Æon Flux

3 september, 2011 17 kommentarer


Titel: Æon Flux (Aeon Flux)
Regi: Karyn Kusama
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Eftersom jag gillar science fiction försöker jag se det mesta som kommer av den varan. En film som jag inte såg när den kom var Æon Flux. Nu har jag kryssat den. Eftersom jag ganska nyligen sett Ultraviolet så drog jag paralleller mellan dessa filmer. De påminner om varandra till utseendet. Framtiden är en steril ren datoranimerad värld helt utan smuts. Även om Ultraviolet är den snäppet sämre filmen så hade jag faktiskt hellre sett Milla Jovovich även i Æon Flux. Jag tror hon hade passat bättre. Charlize Theron känns inte riktigt rätt även om hon inte är dålig. Hon klarar de dramatiska scenerna bra men när det kommer till action så känns det lite stelt. Historien är så förutsägbar att man räknat ut de stora sakerna i handlingen efter fem minuter. Det mesta planteras i inledningen och kasseras ut med jämna mellanrum mot slutet. Jag gillar ju miljöerna och temat men här är det helt enkelt för tråkigt. Det lyftar aldrig, blir aldrig riktigt dramatiskt.

2/5

PS. En sak jag noterade var att Marton Csokas som gör rollen som allsmäktige företagsledaren Goodchild är väldigt lik Kevin Spacey. Se nedan!


Arkiverad under Action, Betyg 2, Dystopi, Film, Lika som bär, Martial arts, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , ,

Film noir-fredag: Body and Soul

2 september, 2011 9 kommentarer


Titel: Body and Soul (Kropp och själ)
Regi: Robert Rossen
År: 1947
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

Fredag igen och noir igen. Den här gången blir det en sport-noir och då är det ju ganska naturligt att det handlar om boxning. Vilken annan sport skulle passa bättre? Ringvrak, läggmatcher och korrupta promotorer, det går ju inte att slå. Lite senare i mitt noir-tema kommer det dyka upp åtminstone två filmer till med boxningstema, så håll utkik om ni är intresserade. Vilka filmer som jag kommer att skriva om kan ni se här.

Body and Soul är ett boxningsdrama regisserat av Robert Rossen där vi möter Charlie Davies (John Garfield) som är en naiv champion som fördärvas i den korrupta boxningsvärlden. Boxas är det enda Davies kan, och han är envis men inte särskilt smart. Till sin hjälp har han kompisen Shorty (Joseph Pevney) som han förstås efter ett tag inte litar på. Jag säger ”förstås” eftersom den här filmen gett inspiration till Scorseses mästerverk Tjuren från Bronx med Robert De Niro i samma roll som Garfield har här (och med en sedvanligt snabbsnackande Joe Pesci som ”kompisen”). Jag hörde eller läste någonstans att Scorsese beordrade De Niro att se Body and Soul innan de började inspelningen av Tjuren från Bronx.

Min åsikt är att Tjuren från Bronx är flera klasser bättre än Body and Soul. 1947 års film är inte dålig men ibland är det nåt med gamla amerikanska filmer som gör att jag inte sugs in. De har nåt klämkäckt över sig som gör att jag inte kan ta dem på allvar, vilket även gäller noir-genren. Garfield gestaltar Davies paranoida sinne på ett bra sätt, och påminde mig helt klart om De Niro. Man blir nästan lite arg på honom. Varför kan han inte bara lugna ner sig, så ordnar sig allt. Varför vara så envis och stolt? Men det är bara att inse, det är hans sätt. Ett problem med filmen är att den slutar lite väl abrupt och inte i linje med filmen som helhet. Där var Tjuren från Bronx betydligt bättre. Body and Soul fegar ur, tycker jag. Trots det en klockren höge… trea.

3/5

PS. Lite värdelöst men tragiskt vetande är att John Garfield och Canada Lee (bilden till höger) båda dog i maj 1952. Båda i New York. Och båda av hjärtproblem. Lee var en svart boxare/skådis som spelade en boxare som Davies mötte i filmen.

Arkiverad under Betyg 3, Boxning, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , ,

Moon

31 augusti, 2011 7 kommentarer


Titel: Moon
Regi: Duncan Jones
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Jag har ju nyligen sett Duncan Jones Source Code. För ungefär ett år sen såg jag Jones förra film Moon, vilket var en betydligt mer personlig film som jag gillade mer.

Jag hade ju hört en hel del om den här rullen (från bl a Plox) så det var faktiskt med vissa förväntningar som jag till slut fick den sedd (oj, vilka lustiga tempus det blev i den meningen). Det visade sig vara en mycket psykologisk, snygg och stilren sf-film. Sam Rockwell är sin rollfigur (eller rollfigurer kanske man ska säga). Han lyckas väldigt bra med att gestalta sina två versioner. Man märker skillnad i hur de är som individer, förutom det rent fysiska. Mycket i filmen känner man igen från andra filmer, men Moon känns ändå egen. Det är fokus på det psykologiska, och förstås även på själva mysteriet, vad Lunar Industries egentligen driver för verksamhet och på vilket sätt.

Själva huvudtwisten i filmen kommer väldigt tidigt i filmen, vilket är lite ovanligt. Men det ger mer tid att utveckla det psykologiska spelet mellan de två huvudkaraktärerna. När det stod klart att det skulle anlända en ”räddningsstyrka” så var jag dock helt beredd på ett actionslut i vanlig ordning, men det var skönt att det inte blev så. Det finns några småsaker som drar ner betyget. Vissa datoranimationer kändes väl uppenbara, främst under utomhusscenerna på Månen. Sen tyckte jag inte Spaceys datorröst var så bra. Nu låter i och för sig Spacey normalt som en dator så han behövde väl inte förställa sig. Men det funkade inte riktigt; jag såg Spacey framför mig.

Sen tycker jag konceptet med reklamfilmer i sf-filmer känns lite trött, och jag tycker oftast att dessa är krystade. Framför allt krystade för folk i filmens verklighet som tittar på reklamen.

4-/5

Spoiler
Varför användes kloner överhuvudtaget? Visade det sig att man fick strålningsskador där uppe, blev sjuk. Detta ville inte Lunar Industries avslöja utan ordnade istället med kloner? Just att vara ensam i tre år hade väl kunnat lösas med kortare perioder om det var just det som var problemet. Och det brukar alltid finnas några som är villiga att göra så kallade ”skitjobb”.
Spoiler slut

Nja, hela logiken bakom kändes något konstig. Samtidigt var det bra att det hela förblev mystiskt. För mycket förklarande är inte bra det heller.

Arkiverad under Betyg 4, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , ,

Underkastelsen

29 augusti, 2011 6 kommentarer


Titel: Underkastelsen
Regi: Stefan Jarl
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Stefan Jarls dokumentärfilm Underkastelsen är egentligen mer en skräckartad film än en dokumentär dito. Rent formmässigt så är det inget speciellt. Vi får se en massa talking heads (forskare) berätta om kemikalier som finns överallt i vår närmiljö. Vissa av dessa kemikalier är Persistenta (de bryts inte ned) OCH Bioackumulerbara (de tas upp av kroppen) OCH Toxiska (de kan t ex påverka celldelning i livets tidiga skede). De kallas PBT-ämnen. Muahahaha.

Stefan Jarl tar prover på sig själv och det visar sig att hans blod innehåller en mängd kemikalier, vissa i ganska höga nivåer. Gravida Eva Röse agerar också försöksperson och just att hon är gravid gör att hon gestaltar det farliga med kemikalier: att de överförs till fostret.

Det är som sagt en skräckfilm (och en sorts uppföljare på Jarls Naturens hämnd från början av 80-talet). Ju mer saker som presenteras desto mer obehagligt känns det. Ibland får jag för mig att jag ser en David Cronenberg-film, eller upptakten på en film som Children of Men. Människan har blivit oförmögen att få barn. När man ser den här filmen så känns den tiden inte så långt borta. Dokumentären är av typen ögonöppnare.

Det enda som sticker ut hantverksmässigt är att forskarna som intervjuas gör det mot en helt kolsvart bakgrund vilket möjligen bidrar till den lite obehagliga stämningen. På sedvanligt Stefan Jarl-vis förekommer några uppenbart iscensatta sekvenser. De känns krystade, inte som i t ex Modstrilogin där de gjorde historien starkare. Sen läser Peter Andersson ur Kafkas Förvandlingen i något sorts försök att poetisera det hela. Det funkar väl sisådär om man ska uttrycka det snällt. På IMDb står det förresten felaktigt att det är Stellan Skarsgård som är ”narrator” men det är alltså Peter Andersson vilket jag givetvis påpekat för dem. 😉

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension, Skräck, Svensk film Tagged with , , ,

Vampyrer

28 augusti, 2011 9 kommentarer


Titel: Vampyrer (Not Like Others)
Regi: Peter Pontikis
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Med anledning av Fiffis recension av Kyss mig och efterföljande kommentarer så kommer en recension av den här svenska vampyrrullen med Ruth Vega Fernandez i en av huvudrollerna.

Jag fick låna den här filmen på dvd av en kompis, annars vet jag inte om jag hade sett den eftersom den nästan genomgående har fått usel kritik. Vampyrer handlar om två… vampyrer, som också är systrar. Den ena syrran, Vanja (Ruth Vega Fernandez), vill sluta med vampyrlivet och leva ”normalt” medan Vera (Jenny Lampa, underbart namn) trivs ganska bra som det är. Efter att de dödar och livnär sig på en mc-knutte får de ett mc-gäng efter sig. Blodsystrarna får en jobbig natt i Stockholm då de både får tampas med sig själva och med ett gäng hjälmprydda bikers.

Hehe, jag kan inte tycka att den är så dålig faktiskt. Jag tycker stämningen i filmen är bra. De nattliga stockholmsmiljöerna är riktig snygga. Hela filmen utspelas nattetid (inte så konstigt då det är vampyrer det handlar om). Samspelet mellan Fernandez och Lampa är det inget fel på. Historien är nog lite väl tunn, ja hela filmen känns lite lättviktig och vampyrgrejen är mest en bisak, men det funkar. Det är absolut ingen skräckis utan ett syskondrama. Det blir aldrig spännande utan det är stämningen som håller filmen uppe. Inledningen med motorcykelgänget som kör genom Stockholmsnatten var skön. Jag kan inte låta bli att ge knappt knappt godkänt.

Det alltid kul med miljöer som man själv känner igen och har vistats i, vilket i det här fallet kan ha bidragit till att det blev en svag trea istället för en tvåa. Bl a springer vampyrsystrarna vid ett tillfälle ner i en gångtunnel i Sundbyberg (aka Sumpan) men kommer upp på Kungsholmen, vilket jag i och för sig först noterade när jag såg extramaterialet — eftersom de sa det på kommentatorsspåret, men då kände jag i alla fall igen tunneln i Sumpan, haha. Just det, sen förekommer det en ganska rolig scen med en filmnörd som är på en nattvisning under Midnight Movie Madness och blir störd av systrarna V som sitter och grälar.

3-/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Skräck, Svensk film, Thriller Tagged with , , , , ,

Film noir-fredag: Out of the Past

26 augusti, 2011 3 kommentarer


Titel: Out of the Past (Skuggor ur det förflutna)
Regi: Jacques Tourneur
År: 1947
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

Out of the Past såg jag för några år sen och så här i efterhand upptäckte jag att regissören Jacques Tourneur har gjort en annan film som jag såg nyligen och gillade skarpt, Night of the Demon, som kom tio år senare. Hmm, jag får nog ta och kolla upp fler av Tourneurs filmer.

Robert Mitchum spelar hårdingen med gott hjärta som hamnat i onåd hos en gangsterboss (Kirk Douglas). Mitchum gömmer sig i en liten håla där han äger en bensinmack och är kär i snälla Ann. Mitchum har retat upp sin boss efter att inte ha hittat gangsterns förrymda flickvän (Jane Greer), filmens femme fatale, utan istället blivit kär i och rymt med henne. Efter några turer har så Mitchum hamnat i den lilla hålan där han försöker skapa sig ett nytt liv. Men verkligheten och det förflutna kryper sig allt närmare.

Out of the Past kändes som en äkta noir. En hårdkokt historia med en hård (anti)hjälte som mot bättre vetande blir kär i filmens femme fatale. Man vet från början att det inte kommer gå bra. Mitchum är riktigt bra. Hans attityd är bittert humoristisk hur illa än situationen verkar. Ofta fäller han sköna och dräpande kommentarer fulla med självförtroende och självförakt på samma gång. Jane Greer är ungefär så ”femme fatale”-ig man kan bli. Män faller som furor kring henne, haha.

Japp, jag tror faktiskt jag ger filmen en trea med plus i kanten just för att den är så hänsynslös och skoningslös, inte minst mot sina karaktärer. När 40-tal blev 50-tal så var det i mångt och mycket slut med den här typen av film (?). Visst, en viss klämkäckhet finns också i Out of the Past men det drunknar i Mitchums och Greers svarta och cyniska syn på livet. När det gäller Mitchum så har han dock glimten i ögat, även ner nederlaget ser ut att vara nära.

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension Tagged with , , , , ,

Source Code

23 augusti, 2011 18 kommentarer


Titel: Source Code
Regi: Duncan Jones
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Om ni fortsätter läsa den här texten om filmen Source Code så kommer ni garanterat att läsa spoilers. Bara så ni vet. Kom nu inte och säg att jag inte varnade er!

Alltså själva konceptet funkar inte. Filmen verkar inte ens själv förstå hur det hela hänger ihop rent logiskt, för det hänger nämligen inte ihop. Med det sagt så är det ändå underhållande att se Jake Gyllenhaal försöka lära sig mer och mer under sina åtta minuter för att försöka avslöja en terrorist som har sprängt ett tåg i Chicago. Han försöker. Han försöker. Försöker igen. Varje gång får han reda på lite mer information och ganska snart har han koll på allt som händer.

Men hur hänger egentligen allt ihop? När Jake är klar med sina åtta minuter befinner han sig i en märklig kapsel. Hans enda kontakt med omvärlden är en liten datorskärm där Vera Farmigas ansikte visar sig. Hon ger honom instruktioner och sen är det bara att lyda och kastas in i de där åtta minuterna igen.

Nu kommer jag avslöja vad det hela handlar om. En i det närmaste galen, eller åtminstone världsfrånvänd, professor (Jeffrey Wright) har uppfunnit en manick kallad… tada: Source Code. När en människa dör så lagras hennes sista åtta minuter i livet i hjärnan, ett sorts eftersken. På nåt märkligt sätt har man fått tag i hjärnan, som av nån märklig anledning tydligen var intakt, från en av passagerarna på tåget som sprängdes i småbitar. Sen tar man en amerikansk soldat från kriget i Irak som dött, i det här fallet Gyllenhaal som förlorat livet och bägge benen. Han placeras i sorts kuvös och sen kan man använda hans hjärna som en minneskrets där man trycker in tågpassagerarens åtta minuter och sen startar man upp det hela som en simulering som Jake får uppleva om och om igen.

Jake åker alltså INTE i tiden utan han är med i en simulering. Denna simulering äger rum efter tågkraschen. Enda anledningen till att man låter Jake köra den här simuleringen är att man vill få reda på vem som är bombmannen eftersom han hotar med att spränga fler bomber. Får man reda på mer information har man en chans att gripa honom innan det sker. Den kapsel som Gyllenhaal tror sig befinna sig i är inget annat än hans hjärnas skapelse.

Det är en sagolikt krystad handling. Och på slutet bryter man mot sina egna regler när Gyllenhaal plötsligt lyckas ändra verkligheten vilket inte ska vara möjligt eftersom han inte reser i tiden. Man kan möjligen hävda att det man får se på slutet bara är nåt som händer i Jakes fantasivärld men det blir krystat i vilket fall eftersom filmen försöker vara smart utan att det funkar med filmens egna uppställda logik.

Jake Gyllenhaal är bra och rolig när han är på tåget. Hela idén är egentligen bra, den funkar. Det blir aldrig tråkigt att det upprepas om och om igen, det är bara intressant att se vad han ska göra. Det är kul när han är oförskämd mot de andra passagerarna eftersom han liksom inte bryr sig och vet en massa om vad som ska hända under de där åtta minuterna.

Jeffret Wright spelar över nåt enormt som professorn. Vad i helvete håller karln på med? Duncan Jones (regissören), var höll du hus under dessa scener? Muggen? Du måste ju se att Wright såg ut och lät som ett berusat troll på kryckor? Jag gillar Vera Farmiga. Michelle Monaghan var ganska blek och ganska tråkig, fast det var å andra sidan de flesta andra passagerarna på tåget. Det var liksom Gyllenhaal som var i fokus.

Jag skulle vilja ge filmen ett högre betyg eftersom jag gillar stora delar. Tyvärr förstör det tillrättalagda och ologiska slutet det mesta — och Jeffret Wright resten.

2+/5

PS. Andra som har sett Source Code, och där de flesta inte verkar haka upp sig på smådetaljer som jag utan mer njuter av åkturen, är bl a: Fiffi, Fripp, Flmr, Filmitch, Movies – Noir, The Velvet Café, Royale with Cheese.

Arkiverad under Betyg 2, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , ,

Harry Potter och dödsrelikerna – Del 2

21 augusti, 2011 8 kommentarer


Titel: Harry Potter och dödsrelikerna – Del 2 (Harry Potter and the Deathly Hallows: Part 2)
Regi: David Yates
År: 2011
IMDb | Filmtipset

I den här texten om den sista (sista!) Harry Potter-filmen så kommer jag inte att vara snål alls med spoilers så om ni inte vill läsa om vad som händer så läs inte vidare! Consider yourselves varnade.

Inledningen är mysig och jag dras in i Harry Potters värld återigen. Harry, Ron och Hermione letar efter de återstående horrokruxerna där ju delar av Ni-vet-vems själ finns lagrad. Genom att förstöra dessa föremål dödar de alltså Voldemort bit för bit.

På Hogwarts är det numera Snape som styr. Filmen inleds med att vi får se Snape titta ut över borggården där hans elever marschera i raka svarta led. Men han ser inte nöjd ut, inte nöjd ut alls. Vilket var ett gott tecken för mig eftersom Snape alltid varit min favoritkaraktär och jag aldrig ville att han skulle vara ond. Mer om det senare.

Ett problem som jag tycker filmen har är att den har ett ansvar, vare sig den vill eller inte, att köra ett uppsamlingsheat med alla karaktärer. Allt ska gås igenom och man ska få en glimt av var och en. Den som överraskar och gör något speciellt är väl Longbottom. I vilket fall så gör detta att filmen känns aningen stressad mot slutet.

En annan liten detalj är att Voldemort inte ser riktigt rätt ut i vissa scener i den här filmen, tycker jag. Jag tycker hans näsa inte är tillräckligt platt, den var väl helt platt förut var den inte det? Oh well, han kanske får tillbaka lite av sin kropp när han blir starkare. Fast i den här filmen blir han ju snarare svagare. Men visst ser han konstig ut? Det är nåt med hela ansiktet som är fel. Är det att ögonen är för smala också. Se t ex bilden nedan som är från en reklamposter och jämför med den mer korrekta bilden högst upp i inlägget.


Ett trevligt faktum var att vi är tillbaka på Hogwarts igen. Mycket trevligt. Mysighetskänslan är ett faktum. Och hade inte Snape återinfört skoluniformen igen i form av den där svarta kappan också?

Som vanligt vill jag min vana trogen att Draco Malfoy ska vara med mer och faktiskt kämpa tillsammans med sin goda sida mot den onda. Men han framställs som en grinig barnunge trots antydningar om att det finns mer under skalet.

Ralph Fiennes är härlig som Voldemort. En klassiskt galen skurk helt enkelt. Fast jag gillar inte riktigt scenerna där Voldemort pratar i huvudet på alla, de blev för långdragna. Bellatrix Lestrange i form av Helena Bonham Carter är alltid bra också. Skönt genomretsam.

Harrys tripp upp i den vita efter döden-stationen passade kanske inte riktigt in i resten av filmen. Jag fick plötsligt lite The Matrix-känsla här, vilket… nja det kändes inte riktigt rätt. Harry Potters värld ska inte vara snygg vit science fiction, det ska vara tegel, mörker och Hogwarts.

Nåt som känns rejält genomstressat är när Harry får titta på Snapes minnen, om hur Snape blev förälskad i Harrys mamma, vad som egentligen hände när Voldemort försökte ta livet av Harry, etc. Här har jag också en fråga till de som vet mer och som kanske har läst böckerna: Vilken uppgift tog Snape egentligen på sig vad gäller Harry? Jag måste ändå säga att det var riktigt skönt ändå att han var god till slut. Och han visade att Slytherin inte behöver vara fel.

Slutscenerna, med vuxna Harry, Hermione och Ron, som en del har klagat på är helt ok, men jag håller med dem som säger att det inte riktigt funkar med medelålderssminkade unga skådisar. Kul också att Harrys son nog skulle hamna på Slytherin. Hur blev det med den saken, är det nåt som man får reda på i boken?

3+/5

Arkiverad under Betyg 3, Fantasy, Film, Harry Potter, Recension Tagged with , , , , , , ,

Film noir-fredag: Odd Man Out

19 augusti, 2011 6 kommentarer


Titel: Odd Man Out (En natt att leva)
Regi: Carol Reed
År: 1947
IMDb | Filmtipset | Movies – Noir

James Mason är i mina ögon en duktig och speciell skådis. Han är ett eget sätt, främst rösten sticker ut. Mitt första möte med honom, liksom för en del andra svenskar som firat Nyårsdagen framför teven, är som Isaac of York i Ivanhoe. När jag körde mitt film noir-tema för några år sen så ingick det några filmer med just Mason. Därför passade jag på att köpa en box (se klickbara bilder nedan) med fem Mason-filmer. Tre av dessa ingår i noir-temat även om man kan diskutera om alla tre verkligen är film noir. Men, men, den där diskussionen har vi haft tidigare. Nu kör vi istället. Först ut av Mason-filmerna är Odd Man Out, en brittisk noir/thriller i regi av The Third Man-skaparen Carol Reed. The Third Man dyker ju för övrigt upp senare i noir-temat.


En thriller i regi av Carol Reed med James Mason som ledare för en IRA-grupp som planerar ett bankrån, kan det vara något? Det borde vara det. Men, nja, tyvärr inte. Vad är det som är fel? Ja, jag vet inte, kanske är det att Mason inte passar i en sån här roll. Han känns som en brittisk gentleman så långt bort från IRA man kan komma. Nu kan man väl i och för sig vara proper och artig och ändå medlem i IRA… En annan anledning tror jag är att filmen känns daterad. Det är möjligt att den var realistisk på sin tid, men nu känns det som om IRA-männen har kafferep och sitter och planerar vilka gardiner de ska köpa in till kontoret. Men filmen är snygg och Mason är trots allt sevärd (det är något speciellt med hans röst). Men riktigt spännande blev den aldrig för mig.

2/5

Arkiverad under Betyg 2, Film, Film noir, Film noir-fredag, Recension, Thriller Tagged with , , , , ,

A Streetcar Named Desire

16 augusti, 2011 11 kommentarer


Titel: A Streetcar Named Desire (Linje Lusta)
Regi: Elia Kazan
År: 1951
IMDb | Filmtipset

Efter att ha läst den positiva recensionen av A Streetcar Named Desire borta hos BlueRoseCase så kändes det helt rätt att posta en recension av samma film fast med ganska olika åsikter om filmen. Och att säga att min text är en recension är väl inte helt korrekt, det känns mest som en förvirrad rant.

Jag kan tyvärr inte se några försonande drag i den här filmen som gör att jag kan ge den ett högre betyg än en etta. Filmen gav mig ab-so-lut ingenting. Jag gillar inte någon av karaktärerna. Allt är jobbigt, snackigt, upphetsat. Så fort Vivien Leigh är med i bild känner jag ett obehag. Ett nervöst obehag som håller i sig hela filmen. Marlo Brando sluddrar, pratar nasalt, som om han har mat i munnen hela tiden (vilket han förvisso har ganska ofta i filmen). Visst, måhända är Brando hyfsat cool men hela filmen är en katastrof så det försvinner liksom i den övriga sörjan. Det är möjligt att det här hade kunnat bli en bra film om den hade gjorts på ett annat sätt. Nu är allt bara hysteriskt och det är tyvärr inte så där dåligt då det samtidigt är roligt, utan bara dåligt. Kammarspel behöver inte vara dåliga filmer, det finns det exempel på. Teatrala filmer behöver inte heller vara nåt fel i sig. Så jag vill inte komma med några svepande generaliseringar om teatralt överspel eller tråkigt kammarspel. Fast vad fan: TEATRALT ÖVERSPEL! PRATIGT OCH FÖR LÅNGT KAMMARSPEL! Jag var tvungen att försöka två gånger för att ta mig igenom filmen. Första gången började jag nicka till och fick helt enkelt stänga av. Andra gången var jag på väg att dåsa till på samma ställe återigen men härdade ut. Utan belöning.

1+/5

Arkiverad under Betyg 1, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →