Mad Max Beyond Thunderdome (1985)

Medan jag är på skidresa, om den nu blir av, i Pyrenéerna så skickar jag upp preblogg-recensioner av de tre första Mad Max-filmerna. Sista filmen ut är Mad Max Beyond Thunderdome med Tina ”We Don’t Need Another Hero” Turner. Min text skrevs i mars 2008.

I tredje delen i filmerna om Mad Max (en fjärde är tydligen på gång) har filmmakarna försökt få till samma känsla som i tvåan. Skillnaden är att man här har haft högre budget (tror jag) och fläskat på med masscener och sandstänkta futuristiska miljöer i staden Bartertown dit Max anländer för att hitta sina kameler som blivit stulna. Här träffar han så småningom den diktatoriska Bartertown-härskarinnan (spelad av Tina Turner, av alla) som försöker utnyttja Max i en intern maktkamp i staden.

Nja, för mig känns det som att när man fick högre budget så tappade man samtidigt känslan och trodde det räckte med att skapa häftiga miljöer, t ex den ganska fåniga gladiatorarenan i Bartertown. Det här känns som en b-film, en dålig b-film. Tvåan i serien hade en mystisk lite rå känsla som är helt bortblåst här. Dessutom förekommer det efter ett tag horder av barn som Max motvilligt får ansvar för. Det blir bitvis lite fånigt, speciellt när barnen ska hjälpa till i ”anfallet” mot Bartertown. Den råa känslan från tvåan är som sagt borta. Istället är det betänklig slagsida mot barnfilmshållet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Mad Max 2: The Road Warrior (1981)

Medan jag är på skidresa, om den nu blir av, i Pyrenéerna så skickar jag upp preblogg-recensioner av de tre första Mad Max-filmerna. Andra filmen är The Road Warrior, som den fick heta i Sverige eftersom den första filmen totalförbjöds i Sverige så ingen visste vem den där Max var för filur. Min text skrevs i februari 2008.

Del två av Mad Max-serien är en ren uppföljare till ettan. Av nån anledning hade jag fått för mig att ettan liksom levde sitt eget liv och inte hade så mycket med de följande två delarna att göra. Jag tror det var roadie själv som lurade mig för länge sen (min kommentar: roadie (a.k.a. The Road Warrior), en gammal kompis från ett filmforum). Hur som helst, tvåan utspelar sig några år efter ettan och världen är ett kaos där det handlar om att få tag på bensin. Max (en fortfarande ung Mel Gibson) har blivit en känslolös och cynisk vägkrigare vars liv i princip går ut på att hitta bensin, men nånstans döljer sig väl ändå ett gott hjärta.

Oväntat bra var detta. Stämningen är riktigt bra där ute i den australiensiska outbacken. Det är smutsigt, dammigt men ändå vackert, och skön apokalypskänsla på det. Bäst är ändå the bad guys: Lord Humungus (spelad av svenske tyngdlyftaren Kjell Nilsson) och Vernon Wells som biker i gay-suite. Underbart. Ett barn har en ganska framträdande roll men är mer som en liten Neandertalare så han var bara bra. Dessutom väckte han faderskänslor hos Max även fast Max själv inte ville veta av dem. Detta gav filmen lite extra djup, speciellt om man sett ettan. Schyssta biljakter, skön stämning och hyfsat spännande. Det blir faktiskt en svag fyra till The Road Warrior.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Mad Max (1979)

Medan jag är på skidresa, om den nu blir av, i Pyrenéerna så skickar jag upp preblogg-recensioner av de tre första Mad Max-filmerna. Först ut är alltså Mad Max från 1979 och min text skrevs i februari 2008.

Jag har sett den första filmen om Max Rockatansky (en ung Mel Gibson) som är bilpatrullerande polis i ett sorts postapokalyptiskt Australien (man vet dock inte riktigt vad som har hänt, men nåt dåligt är det). Jag blev lite överraskad över att filmen i princip känns som vilken vanlig b-actionfilm som helst. Det dystopiska temat är inte lika starkt som jag minns att det är i del två och tre av Mad Max-filmerna. Fast, vänta, ”vanlig b-actionfilm” är lite fel uttryckt. Som jag sa så är det nåt som är fel i samhället. Polisen känns som frivilliga vigilante-poliser och biker-gängen härjar mer eller mindre fritt. Men det finns t ex även civiliserade saker som familjeliv och sjukhus.

Början av filmen är inte speciellt bra. Den kännetecknas av ganska kassa skådisar som tror att de är coola, men som bara är snackiga. Man har liksom inget att hänga upp handlingen på. Det pågår biljakter och det snackas men vad är det som är filmens hook? Svaret kommer när Mel Gibson efter ganska lång tid träder in i handlingen. Max och hans familj (en fru och en liten son) hotas av ett bikergäng och slutdelen av filmen blir en spännande uppgörelse mellan Max och bikergänget. Jag gillade känslan mot slutet av filmen. Den kändes inte lika fånig utan blev istället mörk och med lite oväntade händelser. Mmm, den blev bättre och bättre vilket förvånade mig rejält. Efter den första halvtimmen kunde jag inte tänka mig att det skulle bli ett godkänt betyg, men det blir det!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Un divan à Tunis (2019)

Un divan à Tunis är en fransktunisisk dramakomedi om Selma som kommer tillbaka hem till Tunisien efter att ha bott i Paris under flera år. Hennes mamma och pappa (eller om det var moster och morbror?) undrar om hon är helt frisk när hon meddelar att hon ska öppna en terapeutmottagning i stan. Psykoanalys, det kommer aldrig gå hem. Det vet man inte ens vad det är och än mindre nåt man skulle vilja testa. Men Selma ger sig inte utan kämpar på mot fördomar och korrumperade myndigheter som kräver att det ska ansökas tillstånd för såna här tokigheter.

Ja, men det här var väl inte så illa, eller? Selma spelas av en skådis med det underbara namnet Golshifteh Farahani, som jag kände igen från den mysiga Jim Jarmusch-rullen Paterson. Farahani har en skön tillbakalutad stil som funkar, och ett trollkrulligt hår som också funkar. Hår och huvuddukar spelar för övrigt en ganska viktigt roll i filmen.

Filmens fokus är väl hur Selmas idé och tankar om tillvaron krockar med hennes familj, som helst nog hade velat gifta bort henne för över tio år sen. Släktingarna har dock sina egna problem som så småningom kommer upp till ytan. Själva terapi-sessionerna blir givetvis uppskattade av lokalbefolkningen (det är ju en komedi!) för folk behöver uppenbarligen prata av sig om allt möjligt.

Selmas problem med myndigheterna ger en viss Kafka-stämning till filmen. När Selma försöker vara seriös och fixa sitt tillstånd verkar kvinnan som ska ta emot ansökan mer intresserad av att sälja underkläder till henne. Kommer hon få sitt tillstånd? Insha’Allah.

Det jag kanske gillar mest med filmen är att få uppleva annorlunda kulturer och miljöer. Hur saker både funkar på samma sätt men ändå annorlunda. Språket i filmen är härligt. Franska och arabiska blandas hejvilt. I slutändan kanske filmen är lite väl lättviktig. Alla problem som diverse personer har, t ex olika medlemmar i Selmas familj, löses mot slutet alldeles för lätt genom ett montage. Men nu är det en ganska lättsam komedi det handlar om, inte Magnolia, så då kan jag köpa det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bio Un divan à Tunis har premiär idag fredag 6 mars och ja, varför inte ta sig till biografen för en lite annorlunda och samtidigt mysig film om mänskliga problem och relationer. Obs! Filmen heter Terapi i Tunisien i Sverige bara så ni vet. Jag tyckte dock originaltiteln var så mycket vackrare så jag vill lyfta fram den.

Andra som psykoanalyserat sina åsikter om filmen: Henke och Carl.

Anatomy of a Murder (1959)

Otto Preminger har gjort en del filmer som jag gillar, eller i fall har sett: Laura (3+/5), Where the Sidewalk Ends (3/5) och Advise & Consent (3,5/5). Precis som många andra kända regissörer i Hollywood under 30, 40- och 50-talen (Ernst Lubitsch, Fritz Lang, Billy Wilder och Douglas Sirk för att nämna fyra) så kom Preminger över från Europa för att göra karriär på andra sidan pölen. Min korta preblogg-text om Premingers Anatomy of a Murder skrevs i maj 2008.

Åh, det här var en sån där mysig och trevlig 50-talsfilm med James Stewart där våldtäkt, mord och alkoholism liksom inte lyckas rubba helyllestämningen. Samtidigt som jag har svårt för just den känslan så är det ändå den som gör att filmen får godkänt. Man trivs helt enkelt när man ser filmen. Stewart gör avdokatföredettingen som lever upp på nytt när han får ett mordfall på halsen. Rättegångsscenerna är lagom underhållande (bl a dyker duktige George C. Scott upp i rollen som stjärnåklagare) men de drar ut onödigt länge på tiden. Den riktiga spänningen saknas och rättegångstwisten i slutet är ingen twist utan bara ett jaha. Det var kul att se en ung Ben Gazzara som mordmisstänkt. Han har ett lugnt och annorlunda sätt. Jag minns honom från John Cassavetes-filmen Mordet på en kinesisk bookmaker. Analys av ett mord får en normal trea, inte mer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Alita: Battle Angel (2019)

Jag hade inte jättemycket koll på Alita: Battle Angel innan jag satte mig ner för att titta på den. Det jag hade hört om den hade inte gjort mig lockad att se den. Men som en fredagsfilm efter jobbet skulle den nog passa tänkte jag.

Ja, det gjorde den. Filmen är riktigt snygg. Miljöerna och världsbyggandet funkar. Roboten Alita själv är välgjord även om jag då och då tyckte att hennes ansiktsuttryck inte riktigt funkade. En sak man har gjort är att förstora Alitas ögon, som i manga/anima. Detta gör ju att hennes ögon inte riktigt ser ut som människoögon och då sitter man inte heller och jämför med människoögon. Just ögonen funkade. Jag vet inte om de berodde på att de var just stora eller om de helt enkelt var välgjorda. Det som ibland inte funkade för mig resten av ansiktet som kändes lite stelt. Men det var små detaljer och inget som sänker filmen.

Det förekommer en del action i filmen (nähä!). Det jag uppskattade mest var vissa av fajtingscener som funkade oväntat bra trots att det är cgi-tjej som slåss. Här har datoranimerarna verkligen lyckats. Bl a förekommer en sekvens på en bar som var både häftig och rolig. Det som var bra med den var att den var lite mindre också, mer personlig. Senare blir det mer bombastiskt och tråkigare. Dessutom hade jag blivit rejält berusad om jag tagit en sup varje gång Alita gör en superhero landing.

Filmens teman har vi sett behandlas förut i både sci-fi och vanliga actionthrillers. Inget nytt under solen här. Jag kommer att tänka på filmer som Ex Machina, The Matrix, Ghost in the Shell, The Long Kiss Goodnight och Metropolis.

Apropå Ghost in the Shell och anime så tänkte jag en bit i filmen att det här bara måste bygga på manga/anime. Mycket riktigt så visade det sig att så var fallet. Battle Angel Alita heter mangan och det finns även en anime-videoserie (a.k.a OVA) med titeln Battle Angel. Obs! Jag hade faktiskt inte koll på detta innan men manga-vibbarna var så starka att det kändes uppenbart.

Ibland när jag ser anime-filmer baserade på manga-serier så kan det hända att det är lite svårt att hänga med i handlingen. Det kan vara klurigt att komprimera ner en manga-serie på 15 volymer till en två timmar lång film utan att det blir förvirrande. Även om man har gjort ett hyfsat jobb här så hängde jag inte med på hur allt hängde ihop. Vem var egentligen Vector? Fick han blå ögon när den mystiske Nova kopplade in sig i hans hjärna? Och vem var Nova och hur var hans relation till Alita? Många frågor, inte så många svar.

Christoph Waltz är med. Jag gillade hans rollfigur, Dr Ido, som när han inte trixade med Alitas robotmekatronik, mystiskt svepte omkring i skumma kvarter på nätterna iklädd trenchcoat. Trevliga film noir-vibbar här.

Jag blev positivt överraskad av Alita: Battle Angle och betyget blir en trea med lite mersmak, kanske i form av en uppföljare?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Ondskan (2003)

Andreas Wilson, vad hände med honom? Han var ju en svensk it boy där under några år i början av 2000-talet. Nu är han helt borta, eller? *kollar upp Wilsons filmografi* Mmm, nej, det hände inte mycket för Wilson efter Ondskan. Den enda titeln jag känner igen är den svenska tv-serien Äkta människor från 2012, en sorts föregångare till tv-serien Westworld. (Ja, jag vet att Westworld också är en film med Yul Brynner från 1973.) Nå, Wilson kanske fokuserade på annat, sadlade om, eller så? Volleyboll kanske? Min preblogg-text om Ondskan skrevs i oktober 2003.

Mmmm, jag blev lite besviken, men jag tyckte ändå det var en sevärd film. Den är välgjord, inget snack om den saken. Men den väcker inga större känslor hos mig, vilket boken lyckades med. Andreas Wilson är ett fynd (min kommentar: ok, really?). Han hade en förmåga att verkligen se grym ut ibland, t ex i slutet innan han går in till styvpappan, samtidigt som han kunde vara snäll i nästa stund. Jag gillade Henrik Lundström (Tillsammans, Bror min). Jag tyckte till en början att Gustaf Skarsgård spelade över men det var väl så han skulle framstå. Det var nåt med filmen som fattades men jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Betyget blir 3+/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

La nana (2009)

Jag fortsätter att skicka ut fler gamla recensioner av filmer som jag såg under Stockholm Filmfestival 2009. Den här gången handlar det om en chilensk film som fungerade som en nödvändig motvikt till en Gaspar Noé-chock.

Efter svårsmälta Enter the Void var det passande med en, vad det visade sig, liten pärla som bröt av skönt mot Gaspar Noés tripfilm. La nana är en chilensk rulle som handlar om tjänstekvinnan Raquel (Catalina Saavedra) som arbetat hos samma familj i över tjugo år. Hon har levt större delen av sitt liv hos familjen och sett dess barn växa upp, uppfostrat dem. Själv har hon liksom stannat i växten och lyckas inte skapa sig ett eget liv. Hon äter ständigt piller för att hålla ångest och huvudvärk borta. När hon en dag svimmar, av vad mamman i familjen anser vara överansträngning, beslutar sig familjen för att ta in extrahjälp. Raquel gillar inte detta alls (det är ju hennes familj och hennes jobb!) och hon gör sitt allra bästa för att sabotera för de nya tjänsteflickorna. I början var det lite jobbigt att komma in i filmen. Digitalkameran gjorde att det kändes som ett hemma hos-reportage på tv. Men när jag väl var inne i filmens verklighet så var den både rolig och sorglig.

Catalina Saavedra är strålande som Raquel. La nana är en egentligen en ganska typisk må bra-film. Raquel är en person som fastnat i livet men som hjälps ur sitt skal av en av de nyanställda tjänsteflickorna. De två första slutar ganska snabbt när Raquel visar upp sin sämsta sida. Den tredje, Lucy, ser dock Raquel för vad hon är: en person som verkligen behöver någon som ser henne som person. En sak som jag hade i bakhuvudet var att filmen nånstans var en ganska läskig skildring av ett klassamhälle där en människa i princip inte har ett eget liv utan slavar hos en rik familj. La nana var inget mästerverk men en mysig rulle som både var lite sorglig och rolig, främst då det gällde Raquels olika metoder för att sabotera för de andra tjänsteflickorna. (Nu kommer ju ändå Enter the Void sitta kvar längre i sinnet trots att den fick ett sämre betyg som filmupplevelse just när jag såg den.)

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om visningen: Allt var helt ok. Det var en redig tjej som presenterade innan visningen, påminde om att stänga av mobiltelefonerna osv, och inte släntrade in som nån jävla dröshans som lodaren på London River-visningen. Grand 1 är också en skön salong med gott om plats, bra med benutrymme, trevlig utsmyckning.

Weathering with You (2019)

Makoto Shinkais förra film Your Name såg jag på en kaosartad visning på Stockholm Filmfestival 2016. Nu har Shinkais nya film, Weathering with You, kommit till Sverige.

Weathering with You har många likheter med Your Name. Bägge filmerna är oerhört vackra, nästan för vackra, vilket jag noterade i min recension av Your Name. Shinkai har ett speciellt vackert sätt att skildra himlen, moln, regn och soljus. Att skildra väder med andra ord.

Andra likheter är förekomsten av nån form av naturkatastrof, fina skildringar av vardagsmiljöer, övernaturliga inslag, ung och gullig romans med förhinder, samt japansk sentimental pop.

I Weathering with You är det klimatet som är katastrofen. Det regnar konstant i Japan. Ett regnmoln är envist placerat ovanför den avlånga ön.

En av huvudpersonerna i filmen är Hina, en ung tjej som är en s.k. solskensflicka. Hon kan helt enkelt framkalla solen på beställning. Tillsammans med en ung kille som flytt plugget så startar hon en solskensfirma där man kan hyra Hina om man vill få sol under t ex ett bröllop.

Nja, den här filmen funkade inte lika bra som Your Name. Det har sagts om Shinkai att han är den nye Miyazaki, vilket inte är så konstigt då Your Name är den mest framgångsrika (pengamässigt) anime-filmen nånsin. Men Shinkais filmer tycker jag har en helt annan ton. De är mer realistiska och saknar den där mysiga sagokänslan som kännetecknar Miyazakis filmer. Shinkais filmer har även sentimentala sirapsinslag, både berättarmässigt men framförallt i form av nån typ av smörig J-pop. Själv önskar jag att fler skulle upptäcka Satoshi Kon, animens David Lynch.

Det mest intressanta med filmen är att den har ett klimatbudskap som känns lite annorlunda i våra Greta-dagar. Min tolkning är att filmen säger följande: skit i klimatet, det är som det är, välj kärleken och slappna av. Jag är helt säker på att många andra tolkar filmen precis tvärtom.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioWeathering with You har premiär idag fredag 21 februari och jag rekommenderar definitivt ett biobesök. Filmen är ruggigt vacker att se på en stor duk, och många andra verkar älska filmen så det är säkert mig det är fel på.

Andra som vädrat sina åsikter om filmen: Letterboxd-Carl, Rörliga bilder och tryckta ord och Fripps filmrevyer.

 

Give Me Liberty (2019)

När jag tänker på den här filmen och dess titel dyker av nån anledning tv-serien Seinfeld upp i huvudet och mer specifikt Georges pappa (spelad av Ben Stillers pappa för övrigt) som med jämna mellanrum utropar ”Serenity now!” när saker och ting blir för jobbiga.

Om man inte gillar stilen i den här filmen så kan jag tänka mig att man vill skrika ”Serenity now!” alternativt lämna biosalongen.

Jag kan även tänka mig att huvudpersonen i Give Me Liberty skulle vilja vråla ”Serenity now!” och skita i allt. Men det kan han inte, den gode Vic (Chris Galust). Vic kör färdtjänst i Milwaukee och är en man som inte kan säga nej. Man skulle även kunna säga att han tar ansvar när resten av samhället inte gör det.

Filmen utspelar sig till stor del bland invandrade ryssar i stan så vi bjuds på mycket ryskt prat, sång, pälsmössor och en burk med nån inlagd grönsak som inte går att öppna. Jag får för mig att 95% av skådisarna är amatörer och att mycket av filmen utspelar sig i verkliga miljöer som används på riktigt på samma sätt som i filmen. Detta ger bitvis, eller snarare ofta, en dokumentär känsla.

Vic åker runt omkring i stan med sin färdtjänstbil och skjutsar allt och alla, inklusive sin egen familjs begravningssällskap som ska gravsätta en avliden faster.

En kaoshetsig blandning av bröderna Dardenne, Safdie-brödernas Good Time och Sean Bakers Tangerine. Så beskrev jag Give Me Liberty på Twitter direkt efter visningen. Ja, det stämmer väl rätt bra. Det råder kaos. Alla skriker. Inget går rätt. Vics vanligaste replik är ”I’m on my way. I’ll be there in 10!”.

Till slut fann jag det hela rätt så underhållande, konstigt nog.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioGive Me Liberty har premiär nu på fredag 21 februari på Folkets Bios biografer. Kan jag med rent sinne rekommendera ett biobesök? Svårt. Det finns risk att man blir irriterad av filmen eller får en ångestattack, och det är ju inget bra. Men om man bara härdar ut så är det som att man kommer ut på andra sidan och plötsligt gillar den. Eller?

Andra åsikter om filmen: Fripps filmrevyer och Carl. Behövdes färdtjänst efter visningen?