter känns som ett tema som Almodóvar återkommer till ofta. Saker från det förflutna som kommer tillbaka till nutiden och i filmen presenteras som ett mysterium (för oss tittare) som karaktärerna måste brottas med och lösa, och vi hänger med på resan.

Visst påminner det här även en del om ganska många av Alfred Hitchcocks filmer? Jag tror Pedro är ett stort Hitchock-fan.

En annan regissör jag tänker på är Tom Tykwer. Precis som i den tyske regissörens filmer handlar det i Julieta till viss del om slumpen kontra ödet. Hur saker och ting liksom är ofrånkomliga, eller är de?

Skådespelarna i filmen är mycket bra. Både Emma Suárez och Adriana Ugarte, som den äldre respektive yngre Julieta, övertygar. En annan favorit är en hushållerska som Julieta träffar som ung. Hon spelas av en typisk färgstark Almodóvar-skådis vid namn Rossy de Palma med en väldigt speciellt utseende. Den karaktären är inte nån man skojar med direkt. Se nedan.

Rent hantverksmässigt har jag egentligen inget att klaga på. En höjdpunkt rent filmiskt var nog en sekvens som involverar en handduk som används för att torka håret på en person och där Almodóvar på ett smart sätt visar tidens gång.

Som vanligt är det dock nåt som saknas för att jag ska dela ut det där riktigt höga betyget. Är det känslan av melodram som gör att jag både gillar filmen och samtidigt känner mig tveksam? Julieta tycker jag ändå är en av de bättre Almodóvar-filmer jag har sett, så en stabil trea ska den ha.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallJulieta har biopremiär idag och om du normalt är ett fan av Almodóvars stil så tror jag inte filmen kommer göra dig besviken!

Jag såg filmen under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm (publiceras på lördag)

 

Hej Tjolahopp!

Hej Tjolahopp!

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Café Society (2016)

6 oktober, 2016 11 kommentarer

cafe-societyVilken var Woody Allens senaste film som var riktigt bra? Ja, nu har jag inte sett alla hans filmer från de senaste åren, men för mig är det Midnight in Paris från 2011. Även Blue Jasmin (2013) är klart sevärd i mina ögon. Så den där känslan, som jag tror jag har, av att Woody har tappat ”det” kanske visar sig vara felaktig. Det är väl kanske så att man inte är bättre än sin senaste film, och Irrational Man från förra året gick inte hem hos mig.

I hans senaste alster, Café Society, spelar den irriterande Jesse Eisenberg Woody-rollen som Bobby, en ung tönt som kommer från New York för att försöka lyckas i Hollywood. Jag kände att det var lite oklart vad Bobby egentligen ville åstadkomma i Hollywood. Ville han bli manusförfattare, regissör, skådis, agent? Vad var tanken? Jag minns inte. Han lyckas till slut, efter idogt trugande, få anställning som springpojke hos sin morbror Phil Stern (Steve Carell) som är en höjdare i (film)branschen.

Phil ber sin sekreterare Vonnie (Kristen Stewart) att visa runt Bobby i Hollywood för att han ska finns sig tillrätta. Snart är Bobby besatt av Vonnie. Hans inviter blir dock avvisade eftersom Vonnie redan är i en relation med nån annan. Or so she says. Stackars Bobby. Men det kanske finns hopp ändå?

Inledningsvis funkade inte Café Society för mig. Jag var ointresserad av Bobbys tråkiga ”äventyr” i Hollywood. Dessutom envisades Woody med att ta tillbaka historien till New York och Bobbys släkt: far och mor, en syster som får problem med en granne, och en gangsterbror. För mig blev det bara spretigt och ännu mer ointressant.

När sen Bobby och filmen helt lämnar Hollywood och återvänder till New York var det som att en ny film började. Jag fick inte ihop de två delarna. Är det kanske så att Woody här har smält samman två manus till en film?

Väl tillbaka i the Big Apple startar Bobby en fancy nattklubb (som döps till Café Society. Fel! Den döps till Les Tropiques och det är gästerna från societeten som kallas the café society. Tack, Sofia, för rättelsen) tillsammans med sin gangsterbror. Jag köpte inte alls Bobby som en nattklubbsplayer. Jesse Eisenberg har helt fel karisma för att landa en sån typ av roll tycker jag. Han är ju en tönt, som däremot passar perfekt att spela besserwissern Mark Zuckerberg i The Social Network.

Den stora, och kanske enda, höjdpunkten var, lite oväntat kanske, Kristen Stewart! Jag tyckte hon var mycket bra. Fast jag har aldrig ogillat Stewart utan tyckt hon varit bra i de filmer jag har sett med henne. Det kanske beror på att jag inte sett Twilight-filmerna? De Stewart-filmer jag har sett är i och för sig ganska lätträknade. Into the Wild (vän drömflicka som spelar gitarr), Panic Room (ung diabetessjuk dotter till Jodie Foster) och så Snövit.

I Café Society tycker jag funkar Stewart perfekt. Det känns som att hon hör hemma i filmens miljöer. Där Eisenberg eller Carell känns fel har Stewart en charm och naturlighet.

Blake Lively var förresten bra hon också. En riktig all american gal. Jag måste säga att hon är en ståtlig kvinna. Hur lång är hon?

Och så den största överraskningen, som jag upptäckte först nu när jag läste på lite om filmen. Sheryl Lee?!?! Sheryl Lee är med! Laura Palmer! Helt galet. När hon dök upp i Winter’s Bone fångade jag henne. Här missade jag hennes rollfigur totalt. Hon spelade tydligen Karen Stern. Ah, det måste ha varit Phils fru?

En sista positiv kommentar är att jag gillade paret som Bobby möter inledningsvis på en fest i Hollywood, som liksom förklarar hur det går till och vem som är vem. Frun i paret spelas av Parker Posey som ju var en liten ljusglimt i Irrational Man. Men de båda försvann helt ur handlingen. Återigen så känns det som Woody smält samman två filmer.

Nej, Woody, bättre lycka nästa gång. Det blir en tvåa.

Fast vänta. Nu inser jag ju att filmen faktiskt hade vissa förtjänster mot slutet när det blivit komplicerat i relationen mellan Bobby och Vonnie. Här fanns ett stråk av melankoli, missade chanser och tankar om vad som kunde ha varit om man (du, jag) gjort andra val. Slutsekvensen från de två nyårsfesterna var fin. Jag höjer betyget ett halvt hopp.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallCafé Society har biopremiär på fredag 7/10. Är du en Woody-komplettist är det bara att bänka sig biofåtöljen.

Jag såg filmen under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Love & Friendship (2016)

23 september, 2016 15 kommentarer

love-and-friendshipNär Jane Austen var 14 år gammal skrev hon berättelsen Love and Freindship (sic!). Vid den här tiden var hon förstås fortfarande helt okänd för allmänheten. Hon skrev, och framförallt läste högt, för att roa sin familj. Berättelserna skrevs ner i tre anteckningsböcker, och det som fascinerar mig väldigt mycket är att dessa tre anteckningsböcker med texter från Austens ungdom fortfarande finns bevarade idag på museum i England. Coolt.

Det lustiga i sammanhanget är att Whit Stillmans senaste film faktiskt inte är en filmatisering av Love and Freindship. Nej, den har bara tagit titeln och möjligen den satiriska tonen från Austens juvenila verk. Filmen Love & Friendship bygger istället på kortromanen Lady Susan.

Kate Beckinsale spelar här den nyblivna änkan Susan Vernon som är på jakt efter en ny man åt sig själv och dessutom en man åt sin dotter Frederica. Hon smider ränker som jag inte har en chans att hänga med på och det gör nog ingen annan i filmen heller, förutom kanske hennes anförtrodda väninna Alicia, spelad av Chloë Sevigny.

Jag tycker att Love & Friendship är charmig, mysig och skarp liten karamell. Jag är ju redan från början en hjälplös sucker för brittiska kostymdramer så det här kan egentligen inte misslyckas. Kate Beckinsale är elak with a twist och hon lindar alla män runt sitt lillfinger på ett sofistikerat och underhållande sätt.

Filmens stora behållning för min del är, förutom Beckinsale, Tom Bennett som spelar Sir James Martin, en av de potentiella makarna (till både mor och dotter). Bennett gör denne underbare fåntratt på ett sagolikt roande vis.

Efter visningen av filmen uttryckte vissa en viss besvikelse och hävdade att det här var en drift med kostymdramagenren och Jane Austen i synnerhet. Hmm, jag håller nog inte riktigt med. Fast jag ska kanske inte säga så mycket då jag inte läst ett enda Austen-verk. Men efter vad jag läst på om Austen och även sett i form av andra Austen-filmatiseringar så kändes det, för mig, inte som metahumor. Däremot är det mer fokus på humor och det cyniska i den här filmen jämfört med andra.

Ytterligare klagomål som jag överhörde efter visningen handlade om miljöerna, främst interiörerna. Att det kändes som att man spelat in filmen på ett gammalt museislott, och jag kan hålla med. Det kändes inte riktigt som äkta inbodda miljöer där folk faktiskt bodde. Å andra sidan bidrog det kanske till den teatrala känslan som liksom passar in då alla, mer eller mindre, spelar ett spel (förutom ärthjärnan Sir James). Men ändå, lite som filmad teater kändes det. Här fanns inget coolt rent filmiskt och visuellt.

En detalj som kanske drar ner betyget en aning är jag tyvärr var något trött under delar av filmen och under en period gled jag in och ut ur nåt sorts limbotillstånd. Det förekommer även en radda med karaktärer och ska erkänna att jag inte hade full koll på vem som var vem, eller vem som var vems kusin.

Men en stabil trea delar jag utan tvekan ut.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallLove & Friendship har biopremiär idag fredag 23/9 men jag tycker nog man gott kan vänta på VOD-premiären. Fast inte om man älskar Jane Austen och/eller kostymdramer. Då är det ett givet biobesök.

Jag såg filmen under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Även Har du inte sett den?-Carl har skrivit om Love & Friendship

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Kostymdrama, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Den allvarsamma leken (2016)

9 september, 2016 3 kommentarer

Den allvarsamma lekenDen allvarsamma leken var en film som växte i mitt huvud efter att jag sett den. Under själva visningen kände jag mig inte riktigt insvept i filmen som jag hade velat. Å andra sidan har jag en svaghet för kostymdramer, även svenska sådana, så jag hade aldrig tråkigt. De miljöer som filmen utspelar sig i gillade jag också: Stockholm i början av 1900-talet på en tidningsredaktion, eller i ute skärgården med levnadsglad konstnär, kräftor, nubbe och nakenbad.

På tidningen, här kallad Nationalbladet, jobbar unge Arvid Stjärnblom (Sverrir Gudnason) som korrekturläsare. Arvid visar dock framfötterna och avancerar raskt till recensent (främst av operaföreställningar vad det verkar). Vid ett besök ute vid konstnären Anders Stilles (Göran Ragnerstam) skärgårdsstuga träffar han Stilles dotter Lydia (Karin Franz Körlof). De båda blir tokiga i varandra. Pappa Stille är dock skeptisk och varnar dottern för att få ihop det med nån som kommer från fattiga förhållanden.

Jag gillar kemin mellan Lydia och Arvid. Jag känner att de känner något för varandra. De kan inte hålla sig borta från varandra. Lusten. De idkar älskog på trägolvet. Samtidigt kan/vill inte Anton (Arvid! Varför skriver jag Anton hela tiden?) tillåta sig själv att gifta sig med Lydia. Han tycker att han måste kunna försörja dem som man, och uppenbarligen tycker han inte tidningslönen räcker.

Intressant blir det när Lydia av ”skäl” kommer till tidningen för att be om att sätta in en annons för att söka jobb som hembiträde. Lydia visar ju här att hon inte har nåt emot att jobba för brödfödan. Här kan man ju tycka att Arvid borde ha svalt stoltheten och friat och så hade de båda fått kämpa tillsammans. Men icke. Lydia blir besviken (så tolkar jag det i alla fall) och gifter sig med en rik och äldre man istället. En norrman till råga på allt. Jobbigt läge för Arvid men han får ju skylla sig själv.

Nu när jag skriver om den här filmen så är det som att jag upptäcker mer små intressanta detaljer. I inledningen är det så fint alltihop. En ung man blir förtrollad av en ung kvinnas fagra hägring. Den ack så skira kärleken. Sen blir det smutsigt och liksom på allvar.

Jag gillar scenerna som utspelar sig på operan. De båda smygtittar på varandra, och träffas i pausen för att vänslas. Senare i filmen återkommer operan som spelplats men då är saker och ting förändrade. En snygg återuppringning.

Om jag ska gnälla en gnutta på något så skulle det i sådana fall vara filmmusiken, där ett klinkande pianostycke återanvänds aningen för ofta för min smak.

Det nästan bästa i filmen är slutscenerna med två närbilder på huvudpersonernas ansikten: dels en melankolisk Sverrir på ett tåg och dels Karin med svart hatt och mörka vackra ögon (och ögonbryn!). Väldigt fina slutbilder.

Jag skulle kunna tänka mig att Den allvarsamma leken blir Sveriges Oscarsbidrag – om det inte blir Ove.

Det blev Ove. Järnspikar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallDen allvarsamma leken har biopremiär idag fredag 9/9 och jag rekommenderar den. Jag såg filmen under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm (publiceras på måndag)
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Brooklyn (2015)

26 februari, 2016 11 kommentarer

BrooklynSpike Lee har gjort en joint som heter Crooklyn. I motsats till vad man kanske kan tro så är det inte alls en gangsterrulle utan verkar vara (jag har inte sett den) en varm familjefilm som utspelar sig i – ja, just det – Brooklyn! Gissa var filmen jag skriver om idag utspelar sig? Ja, just det, Brooklyn! Även här får man leta förgäves efter gangsters. Det här är nämligen en snäll film. Den är kanske t.o.m. för snäll för sitt eget bästa. Samtidigt är det just det jag gillar med filmen.

Saoirse (sörschö) Ronan spelar Eilis, en ung irländska som på 1950-talet flyttar till Brooklyn i New York. På Irland lämnar hon kvar sin mor och syster. I USA har hon fått jobb på ett varuhus men hon är blyg och charmerar inte direkt kunderna. Dessutom är hennes hemlängtan enorm och hon gråter sig till sömns på kvällarna. Men så träffar hon italienaren Tony på en dans och de två blir ett par och så småningom börjar Eilis känna sig mer hemma. När hon sen (pga orsaker) måste resa tillbaka till Irland känner hon sig kluven. Stanna kvar på Irland eller fortsätta sitt nya liv i USA?

Jahapp. Det var ju trevligt det här. Det är fullkomligt ofarligt men mysigt och trevligt. Saoirse Ronan passar perfekt i sin roll. Jag gillar rollfiguren. Beslutsam och blyg på samma gång. Sympatisk helt enkelt. Det var kul att följa hennes liv i USA och hur hon sakta anpassar sig. Gulligt skulle jag t.o.m. kunna dra till med.

I USA bor Eilis på ett pensionat för kvinnor och här får vi några roliga scener när de inhysta äter middag tillsammans med sin hyresvärdinna (spelad av spjuvern Julie Walters). Det förekommer även en rolig sekvens när Tony bjudit hem Eilis till italienska familj på middag.

Kemin mellan Tony (Emory Cohen) och Eilis är bra. Ett tag tror jag att han ska vara en vänstrande mansgris som inte har rent mjöl i påsen. Men jag sa ju att det här var en snäll film.

När Eilis är tillbaka på Irland försöker filmen lura i oss att Eilis måste göra ett val mellan Tony och en irländsk snubbe från hembyn. Det funkar inte riktigt eftersom snubben spelas av en viss Domhnall (som engelskans tonal fast med d) Gleeson. Här finns alltså ingen kemi alls. Fast å andra sidan kanske filmen menar att det mer handlar om att Eilis känner en press från sin mor att stanna kvar snarare än att det är Domhnall som lockar.

Nu kom jag att tänka på filmen The Martian. Där fanns inte heller nån typisk skurkroll, en ond rollfigur. Nej, alla var i grunden hyvens personer. Det är likadant här (även om det fanns en gnällig och skvallrande tant i Eilis hemby), och det ger en mysig känsla men de där riktigt höga insatserna saknas kanske. Nu kan det ju givetvis finnas höga insatser även utan skurkar. Fast precis som The Martian så är Brooklyn en sympatisk film som inte lyckas skaka om mig. Den vaggar mig snarare, och snällhet räcker ganska långt det med.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Brooklyn har premiär idag fredag och vill du ha en mysig och ofarlig stund på bio så passar den perfekt!

Andra filmspanaråsikter om filmen? Ja, jag har en känsla av att det blir en hel del mellanmjölksbetyg.

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vikander-vecka: The Danish Girl (2015)

8 februari, 2016 8 kommentarer

The Danish GirlJa, jag vet, en vecka har bara sju dagar men nu blev det så lämpligt ordnat att The Danish Girl (där Alicia blivit Oscarsnominerad för sin insats) hade premiär i fredags. Så därför fortsätter Vikander-veckan en dag till!

Trailers är farliga saker. En bra trailer kan höja förväntningarna på en film och när det sen väl är dags att se den så är den film man får se på vita duken inte alls den film som man trodde sig se i trailern. För mig var det precis så när det gäller The Danish Girl. Nån gång i höstas dök trailern upp och det var en riktig tearjerker. Musiken, ämnet, fotot, Eddie och Alicia. Helt magiskt. Jag såg den trailern många gånger, alldeles för många. Att jag ens såg den en gång var väldigt ovanligt då jag normalt sett aldrig kollar på trailers, förutom om det gäller en film som jag är helt ointresserad av och den dyker upp innan en visning på bio. Att jag aktivt söker upp en trailer på the interwebs händer i princip aldrig. Men med The Danish Girl var det alltså annorlunda.

Jag hoppades att filmen skulle dyka upp på Stockholm Filmfestival men där uteblev den, och dessutom visade det sig att den inte skulle få premiär på bio i Sverige förrän i februari. Men det kanske var lika bra det eftersom jag då fick en chans att distansera mig ifrån och glömma bort den där trailer.

Nu har jag sett The Danish Girl på en skön visning kl 12.30 på biografen Sture. Innan filmen började hann jag dessutom ta en kaffe och ett wienerbröd (givetvis!) på 7-Elven.

Så, höll den för hajpen? Nej, tyvärr inte är jag ledsen att säga. Filmen är oerhört snygg. Scenografin, kläderna och miljöerna, 1920-talets Köpenhamn och Paris, är underbara. Alicia är underbar och Eddie är bra han med. Men jag satt ändå genom hela filmen i princip helt oberörd. Vad fasiken var det som hände här, tänkte jag? Från en supertrailer till en ganska trist film. Var det bara ett bländverk alltihop? Ja, jag tror faktiskt det.

Ja, det är en varm historia om hur konstnären Einar (Eddie Redmayne) inser att han är född i fel kropp. Han är kvinna och det finns inget han göra åt detta faktum. Hans fru Gerda (Alicia Vikander) stöttar honom men får givetvis svårt att anpassa sig till den nya situationen. Samtidigt lever Gerdas eget konstnärskap upp när hon börjar teckna Lili, dvs Einars inre kvinna.

Ja, det låter kanske som att skulle kunna bli en intressant film. Det kanske är en intressant film för den delen, men för mig var den ganska tråkig också. Otroligt snygg (för snygg) och välgjord, men den tar liksom inte ut svängarna tillräckligt. Just ämnet, könskorrigerande operationer på 1920-talet, känns som att det borde kunnat bädda för mer dramatik. Men allt är kört genom ett suddigt filter som tagit borta alla skarpa kanter.

Sen kändes den även märkligt hackig på nåt sätt, eller kanske är det upprepande jag menar. Jag vet inte om det var manus som inte var helt tajt, men jag kände inget flyt i historien. Jag kände hela tiden att jag saknade nåt. Filmen satte sig aldrig riktigt. Och sen var den plötsligt slut utan att jag tyckte att den egentligen hade lett till något.

Och höga, spetsiga alpliknande berg i Danmark?! Var fick man det ifrån? Tokstollar.

Trailern lovade så mycket men filmen kunde inte leverera mer än en intressant men ganska blek historia. Ingen kan dock gråta så snyggt som Alicia…

The Danish Girl:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Smile

Profile

Tears

Danish

Rebus

Arkiverad under Betyg 2, Biografifilm, Drama, Film, Historisk film, Kostymdrama, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vikander-vecka: Anna Karenina (2012)

4 februari, 2016 4 kommentarer

Anna KareninaAnna Karenina är nog Alicia Vikanders genombrott internationellt får man väl ändå säga. En kongelig affære i all ära, Oscarsnominerad för bästa utländska film och allt, men den är ändå dansk och med begränsad spridning. Anna Karenina är en storfilm på engelska av Atonement-regissören Joe Wright med flera stora skådisar i huvudrollerna. Vad lustigt då att en svenska i en biroll är den som stjäl showen.

Anna Karenina. Det är en roman av Lev Tolstoj som jag inte vet så mycket om. Det handlar om ett antal personer i den ryska societeten. Anna Karenina (Keira Knightley) är gift med greve Alexej Karenin (Jude Law), en snäll men torr och tråkig man. Anna är inte direkt lycklig i sitt äktenskap och på en bal träffar hon officeren Vronskij (av nån anledning spelad av Aaron Taylor-Johnson). De inleder ett passionerat men problemfyllt förhållande.

Parallellt med detta får vi ta del av den unga godsägaren Levins försök att fria till Katerina/Kitty (Vikander), en ung societetstjej som tror hon vill gifta sig med Vronskij.

Intrigerna kan börja…

Hur har då Joe Wright valt att filmatisera detta kostymdrama? Svar: tyvärr på värsta tänkbara sätt! Det hela inleds med sorl från en publik, som om vi vore på en teater precis innan ridån går upp. Nu är vi inte på teatern, vi är på bio eller hemma i soffan, Joe Wright! Vi får se en massa stolar framför en scen. Men det är ingen där. Ingen publik. Ska det symbolisera teaterns död? Ridån går upp och ”filmen” börjar, och det är alltså en sorts filmad teater vi får se. Neeeeeej, det funkar inte. Jag vet inte hur många gånger jag tänkte just detta ”nej, det funkar inte” under filmen.

Om man vill göra ”filmad teater” så får man antingen göra klassisk tv-teater eller som Lars von Trier i Dogville eller så gör man det inte alls, i alla fall inte på det sätt Wright gör det här. Det påminner om den stentrista Den ryska arken som trodde det räckte med att det var en enda lång tagning.

Jag tycker detta är tråkigt. Det känns som en gimmick men inte lika extrem som von Triers Dogville och därför blir det mest tråkigt, nästan fånigt ibland. Jag får ingen känsla för var rollfigurerna är eller vad som händer. Jag vill se en film. Som det blev nu så är det en märklig blandning.

De spelar alltså in filmen på en sorts teater, men ska skådisarna spela teatralt eller som på film? Det verkar inte skådisarna ha riktig koll på. Aaron Taylor-Johnson exempelvis, han har helt enkelt inte den karisma som behövs för den här typen av roll. Han vet inte vad han gör här och det blir mest pinsamt. Och varför pratas det ryska i bakgrunden när alla skådisar pratar engelska. Har filmmakarna inte lärt sig nåt från filmhistorien och hur man ska göra med vilket språk som talas och hur det ska talas?!

Sen lämnar vi plötsligt teatern och är ute i riktiga utomhusmiljöer då vi får se Levin (Gleeson) vandra omkring i snö. Jaha. Och sen börjar en bal och då är det inte heller en teaterscen det handlar om utan en maffig danssalong. Det lustiga var att nu började ju filmen också bli bättre. Hela ”spela in på teater”-grejen är bortglömd.

Hur sköter sig skådisarna? Mmm, Keira är ok, det tycker jag faktiskt. Hon slits mellan sin kärlek till Vronskij och sin son och det är hyfsat intressant. Jude Law gillar jag verkligen här. Han, världens snyggast för några år sen (?), lyckas få till en riktigt torrboll, en snäll torrboll men ändå en tunnhårig torrboll.

Det som jag ändå hela tiden sitter och väntar på under hela filmen är ju vad som ska hända mellan Kitty (Vikander) och Levin (Gleeson). Här får vi äkta glädje, lite glimten i ögat, och lite skoj. Det är väl egentligen en gammal vanlig plot från vilken romantisk komedi som helst men Vikander (och även Gleeson, faktiskt) lyfter det hela, speciellt i kontrast till Aaron Taylor-Johnson stela försök till karisma. Mot slutet förekommer en underbar scen mellan Vikander och Gleeson där de spelar Alfapet. Men de båda är tyvärr med för lite men det var ju så romanen var skriven…

Anna Karenina som film får en tvåa. Alicia skulle få högre än en trea om hon hade varit med lite mer.

Anna Karenina:

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Glad

Glad

Alfapet

Alfapet

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Kostymdrama, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vikander-vecka: En kongelig affære (2012)

3 februari, 2016 10 kommentarer

En kongelig affæreDet är lite lusigt. Innan jag tittade på filmen jag skriver om idag så hade jag inte sett Alicia i ett enda kostymdrama. Nej, det hade handlat om en science fiction-film (Ex Machina), ett fantasyäventyr (Seventh Son), två Lisa Langseth-filmer (Till det som är vackert och Hotell), en svensk Tim Burton-film (Kronjuvelerna) och så en agentactionfilm (The Man from U.N.C.L.E.). Men efter det danska kostymdramat En kongelig affære skulle det komma fler.

Alicia spelar här prinsessan Caroline Mathilde, en ung brittisk kunglighet som blir bortgift med den nyblivna, unga och psykiskt instabila kung Christian VII av Danmark (enligt Wikipedia var de även kusiner, oooook). Caroline Mathilde anländer till det danska hovet och möts av en pajas till kung. Han påminner mest om Tom Hulces Amadeus i Milos Formans film om Mozart. En skrattande pajas som inte är beredd att ta nåt ansvar överhuvtaget.

Caroline Mathilde är en ung kvinna intresserad av nya idéer. Hon läser mycket men de böcker hon vill läsa är förbjudna i Danmark. De anses vara ett hot mot hovet med sina liberala idéer om att minska kungamakten.

När Christian får en ny livläkare, Struensee (Mads Mikkelsen), så upptäcker Caroline Mathilde att hon träffat en själsfrände, både intellektuellt och romantiskt. Alltmedan kungen blir mer och mer galen så inleder de båda ett förhållande som vi tittare nog förstår bara kan sluta på ett sätt.

Jag kan inleda med att säga att Alicia nog måste vara ett språkligt geni. Här har hon lärt sig danska, bara så där. I början pratar hon dessutom en ganska så perfekt brittisk engelska. Tänk om Noomi Rapace hade spelat samma roll. Huganemej. Nu ska väl sägas att Alicia alltså spelar en person med engelska som modersmål som kommer till Danmark och då är det väl ok om hon inte pratar perfekt danska. Men jag tyckte det lät naturligt, vilket är ganska otroligt egentligen. Det viktigaste är att det inte blir inläst och krystat, och det blev det inte.

En kongelig affære är en intressant och riktigt bra film. Nu är jag en sucker för bra kostymdramer är väl bäst att säga. Hur som helst, så gillade jag intrigerna inom hovet, hur t ex det viktigaste är att säkra tronföljden. Det absolut viktigaste, prio ett, när Caroline Mathilde anländer är att fixa en tronföljare. Redan första kvällen ska det ske.

Kungen är som sagt sinnessjuk och inte i styrbart skick. Men det är egentligen inget problem eftersom hovet ordnar fram en rådgivare som i princip tar över. Rådgivaren tar besluten och slänger sen fram de papper som kungen behöver skriva på. Allt för att säkra makten vilket är det viktigaste. Ungefär som politik idag med andra ord…

Apropå makt så förändras Struensee efter ett tag när han får mer makt. Då blir plötsligt det viktigaste att behålla den makten. Under filmen satt jag och funderade på hur lång tid det skulle ta för Caroline Mathilde att släppa sina liberala idéer och bli en kunglighet som alla andra. Men det hände aldrig. Makt korrumperar alltså inte alltid. Hmm, varför Caroline Mathilde annorlunda jämfört med andra? Räckte det med att läsa några böcker alltså?

Kärleksrelationen mellan Caroline Mathilde och Struensee funkar i filmen och det trots den ganska stora åldersskillnaden mellan skådisarna. Det är klassisk hemlig romantik. Vi får dessutom en härlig kliché då Alicia och Mads är ute och rider på en grön äng och stannar och vilar under ett träd.

Relationen, och det är INTE en kärleksrelation, mellan kungen och Caroline Mathilde är bisarr och äcklig. Han kallar henne för Mor och jag antar att han syftar på att hon är mor till hans barn. Det här kanske var vanligt på den här tiden?

Jag nämnde att det var intressant att se in bakom kulisserna hos hovet och hur det smordes ränker. En sak som jag insåg var viktig, och som är lika viktig idag, var den information eller bild som hovet spred. Nuförtiden finns ju en överdos av sociala medier och Internet-skvaller. På den tiden spreds nyheter betydligt långsammare och begreppet huvudet på ett fat hade en viktig poäng. När allmänheten såg någons huvud på ett fat så blev dödsfallet sanning. Det var helt enkelt en sorts nyhetsrapportering.

Det som sänkte filmen en aning var att man hela tiden drog väldigt tydliga (läs: övertydliga) paralleller med dagens samhälle, speciellt i form av kritik av Danmark av idag. Det fick mig ibland att kastas lite ur kostymdramat. Men det störde inte nämnvärt när filmen som helhet var så bra som den var. Alicia är givetvis som strålande som skådis i kostymdramer. Om jag i förra filmen noterade hennes långa svarta hår så var de otroligt blanka ögonen jag fastnade för den här gången.

En kongelig affære:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Queen

Blunda

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Historisk film, Kostymdrama, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →