Dark Phoenix (2019)

15 augusti, 2021 4 kommentarer

Jag har alltid gillat X-Men-filmerna. En del är sämre än andra men överlag tycker jag att de funkar bra. Jag gillar hela upplägget med mutanterna och deras olika dolda (eller mindre dolda) förmågor och hur de samarbetar. De är lite mer seriösa jämfört med MCU-filmerna och det kan jag tycka är skönt som omväxling. Logan är ju ett smärre mästerverk exempelvis.

Dark Phoenix känns lite som Black Widow gör på MCU-sidan, dvs som filmer som kanske kom vid fel tidpunkt. Jag vet i och för sig inte om nån egentligen hade varit intresserad av en Dark Phoenix-film tidigare heller. Men Black Widow-filmen skulle definitivt kommit tidigare och framförallt innan Avengers: Endgame. Bägge filmerna ger samma känsla av att man liksom slarvar ut dem bara för att man måste, utan att riktigt tro på dem. Ok, kanske inte slarvar ut dem men nåt fel är det.

Spoilers för Dark Phoenix från och med nu.

Med det sagt, så tycker jag ändå Dark Phoenix var helt ok! Den gick dåligt på bio och om jag förstått saken rätt så har den fått dålig kritik också. Under titten konstaterar jag att: men det här var ju inte så dåligt. Filmen handlar om barndomstrauman som inte lämnar en person, Jean Grey i det här fallet, och om hur dessa trauman inte går att förtrycka genom att försöka bygga upp mentala murar. De raseras för eller senare. Det spelar ingen roll om den som bygger muren heter Charles Xavier.

Apropå Charles så gillade jag att han framställdes som en självgod person som tror att hans egen förträfflighet ska ordna allt. Charles har alltså ljugit för Jean Grey hela hennes liv. I själva verket så lever hennes far!

Jag var relativt förvirrad under titten. Plötsligt dödades Raven/Mystique av Jean. Hmm, men vänta nu, filmen utspelar sig 1992, åtta år innan händelserna i X-Men och där är ju Mystique med. Dessutom: hur gammal är Raven här egentligen? I X-Men: First Class som utspelar sig 1962 är hon en ung kvinna men inget barn. Men, men, det var väl X-Men: Days of Future Past som f***ade upp tidslinjen. Det hör man ju bara på den filmens titel.

Den normalt sett rödhåriga Jessica Chastain är med som en utomjordisk albinoskurk (tänk Paul Bettany i The Da Vinci Code). Hon funkar väl ok men jag kan tycka att man borde ha skippat hela den här delen av filmen och istället fokusera helt på de interna problemen bland våra mutanter. Men en superhjältefilm måste ju ha en skurk, så är det väl. En del av formeln, eller formulan för att tala shampoo-språk.

Filmen avslutas med lång actionsekvens på ett tåg. Den är lång men den funkar. Scener på tåg gör ju oftast det. Dessutom får vi se mutanterna samarbeta på diverse sätt vilket alltid är kul. Jag får nog lov att se den sista filmen, The New Mutants, i den här serien också. En film som gått totalt under radarn på de flesta, inklusive mig. Jag visste knappt att den existerade även om jag kanske hört om den nån gång.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm, Superhjältefilm, X-Men Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Valdagen (2001)

13 augusti, 2021 2 kommentarer

Jag gillar iransk film. Jag har inte sett speciellt mycket av den varan men det jag har sett har jag nästan alltid gillat. Det finns en intressant metaaspekt i många de iranska filmskaparnas filmer. Nån gång ska jag köra ett tema och beta av kanske tio av de mest kända filmerna som jag inte har sett. Min preblogg-text om just Valdagen skrevs i augusti 2003.

Valdagen är en iransk film om en soldat och en kvinnlig valförrättare. Soldaten som är posterad på en ö utanför Irans kust och får i uppdrag att skydda valförrättaren som kommer till ön med båt en dag. De ger sig ut på jakt efter potentiella röstare. Det visar sig vara lättare sagt än gjort.

Det här var en smårolig film. Rätt så långsam. Några skulle kalla den seg men jag tycker den klarar sig undan från det tillmälet. Den visar på ett rätt så roligt sätt hur svårt det kan vara att införa demokrati i ett samhälle där religion och andra traditioner regerat länge.

Ibland är den absurd som när plötsligt ett trafikljus som visar rött dyker upp mitt i öknen vilket gör att soldaten måste stanna fast han vet att trafikljuset är trasigt och de dessutom har bråttom. Den fick mig ibland att tänka lite på den palestinska Gudomligt ingripande. Betyget blir 3/5. Som sagt, lite tålamod krävs.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Sleepwalker (2000)

11 augusti, 2021 Lämna en kommentar

Ralph Carlsson är nog en underskattad svensk skådis. Han är en sån där karaktärsskådis som alltid gör stabila insatser. Det är inte så ofta han har huvudrollen i filmer men det har han i skräckisen Sleepwalker. Min preblogg-text om filmen skrevs i september 2003.

Sleepwalker handlar om en svensk familj, främst pappan Ulrik (Ralph Carlsson), som bor i ett villaområde i Stockholm. En morgon vaknar Ulrik och upptäcker till sin fasa att sängen är blodig och att hans fru och barn är spårlöst borta. Vad har hänt?

Svensk skräck hör inte till vanligheterna och jag tycker det är kul när det kommer såna filmer. Jag tyckte exempelvis Den osynlige (2002) var helt ok. Sleepwalker är till en början rätt så bra och mystisk. Ralph Carlsson är bra på att spela förvirrad och desperat, precis som i den utmärkta tv-serien Bekännelsen om nån har sett den. Men precis som i Den osynlige så tappar filmen mot slutet då spänningen liksom dör. Det blev lite för ologiska förklaringar till saker och ting. Det är ju ofta så med skräckfilmer. När väl monstret visat sig så försvinner spänningen. Men den får ändå godkänt och betyget blir 3-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Film, Mysterium, Recension, Skräck, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , ,

Ride the High Country (1962)

8 augusti, 2021 2 kommentarer

Det verkar som att SVT hade nån form av western-tema under sommaren 2003 och att jag såg några av filmerna. En var The Searchers som jag inte gillade alls. En annan var dagens film Ride the High Country. Min preblogg-text om filmen skrevs i augusti 2003.

Jag har sett Ride the High Country (1962) regisserad av Sam Peckinpah. Den handlar om två gamla revolvermän/sheriffer, Stephen och Gil, som jobbat ihop tidigare för länge sen och som nu åtar sig att frakta guld från en gruva till en bank. Med sig har de också Heck, en yngre kollega till Gil. De får också en kvinna med sig av en slump. Komplikationer uppstår då Gil vill att de ska ta guldet för egen del.

Jag tyckte det här var en seg film. Den är aldrig spännande egentligen förutom lite i slutet då det blir lite pang-pang och uppgörelse. Det handlar om att gamle Stephen vill göra rätt för sig på äldre dar medan Gil vill bli rik efter flera års slit. Gott så men ack så tråkigt faktiskt. Detta var nog ingen vanlig western men jag tror ändå inte det är min genre riktigt. Ok, betyg för Ride the High Country blir 2/5. Jag ska dock se åtminstone För en handfull dollar när den visas och kanske också Pale Rider. Det var ett tag sen jag såg dessa filmer så det är väl inte helt fel med en omtitt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Hulk (2003)

6 augusti, 2021 10 kommentarer

På premiärvisningen av The Avengers vann jag ett platsnummerlotteri och fick en korg med godis som jag fick ta emot på scenen innan filmen. Uppe på scenen fick jag även frågan om vilken min favoritsuperhjälte var. Efter ett läskigt blankt ögonblick dök svaret upp: Hulk. Jag tror det beror på att jag läste Hulk som serietidning som barn. Min preblogg-text om Ang Lees version av Hulk skrevs i juli 2003.

Då har jag också sett Hulk… och jag blev besviken. Ok, jag hade väl inte väntat mig nåt mästerverk kanske, men Ang Lee är en av mina favoritregissörer. Exempelvis så är The Ice Storm, Förnuft och känsla, Crouching Tiger, Hidden Dragon helt olika filmer, i helt olika genrer, men de är samtliga mycket bra. Så jag var nyfiken på att se vad Mr Lee kunde göra med serietidningsaction. Sen har jag också gillat X-Men, X2 och Spider-Man som kommit nyligen i samma genre.

Nåväl, till filmen! Handlingen är redan beskriven så den skippar jag (min kommentar: ja, alla vet väl vad Hulk går ut på antar jag). Först en brasklapp: ibland vet jag inte varför jag inte gillar en film. Jag tror ganska mycket har att göra med hur pass pigg och fräsch man är i hjärnan. När jag såg Hulk så hade jag under dagen cyklat ca 8 mil (från Stockholm till Uppsala) och sen ätit en god vedugnspizza med rödvin plus tiramisu till efterrätt. Efter detta skulle Hulk ses kl 21. Jag var åledes kanske lite trött.

Jag tyckte filmen var hafsig och jobbig. I början när det var fokus på forskningen och personerna blev jag trött på den ”spektakulära” klippningen. Det var för få scener där det var lite lugnt så man kunde vila ögat lite. Nu var det flera bildrutor, fiffiga övergångar mellan scener, klipp hit och dit. Action även när det inte var action, så att säga. Sen kom actionscenerna, som ändå var rätt ok, och då försvann plötsligt personskildringen och forskningen. Då gick allt ut på att med växande vapenarsenal ta kål på den otrolige och hoppande Hulk.

Jag tyckte att scenen där Hulk slåss med hundarna var på tok för lång. Jag tyckte att Hulks hoppande som gjorde att han kunde flyga flera kilometer nästan blev kalkon. Jag tyckte, precis som MasterC (min kommentar: en gammal filmforumkompis), att när Nick Nolte började tugga elkabel så var den kokta kalkonen stekt. Bruce Banner liggandes i vattentanken kändes också b. Han som spelade den där Talbot tyckte jag dessutom var dålig. Alldeles för lite karisma för att iklädda sig skurkrollen (min kommentar: Josh Lucas).

Jag störde mig inte på Hulks animering. Den funkade för mig. Nick Nolte är för rolig. Han har ett märkligt darrande sätt att prata. Han var bäst i filmen.

Betyget till Hulk blir 2-/5. Jag hoppas att T3 är bättre (min kommentar: jag pratar här om Terminator 3: Rise of the Machines).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Action, Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

8 Mile (2002)

4 augusti, 2021 9 kommentarer

Ordsmeden Eminem spelar sig själv och det blev riktigt lyckat om man ska lita på min gamla preblogg-text från juli 2003 om 8 Mile. Kolla, mannen! Om du hade en chans, ett tillfälle att få allt du nånsin velat ha, skulle du ta den eller bara låta den passera?

Eminem spelar den ännu inte upptäckta Detroit-rapparen Bunny Rabbit (aka Jimmy Smith) i denna film av Curtis Hanson (L.A. Confidential). B-Rabbit bor efter att ha gjort slut med flickvännen i en husvagn (trailer) med sin mamma (Kim Basinger) och yngre syster Lily. Han är med i ett rapkollektiv som försöker få skivkontrakt, han battlar på en klubb (men är för nervös till en början) och så jobbar han på fabrik för att få pengar till en demo.

Jag tyckte det här var en bra film, vilket kanske var lite förvånande. Samspelet mellan snubbarna i rapkollektivet är kul. Rapduellerna är roliga och Eminem är en jävel på att hitta på kluriga texter. Det var kul att se hur Jimmy Smith ändrades från nästan blyg (men med uppdämd ilska) till ful-i-mun-rapparen B-Rabbit. Historien håller hela vägen och filmen visar att artister kan lyckas på vita duken. För detta krävs att de får rätt roll (dvs att spelar sig själva), bra manus samt en duktig regissör. Britney Spears försökte i Crossroads men där var bara en sak uppfylld: hon spelade sig själv. Jag har inte sett den men den ska tydligen vara ett riktigt bottennapp. Hur som helst, 8 Mile får 3+/5. Underhållande men inget mästerverk.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Road to Perdition (2002)

1 augusti, 2021 13 kommentarer

Tom Hanks som maffia-hitman! Det är inte så ofta man ser. Tom Hanks som kriminell, bara en sån sak. Den enda andra filmen som jag kommer att tänka på så här spontant är bröderna Coens The Ladykillers, och den är ju iiiiiinte bra. Jag tror inte Hanks funkar i den här typen av roller generellt och det är just därför det är så sällan man ser honom i såna roller. Just Road to Perdition verkar dock vara ett undantag om man ska lita på mig. Och det ska man ju! Min preblogg-text om filmen skrevs i juli 2003.

Jag var nyfiken på denna film som var regissören Sam Mendes nya film efter succén med American Beauty. Den handlar om maffiatorpeden Michael Sullivan som tvingas på flykt tillsammans med sin son undan den maffia han jobbar för efter att resten av hans familj mördats (pga diverse anledningar).

Eftersom Tom Hanks, som inte är min favorit, spelade rollen som maffiatorpeden så var jag lite rädd att det skulle bli dåligt. Lite sliskigt kanske. Men Hanks överraskar (mig). Han funkar som hänsynslös mördare fast med känslor förstås, för sin familj och son. Fotot i filmen är helt underbart. En av de snyggaste filmer jag sett på länge. Historien flyter på bra och är spännande fast man på nåt sätt känner på sig hur det ska slut. Filmen heter ju Road to Perdition = väg till undergång/fördärv. Tyler Hoechlin (född ’87) som spelar sonen kan bli nåt stort. Paul Newman är också mycket bra i sin roll som maffiaboss. Det är förresten den irländska maffian det handlar om, om ni undrar. Betyget blir 4/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Welcome to the Dollhouse (1995)

30 juli, 2021 4 kommentarer

När blev cringe ett populärt ord för att beskriva extrem andrahandspinsamhet? En av de första filmmakarna som var expert på fenomenet, kanske innan det fick sitt nutida namn är Todd Solondz. När man ser hans filmer, speciellt Happiness, är det bra att ha en skämskudda nära. Min preblogg-text om Welcome to the Dollhouse skrevs i juli 2003.

Denna dramakomedi av Todd Solondz går även under namnet Middle Child och den handlar mycket riktigt om ett mellanbarn. Dawn (Heather Matarazzo) har en yngre syster som är allas favorit och en äldre nördbror som repar med sitt band i garaget. Hon blir mobbad i skolan och hennes enda kompis är en yngre grannkille som är den enda medlemen (förutom Dawn själv) i hennes klubb för ”special people”. När brorsan lyckas få med en poppiskille i sitt band blir Dawn kär, eller snarare besatt (min kommentar: samma sak?), i den äldre snyggingen och kvinnotjusaren.

Jag gillar verkligen Solondz stil som är annorlunda men som man känner igen direkt. Det handlar om hur familjer funkar (eller inte funkar) i det amerikanska förortssamhället. Det handlar om att vara rätt (eller fel). Det handlar om att komma in på college, att inte sticka ut, etc. Welcome to the Dollhouse är en rolig film med Solondz speciella humor som jag känner igen från de senare filmerna Happiness och Storytelling. Av de tre filmerna så är Happiness klart bäst, Storytelling sämst (men inte dålig) och Welcome to the Dollhouse mittemellan. Den är klart sevärd och betyget blir 4-/5. Jag tyckte ibland att Dawn kunde vara nästan för töntig i sina ruskigt töntiga kläder (min kommentar: givetvis helt medvetet av Solondz för att skapa obekvämhet hos tittaren).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Den ryska arken (2002)

28 juli, 2021 6 kommentarer

Den ryska arken var en ganska omtalad film i början av 00-talet. Jag minns att jag först försökte se den när Cinemateket visade den. Jag och en kompis hade tagit oss ut till världens ände, dvs Filmhuset vid Gärdet, i vad vi tyckte var i god tid. Kön ringlade sig dock lång och biljetterna hann ta slut innan vi kom fram till kassan. En tid senare visade den dock igen på Strindbergs Intima Teater (av alla ställen) och där lyckades jag fixa en biljett. Spoiler för Den ryska arken: den är filmad i en enda tagning. På riktigt dessutom, inte som i Alfred Hitchcocks Repet, Birdman eller Sam Mendes 1917. Den enda andra äkta ”en enda tagning”-långfilm som jag kan påminna mig att jag har sett är den tyska Victoria. Min preblogg-text om Den ryska arken skrevs i juli 2003.

Jag har sett Den ryska arken på bio. (Den visas för övrigt på SVT imorgon tisdag upptäckte jag nu. D’oh!) Filmen kan inte har varit helt lätt att spela in. Den är imponerande vacker bitvis och ibland lite tänkvärd. Vad händer/hände med Ryssland? Tillhör Ryssland Europa egentligen, kan man fråga sig?

Trots ovan sagda så fick jag s.k. museum-koma efter en halvtimme. Handlingen består i att ett sorts europeiskt diplomatspöke vandrar runt i det pampiga Eremitage-galleriet i Sankt Petersburg tillsammans med en nutida ledsagare som man aldrig ser i bild men ur vars ögon vi ser det hela. Olika tidsepoker passerar, även vår tid, med nutida besökare som beundrar tavlor. Mja, det blir för mycket till slut. Betyget blir 3-/5. Med nöd och näppe godkänt alltså. (Min kommentar: idag skulle jag aldrig ge 3-/5 till en film som beskriver som  jag gör här, högst 2/5.)

Just det, om jag inte sa det. Filmen är 99 minuter lång och gjord i en enda tagning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Quand tu descendras du ciel (2003)

25 juli, 2021 2 kommentarer

Idag blir det en gammal preblogg-text om ytterligare en fransk film och om man ska döma av mina intryck så är det inget jag rekommenderar. Jag verkar mest ha blivit häpen hur vissa saker i handlingen inte följdes upp samtidigt som andra saker var övertydliga. Det påminner mig lite om den brasilianska Memory House som jag såg på Stockholm Filmfestival i höstas. Min text om Quand tu descendras du ciel skrevs i maj 2003.

På väg från himlen är en fransk film regisserad av för mig okända nykomlingen Eric Guirado. Tydligen har han gjort kortfilmer innan. Jag såg den på sista dagen av den franska filmfestivalen på Sture (i Stockholm). Den handlar om Jerome som tillsammans med sin mor har tagit över en bondgård efter sin döde far. De har det väldigt knapert ekonomiskt och Jerome åker in till staden för att skaffa ett tillfälligt jobb som kan ge lite pengar. Där träffar han på uteliggare, besöker sin syster som inte pratar med sin mor nåt mer, får ett jobb hos kommunen, träffar en ung kvinnlig journalist, etc. Jerome är snäll och lite naiv och han blir väldigt upprörd när han inser att jobbet delvis går ut på att samla ihop uteliggare (bl a några han lärt känna) och köra ut dem utanför stadsgränsen. Det är borgmästarens idé för att rensa upp inför julfirandet. På jobbet träffar han även Lucien som han blir vän med.

Som ni märker är detta en socialt medveten film och regissören kanske är lite väl tydlig med det. Det blir nästan lite tråkigt. Filmen är ändå lite rolig ibland – bl a har uteliggarna skön svart humor – och det känns skönt med filmer som inte byggs upp av action och specialeffekter som omväxling. Tyvärr följs en del av handlingen inte upp i slutet, medvetet antar jag, men jag gillade inte det. Sen är slutet också lite väl krystat. Jag kan lika gärna avslöja det för ni kommer med 99.9 % sannolikhet inte se filmen. Jerome tar med sig alla sina nyfunna vänner, inklusive systern som plötsligt är kompis med mamman igen, ut till sin gård där alla åker pulka efter traktorn på åkern. En är dock inte med, nämligen en uteliggare som Jerome lärde känna. Han fryste nämligen ihjäl en natt men det kommenteras inte nåt i filmen och Jerome får aldrig reda på det. Förmodligen ska det betyda nåt men jag vet inte riktigt vad. Kanske att vi i slutändan bara bryr oss om oss själva. Nej, tyvärr var det här ingen bra film. Den andra filmen, En kamp för livet, jag såg på festivalen (förutom mästerverket The Pianist) var bra mycket bättre. Men till På väg från himlen blir det bara 2/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →