Searching for the Wrong-Eyed Jesus

18 april, 2011 3 kommentarer

Titel: Searching for the Wrong-Eyed Jesus
Regi: Andrew Douglas
År: 2003
IMDb | Filmtipset

Jag vet inte riktigt varför men jag kom plötsligt att tänka på den här dokumentären om den amerikanska Södern som jag såg för ganska exakt två år sen. Kanske beror det på att jag nyligen sett en annan nu bioaktuell dokumentär, nämligen The Black Power Mixtape 1967-1975 som det kommer en recension på snart. Men just nu alltså om Searching for the Wrong-Eyed Jesus.

Jag råkade av en slump komma in i mitten av den här filmen när SVT visade den för nån månad sen och kunde inte slita mig. När den sen visades i repris såg jag hela från början. Det är en fantastisk dokumentär om amerikanska Södern och den atmosfär som råder där. Musiken (lyssna på tjejens underbara röst, en kort men fantastisk insats) spelar en stor roll och passar stämningen i filmen perfekt. Underbar melankolisk träsk-bluegrass. Dokumentär är egentligen fel beteckning. Filmen är för snygg och iscensatt för det. Att den är iscensatt är inget som stör mig. Miljöerna och fotot är sjukt snygga och tilltalar mig väldigt mycket. Det är bussvrak ute i Louisianas träskmarker, bilskrotar i Texas och små hålor i Mississippi. White trash-faktorn är hög och vi träffar minst en frireligiös pastor som skriker ”JEEEESUS-A!. Det handlar om religion, musik och meningslöshet. Rekommenderas starkt.

4+/5

PS. Ett klipp där författaren Harry Crews bl a berättar om ”them birds…” och ett litet längre klipp med musik av bl a Cat Power, Johnny Dowd och The Handsome Family. Och förresten, den till synes snälla gumman på bilden är… ja, titta på filmen så får du se. 🙂

Arkiverad under Betyg 4, Dokumentär, Film, Musik, Recension Tagged with , , ,

Naqoyqatsi

17 april, 2011 Lämna en kommentar

Titel: Naqoyqatsi (Life as War)
Regi: Godfrey Reggio
År: 2002
IMDb | Filmtipset

Den tredje och avslutande delen i qatsi-trilogin är tyvärr sämre än sina föregångare. Här har regissören Godfrey Reggio valt att till största delen använda arkivmaterial som han sen efterarbetat på ett sagolikt fult sätt. Dessutom förekommer en del äckliga helt datoranimerade sekvenser. Bildkänslan från föregångarna lyser med sin frånvaro. Även i tvåan dök det upp några avsnitt som påminner om det som dominerar trean. Det är liksom bara en massa arkivmaterial som Reggio kört igenom en fulgörare. Jag tror inledningsvis att det är nåt fel på filmen. Det hela ser ut ungefär som negativ film med färgerna inverterade.

Naqoyqatsi
Men: musiken gör att filmen blir bättre. Philip Glass är en rackare på att få till en hypnotisk stämning. Den här delen känns därför som en musikvideo där musiken dominerar. Ibland är bilderna tillräckligt bra för att funka som komplement till bl a Yo-Yo Mas fina cello. Vad handlar det om: Ja, om människan som varelse som vanligt. I den här filmen inhämtar hon information, hon forskar, hon tävlar, hon bråkar, hon slåss och hon krigar.

Tyvärr kunde alltså inte Reggio hålla sina fingrar i styr utan var tvungen att göra en tredje del för att få till en trilogi. I de två första delarna har Reggio samarbetat med filmfotografer av yppersta klass (bl a Ron Fricke). I efterhand kan man konstatera att en stor del av magin med filmerna är just det utomjordiska fotot i kombination med musiken. Reggio borde ha nöjt sig med en duo makalösa filmer. Nu kom det ett fult sladdbarn som inte gör nån glad. I alla fall inte mig.

2+/5

Arkiverad under Betyg 2, Dokumentär, Film, Musik, Qatsi-trilogin, Recension Tagged with , , ,

Powaqqatsi

14 april, 2011 Lämna en kommentar

Titel: Powaqqatsi (Life in Transformation)
Regi: Godfrey Reggio
År: 1988
IMDb | Filmtipset

Jag fortsätter med andra filmen i Godfrey Reggios qatsi-trilogi. Den här gången får vi se magiska bilder från tredje världen, bl a Egypten, Indien och Peru. Vi får se människor arbeta, tvätta, åka båt och tåg, fiska, bygga, be och festa. Reggio visar upp människans olika sidor. Han börjar med människors arbete, och då är det inte maskiner i arbete. Här jobbar människor för hand: de bär på sandsäckar, ved, vatten, de hamrar, fiskar, sår, odlar, och gör mjöl. Vi får se människor i färgrika dräkter på olika typer av fester. Vi får se människor utöva sina olika religioner.


Efter detta förs vi in i stadens myller, bland kåkstäder och höghus. Det förekommer en nästan magisk sekvens där vi helt enkelt bara får se en mängd människor i olika stadsmiljöer till hypnotiskt bra musik av Philip Glass. Reggios ambitioner må vara pretentioner men jag gillar vad han försöker göra, eller vad jag tror han försöker göra. Reggio betraktar människan utifrån och låter oss förundras av allt vi gör i form av en naturlig eller onaturlig del av Jorden. Det är vansinne blandat med naturlighet.

Reggio försöker definiera människan som varelse vilket inte är en liten uppgift. Blandat med Glass repetetiva musik blir det en suggestiv upplevelse som suger in tittaren, i alla fall mig, i ett transliknande tillstånd. Powaqqatsi ger mig inte riktigt samma upplevelse som Koyaanisqatsi och ibland balanserar Reggio farligt nära pretto-stupet, så det blir ett lite lägre betyg.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Dokumentär, Film, Musik, Qatsi-trilogin, Recension Tagged with , , ,

Surplus

13 april, 2011 Lämna en kommentar


Titel: Surplus: Terrorized Into Being Consumers
Regi: Erik Gandini
År: 2003
IMDb | Filmtipset

Efter den hypnotiserande Koyaanisqatsi blev det svenska Surplus som fick fylla mitt plötsliga behov av att se dokumentärfilm. Surplus är en sorts lightversion av Koyaanisqatsi. Det är snygga bilder och snygg musik. I Surplus är kritiken mot dagens konsumtionssamhälle inte subtil utan tydlig, vilket möjligen gör den till en sämre film än Godfrey Reggios första qatsi-film. Klippningen i Surplus är bitvis skön och rolig. Gänget bakom Read My Lips har bidragit med en del underbara klipp. Microsofts CEO Steve Balmer gör några helt sjukt roliga (skrämmande?) uppträdanden. Producent och regissör av filmen är Erik Gandini som ju även ligger bakom t ex Videocracy. Och så kan upplysa jag upplysa min bloggkollega Martin, och alla andra, att vissa delar av musiken ibland påminner lite grann om Daft Punk.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Musik, Recension Tagged with , ,

Shutter Island

12 april, 2011 9 kommentarer


Titel: Shutter Island
Regi: Martin Scorsese
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Som utlovat kommer här en recension av ytterligare en DiCaprio-rulle. Den här gången Shutter Island i regi av Martin Scorsese. Jag hade ganska höga förväntningar när jag såg filmen för ungefär ett år sen. Och början var bra men sen…

Oj. Den här rullen bombade tyvärr nånstans på halva vägen. Början är skön med bra miljöer ute på ön i form av ett gammalt fort och en mental anstalt. Det kan knappast bli bättre. Men nånstans när DiCaprio börjar ha allt för mycket syner/drömmar om sin döda fru, så blir det nån sorts skräckissoppa. Det blir för utdraget, överdrivet, överdådigt. DiCaprio börjar spela över å det grövsta. Vissa scener kan jag bara skratta åt, t ex när Leo kommer hem, hittar barnen döda i vattnet  och skriker ”Nooo, please, God, nooo!!”(ja, jag förstår att det är därför han är rädd för vatten i början på båten). Alla scener med frun (Michelle Williams) är för övrigt sega, långdragna — funkar inte alls.

Men visst, eftersom DiCaprio inbillar sig allt, och har grandiosa konspirationsteorier om nazi-doktorer etc så ska ju allt vara överdrivet. Problemet är att man måste sega sig igenom dessa överdrivna b-skräckisscener. En småsak som jag störde mig på: det såg lite datoranimerat ut ibland, t ex blodmolnen när de sköt tyskarna på rad (fattar inte det där med att det ska vara datoranimerat blodstänk hela tiden, nu för tiden). Ben Kingsley är strålande obehaglig med små medel. Max von Sydow är inte med så mycket, men han är bra när han är med.

2+/5

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Inception

11 april, 2011 7 kommentarer


Titel: Inception
Regi: Christopher Nolan
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Inception såg jag i somras på bio och skrev då en recension som jag nu postar här. Och imorgon dyker det upp en recension av en annan DiCaprio-rulle från 2010, nämligen Shutter Island.

Efter att jag hade sett Inception hade jag tyvärr inte riktigt tid att klottra ner mina tankar om den. Nu har det gått ett tag, och filmen börjar blekna i minnet betänkligt. Nåt vettigt ska jag väl ändå försöka få fram. Jaha, vad kan man säga? Det verkar vara den nya The Matrix, The Matrix för dagens kids. Jag hade väl också en hel del förväntningar själv på Inception. Det som var bra var att jag knappt hade sett några klipp alls och egentligen inte läst nånting detaljerat om den heller, förutom att det handlade om agenter som agerar i drömmens värld. Men lite besviken blev jag ändå allt.

I slutändan (ja, jag börjar med ett slutomdöme) är det en bra och underhållande film, och jag kan inte låta bli att ge den en fyra, trots att den kanske inte är värd det. Korridorsekvenserna i tyngdlöshet liknar inte något jag har sett tidigare. Det blir även ganska spännande mot slutet när allt ska sys ihop, när alla olika drömnivåer ska samverka. Jag gillar DiCaprio mer än i Shutter Island (en film med ett snarlikt tema). Trots att filmen är lång är den inte för lång. Däremot tycker jag det är för många och för långa pang pang-scener. De för inte handlingen framåt utan stoppar snarare upp den. Mina två ören om slutscenerna: De utpelas i verkligheten.

4-/5

Spoiler

En sak som jag funderar på är varför Saito var så pass mycket äldre än DiCaprio när de möts i limbo. Som jag minns det så åkte ju DiCaprio och Page ner i limbo innan Saito för att hämta upp Murphy. Saito stannade ju kvar med handgranaten i handen för att vakta Murphys kropp. Sen dog Saito och åkte ner i limbo, efter DiCaprio. Nä, det stämmer inte helt enkelt. Men eftersom det går att förklara, eller bevisa, ”allt” när det gäller såna här filmer så kan man säkert förklara det också.

Spoiler slut

Arkiverad under Betyg 4, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Koyaanisqatsi

6 april, 2011 15 kommentarer

Titel: Koyaanisqatsi (Life Out of Balance)
Regi: Godfrey Reggio
År: 1982
IMDb | Filmtipset

Jag fick plötsligt ett sug efter att se dokumentärfilm. Kanske är det något som har legat och puttrat sen jag såg en dokumentärfilm om dokumentärfilm på Kunskapskanalen i höstas när de körde sitt film om film-tema. Sen tidigare hade jag lite då och då stött på en serie filmer med konstiga namn som inte gick att uttala. Filmer som jag aldrig riktigt tagit reda på mer om. Men nu var det dags. Det lilla jag visste var som sagt att filmerna hade märkliga namn och att det möjligen inte var nån dialog eller berättarröst utan bara bild och musik. Det var alltså upplagt för ett riktigt pretto-magplask. Eller?


Oj. Det här var en mäktig film. Storslagen, maffig, hypnotisk. Det känns som en blandning av Kampen om elden, 2001 och andra dokumentärer i samma genre som Koyaanisqatsi. Och vilken genre är det? Jo, typ genren om den globala världen, dess ekonomi och vad den gör med människorna. Nu är väl i och för sig inte kritiken mot vårt sätt att leva så där jättetydlig i Koyaanisqatsi. Människan är en märklig varelse helt enkelt, konstaterar filmen. Och den stadsvärld vi skapat är inte nödvändigtvis dålig utan snarare fascinerande. Filmen försöker kanske nånstans definiera på nån märklig nivå vad en människa är. Hmm, det känns nästan lite pretentiöst.


Filmen börjar med naturen och slutar med människor och stadsmiljöer, ibland i slowmotion och ibland i ett furiöst tempo. Däremellan är det bara att åka med på en resa med ett sagolikt ambitiöst foto på miljöer som jag liksom inte fattat att de faktiskt finns på vår Jord. Jag får nästan känslan av att se en science fiction-film. Jag sugs in i filmens sköna stämning och bilderna och musiken sköljer över mig. Hypnotiskt bra! Det var kul att se miljöer, människor, frisyrer och kläder från början av 80-talet. Och så har Philip Glass gjort sjukt bra musik — jag får ståpäls av den där orgeln — som passar perfekt med bilderna som filmfotografgurun Ron Fricke står för. Koyaanisqatsi (har ni lärt er filmtiteln nu?) rekommenderas! Förutom jag så rekommenderar även Martin på Royale with Cheese den.

4/5

PS. Koyaanisqatsi ingår i en serie med tre filmer av regissören Godfrey Reggio som brukar kallas qatsi-trilogin. Recensioner av de två återstående delarna samt Reggios kortfilm Anima Mundi är på g. ”Qatsi” är hopi (ett indianspråk) och betyder ”liv”. Koyaanisqatsi betyder ungefär ”galet liv” eller ”liv i obalans” som är några av de översättningar som filmen ger.

PPS. Ni som är Scrubs-diggare känner förmodligen igen dessa Evil Eye-scener, där musiken av Philip Glass alltså är tagen från Koyaanisqatsi.

Arkiverad under Betyg 4, Dokumentär, Film, Musik, Qatsi-trilogin, Recension Tagged with , , ,

Gomorra

5 april, 2011 5 kommentarer

Titel: Gomorra
Regi: Matteo Garrone
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Jag kommer med jämna mellanrum posta gamla recensioner av filmer jag har sett på Stockholm Filmfestival genom åren. Oftast bifogar jag liten beskrivning av själva visningen: hur var stämningen, kanske nåt speciellt hände, var regissören på plats? Här kommer en recension av Gomorra som jag såg på festivalen 2008. Andra åsikter om Gomorra: Fiffi, Movies – Noir, Sofia.

Gomorra var väl en av de mest uppmärksammade filmerna på förhand, tillsammans med Mickey Rourkes tour de force The Wrestler (kommer även en recension av den). Filmen är inte speciellt lättuggad. Det tar ett tag att dras in i den. I ett antal scener utan nån egentligen koppling får vi träffa ett antal personer som på ett eller annat sätt jobbar för eller påverkas av maffian i Neapel. Efter ett tag var jag dock helt uppslukad av filmen. Vissa av personerna i filmen är rena svin (givetvis påverkade av sin miljö, men ändå svin), andra är nånstans mitt emellan, medan andra är helt ”vanliga” svenssons. Alla är ändå en del av maffians verksamhet.

Filmen fick mig att fundera på tillståndet för arten människan. Här visas nämligen hennes sämsta sidor. Allt handlar om makt, våld och pengar. Om man inte vill vara med i leken så är man rökt. Och det gäller vare sig man är aggresiv och gör uppror eller vill förbli anonym och sköta sig själv. Mest rörande tycker jag historien om den veke pengautdelaren klädd i beige jacka är. Hans uppgift är att gå runt i bostadsområden och dela ut pengar till familjer som står på maffians betalningslista. När det blir krig mellan olika maffiafamiljer vill han inte vara med längre. Men det går ju inte. Om man en gång har varit med i leken så är man rökt.

Även historien om kläddesignern som bara vill göra fina kläder visar på det absurda i hur det funkar. Och sen har vi då de två slynglarna, Marco och Ciro, där Marco är den mest idiotiska av de två. Ciro vågar åtminstone vara rädd då och då. Höjdpunkten i filmen är pengautdelarens, Don Ciros, sista scen. Nervig och jobbig att se pga att den totalt lämnar ut en människa, i det här fallet Don Ciro. Han är så liten man kan vara. Filmen innehåller en del nästan surrealistsiska scener som t ex när man står på bårhuset och resonerar om vem man ska döda som hämnd för den unge kille som just blivit mördad. När eftertexterna började rulla kände jag mig rejält tagen. Filmen får faktiskt en stark fyra. Bästa filmen hittills på festivalen.

4+/5

Om visningen: Filmen skulle börja prick på utsatt tid eftersom en ny film skulle börja direkt efteråt. Efter visningen gick det dock knappt att ta sig ut eftersom de som skulle in till den följande filmen blockerade utgången. Slutsats: Biografen Sture behöver en extra utgång separerad från ingången.

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2008 Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Man tänker sitt

4 april, 2011 4 kommentarer

Titel: Man tänker sitt
Regi: Henrik Hellström, Fredrik Wenzel
År: 2009
Eftersom jag inte gillar att fälla citat i stil med ”jag gillar inte svensk film” utan att ha något på fötterna (och då menar jag inte foppatofflor) så har jag en målsättning faktiskt se en hel del svensk film. Just den här recensionen skrevs i september 2009.

På senare tid har det kommit några svenska filmer som har stuckit ut. Det är filmer, som t ex Farväl Falkenberg och möjligen Ping-pongkingen, som liksom inte har nån ”vanlig” rätlinjig handling utan det handlar mer om stämningar. Man tänker sitt är en film av Fredrik Wenzel (som fotade Farväl Falkenberg) och Henrik Hellström, som handlar om ett antal personer i ett villaområde i Falkenberg som alla vill bort till nåt bättre. I alla fall trivs de inte riktigt i svensson-tillvaron i mellanmjölkens land och de tar sin tillflykt till Skogen och Vattnet.

Man tänker sitt är egensinnig men tyvärr något av en skuffelse. Men först ut så att jag har det sagt med en gång: fotot är fantastiskt! Så, tillbaks till varför jag inte riktigt gillade filmen. Först är det den unga pojken i ”huvudrollen”. Hans röst är fantastiskt jobbig. Det funkar helt enkelt inte att låta honom agera berättarröst samt droppa filosofiska citat. Musiken — sakral körsång — av Erik Enocksson var jobbig. I Farväl Falkenberg var musiken underbar (också då med Enocksson som kompositör). Filmen som helhet var även för odynamisk. Det var liksom ett enda känsloläge (en sorts desperat livsångest) från ruta ett till sista rutan.

Det fanns dock några scener som jag gillade skarpt: 1. Vid en sorts gårdsfest sprutar en pappa sin son dyblöt med en trädgårdsslang och brottar sen ner honom, till synes utan anledning och till synes utan reaktion från sonen; 2. När en man badar med sitt lilla barn som en sorts Näcken, fantastiskt vackra bilder och, just här, bra musik. Men trots vackra bilder, ett intressant tema och bitvis briljanta scener så blir det för mycket upprepningar, och samma samma. Jag vill ändå säga att det är bättre att misslyckas när man gör nåt eget än genom att göra trök-Beck för femtielfte gången även om slutresultatet kanske är ungefär lika tråkigt.

2+/5

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Svensk film Tagged with , ,

The Punisher

3 april, 2011 6 kommentarer

Titel: The Punisher
Regi: Jonathan Hensleigh
År: 2004
IMDb | Filmtipset

En rejäl filmsmocka skulle jag vilja kalla den här rullen. Det är en rejäl film helt befriad från cgi vilket känns… befriande. Historien är klassisk. Jag kan ju inte låta bli att tänka på Death Wish speciellt med tanke på Rörliga bilder och ords genomgång av Bronsons hämnar-serie. Här är det Thomas Jane som får sin familj mördad och förvandlas till en mean killing machine. Skillnaden är väl kanske att Jane inte är arkitekt utan spelar en vältränad FBI-agent och f.d. elitsoldat vid namn Frank Castle.

John Travolta passar bra som skurk. Han har ett äckligt sätt att liksom skrida fram när han går och göra snygga konstpauser när han pratar. Han spelar ungefär som på samma sätt som när han var Castor Troy i Face/Off. Bra helt enkelt, och perfekt som den där sofistikerade skurktypen.

Filmen har en märklig blandning av humor och allvar. Grundhistorien är allvarlig men den berättas med humor och på ett överdrivet sätt. Actionscenerna är riktigt bra och jag gillar speciellt en helt sjuk fajtscen som Jane har med en gigantiskt ryss i randig tröja (en Frank Andersson-kopia). I och med det överdrivna sättet kan det hända att jag får serietidningskänsla. Allt är tillskruvat lite extra, utstuderat och överdrivet — men på rätt sätt. Jag gillar att Castle inte får nåt samvete på slutet. Närå, han är grym hela vägen.

3+/5

Arkiverad under Action, Betyg 3, Film, Recension, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →