Hodejegerne

HuvudjägarnaTitel: Hodejegerne
Regi: Morten Tyldum
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Aksel Hennie (hmm, är det så att de inte använder x så ofta i norskan?) spelar här en headhunter som genom sitt jobb får reda på var det finns dyrbara tavlor att stjäla. För att försörja sin fru, som är dyr i drift, så ägnar han sig nämligen åt konststölder. Så efterhand kan man säga att just den där stölden hos en av hans klienter, spelad av Nikolaj Coster-Waldau, var kanske den som Hennie skulle ha avstått ifrån.

Alltså, det här är en film som jag har hört nämnas i ganska många amerikanska filmpodcastar som jag lyssnar på. Det är en film som de flesta verkar gilla. Det ska vara ett exempel på scandi crime-vågen och dessutom en del av ett norskt filmunder. För mig är det en trevlig film men inget som ger ett bestående intryck och inget jag tycker visar att det finns ett norskt filmunder. Det kanske finns ett norskt filmunder men jag tycker inte den här filmen visar det.

Det var kul att se Aksel Hennie från Max Manus igen. En annan positiv sak, hur konstigt det än kan låta, är att det förekommer en riktig skitscen som faktiskt fick mig att vrida mig av avsmak i soffan, haha. Historien känns lite för fantastisk och mycket av filmen är en enda stor logisk lucka. Däremot tyckte jag polistvillingarna funkade riktigt bra.

3/5

PS. Fotbollsspelaren numera tränaren Jesper Blomqvist (skönt klipp) och Nikolaj Coster-Waldau. Lika som bär!

Jesper Blomqvist Nikolaj Coster Waldau

Martial arts-måndag: Shaolin Soccer

Shaolin SoccerTitel: Shaolin Soccer
Regi: Stephen Chow
År: 2001
IMDb
| Filmtipset

I Sverige fick den här rullen heta Kung-Fu Soccer vilket är ett sämre namn. Shaolin Soccer är sååå mycket bättre. Det låter coolare och känns bättre rent estetiskt både att säga och titta på. Men jag antar att man antog att vi i Sverige inte vet vad shaolin är för nåt?!

Då har jag äntligen sett Shaolin Soccer som den väl är mest känd som. Tyvärr blev det den svenska dvd-utgåvan som är omklippt (främst nedklippt efter vad jag förstått) och med annan musik. Man kunde välja kinesiskt tal i alla fall.

Handlingen går i korthet ut på att Guldfoten Fung, en misslyckad f.d. fotbollsstjärna, skadad, lurad och hunsad av en tidigare medspelare, blir tränare för ett gäng kung fu-snubbar med Stephen Chow i spetsen som vill sprida sitt kung fu-budskap över världen.

Den här filmen har en charm som är svår att motstå. Ibland är den ganska fjantig men det vägs alltså upp av en skön charm. Jag gillade t ex i början när Chow visar hur man kan använda kung fu i vardagslivet för att bl a fickparkera bilen eller undvika att ramla pladask pga bananskal. Chow själv är en skön snubbe måste man säga.

Bäst var nog filmen under lagets träningsperiod. Riktigt kul när gänget med kung fu-töntar skulle spela träningsmatch mot macho-gänget. Kul specialeffekter fast ibland blev det ändå lite väl mycket datoranimerat. Ibland fick vi det där lite löjliga som det brukar vara i asiatiska filmer. Historien med tjejen som bakade kändes mest fånig faktiskt. Det var nån sorts obegriplig fula ankunge-historia som inte kändes riktigt vettig. Filmen blev också lite väl utdragen mot slutet (nedklippningen till trots) för att ändå sluta väldigt abrupt. Nåja, en stark trea till denna charmiga kung fu-komedi.

3+/5

Hmm, undrar om Zlatan hittar inspiration i den här filmen? Lika som bär.

Zlatan-kopia Zlatan

Stalker

StalkerTitel: Stalker (Сталкер)
Regi: Andrej Tarkovskij
År: 1979
IMDb
| Filmtipset

Andrej Tarkovskij är en regissör som för mig är det perfekta sömnpillret. Faktum är att jag inte har sett en enda Tarkovskij-film utan att somna vare sig det är på bio eller om jag ser den hemma utvilad och efter tre koppar kaffe. Jag. Somnar. Med det sagt så är jag ändå fascinerad av hans filmer, av stämningen, av fotot, av det låååångsamma tepot. Stalker såg jag och skrev om senast i januari 2005. Kanske dags att se igen om jag får sömnproblem?

En mystisk Zon har uppstått efter ett meteoritnedslag eller kanske ett besök av rymdvarelser. Människor försvinner när de besöker Zonen och det går rykten om ett Rum som uppfyller ens innersta önskningar om man träder in i det. Myndigheter har spärrat av Zonen, och vägen dit är inte lätt. Man måste få hjälp av en vägvisare, en stalker, som kan ledsaga en dit. Vi får följa en sån vägvisare, en professor och en författare på väg genom Zonen till Rummet.

Jag somnade bara en gång kan jag säga till att börja med, och till skillnad från när jag såg den på bio så kunde jag nu stoppa filmen och slumra till ett tag. Men bara en gång alltså. Fast jag tror jag ändå gillade den bättre när jag såg den på bio. Hur som helst, det här är Tarkovskij, det är ingen tvekan om det. Jag känner igen stilen från både Solaris och Andrej Rubljov. Det är snuskigt välgjort. Direkt från början så gillade jag musiken. Den gav helt rätt mystisk, ödesmättad stämning. Fotot är till en början nästan svartvitt men med en smutsig brun ton. Färg blir det när vi kommer in i Zonen. Snyggt gjort.

Vissa scener är väldigt maffiga. Finns några sekvenser då kameran sakta sveper på nära håll över ett vattentäckt golv där det ligger rester från vad man kan anta är tidigare expeditioner in i Zonen. Mycket märkligt men ändå effektfullt. Säkert mängder av symbolik här, då vi får se skjutvapen och religiösa bilder svepa förbi. Tarkovskij verkar smått besatt av vatten och regn. Jag gillade även kamerapanoreringen som följer jeepen i början (ni som sett filmen vet kanske vilken jag menar). Den kom överraskande och var snygg.

Sen har vi problemen med filmen, och det finns en hel del. De tre snubbarna envisas med att diskutera filosofiska frågor ovanför mitt huvud eller så säger de ingenting utan lägger sig och sover i stället… och absolut inget händer. Jo, förresten det dök upp en hund efter en kvarts dvala. Haha, nä, det här är helt enkelt för tungt. Totalt sett är det bättre än sömnpillret Andrej Rubljov i alla fall.

Nu när den ryska filmen Återkomsten är aktuell är det ju kul att notera att regissören Zvyagintsev jämförs med mästaren Tarkovskij. Det är väl svårt att undvika antar jag. Det påminner om det svenska Bergman-oket (som väl i och för sig är borta nu, vilket är bra). Hur som helst, så tycker jag det bara är löjligt att jämföra de två ryssarna: Zvyagintsev är nämligen två klasser bättre! Det blir dock knappt godkänt till Stalker.

3-/5

En blondins kärleksaffär

Inte blondinerTitel: En blondins kärleksaffär
Regi: Milos Forman
År: 1965
IMDb
| Filmtipset

Oj, jag hittade en gammal recension och det som är lite speciellt är att filmen är en komedi och den har fått en fyra i betyg. Det är inte helt vanligt för mig. Det är inte många komedier som jag ger riktigt högt betyg. Den här Milos Forman-filmen känner jag för att se om eftersom jag såg och skrev om den i januari 2005.

I en småstad på den tjeckiska landsbygden kan man räkna 16 tjejer på varje kille. De flesta tjejerna bor på ett flickhem och jobbar på en klädesfabrik. Chefen för fabriken (en riktig mysfarbror) får snilleblixten att placera ett militärförband där och samtidigt ordna dans i ”folkets hus”. Koppleriverksamhet med andra ord.

Detta var en film som demonregissören Milos Forman gjorde hemma i Tjeckoslovakien och det är en riktigt liten komedipärla. Militärförbandet visar sig vara en skock repgubbar och när de kliver av tåget är besvikelsen stor, haha. Scenerna under den där dansen som ändå anordnas (förstås!) är hur roliga som helst. Forman hittar perfekt känsla här och det blir riktigt bra. Det var länge sen jag skrattade så mycket av en film. Humorn är modern men tidlös på nåt sätt.

Jag gillade gubben som spelar fabrikschef/borgmästare/mysfarbror (eller vad han nu var). Han var riktigt rolig och jag smålog så fort han visade sig. Filmen klarar sig bra även när denna filur inte är med. Den börjar dock lite segt de första minuterna (i och för sig var just själva anslaget annorlunda) och då förstod jag inte riktigt vilken typ av film det egentligen var.

Filmen hade ett litet svagt parti i mitten tyckte jag, innan tjejen som är huvudperson kommer till Prag dit hon har åkt på vinst och förlust för att träffa en ung pianist som spelade på danstillställningen. Här uppstår stor komik när vi får träffa snubbens familj med en ruggigt jobbig mamma, men en hur skön pappa som helst. Scenerna i sängen med hela familjen är klassiska (skulle jag tro). Jag kom nu också på att filmen var ganska annorlunda klippt. Det var snabba hopp i handlingen ibland och det hela utspelade sig liksom i ett antal episoder. Okidoki, det är inte ofta jag ger fyror till komedier men den här är värd det.

4-/5

Life of Pi

TigerTitel: Life of Pi
Regi: Ang Lee
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Jag vet inte när först hörde talas om Life of Pi men det jag minns är att jag noterade att det var Ang Lee som var regissör och att det handlade om en filmatisering av ”ofilmbar” roman. Ang Lee är en av mina favoritregissörer. Nja, det kanske är att ta i men jag har gillat många av hans filmer. Några har jag gillat… inte lika mycket. Sense and Sensibility (jag är en sucker för kostymdramer), The Ice Storm och Crouching Tiger, Hidden Dragon (vackraste wire fun nånsin) är samtliga toppfilmer. Bröllopsfesten, Pushing Hands, Brokeback Mountain och Mat, dryck, man, kvinna är bra filmer. Hulk är en dålig film. Det jag är mest fascinerad av när det gäller Lee är hur han gör filmer i så många olika genrer.

Life of Pi handlar om en indisk pojke vid namn Pi som tillsammans med sin familj och deras zoo ska flytta från Indien till Kanada. På väg till Kanada tillsammans med alla djuren så råkar de ut för ett skeppsbrott. Fartyget sjunker och Pi är den enda överlevande på en liten livbåt tillsammans med några djur, bl a en tiger vid namn Richard Parker.

Jag kommer inte skriva så himla mycket om olika detaljer i handlingen som jag kanske gillade eller inte gillade, eller om jag tyckte 3D:n funkade eller inte funkade, eller om hur vacker filmen var (för det var den). Jag fokuserar enbart på det som gjorde av filmen inte funkade för mig. Och nu kommer spoilers så sluta läsa om ni inte vill få filmen spoilad. Om ni fortsätter till nästa stycke får ni alltså skylla er själva.

SPOILERS!!!!

Ok, ni som är kvar nu, jag hoppas ni har sett filmen eller åtminstone läst boken.

Alltså: jag gillade inte filmen och jag verkar vara en av de få. För mig går den liksom inte ihop. Innan jag såg filmen hade jag hört att en del sagt att det skulle vara ett sorts ”bevis” för Guds existens. (Bl a Barack Obama sa ”an elegant proof of God” fast det var om boken.) Om man tror det så missförstår man filmen. Vad filmen är och vad jag tror den försöker vara är en förklaring till varför vissa väljer att tro på Gud. Fine, om man ser den så så går filmen i alla fall ihop logiskt. Nästan. Det är bara det att förklaringen som ges är helt galen. Filmen verkar påstå att människor tror på Gud för att man väljer att lura sig själv. Man väljer att ignorera verkligheten och istället tro på en drömvärld. Hmm, jaha, det låter ju bra. Nej, jag får inte ihop det.

Fast tillbaka med det här med att filmen ska få en att tro på Gud. Det är faktiskt så att den vuxne Pi när han pratar med journalisten säger att han ska berätta en historia som ska få journalisten att tro på Gud. Ja, det är så han säger. Och det är ju faktiskt den historien vi får se på vita duken. Det är en historia som visar sig vara ett påhitt och verkligheten är en betydligt grymmare historia där det inte förekommer några djur på den där livbåten. Istället var det grymma elaka människor som begick fruktansvärda handlingar för att överleva. Pi berättar även denna historia och frågar sen vilken historia som journalisten föredrar. I princip kan man ju säga att båda historierna berättar samma sak fast på olika sätt: Nämligen att Pi är med om ett skeppsbrott där skeppet sjunker och hans familj dör och han själv är den enda överlevande. ”Vilken historia gillar du mest?” frågar Pi. ”Den första med tigern”, svarar journalisten, ”för det är den bättre historien”. ”Och så är det också med Gud” säger då Pi. Ehe, jaha. Så man ska bortse från verkligheten och lura sig själv. Nej, jag får inte ihop det. Det är väl inte därför människor väljer att tro på Gud?! Jag trodde man accepterar verkligheten som den är men samtidigt väljer att tro på en högre makt utöver det. För mig kändes det inte som filmen kom fram till det.

Nu vill jag uppmana alla som har sett Life Of Pi och gillat den eller inte gillat den och som är fascinerade av diskussionen kring den att lyssna på podcasten Outside the Envelope från sajten DearFilm och ett speciellt avsnitt där man ingående pratar om filmen. Det intressanta är att av de som pratar så är det en som verkligen hatar filmen och han är den enda i sällskapet som är troende. Fast jag förstår honom och tycker han får fram sin poäng bra.

Det finns andra filmer som jag tycker mycket bättre visar på det här med att en inte helt sann eller ”over the top” historia kan vara mer ”sann” än en verklig historia. Filmer som visar på det viktiga med historieberättande som ett sätt att peka på viktiga verkliga saker, problem, fenomen som fast genom en fascinerande historia som nödvändigtvis inte behöver vara sann. T ex Tokyo Godfathers, Big Fish eller Pans labyrint. Jag avslutar med att citera animeregissören Satoshi Kon: ”Ibland är en lögn eller en överdrift det bästa sättet att få fram en sanning.” Detta sa Kon på Filmhuset efter en visning av just Tokyo Godfathers under sitt Stockholmsbesök för några år sen precis innan han tyvärr gick bort.

Inväntar tomaterna.

2+/5

Un long dimanche de fiançailles

AudreyTitel: Un long dimanche de fiançailles
Regi: Jean-Pierre Jeunet
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

Jag upptäckte precis att jag har sett alla Jean-Pierre Jeunets filmer och medelbetyget är 3.2/5. Ganska bra måste man säga. En långvarig förlovning kom efter supersuccén Amélie och den kunde inte riktigt leva upp till förväntningarna. Jag skrev om filmen i mars 2005.

Mathildes (Audrey Tautou) älskade har inte kommit hem från första världskrigets vidriga skyttegravar, men Mathilde bara vet att han inte är död. Hon inleder ett detektivarbete för att reda ut vad som har hänt. Förresten, flickor och pojkar, se upp med särskrivning när ni skriver den svenska titeln på filmen…

Jag vet inte, men jag greps aldrig riktigt av den här filmen. I stort så är det faktiskt en Amélie 2 även om det är en annan historia. Säg vad ni vill ni som inte tycker så, men sättet att berätta historien är snarlikt, t ex en berättarröst och korta småsöta snabbklippta episoder som beskriver en viss karaktär i filmen. Detta funkade perfekt i Amélie, men inte riktigt här, enligt mig. Det blir en för konstig kontrast mot krigets råheter som är den andra delen av filmen, förutom Mathildes detektivarbete och andra parallellhistorier. Det blev för mycket detaljer hit och dit, en för invecklad historia helt enkelt för min smak. Jag saknade en sorts kärna, röd tråd, eller vad du vill.

Tyckte att jag aldrig lärde känna varken Mathilde eller Manech (den försvunne älsklingen) vilket gjorde att jag brydde mig ganska lite om vad som skulle hända, oavsett hur otroligt snyggt det hela berättas för oss tittare. Just det, fotot, kameraåkningar är mycket riktigt av världsklass. Dessutom används datoranimeringar på ett smakfullt sätt. Det var nästan så att jag övervägde att ge filmen en svag fyra pga av detta, samt pga att jag faktiskt ett tag drogs in i historien, men slutet kändes som ett jaså, och därmed blir det inte mer än en trea.

3+/5

Uppdatering: Un long dimanche de fiançailles var en av fredagsfilmerna i Henkes och Christians decennietema och här hittar ni deras recensioner:

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

The Hobbit: An Unexpected Journey

DvärgarTitel: The Hobbit: An Unexpected Journey
Regi: Peter Jackson
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Till slut kom jag äntligen iväg för att se Peter Jacksons återbesök i Midgård. Hur skulle jag uppleva den nästan tre timmar långa filmen som dessutom enligt uppgift skulle vara oerhört ful då den var filmad med den nya tekniken HFR aka 48 fps aka Fyrtioåtta bilder per sekund? Mina förväntningar var hälsosamt låga om man säger så, speciellt efter att ha skymtat Fiffis etta i betyg.

Jag satte de förhatliga 3D-glasögonen till rätta och filmen började. Ja, eller började och började. Början är nämligen en trist, utdragen, tramsig icke-början då inget händer. Oj, oj, det här blir jobbigt tänkte jag. Det var för många dvärgar att hålla reda på och de var mest irriterande. Ja, förutom Torin Ekenskölde som nästan var ädel som en alv. Nej, det var för tramsigt, hoppsigt och tossigt. Det var inte heller helt lätt att lära känna personerna och bli engagerad av historien.

En bit in i filmen dyker tre troll upp. Eftersom jag nyligen sett om LotR-trilogin så var det en mysig liten callback till en scen i Sagan om ringen. Fast även om jag gillade blinkningen i sig så var trollen här fåniga och hade alldeles för städade brittiska röster som pratade om vilka kryddor man skulle använda för att tillaga en hobbit. Just rösten stämde inte alls heller med den stora vättkungen med den hängande dubbelhakan. Han lät helt fel, alldeles för städad. Men utseendemässigt kändes han som ett av Guillermo del Toros bidrag till det hela. Jag tyckte även vättkungen påminde om Jar Jar Binks chef Boss Nass från Star Wars-föreföljarna. Helt annorlunda när det gällde både röst och utseende var cgi-albinoorchen Azog Smutsaren som gormade och gurglade på okänt orchspråk. Han påminde mig för övrigt om albinojättarna i Prometheus.

Emellertid: det vete fan när det hände men plötsligt var jag engagerad. Det kan ha varit när Galadriel tillsammans med Elrond och Saruman (spelad av 90-årige (!) Christopher Lee) trädde in i handlingen och började diskutera om nåt märkligt som kanske håller på att hända, ett växande mörkt hot som sipprar in. Vi får se svärdet från Morgul. Oj, oj, jag fick smårysningar. Jag tror det var positivt att jag precis hade sett originaltrilogin som uppladdning.

När sen Gollum plötsligt gör entré och leker gåtor med Bilbo i en underbar sekvens då var jag superfast. Kul, kul!

Sen får vi några häftiga scener inne i vättberget när dvärgarna och Gandalf flyr. Här tyckte jag faktiskt 3D bidrog lite till en bättre upplevelse. Det var som en berg-och-dal-bane-tur. Fast det var liiiite märkligt att inte en enda dvärg strök med. Vättarna däremot, de flyger som vantar trots att de är typ 1000 gånger fler och större.

Det förekommer ganska många blinkningar till den förra trilogin. Oftast är det bara kul. Men det kanske blir lite tröttsamt när man använder samma grepp, som när Galadriel telepatiskt pratar med Gandalf eller när Gandalf pratar med en fjäril för att kalla på örnarna. Fast mest är det kul alltså.

När det gäller 3D och 48 fps så tillförde detta ingenting (nästan) för mig men det var inte kalasdåligt heller. 3D är fortfarande oftast nåt dåligt. Jag har lite svårare att sjunka in i filmen. Det har att göra med glasögonen och att det blir lite mörkare och så känns det mer konstgjort än vanligt. Det är som att karaktärerna är ditritade framför bakgrundsmiljön. Nu ska ju 48 fps vara gjort just för att göra 3D bättre. Bl a ska det väl inte vara lika mörkt, och man kanske ska bli mindre åksjuk. I alla fall är det det som jag har hört. Men, men, för mig var det ingen större skillnad jämfört med andra 3D-filmer jag har sett.

En sak jag gillade mycket var att man inte visade mycket av draken Smaug. Vi såg effekterna av det han sprutar ur sin mun. Man skymtade en svans… och i slutet ett stort öga bland alla guldmynt.

När filmen tog slut så kände jag att fasiken det här var ju inte så dåligt trots allt och jag skulle kunna se tvåan redan imorgon. Jag tyckte de nästan tre timmarna gick ganska snabbt (förutom första timmen då, haha). Ibland är det bra med låga förväntningar!

3/5

PS. Förresten, varför var det två dvärgar (de två högst upp i mitten på bilden ovan) som inte hade jättenäsor. Var det ungdvärgar, eller?

The Girl with the Dragon Tattoo

Rooney MaraTitel: The Girl with the Dragon Tattoo
Regi: David Fincher
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Det var ganska mycket hysteri svenska medier när det stod klart att det skulle komma en Hollywoodfilmatisering av Stieg Larssons succédeckare, och att det dessutom var David Fincher som skulle stå för regin. David Fincher! Som Micke Blomkvist skulle vi få se James Bond aka Daniel Craig och de unga heta Hollywoodtjejerna slogs om att få spela Lisbeth Salander. Det var många som gick upp i brygga i film-Sverige. När sedan inspelningarna startade, inte nånstans i USA utan i Sverige (!) blev hysterin inte mindre. För en gångs skulle hade man i denna remake valt att inte flytta handlingen till USA som t ex i Let Me In där det hela inte utspelades i ett snöigt Blackeberg utan i ett soligt New Mexico. Jag drogs nog själv med lite i hysterin och letade efter filmteam när jag rörde mig i Stockholm eller Uppsala.

Obs! Det förekommer nog en del spoiler nedan för er som inte sett filmen.

Beslutet att go all in när det gäller det svenska funkade inte för mig. Det är möjligt att man har tänkt så att det exotiska Sverige är en så stor del av handlingen att det inte går att ändra på. Att det liksom är för känt att det är just Sverige det utspelas i. Det är mycket möjligt att det funkar för icke-svenskar men för mig blir det bara fånigt när Daniel Craig försöker säga ”Hedeby” på nåt sorts svenskt uttal trots att han i övrigt pratar brittisk engelska. Men Salander (Rooney Mara), ja, hon pratar nån sorts Fargo-engelska. Njaaee, sånt här stör mig, sorry.

Faktum är att inte mycket känns rätt för mig. Faktum är att det mesta känns fel. Allt känns genomstressat, trots att filmen precis som den svenska är för lång. Salander är ingen power girl. Hennes beteende känns påklistrat snarare än naturligt. Man har ändrat på vissa saker som gör att kanterna på Salander känns lite mindre skarpa. Hon blir mer sårbar. Jag gillar det inte.

Sen har Blomkvist plötsligt fått en dotter som är en rackare på bibelcitat. Jaha, varför har man gjort den ändringen? Det var ju Salander som skulle komma på det där med bibelcitaten. Haha, nu börjar låta riktigt gnällig märker jag, men vafan, det bjuder jag på.

Ytterligare en detalj som gjorde Salander sämre var att hon här inte har möjlighet att göra nåt för att rädda Martin i slutet i bilen. I den svenska väljer hon tydligt att INTE rädda honom trots att hon har chansen. Var det inte t.o.m. så att hon släpper en tändare som gör att bilen tar eld? Eller har jag drömt det? Eller var det i boken det var så? Nåväl, det är en tydlig skillnad i alla fall. Och jag gillar det bättre när Salander är mer badass.

Visst, filmen är snyggare, mycket snyggare, och möjligen mer spännande, än den svenska. Skådisarna gör sitt jobb. Mara är riktigt bra som Salander, det är bara det att jag gillade karaktären bättre i originalfilmen. Craig, det måste jag erkänna, känns lite trött här. Det kan faktiskt inte bli godkänt till The Girl with the Dragon Tatto. Så det så.

2/5

Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord skrev nyligen om filmen och hon tycker lite annorlunda än jag.

Martial arts-måndag: The City of Violence

JjakpaeTitel: The City of Violence
Regi: Ryoo Seung-wan
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

Nytt år, ny måndag. Det betyder att Martial arts-måndag är tillbaka efter ledigheter och annat trams. Vardag igen! Det nya året firar jag med att konstatera att vi nu går in på filmer som har fått betyget 3/5. Jag kör ju filmerna i det här temat i betygsordning.

The City of Violence är sydkoreansk thrilleraction (med grova martial arts-inslag) om en polis som återvänder hem för att begrava en barndomsvän som blivit mördad. Tillsammans med sin yngre bror börjar han nysta i vad som egentligen har hänt. Det mesta tyder på att en av hans andra bröder är inblandade. Som så ofta i sydkoreanska thrillers så handlar det om gamla vänskapsband, gamla oförrätter och hämnd. Sen finns det som vanligt även en asiatisk form av dråplig humor som då ofta blandas in mitt i för övrigt dramatiska scener på ett sätt som man oftast inte ser i västerländska filmer, vilket ibland är positivt och ibland är negativt.

Actionscenerna är grymma – helt enkelt. Det är så rackarns ballt att man inte kör nån halvmesyr här. Det är verkligen ”over the top”, ta t ex sekvensen när vår hjälte ser sig inringad av stadens alla ungdomsgäng, b-boys, bmx:are, baseball-snubbar, skoltjejer… och var det inte några landhockeyspelare där också. Haha, underbart. Även slutuppgörelsen är en underhållande evighetsfight med grymma stunts. Det som drar ner betyget är att filmen helt enkelt inte är tillräckligt intressant mellan actionscenerna. Historien engagerar mig inte, det blir förutsägbart, personerna är lite väl platta och balansen mellan humor och allvar funkar inte riktigt. Men betyget blir en stark trea.

3+/5

Luftslottet som sprängdes

Hasse Alfredson

Hasse Alfredson i lösnäsa

Titel: Luftslottet som sprängdes
Regi: Daniel Alfredson
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Då har vi kommit till den sista delen i de svenska versionerna av Millennium-serien. Om den amerikanska Fincher-filmen skriver jag på tisdag eftersom mitt måndagstema Martial arts-måndag kör igång igen efter jul och nyår.

Ah, jag var tvungen att se även den sista delen av Millennium-trilogin på bio. Salander (Noomi Rapace) ligger på sjukhus efter konfrontationen med sin far, Zalachenko, i slutet av förra filmen. Den hemliga gruppen inom Säpo som skyddat Zalachenko försöker sopa igen spåren efter sig, bl a genom att försöka få Salander inspärrad på psyket. Blomkvist (Michael Nyqvist) bedriver efterforskningar och är Säpo-gruppen på spåren.

Jag måste säga att handlingen är lite lustig. Det känns som att filmen går ut ganska hårt men sen är det som om luften i slott… ehe ballongen sakta pyser ut, utan nån riktig nerv. Slutdelen är en ganska lång och lite småtrist rättegång. Nu är ju rättegång på filmen ändå nästan alltid sevärt och så även här. Filmen är hyfsat underhållande hela tiden även om det efter ungefär 2/3 går rejält på tomgång.

Som vanligt är det en stenhård Noomi Rapace som lyfter det hela. Det förekommer en skön scen när Salander Spoiler i princip helt immobiliserad i sjuksängen, får reda på att Zalachenko, hennes far, har blivit mördad och då ler förtjust Spoiler slut

Det som är bra med Rapace och hennes rollfigur är att det är konsekvent. Salander gör aldrig nåt spektakulärt, publikfriande, utan är oförlåtande och lika envis och vrång mot alla. När hon vet att hon har nån att tacka för nåt så bär det emot nåt enormt att sänka garden och faktiskt säga tack (om det ens sker).

Jag vet inte vad det är; nånstans ser jag att det egentligen är en film med med hackig dialog (Lena Endre!) och krystade scener men ändå så finns det nåt som jag gillar. Kanske beror det på att jag har läst böckerna.

3-/5