Finding Dory (2016)

Finding DoryI uppföljaren till Finding Nemo möter vi de flesta av våra slemmiga slippriga hala vänner igen. Den här gången är det Dory som är i fokus. Den här gången är det Dory som är i fokus. Den här gången är det Dory som är i fokus. Eller vänta, har jag skrivit det redan? Nåväl, den här gången är det i alla fall Dory som är i fokus.

Dory är akvariefisken som har stora problem med korttidsminnet. Hon bor tillsammans med Marlin och Nemo på kanten av Stora barriärrevet och har väl ett rätt så bra liv. Men en dag minns hon plötsligt att hon har en mamma och pappa nån helt annanstans i Stilla Havet, i Kalifornien. Hon beslutar sig för att ta sig hela den långa vägen dit. Hur ska det gå till? Ja, givetvis tar hon havssköldpaddor och -strömmar till sin hjälp. Med sig på färden får hon (förstås) också Marlin och Nemo.

I mångt och mycket är det är ju samma film som Finding Nemo. Men filmens titel borde kanske vara Finding Dory’s Parents. Fast, visst, på vägen försvinner ju Dory ett antal gånger.

En ny bekantskap är bläckfisken Hank som är en rackare på att kamouflera sig, gå armgång… samt köra skåpbil (hmmm, ja, här kan jag tycka att filmen gick en aning för långt). Roliga var även sjölejonen som spelade herre på täppan på en sten. Just hur man tolkade sjölejonens läten till mänskliga ord var fyndigt, ungefär på samma sätt som med ettans fiskmåsar. Där var det ”mine, mine, mine”, här var det ”off, off, off” om jag minns rätt.

Skämten om Dorys problem med minnet är roligt i början men den femtielfte gången så känns det lite trött. Sen undrar jag lite över det här med minnet. Om man alltid, från att man föds, har problem med korttidsminnet så har man alltså som en följd av det även problem med långtidsminnet? Det verkar i alla fall filmen vilja hävda, för Dory minns ju inte ens var hon kommer ifrån eller att hon har föräldrar. Men så är det väl inte? Om nånting upprepas tillräckligt ofta så spars det väl ner i långtidsminnet. Fast fiskar kanske inte har ett långtidsminne? Nåväl, strunt i det, för Dory kom ju till slut ihåg att hon har en familj.

Apropå familj. Ett drinking game man kan köra är att räkna antalet gånger ordet familj förekommer.

Apropå valarnas språk. Valhajar är väl hajar och pratar inte det sjungande valspråket? Eller har jag hajat det här fel?

Finding Dory är, som jag sa, i princip samma film som sin föregångare. Det kryllar av referenser, bl a till Alien och Fast Five (hoppet från klippan med skåpbilen!). Tempot är högt och de stunts som fiskarna lyckas med här är aningen för galna om man jämför med Finding Nemo. Jag menar, bläckfiskar som kör skåpbilar guidade av akvariefiskar.

Dory får samma betyg som Nemo, vilket känns logisk då det ju är samma film.

Dory får samma betyg som Nemo, vilket känns logisk då det ju är samma film.

Dory får samma betyg som Nemo, vilket känns logisk då det ju är samma film.

Sorry, jag ska sluta nu.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallFinding Dory har biopremiär idag och jag såg den under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Finding Nemo (2003)

Findig NemoMin allra första Pixar-film såg jag för ganska så exakt ett år sen under Malmö Filmdagar, och vilken film det var! Inside Out är en alldeles fantastisk liten film med ett smart koncept. Den är rolig, tänkvärd, fantasifull, mysig och vemodig på samma gång. Det är nästan så jag skulle vilja kalla den en filmfilm, och den hamnade på plats sju på min topplista över 2015 års bästa filmer.

Under årets filmdagar söderöver så ska man visa Finding Dory, uppföljaren till Pixars Finding Nemo som kom 2003. Det kändes därför lämpligt att passa på att kryssa filmen om den försvunna clownfisken Nemo.

Aj då. Det blev något av ett magplask, vilket kanske inte var helt oväntat då Inside Out är en helt annan typ av film. En stor skillnad är t ex att Inside Out handlade om riktiga människor, och inte talande fiskar med mänskliga egenskaper. Finding Nemo utspelar sig ändå samtidigt i vår vanliga värld, i vattnen nånstans hyfsat nära Australien och Sydney. Jag vet inte om det är den här blandningen av den vanliga världen och fiskarnas fabelvärld som stör mig en aning. Då tyckte jag att en film som Zootopia, med en mer ren fabel/fantasi-värld, funkade bättre.

Å andra sidan var det lite kul att se hur fiskarna såg på människorna och hur de interagerade när de träffade på varandra.

En detalj som jag inte saknade i Inside Out var de ständiga (populär)kulturreferenserna. Dessa får vi dock en strid ström av i Finding Nemo. Det var inte i klass med The Lego Movie men ändå. Och just detta är inte min grej. Det är som att jag i viss mån tas ut ur filmen och blir påmind om att det är en film. Det lustiga är att jag inte har problem med denna metaaspekt när det handlar om en film som refererar till sig själv som just en film. Då funkar det alldeles utmärkt.

Filmens inledning kändes lite märklig. Det börjar med en ”amerikansk” fiskfamilj som flyttar in i sin nya korallvilla. Tillökning väntar i form av en stor samling ägg. Sen dyker det plötsligt upp en barracuda och historien tar en oväntat och för min del lite för snabb vändning.

Den största delen av filmen är sen en lång roadtrip där vi får följa fiskpappan Marlin då han letar efter sin son Nemo. Som följeslagare får han den glömska Dory (som ju den nya filmen kommer att fokusera på). På vägen träffar de på hajar som av nån anledning vill bli vegetarianer och haschrökande sköldpaddor (haschrökande, eller så är de höga pga nåt i den där havsströmmen de glider fram i). Njae, jag vet inte. Lite så där lagom underhållande.

Jag tycker inte Finding Nemo är en dålig film, men inte heller speciellt bra. Den är helt ok. Mina favoriter var Hitchcock-fiskmåsarna. ”Mine, mine, mine!”.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Min recension av uppföljaren Finding Dory kommer i slutet av veckan så fort jag hunnit skriva om den.  Även Henke och Sofia har tagit sig en titt på Finding Nemo.

Heathers (1988)

HeathersMedan jag är på resande fot sköter bloggen sig själv och publicerar ett inlägg med ett litet omdöme från förr. Texten om Heathers skrevs i mars 2006.

Blä, vad fan var detta för något då? Jag satt hela filmen och väntade på att den skulle bli intressant, rolig, gripande… något. Men jag tyckte den bara var cynisk, ytlig och ointressant. Jag antar att det hela var tänkt som en skruvad variant av high school-komedi men för mig var det inget att ha. Handlingen kändes väldigt krystad och svår att ta till sig. Nu är jag kanske inte världens största fan av 80-talskomedier men det här kan inte många tycka är bra. Eller så kan folk det – den har fått 7.3 på IMDb. Det enda som hindrar den från att få en svag tvåa är att jag gillade den allra sista scenen av nån anledning.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Kollektivet (2016)

KollektivetI lördags var det filmspanarträff och jag roffade (tydligen) åt mig ”äran” att välja film. Eftersom jag var lite slarvig när jag tittade igenom programmet valde jag den nya Tarzan-filmen men missade att Thomas Vinterbergs nya film Kollektivet hade premiär samma helg. Rackarns! Vad göra? Byta film? När jag väl insåg mitt misstag hade vi ju redan köpt biljetter. Lösning: Vi ser Kollektivet i form av en lunchvisning innan huvudfilmen Tarzan. En Stockholm Filmdag i miniformat. Mysigt.

Jag hade ganska stora förväntningar på Kollektivet då Vinterbergs filmer Festen och Jakten är två stora favoriter. Ack dessa förväntningar…

Kollektivet handlar om… ett kollektiv. Ja, det är väl att förenkla det hela kanske.

Vi möter i alla fall pappan Erik (Ulrich ”fiskblicken” Thomsen, känd från Festen), mamman Anna (Trine Dyrholm från bl a En kongelig affære) och så dottern Freja (unga Martha Sofie Wallstrøm Hansen, förmodligen en kommande stjärna).

Eriks far har precis dött (en far han inte träffat eller pratat med på över tio (?) år) och nu får han ta över familjens stora villa. Själv vill Erik sälja omedelbart, tjäna pengar och inte ha nåt mer med villan att göra. Anna tycker istället att de ska starta ett kollektiv i villan, och så blir det.

In i villan flyttar några av deras gamla bekanta och så, av nån anledning, Fares Fares rollfigur Allon. Jaha, vad ska hända nu? Ska alla knulla med alla? Nej, det är mindre förutsägbart än så. Vid ett tillfälle, i början när det är happy days, så går alla och badar nakna dock. Men that’s it.

Anledningen till att Anna ville starta kollektiv var, anger hon själv, att hon ville ha in nya människor i sitt liv och sin vardag som hon kan prata med om spännande saker. Ja, nog får hon folk att prata med. Problemet är att arkitekten/läraren Erik, som mest pratar jobb, då inte får nån att prata med. Istället inleder han en relation med en av sina unga kvinnliga studenter (nähä, vilken överraskning).

Och sen inleds förvecklingarna. Fram till nu har filmen varit en dramakomedi med en hel del humor men nu blir det en resa ner i mardrömslik depression för Anna (som ändå måste hålla skenet uppe utåt eftersom hon är nyhetsuppläsare i tv).

Jag vet inte, den här filmen gav mig klåda över hela kroppen och myror i benen. Jag störde mig exempelvis på klippningen, som jag tyckte kändes utstuderad och påklistrad. Vinterberg hängde kvar för länge i sina scener många gånger. Allt skulle dras ut i evighet. Jag ville bara skrika.

Det lustiga är att jag ser hantverket, det väldigt skickliga hantverket, både från skådespelare och regissör. Men just den här gången så var det inte en film för mig.

Själva storyn var väl ok även om jag inte tyckte den sa nåt nytt. Det är jobbigt när ens partner har en affär och det blir ännu jobbigare om man bara försöker acceptera det och sen dessutom låter den nya flamman flytta in i samma kollektiv som man själv bor i. Klart det blir konstigt och förr eller senare så klappar man ihop.

Den rollfigur jag kände mest för var nog dottern Freja. Hon har inte en jättestor del i storyn men en viktig del. Hennes egen utveckling var också intressant. Hon valde/tvingades att vända barndomen ryggen, både bildligt och bokstavligen. En sak jag uppskattade var att hennes spirande sexualitet inte problematiserades (vilken man hade kunnat tro) utan bara presenterades som den var. Visst, första gången framställdes som till viss del obehaglig och märklig (för henne), men både han och hon lärde sig.

Den enda scen jag blev berörd av var en mot slutet när allt ställdes på sin spets då alla medlemmar i kollektivet satt runt Bordet och diskuterade hur man skulle lösa det problem som uppstått. Då fick dottern Freja säga hur hon ville ha det. En rörande scen som jag trodde skulle sluta med en kram, men icke så, och därför blev den än mer rörande.

Jag skrev tidigare att jag inte tyckte storyn var nåt speciellt men jag måste ändå ge filmen att den då och då överraskade mig genom hur de olika karaktärerna betedde sig i avgörande ögonblick; liksom tvärtom.

Men i övrigt kände jag mest ett växande obehag under filmens gång när kollektivmedlemmarnas tjafsande, snackande, röstande, vänstrande, drickande och rökande tilltog i omfattning.

Se Lukas Moodyssons Tillsammans istället. Japp, där kom det men jag sparade det i alla fall till sist. 😉

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Kolla nu in vad de andra tyckte om Kollektivet. Vill de begå kollektivt självmord eller badar de nakna av glädje?

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

Ytterligare tankar om Kollektivet hittar vi oss Danny the Street.

Tankarna om Tarzan kommer på onsdag.

The Nice Guys (2016)

The Nice GuysNån gång på 90-talet stod jag en sen kväll på Tullinge pendeltågsstation för att ta tåget tillbaka in till stan. Jag hade varit på den nu för länge sen insomnade musikfestivalen Lollipop, som höll till på Lida friluftsområde om jag minns rätt. Medan vi stod och väntade på perrongen så hände nåt på andra sidan spåret utanför en restaurang.

Två snubbar gick emot varandra och den ena hade nåt tillhygge i handen. Ett järnrör såg det ut som. Snubben med röret svingade ett slag mot den andra killens huvud och sen hördes ett ljud som etsade sig fast. Det lät som ben som kraschades sönder. Snubben föll som en fura mot marken och en blodpöl bildades. Gänget som snubben med järnröret tillhörde hoppade in i en röd bil och drog därifrån så att däcken tjöt. Efter ett tag kom ambulansen och hämtade in snubben som låg och blödde.

När vi senare satt på pendeltåget pratade polisen i högtalarna och frågade om det fanns vittnen till en knivmisshandel som ägt rum alldeles nyss. Kniv? Jag tyckte det såg ut som ett järnrör och att det svingades som ett järnrör.

Efter ett tag rullade tåget tillbaka till stan och vi fick aldrig reda på hur det gick för snubben som fick ett järnrör i huvudet alternativt blev knivhuggen. Men jag kommer aldrig glömma händelsen.

En tid efteråt så skulle jag gå på bio för att se Face/Off, en film som många hyllat som en riktigt cool actionrulle. Jag mådde illa när jag såg den. Nu när jag kollar upp fakta efteråt så måste festivalen varit i slutet av juli 1997 och sen hade Face/Off premiär i oktober samma år. Det var ju ett bra tag efteråt men jag minns att jag ändå inte klarade av att njuta av våld som underhållning. Det gick helt enkelt inte.

Tillbaka till nuet och den film det egentligen handlar om idag. Månadens filmspanarfilm The Nice Guys! Vad är kopplingen till det som hände under Lollipop och Face/Off? Jo, jag kommer till det, men först lite om handlingen i The Nice Guys. Filmen är en buddykomedi skriven och regisserad av Shane Black och vi ser Russell Crowe och Ryan Gosling i huvud- och så småningom titelrollerna.

Crowe spelar Jackson Healy, en… ja, vad? en snubbe som hotar och misshandlar folk mot betalning. Gosling är den mer eller mindre misslyckade privatdeckaren tillika suputen Holland March. På grund av anledningar så bryter Healy armen på March för att han ska sluta leta efter en försvunnen ung kvinna vid namn Amelia. Efter förvecklingar slutar det ändå med att de båda försöker hitta Amelia och de får även hjälp av Marchs unga (tretton?) dotter Holly (Angourie Rice).

Om jag skulle beskriva The Nice Guys så skulle jag säga att det är en actionkomedi i form av en neo-noir. En deckare och en hitman (eller vad man nu ska kalla Healys sysselsättning) letar efter en försvunnen dame och dras in i konspirationer och konstigheter i porrbranschen på 70-talet i änglarnas stad (Boogie Nights!). Givetvis har vi även en berättarröst (jag minns inte om det var Gosling eller Crowe som stod för den eller bägge).

Jag fick även lite bröderna Coen-vibbar då jag får erkänna att filmen är riktigt snyggt gjord med överdådig scenografi och färgglatt foto + att manuset är genomtänkt med smarta callbacks till tidigare händelser i filmen + att musiken schysst 70-talsskön.

Inledningsvis hade jag ändå svårt att sugas in i filmen. Folk runt omkring mig skrattade med jämna mellanrum. Själv satt jag mest och hade varken roligt eller tråkigt och förstod egentligen inget av handlingen. Varför letade man efter Amelia? Efter ett tag insåg jag dock vilken typ av komedi filmen var. Jag tror det var när Gosling sitter på toaletten och försöker rikta en pistol mot Crowe samtidigt som han ska dra upp byxorna och hålla dörren öppen.

En sak som stack ut på ett postivit sätt var att Marchs dotter faktiskt var en ganska stor och viktig del av handlingen. Jag hade räknat med att hon skulle vara med ett kort tag i början och sen kanske dyka upp i slutet. Så blev det inte utan hon följde med och deltog aktivt i pappans irrfärder på porrpartyn och liknande.

Men så var det det här med våldet. Problemet var inte att jag mådde illa under The Nice Guys. Det tog ett tag, men den där äckliga känslan jag hade fått under Face/Off-visningen försvann gradvis (tiden läker alla sår) och senare under hösten ’97 var jag tillbaka uppe i sadeln och kunde återigen (tjoho!) njuta av underhållningsvåld. Problemet med The Nice Guys var att folk sköts ihjäl till höger och vänster mer eller mindre slumpmässigt på sätt som man skulle uppfatta som roliga (?) men som varken var roliga eller fick några konsekvenser. Jag kan inte låta bli att jämföra med Pulp Fiction där Vincent råkar skjuta huvudet av Marvin när de åker bil. Skillnaden i Pulp Fiction är att händelsen är absurt rolig och leder vidare till andra händelser (The Wolf gör entré t ex). I The Nice Guys finns ett litet undantag där det faktiskt blev absurt roligt, och det involverar två personer som faller från hög höjd och en pool. Men överlag blev jag inte klok på vad filmen var ute efter med det här.

Slutord: Jag hade mestadels ganska roligt när jag väl greppat filmens stil. Hade Kim Basinger roligt under inspelningen? Well, det var svårt att se eftersom hon numera inte har förmågan att kunna ändra ansiktsuttryck.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratKolla nu in vad de andra filmspanarna tyckte om The Nice Guys samt om nån mer än jag snappade upp följande replik: ”If you want me to do that, don’t eat asparagus”.

Är de snälla mot filmen eller tar de fram knogjärnet?

Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Johan)
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
The Nerd Bird

Vacation (2015)

VacationEnda anledningen till att jag till slut gav vika och kollade in den nya Vacation-filmen var att den hade hyllats en del (en hel del!) bland mina filmspanarvänner. Jag har sett originalet och gillade inte den alls. Den fick bara ett och ett halvt ynka litet skutt i betyg. I denna den femte filmen om den semestrande Griswold-familjen är det dags för den nu vuxna sonen Rusty (Ed Helms) att göra entré som familjefar. Här ska åkas till Walley World! Resten av familjen är givetvis inte nöjda, men Rusty står på sig och av bär det. På vägen hinner man bl a hälsa på hos Rustys syster och hennes man (Chris Hemsworth).

Nej, ja, nja, mja, det här var ju inte så roligt. Det är väl bara att konstatera att det inte är min typ av humor. Jag vet inte om jag har sett för lite sån här humor för att den liksom ska fastna, eller för mycket så att det bara blir trött. Jag roas i alla fall inte speciellt, hur mycket nu än Hemsworth bjuckar på sig själv.

Det är en upprepning av den första filmen, men här är det faktiskt ändå lite roligare, lite lägre nivå på skämten, aningen bättre. Jag gillade bilderna som visades under för- och eftertexterna. Här hade man twistat till det på ett bra sätt. Musiken var dock fullkomligt usel.

En sak jag uppskattade var när fru Griswold (Christina Applegate) sveper en öl och ska klara av en hinderbana när familjen har stannat till vid hennes gamla college. En försmak för vad vi får se i den nu aktuella Neighbors 2: Sorority Rising? Applegate tycker jag för övrigt oftast är charmig. Kanske nostalgi från Våra värsta år?

Kanske hade jag gillat den mer om jag upplevt den i en skrattande biosalong, men jag delar ändå ut en tvåa så det är en förbättring jämfört med originalet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Pixels (2015)

PixelsAtt jag förr eller senare skulle se Pixels hade jag på känn. Det var inte Adam Sandler som lockade kan jag säga direkt. Jag antar att det var science fiction-elementet som gjorde sitt. Idén – Jorden invaderas av rymdskepp/robotar i form av gigantiska kopior av figurer från gamla arkadspel från 80-talet – kändes så dum att det kanske skulle kunna funka.

Den mer mänskliga delen av storyn går ut på att Adam Sandler spelar en manpojke (spelar han nånsin nåt annat?) som en gång i tiden som barn var en fena på arkadspel men som nu som vuxen (?) är en loser som driver nån typ av icke framgångsrik elektronikfixarfirma.

När pixelmonstren, med Pac-Man i spetsen, attackerar visar det sig att Sandlers erfarenhet av arkadspel gör honom till en perfekt soldat. Sandler får nu en chans till revansch. Tillsammans med ett gäng andra föredettingar (plus USA:s president som givetvis också är arkadspelsnörd) bildar han ett team som kanske kan lyckas besegra pixlarna. I teamet ingår bl a Sandlers gamla arkadantagonist Eddie spelad av Peter Dinklage.

Pixels är en sagolikt fånig film. Sandler är alltså en slarver till manpojke som ändå, hur konstigt det än kan låta, har en viss charm. Det hela bygger på nostalgi, hur det var bättre förr, missade chanser och sen chans till revansch som givetvis även inkluderar att vinna tjejen (i det här fallet Michelle Monaghan).

Förtexterna och de inledande scenerna är snygga och dryper av nostalgi. Vi får se Sandler som barn cykla omkring på en BMX i en amerikansk idyllisk förort och hämta upp sin korpulente kompis (sedemera USA:s president) och bege sig till spelhallen för att spela Pac-Man och delta i arkadspelsmästerskapen. Musiken var dock vedervärdig. Värsta sortens snäll-college-skate-punkrock.

Michelle Monaghan har faktiskt ett ganska bra samspel med Sandler. Först tänkte jag att ”vad gör Monaghan i den här filmen”? Varför kände hon att hon ville vara med här? Behöver hon pengarna kanske? Men så dåligt är det inte. Inte jättebra men inte uselt heller.

Dåligt blir det när det handlar om macho-militärer och det ska droppas bögskämt. Det kändes mest trött.

Pixels påminner lite om Lego-filmen. Det kryllar av referenser till populärkultur, främst till andra filmer. Just den typen av humor passar inte riktigt mig.

I slutändan är det givetvis nördarna som regerar eller får sin revansch (bara för att droppa en referens själv). Men filmen i sig regerar inte.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Det helt nya testamentet (2015)

GudDet finns olika typer av quirk. Vi har amerikanskt quirk där mästaren, oavsatt om man gillar honom eller inte, är Wes Anderson. Vi har europeiskt quirk och där tycker jag t ex Jean-Pierre Jeunet är en bra representant. Egentligen kanske det är samma typ av quirk fast från olika länder.

Regissören av Det helt nya testamentet heter Jaco Van Dormael och han tillhör den europeiska quirk-skolan men med en del fantasy- och sf-element inslängda, och kanske lite Charlie Kaufman.

Van Dormaels förra film, Mr. Nobody, såg jag på filmfestivalen 2009 och den gillade jag även om det var en lite väl spretig historia där Jared Leto spelade en gammal man som i slutet av sitt liv gör mentala tidsresor tillbaka i tiden. Mr. Nobody var en filosofisk film som påminde mig en del om Darren Aronofskys The Fountain, och kanske även den härliga Cloud Atlas. Även Det helt nya testamentet är filosofisk men med en mer direkt religiös satirvinkel.

Premissen är att Gud är en white trash-idiot i vit nätbrynja (eller bara ett vitt linne men jag ser en nätbrynja framför mig nu) som bor i Bryssel med sin förtryckta fru, en son som är en statyett och en rebellisk dotter. Gud är alltså en sadist som mest leker med mänskligheten för att det roar honom. Frun städar mest (till att börja med). Den tioåriga dottern gör så småningom uppror och flyr till människornas värld via tvättmaskinen för att hitta nya lärjungar som ska skriva ett (helt) nytt testamente. Till slut gör även frun det förbjudna och loggar in på den dator som Gud använder för att kontrollera vad som händer med människorna och den värld de lever i.

Precis efter att jag hade sett filmen så tyckte jag den var helt ok. Den hade en del roliga idéer och jag hade aldrig tråkigt även om det fanns störningsmoment; bl a tyckte jag Gud var hur jobbig som helst. Jag såg ingen poäng med att göra honom till en idiot. Dottern var förstås charmig med sin uppriktighet som bara ett barn kan ha. 3/5.

Nu när jag ska skriva den här recensionen så känns det som att det jag gillade med filmen har bleknat jämfört med det som stack ut som jobbigt. En sak jag gillade var de där lärjungarnas enskilda historier. Jag fann dessa bitvis ganska rörande (även om det var lite svårt att känna sympati med en seriemördare). Men detta gillande bleknade jämfört med den jobbiga bilden av white trash-Gud i nätbrynja och pyjamasbyxor. 2,5/5.

Nu när jag skrivit ett tag så kommer jag ändå ihåg fler saker som jag uppskattade och även bilder jag ser på nätet från filmen ger mig positiva vibbar, så fort det är bilder på lärjungarna och dottern men inte Gud (som ändå fick ett passande slut). Jag gillade hur människorna och lärjungarna betedde sig i olika situationer som de ställs inför, vare sig det hade med Gud och religionssatir att göra eller inte. Det var när det blev mänskligt som det var bra alltså, quirky-bra. Tillbaka till 3/5.

I slutändan kanske filmens idé och premiss är bättre än filmen i sig men för mig fanns det ändå tillräckligt mycket att gilla för att dela ut en trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Det helt nya testamentet har premiär idag fredag och, för all del, den kan nog funka en lunchvisning en söndag på Saga. Eller en eftermiddag på Grand.

Andra filmspanaråsikter om filmen? Det verkar bara var Henke som skrivit om denna. Vill han skriva ett helt nytt manus till filmen eller duger det som det är?

Fripps filmrevyer

 

Apropå Brand New så kom jag osökt att tänka på The Brand New Heavies, ett brittiskt acid jazz-band som jag lyssnade på i början av 90-talet när jag gled omkring i röken på Popcorn på V-Dala nation i Uppsala. 1992 samarbetade de med ett gäng amerikanska rappare och gjorde den svängiga skivan Heavy Rhyme Experience, Vol. 1.

Hail, Caesar! (2016)

Hail CeasarHar bröderna Coen förlorat ”det”? Nej, jag tycker nog inte det. Deras förra film var Inside Llewyn Davis (filmspanarfilm dessutom) och även om jag inte minns så rackarns mycket av den så minns jag att jag gillade den. När jag läser igenom min gamla recension minns jag lite mer. En sak jag skriver är att Inside Llewyn Davis inte är i klass med No Country for Old Men, Fargo eller The Big Lebowski men att den i alla fall är bra mycket bättre än låt oss säga The Hudsucker Proxy och Burn After Reading. Jag inser att jag inte gillar Coens mer farsartade komedier som t ex The Ladykillers (som jag nu sett efter att jag skrev om Inside Llewyn Davis). Nej, då är Coens mörkare filmer mer min kopp te. The Big Lebowski är väl undantaget, men jag tycker ändå inte den är farsartad.

Hail, Caesar! är en av Coens komedier men är det minor eller major Coen? Det är minor Coen! Men inte dålig Coen. Det är väldigt få Coen-filmer som är rent dåliga. Jag kan bara komma på Burn After Reading och The Ladykillers. De problem som Hail, Caesar! dras med har emellertid inte med själva humorn att göra. Nej, det är filmens struktur det är fel på. Det är svårt att bli engagerad, och orsaken är att det är en väldigt episodisk film med mängder av rollfigurer och scener som avverkas på löpande band. Vissa rollfigurer återkommer med jämna mellanrum men de flesta lämnas efter ett tag åt sitt öde. Vad hände med cowboysskådisen Hobie Doyle (stjärnskottet Alden Ehrenreich) eller simskådisen DeeAnna Moran (Scarlett Johansson)? Ja, vi fick kanske delvis nån information om deras slutliga öden men det känns som att filmen egentligen inte är intresserad.

I fokus är istället Eddie Mannix (Josh Brolin) som jobbar på en filmstudio i Hollywood under det gyllene 50-talet. Mannix är spindeln i nätet som får allt att fungera och styr upp saker och ting när de behöver styras upp. Är det problem med nån skådis så är det Mannix som rycker ut. Börjar det regna i Mexiko när man ska spela in snustorra ökenscener så föreslår Mannix att man ska fortsätta filma men byta titel på filmen till nåt med regntema.

Mannix går runt bland inspelningsstudiorna och inspekterar och vi tittare får se vad det är för filmer som spelas in. Här har Coen-bröderna slagit på stort och det är minst sagt imponerande. Vi har det stora romerska eposet Hail, Caesar! där George Clooney spelar en romare som möter Jesus. Scarlett Johansson är en Esther Williams-typ med gravidproblem i ett vattenspektakel. Channing Tatum en dansande sjöman som ska ge sig ut till havs i en film regisserad av svenske Arne, spelad av Christopher Lambert av alla människor. Slutligen försöker regissören Laurence Laurentz (en suverän Ralph Fiennes) få fason på cowboyskådisen Doyle i en melodram. Would That It Were So Simple, hur svårt kan det vara? Mycket svårt.

Clooney blir i en av filmens plots kidnappad av en grupp manusförfattare, kommunistiska manusförfattare dessutom. De, manusförfattarna, vill ha mer uppskattning och om de inte får de så vill de ha pengar. Denna del av filmen funkade inte riktigt för mig. Jag tyckte det var ganska tråkigt med Clooney och dessa svamlande pennfäktare.

Då var det desto roligare när Mannix försökte stämma av om gestaltningen av Jesus i eposet Hail, Caesar! var ok med gruppen av religiösa ledare. Clash of the religioner skulle man kunna säga när de fyra (var det fyra?) debatterar hur de ser på Jesus.

Jag har inte så mycket mer att säga tror jag. Det är en ganska mysig film men för mig fanns ingen ordentligt story. Vi går från inspelningsstudio till inspelningsstudio och jag blir aldrig riktigt engagerad. Det finns några guldkorn. Dansscenen med de vitklädda sjömännen var rolig, och här har man lagt ner ett väldigt jobb. Det är en scen det måste ha tagit ett bra tag att spela in och ändå är det ”bara” en film i filmen så att säga. Men i slutändan: minor Coen, och ändå får filmen en trea vilket väl visar vilken hög lägstanivå bröderna har.

En sista fråga: varför i helvete är Jonah Hill med på postern som om han hade en av huvudrollerna?!?!?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratKolla nu in vad de andra filmspanarna tyckte. Hail, the Coens! eller Hell no!

Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Carl)
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

En man som heter Ove (2015)

OveVarje jul på annandagen så drar jag med min familj för att avnjuta en noga utvald film på bio. Det är inte helt lätt att välja film. Det ska helst vara nåt som passar alla, vilket ibland kan innebära att det inte passar nån. Ibland är valet lätt. Om en folklig svensk film får premiär på juldagen så blir det den. Det är inte svårare än så. Några exempel på såna svenska filmer som jag valt: Masjävlar, Arn – Tempelriddaren, Simon och ekarna, Himlen är oskyldigt blå och Hundraåringen. Här får man ju säga att Masjävlar var en jävla lyckträff.

”Du jobbar med daataa”.

Andra år har det det blivit matinéaction i form av Sagan om ringen-filmerna, King Kong (hmm, ja, den var nog lite väl låååång tyckte en del) eller Australia.

Några lite mer smala val har varit The Imaginarium of Doctor Parnassus (ingen succé) och förra årets Pride (godkänt).

I år var valet lätt. Vi skulle givetvis få stifta bekantskap med en man som heter Ove i form av Rolf Lassgårds ganska hajpade rollgestaltning.

Om vi börjar med Lassgård så levererar han. Jag har alltid gillat honom som skådis. Jag tycker han har nåt. Jag gillar t ex Lassgård i de två Jägarna-filmerna och i Wallander-tv-filmen Villospår.

I En man som heter Ove spelar han en änkling som i sin sorg efter frun blivit allt mer besatt av att hålla ordning i radhuslängan. När han dessutom får sparken från jobbet försöker han dessutom ta livet av sig men blir ständigt avbruten av sina irriterande grannar, som oftast behöver hjälp. Varje gång avbryter Ove motvilligt sina självmordsförsök för att ordna upp saker och ting för folk som har ställt till det. Jag kan inte låta bli att gilla denna svarta humor (galghumor, ehe).

En dag anländer den iranska invandrartjejen Parvaneh (härligt spelad av Bahar Pars) med sin familj (svensk toffelman och två barn och ett på väg) och de ska bo i grannhuset. Det visar sig att Parvaneh är den enda som kan få Ove att vakna upp och faktiskt fundera på vad han håller på med.

Blandat med nutida Ove får vi även återblickar på Oves liv som liten grabb och ung vuxen då han träffar sin fru Sonja (spelad av Helena Bergström-look-aliken Ida Engvoll).

Hmm, ja, det som funkar för mig är den nutida Ove med Lassgård i högform. Enradarna sprutar ur honom och jag tycker han är gnälligt (gnällitch?) rolig. När Parvaneh ryter till får han dock fart under fötterna. Jag gillar samspelet mellan Parvaneh och Ove. Det finns nåt här som är rörande.

Tyvärr sjunker filmen när återblickarna på Oves tidigare liv kör igång. Skådisen som gör Ove är blek. Jag orkar inte ens leta upp vad han heter. Sorry. Jag saknade Lassgård under dessa återblickar.

Dagen innan vi såg En man som heter Ove – jag tror det var på juldagen i alla fall – så visade SVT Sune på bilsemester. Jag såg delar av den filmen. Den var usel och den regisserades av Hannes Holm. Gissa vem som regisserade En man som heter Ove? Japp, Hannes Holm. Jag blev direkt orolig när jag insåg detta. Sune på bilsemester är bara en serie tråkiga sketcher sammansatta till en ”film”. Ungefär som Sällskapsresan (fast där är åtminstone några av sketcherna lite roliga).

Filmen om Ove har till viss del samma problem som Sune-filmen hade. Det är en serie sketcher som väldigt löst länkas samman i manus. I slutet av filmen sker allt lite för snabbt. Jag tycker inte man får nåt avgörande ögonblick där allt ska avgöras. Det finns liksom inga stakes, ingen spänning. Lassgård höjer dock betyget till nästan godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

PS. Är det bara jag som tror att katten var Sonja reinkarnerad? DS.