Vikander-vecka: En kongelig affære (2012)

3 februari, 2016 10 kommentarer

En kongelig affæreDet är lite lusigt. Innan jag tittade på filmen jag skriver om idag så hade jag inte sett Alicia i ett enda kostymdrama. Nej, det hade handlat om en science fiction-film (Ex Machina), ett fantasyäventyr (Seventh Son), två Lisa Langseth-filmer (Till det som är vackert och Hotell), en svensk Tim Burton-film (Kronjuvelerna) och så en agentactionfilm (The Man from U.N.C.L.E.). Men efter det danska kostymdramat En kongelig affære skulle det komma fler.

Alicia spelar här prinsessan Caroline Mathilde, en ung brittisk kunglighet som blir bortgift med den nyblivna, unga och psykiskt instabila kung Christian VII av Danmark (enligt Wikipedia var de även kusiner, oooook). Caroline Mathilde anländer till det danska hovet och möts av en pajas till kung. Han påminner mest om Tom Hulces Amadeus i Milos Formans film om Mozart. En skrattande pajas som inte är beredd att ta nåt ansvar överhuvtaget.

Caroline Mathilde är en ung kvinna intresserad av nya idéer. Hon läser mycket men de böcker hon vill läsa är förbjudna i Danmark. De anses vara ett hot mot hovet med sina liberala idéer om att minska kungamakten.

När Christian får en ny livläkare, Struensee (Mads Mikkelsen), så upptäcker Caroline Mathilde att hon träffat en själsfrände, både intellektuellt och romantiskt. Alltmedan kungen blir mer och mer galen så inleder de båda ett förhållande som vi tittare nog förstår bara kan sluta på ett sätt.

Jag kan inleda med att säga att Alicia nog måste vara ett språkligt geni. Här har hon lärt sig danska, bara så där. I början pratar hon dessutom en ganska så perfekt brittisk engelska. Tänk om Noomi Rapace hade spelat samma roll. Huganemej. Nu ska väl sägas att Alicia alltså spelar en person med engelska som modersmål som kommer till Danmark och då är det väl ok om hon inte pratar perfekt danska. Men jag tyckte det lät naturligt, vilket är ganska otroligt egentligen. Det viktigaste är att det inte blir inläst och krystat, och det blev det inte.

En kongelig affære är en intressant och riktigt bra film. Nu är jag en sucker för bra kostymdramer är väl bäst att säga. Hur som helst, så gillade jag intrigerna inom hovet, hur t ex det viktigaste är att säkra tronföljden. Det absolut viktigaste, prio ett, när Caroline Mathilde anländer är att fixa en tronföljare. Redan första kvällen ska det ske.

Kungen är som sagt sinnessjuk och inte i styrbart skick. Men det är egentligen inget problem eftersom hovet ordnar fram en rådgivare som i princip tar över. Rådgivaren tar besluten och slänger sen fram de papper som kungen behöver skriva på. Allt för att säkra makten vilket är det viktigaste. Ungefär som politik idag med andra ord…

Apropå makt så förändras Struensee efter ett tag när han får mer makt. Då blir plötsligt det viktigaste att behålla den makten. Under filmen satt jag och funderade på hur lång tid det skulle ta för Caroline Mathilde att släppa sina liberala idéer och bli en kunglighet som alla andra. Men det hände aldrig. Makt korrumperar alltså inte alltid. Hmm, varför Caroline Mathilde annorlunda jämfört med andra? Räckte det med att läsa några böcker alltså?

Kärleksrelationen mellan Caroline Mathilde och Struensee funkar i filmen och det trots den ganska stora åldersskillnaden mellan skådisarna. Det är klassisk hemlig romantik. Vi får dessutom en härlig kliché då Alicia och Mads är ute och rider på en grön äng och stannar och vilar under ett träd.

Relationen, och det är INTE en kärleksrelation, mellan kungen och Caroline Mathilde är bisarr och äcklig. Han kallar henne för Mor och jag antar att han syftar på att hon är mor till hans barn. Det här kanske var vanligt på den här tiden?

Jag nämnde att det var intressant att se in bakom kulisserna hos hovet och hur det smordes ränker. En sak som jag insåg var viktig, och som är lika viktig idag, var den information eller bild som hovet spred. Nuförtiden finns ju en överdos av sociala medier och Internet-skvaller. På den tiden spreds nyheter betydligt långsammare och begreppet huvudet på ett fat hade en viktig poäng. När allmänheten såg någons huvud på ett fat så blev dödsfallet sanning. Det var helt enkelt en sorts nyhetsrapportering.

Det som sänkte filmen en aning var att man hela tiden drog väldigt tydliga (läs: övertydliga) paralleller med dagens samhälle, speciellt i form av kritik av Danmark av idag. Det fick mig ibland att kastas lite ur kostymdramat. Men det störde inte nämnvärt när filmen som helhet var så bra som den var. Alicia är givetvis som strålande som skådis i kostymdramer. Om jag i förra filmen noterade hennes långa svarta hår så var de otroligt blanka ögonen jag fastnade för den här gången.

En kongelig affære:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Queen

Blunda

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Historisk film, Kostymdrama, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Frost/Nixon (2008)

21 januari, 2015 10 kommentarer

Frost vs NixonInnan jag skulle se Frost/Nixon hade jag inte riktigt koll på vem som var filmens regissör. När så förtexterna presenterade en viss Ron Howard så blev jag direkt orolig och nästan per automatik uttråkad. Howard är en i mina ögon blek och totalt ospännande regissör. Skulle jag få ytterligare vatten på min hatkvarn i och med denna film om det mentala och verbala spelet mellan programvärden David Frost och ex-presidenten Richard Nixon? Ja, men se på fan! Karln kan ju göra film. Frank Langella är mycket bra som Nixon. Han kör med en del manér men jag köper honom. Michael Sheen gör en slemmig Frost som jag inte blir riktigt klok på. Är han seriös eller vill han bara bli kändis? En retorisk fråga möjligen. Ron Howards bästa film om du frågar mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Historisk film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

12 Years a Slave (2013)

3 januari, 2015 6 kommentarer

12 Years a Slave12 Years a Slave blev den första film som jag såg av regissören med det filmiska namnet Steve McQueen, och det jag fick se var imponerande. Imponerande men även kallt och kliniskt. Är det inte litet Stanley Kubrick över McQueen? Nu har jag i och för sig bara sett 12 Years a Slave men av det jag sett av och hört om Shame och Hunger så verkar McQueen ha en väldigt klinisk stil. Vad kan jag säga om själva filmen? Mmm, återigen en sådan film som många hyllar, och som man bara ska bli berörd av. Jag tycker filmen är bra, det är det inget snack om, men jag blir inte riktigt gripen. Kanske beror det på att jag duckar igen, som när jag såg The Broken Circle Breakdown?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Historisk film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

No (2013)

15 juli, 2014 5 kommentarer

NoNo är historien om en diktators fall. Historien om ett nej medelst reklamfilm. Dessutom är det historien som gjorde att jag lärde mig historia. Chilensk historia i det här fallet. Visst, jag kände förstås till att en viss Augusto Pinochet tagit makten i en militärkupp den 11 september 1973 och sen behållit den makten under lång tid. Hur han sen blev av med makten, det var oklart för mig. (Eller blev han egentligen av med makten?)

Snyggingen Gael García Bernal spelar reklammakaren René som förmodligen tidigare varit en öppen Pinochetmotståndare men som nu tappat den gnistan. Han gör tillsammans med sin Pinochetvänliga chef Lucho (Alfredo Castro) reklamfilm för läskedrycker. René har en son tillsammans med sin (f.d.?) fru. Frun har inte tappat gnistan utan protesterar mot Pinochets våldsregim. Kanske detta är orsaken till att de, vad det verkar, inte längre lever ihop. Kanske det faktum att de fått en son som eventuellt kan utnyttjas för utpressning spelar in. Detta går filmen inte in på så mycket men att det finns saker under ytan är uppenbart.

1988 håller Chile en folkomröstning om diktatorn Pinochet ska få fortsätta vid makten i ytterligare åtta år. Två kampanjer drar igång, en NEJ- och en JA-kampanj. Båda får 15 minuter per dag på tv för sin sak. René blir anlitad av NEJ-sidan medan hans chef jobbar för JA. Hur ska det gå? Vilka sida utnyttjar bäst tv-mediets möjligheter. Folk med koll på chilensk historia vet förstås hur det går. Själv visste jag inte alls så för mig blev det en litet spännande del av filmen att få veta hur det gick i folkomröstningen.

Filmen ser ut att vara inspelad med en gammal VHS-kamera. Kontrasten är för hög och ofta blir bilden totalt övermättad med ljus, speciellt under utomhusscener då filmfotografen valt att filma rätt in i solen. Detta hände ofta så det måste ha varit ett medvetet grepp för att skapa en dokumentär känsla, och samtidigt en 80-talskänsla. Till den senare känslan bidrar även Bernals frisyr. Han har normal frisyr förutom en lång tofs i nacken. Det här var väl nån sorts synthfrisyr på 80-talet?

En notis, och det är en notis som gäller många filmer: Har ni tänkt på hur krystade dialogerna är ibland när rollfigurer flyttar sig från ett ställe till ett annat medan de pratar? Två personer börjar prata i en lägenhet. Den ena ställer en fråga. I nästa klipp som utspelar sig efter att de lämnat lägeneheten, tagit sig ut på stan och in på en bar svarar den andra personen på frågan som om inte nån tid alls har förflutit. Är det lathet eller konstnärlig frihet? Ska man bara släppa det och inte låta det störa en filmupplevelse?

En rolig detalj med filmen, en metadetalj, är att man har anlitat de verkliga personerna, t ex programledare i tv, som var med då på 80-talet när folkomröstningen ägde rum. Först visas autentiska tv-sändningar där man får se en 25 år yngre version av den person som sen är med i de scener som spelades in som en del av filmen. Ja, jag gillade greppet som gav en märklig metakänsla.

Jag gillade filmen men den kändes ändå nånstans lite blek. Jag blev aldrig helt engagerad. Kanske berodde det på att jag inte riktigt knöt an till huvudpersonen René.

Jag nämnde inom parentes i början att Pinochet kanske inte blev av med makten. När NEJ-sidan faktiskt vinner i filmen så kändes glädjen på nåt sätt ändå inte total. Det finns kanske några andra förklaringar till det, som att saker och ting liksom ändå går tillbaka till det normala, men faktum är att Pinochet aldrig blev åtalad för de brott som begicks under hans tid som diktator. (Jag har inte hjärnkoll på Chiles historia, som sagt, men att Pinochet var ansvarig för mord, tortyr och andra brott under 70- och 80-talet är väl ett accepterat faktum.) Istället blev Pinochet utsedd till arméchef och senare livstidssenator fick därmed åtalsimmunitet.

Hur som helst, kolla nu in en av NEJ-sidans reklamfilmer och lyssna på deras catchy jingel Chile, la alegria ya viene (Chile, lyckan kommer).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Det här var en av de filmer som man kunde hitta i en goodie bag som man fick under Malmö Filmdagar förra året. Även Fiffi grävde till slut fram den ur sin godispåse och vad hon tyckte om den kan ni läsa om här. NO o SÍ?

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Historisk film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Black Robe (1991)

21 mars, 2014 2 kommentarer

IndianFör ett tag sen, eller ganska länge sen faktiskt, började jag titta på ett gäng äventyrsfilmer som utspelas i vildmarken. Tanken var att köra ett Into the Wild-tema med överlevnadsfilmer på bloggen. Snart hoppas jag kunna sjösätta det projektet. En film som jag såg i kölvattnet efter de andra filmerna var Black Robe. Den handlar om en fransk jesuitpräst som skickas ut i den kanadensiska vildmarken för att undersöka vad som hänt med en katolsk mission i en Huron-by. Med sig har prästen en grupp indianer som guider. Man blir dock attackerade av andra indianstammar och tortyr, mord och andra hemskheter tar vid. När jag tänker efter så påminner filmen en del om Cannibal Holocaust men är inte alls lika intressant.

betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Arkiverad under Äventyr, Betyg 2, Drama, Film, Historisk film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Kingdom of Heaven

27 januari, 2014 4 kommentarer

GrenblomTitel: Kingdom of Heaven
Regi: Ridley Scott
År: 2005
IMDb | Filmtipset

När jag i mitten på 2000-talet jobbade ett halvår i Östersund kunde man antingen se fransk snackfilm på Bio Regina eller så kunde man gå till SF:s biopalats och se t ex den här filmen…

Jaha, Orlando Bloom verkar ha hittat en liten favoritgenre verkar det som. Efter den relativt usla Troja är han nu tillbaka i ytterligare en historisk rulle. Denna gång heter regissören Ridley Scott, vilket kanske kan ge ett bättre resultat, och filmen handlar om Jerusalem under 1100-talet, dvs under korstågens tid. Den Heliga Staden styrs när filmen tar sin början av den kristne kungen Baldwin. En bräcklig fred råder mellan Baldwin och den muslimske ledaren Saladin, och Jerusalem är en plats där flera religioner lyckas leva tillsammans med respekt för varandra. Freden hotas dock av krigshetsare och fanatiker i bägge läger.

Hit anländer den bittre smeden Balian (Bloom) som efter att ha förlorat sin familj träffar sin tidigare okände far, blir dubbad till riddare, och efter sin fars död axlar hans fallna mantel som försvarare av Himlens rike. Det blir inte bara strider för vår smed utan han hinner även med att dejta kungens syrra, Sibylla.

Hmm, jag blev faktiskt lite positivt överraskad av filmen. Jag var rädd att det skulle vara en film i stil med Troja eller King Arthur, som jag tycker kännetecknas av överlag dåligt skådespeleri och regissörer som tror att det räcker med pampiga scener för att skapa känsla. Nej, det här var bättre. Bloom, som faktiskt har en helt en annan och kanske mer tacksam roll här jämfört med i Troja (där han var en fjant) funkar inte klockrent, men jag står ut med honom – han är ok. Här är han bitter, med ett ganska tungt sinnelag, och han får aldrig den där kristna frälsningen som han söker, vilket kändes skönt. Bitvis klarar dock inte Bloom av att visa den pondus som behövs för att vara helt trovärdig som krigsherre och ledare. Det blev lite fel när han försökte vara så där stoisk som man ska vara i den här typen av filmer.

Även om jag är rätt kass på de verkliga historiska händelserna som skildras i filmen så tyckte jag det var intressant att se det hela som en sorts dramadokumentär och därmed lära sig lite om vad som hände. Jag blev inspirerad att läsa mer om Jerusalems historia och också om, den i filmen sympatiskt skildrade, muslimske ledaren Saladin. Just det där tyckte jag var rätt så lustigt: regissören Scott var väldigt noga med att inte skildra muslimerna som ondskefulla barbarer. Tvärtom framställs de som vettiga och hederliga. De fanatiska krigshetsarna finns främst på den kristna sidan i filmen. Det var nästan på gränsen till löjligt ibland med referenserna till dagens situation, om hur muslimer och kristna (läs: kristna amerikaner) ska respektera varandra, och hur Israel och palestinier borde glömma allt groll och sluta fred.

Jag vet att Movies – Noir när såg filmen störde sig lite på det religiösa budskapet. Jag kan inte riktigt hålla med här. Det var ju snarare så att budskapet var att religionen inte var värd att strida för. Den känslan fick i alla fall jag. T ex under Blooms tal inför det slutliga anfallet på Jerusalem där han förklarar att det är folket som man ska slåss för, inte Jerusalems religiösa symboler. Sen att hans tal och efterföljande massdubbning av riddare kändes flåshurtigt och pompöst är en annan sak. Det var nästan för mycket när Saladin i slutet ställde upp det nedfallna kristna korset på bordet i nån sorts gest av respekt. Scott ville verkligen visa att muslimer minsann är reko människor.

Jag måste säga att jag gillar det här fenomenet med att två sidors ledare har varsin armé bakom sig men först rider fram för att förhandla öga mot öga och eventuellt undvika strid. Krigsscenerna i sig var väl som de brukar med den vanliga uppbyggnaden innan striden och sen blir det strid med snabba klipp och något av en transportsträcka fram till de mer intressanta scenerna med mer dialog och mer skådespeleri.

Eva Green. Även om hon kändes inkastad för att få till lite romantik i filmen tyckte jag Miss Green (som Blooms kärleksintresse) var en intressant ny bekantskap och hundra gånger bättre än Diane Kruger som hade motsvarande roll i Troja.

Jag håller med andra tyckte att det var lite märkligt att Balian på kort tid går från smed till otroligt listig riddare och krigsstrateg. Annars tyckte jag det var en helt ok matinéfilm som skildrade intressanta historiska händelser som är aktuella än idag. Överlag är det välgjort och med helt ok insatser av skådisarna. Betyget blir godkänt och lite till.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

Gillar ni historisk action med vapenskrammel? Här får ni fyra tips. Klicka på bilderna för att komma till mina recensioner.

sotw centurion bd Ironclad

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Drama, Film, Historisk film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Great Escape

11 december, 2013 10 kommentarer

filmspanarna_kvadratFilmhusetMånadens filmspanarfilmväljare var Fredrik från Fredrik on Film och Fredrik bjöd in oss alla till sin och Lenas arbetsplats, nämligen Filmhuset vid Gärdet, för en Cinemateketvisning av en mastodontklassiker från 60-talet. Efter cykling till och från lördagstennisen, tunnelbana, buss som stannade halvvägs till Filmhuset eftersom chaufförsavlösningen inte dök upp och därmed en frisk promenad den sista biten anlände jag lagom till en fika (med mycket gott kaffe men sämre cappuccino). Efter ett besök på Filmhusets bibliotek (som hade en fantastisk och fantastiskt stor coffeetablebok med David Lynch-teckningar) slog vi oss ner i de beryktade svarta biosätena i Bio Victor…

****

The Great EscapeTitel: The Great Escape
Regi: John Sturges
År: 1963
IMDb | Filmtipset

Calla Bryn Sturgis är ett fiktivt litet samhälle där en del av handlingen i Stephen Kings epos om The Dark Tower utspelar sig i. Platsen är döpt efter John Sturges och Yul Brynner och anledningen är främst att Sturges regisserade och Brynner var en av sju stjärnor i The Magnificent Seven, västernversionen av Akira Kurosawas De sju samurajerna. Månadens filmspanarfilm är inte en västern men The Great Escape är regisserad av John Sturges och har en mängd (fler än sju, tror jag) stjärnor i ledande roller. Handlingen utspelas till största delen i ett tyskt fångläger under andra världskriget där vi får följa en grupp brittiska och amerikanska fångar som planerar att fly.

The Great Escape är nästan tre timmar lång och visst känns den långdragen ibland men som helhet håller den ändå ihop. Efter filmen verkade de flesta av filmspanarna överens om att det var en riktigt bra film. Jag höll väl kanske med men kände ändå att det inte var en höjdarfilm. Själv kände jag aldrig att det blev riktigt spännande. Symboliska poänger kan vara smarta men de gör sällan att jag sugs in i en film. Nu kan jag inte säga att jag snappade upp några symboliska poänger. Men om jag hade gjort det så hade jag inte gillar filmen speciellt mycket mer än jag gjorde. På det sättet påminner The Great Escape en del om La grande illusion, en film som M-Noir, Henke och jag såg som en del av det pågående decennie-temat. Nu var ändå The Great Escape bra mycket bättre än La grande illusion.

Det som gör att jag inte helt och hållet uppskattar filmen är nog att det där fånglägret inte känns speciellt… fånglägeraktigt. Det känns mest som ett sommarläger för skolungdomar. Ett kollo, men för brittiska och amerikanska officerare. Visst, om du försöker fly så finns det en chans, en stor chans, att du blir skjuten. Och om du lyckas fly så finns en stor chans att du blir tillfångatagen och återförd och då hamnar i isoleringscell under två, tre veckor. Men ändå, jag saknade en spänning här. Mellan den tyska fånglägerchefen och fångarna råder en artig stämning, och det kanske är fascinerande i sig? Bitvis är filmen nästan en fars. Fånglägervakten Werner platsar i en fars. Eller var det bara jag som tyckte det? Sen när det väl blir allvar så har jag svårt att switcha.

Samtidigt är det här kanske själva poängen med filmen. Det pågår ett krig. Krigsfångar ska ändå behandlas humant om man ska följa Genèvekonventionen. Fångarna försöker envetet att fly. Det finns nåt absurt i hela det här upplägget. Jag brukar inte gilla mockumentärer pga att det finns nåt, för mig, krystat med hela upplägget. Jag har svårt att ta det på allvar. Jag undrar om det är samma sak som gör att jag inte fullt ut uppskattar The Great Escape.

I filmen förekommer alltså en hel kader med stjärnor, Steve McQueen, James Garner, Richard Attenborough (som jag efter till slut lyckades placera som bioingenjören Hammond från Jurassic Park), Charles Bronson, Donald Pleasence, James Coburn för att nämna några. Efter filmen nämnde Sofia att favoriten var James Garner och jag är benägen att hålla med. På vägen hem från jobbet idag lyssnade jag på ett gammalt Filmspotting-avsnitt där Adam och Sam listade sina ”top 5 coolest characters”. Nu vet jag inte om Garner skulle platsa på min lista men han spelar en Amerikan med stort A och stort hjärta. En cool kille som oftast förblir lugn men ändå har ett engagemang. Han är något av en outsider, eller i alla fall oberoende. I lägret är det engelsmännen som ”styr”. Garner hjälper till men på sina villkor. Och så hjälper han de svaga, i det här fallet är det sötnosen Donald Pleasence som behöver hjälp.

Det finns säkert en hel massa mer att skriva om filmen men jag räknar med att mina filmspanarkompisar fyller i luckorna, så det är bara för er att klicka vidare på länkarna här nedanför.

Jo, förresten. En sak som jag måste ta upp, en sak som höjde filmen en del, var att den inte riktigt utvecklade sig som en ”vanlig” Hollywoodfilm (om det nu finns en sån), vilket kanske beror på att filmen är en BOATS. När flykten väl är i gång så tror man till en början att ”alla kommer klara sig” men nu blir det inte riktigt så. Förutom att det här gav en annorlunda känsla så lyfte filmen även rent spänningsmässigt när den utspelade sig utanför fånglägret. Hur ska de olika personerna på flykt klara sig? Ska man ta tåget, cykeln, motorcykeln, flyget eller kanske ekan till friheten. Man ska i alla satsa på ett land på S, det står klart.

Betyg hel Betyg hel

Vad tyckte mina då mina bloggkompisar? Var filmen en härlig flykt från verkligheten eller kändes det som två veckor i en isoleringscell?

Moving Landscapes
Rörliga bilder och tryckta ord
Fredrik on Film
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Movies – Noir

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Drama, Film, Historisk film, Krig, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

La Passion de Jeanne d’Arc

15 september, 2013 17 kommentarer

decadesjeanne1Titel: La Passion de Jeanne d’Arc
Regi: Carl Theodor Dreyer
År: 1928
IMDb | Filmtipset

Den första filmen i Henkes och M-Noirs decenniespektakel blev ju den ryska stumfilmen Pansarkryssaren Potemkin och jag blev överraskad över hur bra jag tyckte den var. Jag kanske inte borde ha blivit överraskad. Jag har sett stumfilmer förr som jag verkligen har gillat, t ex Metropolis och Dr. Mabuse, der Spieler av Fritz Lang. Men det är ju nåt med frånvaron av dialog som gör att filmen på ett sätt är på minus från början. En sak man kan notera är att stumfilmer inte innebär frånvaro av ljud, bara frånvaro av dialog. Filmmusik (score) finns alltid, eller fanns åtminstone. När filmerna visades då på 20-talet så ackompanjerades visningarna oftas av en pianist eller kanske t.o.m. en liten orkester (?). När jag såg Fritz Lang-filmerna på Cinemateket var det Matti Bye som stod för (den utmärkta och nyskrivna) musiken.

Vilken musik det ska vara till La Passion de Jeanne d’Arc är oklart. Ingen vet vilken musik som den danske regissören Carl Theodor Dreyer ansåg vara den rätta. Vissa anser att man ska se den helt utan musik. Den version av filmen som jag såg hade musikstycket Voices of Light av Richard Einhorn som score. Jag valde att köra med det på lite halvlåg volym för att det inte skulle ta fokus från bilderna.

jeanne2Innan jag kommer in på vad tyckte om filmen måste jag berätta historien om filmen, och då menar jag historien om den fysiska filmen, filmrullarna alltså. Efter att filmen, som spelades in i Frankrike, var klar 1928 så släpptes den i en mängd omklippta versioner eftersom Dreyers original ogillades av både franska kyrkan och staten. Dreyer själv gjorde så småningom en egen version men både den och originalfilmen förstördes vid olika bränder.

Nu troddes Dreyers original vara borta för alltid… fram till 1981 då en anställd på ett mentalsjukhus (!) i Oslo (!) i en städskrubb (!) hittade några filmrullar. Det var Dreyers original! En helt galen historia som man nästan skulle kunna göra en film av (John Malkovich som Dreyer i filmen med titeln La Passion de Dreyer). Nu till filmen och vad jag tycker om den!

jeanne3Oj, var ska man börja? Jag börjar med att konstatera: min första tanke när filmen började var: Oj, det här blir jobbigt! Vi kastas direkt in i handlingen och om man inte läst på tidigare om vem Jeanne d’Arc var så är man ganska borta. För er som inte vet vem hon var, läs på här, vilket jag gjorde innan jag såg filmen.

Ganska snart konstaterar jag att det en väldigt stor brist med filmen är att det är en stumfilm. Det känns som en dialogtung film. Visst, man har sina textskyltar, men dels är det inte samma sak som att höra skådisen säga repliken, och dels visas inte allt som sägs. Filmen är en klassisk rättegångsfilm kan man säga, och dessa brukar ju i grunden vara dialogdrivna filmer.

jeanne4För er som inte klickade och läste på Wikipedia-länken ovan: Jeanne var en ung flicka och hjälte i kriget mellan Frankrike och England på 1400-talet. Hon tillfångatas av styrkor som stöder England och anklagas för kätteri eftersom hon säger sig vara kallad av Gud, kallad av Gud för att befria Frankrike.

Allt det jag har skrivit om hittills är väldigt intressant och fascinerande. Framförallt är det mer fascinerande än filmen. Filmen är nämligen fullkomligt urtråkig. Ur. Tråkig. Maria Falconetti som Jeanne hyllas för sin insats. Själv blev jag trött på hennes uppspärrade och gråtande ögon efter tre sekunder. Jag var less på filmen efter fem minuter och det blev aldrig bättre. Vi får se en rättegång men utan ord. Vi får se Jeanne lida och lida, gråta och gråta. Jag ville bara att filmen ska ta slut.

jeanne5Jag drar paralleller med många andra filmer medan jag tittar: Rosens namn (medeltida munkar i rättegångsdrama), Dancer in the Dark (kvinnooffer) och valfri Jesus-film (så mycket tro måste vara farligt). Kyrkan framställs inte i nån god dager. De är rädda om sitt eget skinn. En person, som Jeanne, som tror på Gud men inte behöver kyrkan är att betrakta som farlig och måste röjas ur vägen. Hon tror att hon tror på Gud men i själva verket är det Djävulen hon tillber. En av de som dömer henne inser dock mot slutet att de nog gör fel och han gråter i smyg, troligen även för att han inte har Jeannes blint barnsliga tro.

Fotomässigt fanns det några scener som stack ut. Vid några tillfällen filmas från udda kameravinklar, uppifrån, upp och ner. I Pansarkryssaren Potemkin noterade jag mängden närbilder på ansikten. Oj, oj, det var inget mot hur det var här. Enda problemet var att jag som sagt var less på Falconetti redan efter några minuter och den närbild som dominerar totalt är den på Falconetti. Den finns några scener när hon är uthärdlig, när hon inte spärrar upp ögonen fullt så mycket. Dessa scener gillade jag mer och då ser hon ut att tänka ”ja, ja, de vet inte vad de gör, Gud förlåt dem” på ett medlidande sätt.

jeanne6Spiken i kistan för min del var en märklig detalj under slutet av filmen när Jeanne ska brännas på bål framför en stor skara åskådare. En av åskådarna är en kvinna med en bebis. Vi får se ett klipp på bebisen suga på mammans bröst för att plötsligt sluta, vända huvudet mot Jeanne på bålet, för att nån sekund senare återgå till bröstmjölken. Ok, symbolik i kubik, tack för det. Eller, jag tar tillbaka det, jag fattar inget.

Samtidigt fanns det en märkligt rörande liten detalj under bålbränningsscenen. När Jeanne ska bindas fast vid pålen så tappar bödeln repet. Jeanne hjälper till, böjer sig ner och plockar upp repet som om det handlade om att plocka upp ett äpple som nån tappat. Är det inte lite Lars von Trier-känsla här? Hur som helst, det spelade ingen roll om det var rörande eller bara over the top; filmen hade redan förlorat och betyget kan bara bli ett.

1/5

Vad tyckte Henke och Movies-Noir om La Passion de Jeanne d’Arc? Blev de brända eller passionerat förälskade? Kolla in här:

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Arkiverad under Betyg 1, Biografifilm, Drama, Film, Historisk film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Pansarkryssaren Potemkin

6 september, 2013 8 kommentarer

decadesEfter att ha hört Henke prata om ett kommande projekt som han skulle göra ihop med Movies – Noir så kände jag mig inte speciellt sugen på att delta aktivt. Det kändes lite som när man får en telefonförsäljare på halsen. ”Tack men nej tack. Jag kan gå in och kolla på nätet senare och så får vi se”. Och så blev det. När Henke och M-Noir skrev om det kommande monsterprojektet så läste jag deras beskrivningar om vad det hela gick ut på… och blev nyfiken, så pass nyfiken att jag tänkte att det kunde vara kul att haka på.

Vad betyder det? Jo, det betyder att jag de två första fredagarna varje månad (förhoppningsvis) kommer att skriva om två för mig nya filmer som jag inte har sett tidigare. Projektet går ut på att se filmer som man har missat från olika decennier, med start på 1920-talet för att sen arbeta sig framåt i tiden. Henke och M-Noir kommer att skriva om en film varje fredag. Själv nöjer jag mig med de två filmerna som är gemensamma, som båda två kommer att skriva om. Om jag redan sett en utvald film så kan det hända att jag ser om den och skriver om den utifall att jag inte skrivit om den på bloggen tidigare.

Det som är extra kul med projektet tycker jag är att man slipper välja film själv, haha. Det är lite av en lyx att nån väljer åt en. Om den är bra, ja, då är det kul. Om den är dålig, ja, då kan man alltid skylla på att nån annan har valt den. Så då kör vi.

****

Potemkin3Titel: Pansarkryssaren Potemkin
Regi: Sergej Eisenstein
År: 1925
IMDb | Filmtipset

Först ut var Pansarkryssaren Potemkin från 1925, en film jag hört väldigt mycket om men egentligen inte visste nånting om förutom att den innehöll en scen med en barnvagn som rullar ner för en lång trappa i Odessa. En scen som kopierats och hyllats ett antal gånger i en mängd filmer.

Det första jag insåg när jag läste om filmen och började titta på den var att det var en propagandafilm, vilket jag inte heller hade fattat tidigare. Filmen, som är baserad på verkliga händelser, skildrar ett uppror mot tsarryssland som ägde rum bland matroser på ett örlogsfartyg 1905, ett sorts förspel till de ryska revolutionerna 1917. Männen på skeppet får usel mat, köttstycken där maskar glatt kryper omkring. Skeppets doktor kallas dit men anser att det inte är nåt fel på maten. Missnöjet kokar och till slut är myteriet faktum.

Som vanligt i äldre filmer så var det intressant att studera vissa detaljer i miljöer eller hur saker fungerade. Just här så fanns det några guldkorn som t ex hur glasögonen såg ut på den här tiden eller borden ombord på Potemkin som var upphängda i rep för att motverka effekten från vågorna.

Propagandafilm var det. Det är en skickligt gjord propagandafilm. Den är gjord med en effektiv berättarteknik som skulle platsa i vilken Neill Blomkamp-film från 2013 som helst. Det är lite lustigt hur den här filmen hyllas som världens bästa nånsin, eller åtminstone den mest inflytelserika. Stilen i filmen är oerhört överdriven. Matroserna är goda, officerarna och tsarens soldater är ooonda. Om filmen gjorts idag hade alla klagat på hur förenklad den var. Jag tänker t ex på det jag hör om en film som Elysium. Men nu snackar vi ju om en stumfilm från 1925 så då får man vara förenklad och övertydlig. Fast grejen är alltså att jag gillar Pansarkryssaren Potemkin – och jag gillar Elysium också. Haha, det kanske finns ett samband där.

Under filmens gång och under vissa scener, speciellt mot slutet, så tänkte jag en del på en regissör som Michael Bay. Stilarna är väldigt lika, vilket känns roligt och märkligt med tanke på vad de olika filmerna ska representera och stå för. Regissör Eisenstein vet hur man med musik och bilder bygger upp en pampig stämning. Det blir mer och mer uppumpat och pompöst. Det var kul att se i en så här pass tidig film. För mig känns den väldigt modern i sitt sätt att skapa känslor och spänning. Ytterligare en detalj som kändes modern är hur Eistenstein jobbat vid klippbordet. T ex finns en scen när Potemkin är på väg in i hamnen i Odessa och invånarna strömmar ner mot hamnen. I en bild får vi först se en helt öde och tom trappa. I nästa klipp är den full med folk som hastar nedåt. Inget speciellt kanske men ändå effektivt berättat.

Potemkin2Potemkin1

Det mest effektiva, har regissören Sergej Eisenstein förstått, är att ibland dröja kvar vid människors ansikten. Det här var nåt som stack ut. Vilka ansikten vi får se! Det fanns nåt magiskt över dessa (och då syftar jag inte bara på mustascherna). Skådespelarna gör faktiskt magnifika insatser. Ta t ex de onda officerarna på skeppet Potemkin. Haha, de framställs verkligen som genomonda, speciellt i jämförelse med en ung lidelsefull matros som börjar gråta i sin hängkoj.

Även under den berömda scenen vid Odessa-trappan är det väldigt tydligt vilka som är onda och vilka som är goda. De onda soldaterna förblir ansiktslösa medan de goda revolutionärerna blir personer då ansiktena visas i stor närbild. Ett oskyldigt spädbarn används t.o.m. för att understryka detta ännu mer. Haha, helt underbart. Scenen är väl uppbyggd när det gäller klipp och musik. Skräcken och paniken går fram bra. Jag tyckte kanske scenen slutade lite väl abrupt utan ett riktigt avslut, och det kanske beror på att det var en händelse som i själva verket aldrig ägt rum i verkligheten. Men allt för bästa propagandaeffekt.

Filmen är givetvis fylld med symbolik. På skeppet finns en ortodox präst som försöker stävja upproret med sitt kors. Det funkar så där. Religion är alltså fel. Vi har även en matros som blir en klockren martyr. Ja, det blir ju nästan inte symbolik när det är så direkt berättat. Nåt som inte kändes övertydligt var några av filmens repliker. Nu är det ju en stumfilm men vi får ju då och då se skyltar med replikerna i textform. Det finns en replik som jag minns speciellt just för att den kändes tagen från en film av idag. När matroserna klagar på maten så säger en av dem: ”Inte ens ryska krigsfångar i Japan får så här dålig mat!”.

3+/5

Vad tyckte Henke och Movies-Noir om Pansarkryssaren Potemkin? Blev de helt sänkta eller flöt filmen på bra? Kolla in här:

Fripps filmrevyer
Movies – Noir (som även designat den snygga loggan uppe till höger)

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Historisk film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Gå och se

11 juli, 2013 4 kommentarer

FloriaTitel: Gå och se (Иди и смотри)
Regi: Elem Klimov
År: 1985
IMDb | Filmtipset

Det här filmen är ett exempel på en s.k. one-timer, dvs en film som man verkligen gillar, tycker är riktigt bra och sevärd på alla sätt och viss. Men bara en gång. Jag har bara sett den en gång och det var åtta år sen, och det var även då jag skrev recensionen. Jag känner nog inte att jag är redo för en omtitt än.

Efter att ha sett denna film var jag helt slut mentalt. Den efterlämnade verkligen spår. Filmen utspelas under andra världskriget (1943) i Vitryssland, där vi får följa pojken Floria (typ 15 år kanske) som lämnar sin familj för att ta värvning i partisanarmén för att strida mot nazisterna.

Pust, vilken film! Det här var bland det jobbigaste jag har sett. Jag visste inte vad jag hade att vänta mig till en början, även om jag hade hört en hel del om filmen. Inledningen var väl inte helt klockren och lite trög. Men från det ögonblick då galenskapen bryter ut, dvs när Floria blir döv under de sanslösa scenerna under flygbombattacken, så infann sig en märkligt skrämmande känsla. Jag tror aldrig jag har sett en karaktär förändras så mycket i en film. Jag tror inte jag har sett nån se så rädd ut. Rädd på riktigt dessutom, för Florias rädsla kändes inte spelad i vissa scener. Han ser helt förstörd ut, stackaren. Skräckslagen.

Delar av filmen är surrealistiska, bl a med en stork som vandrar omkring mitt i galenskapen, och bidrog till den märkliga känslan. Fotot var speciellt. Bitvis är det grynigt, nästan i Dogma-stil. Sen är det vissa scener som var helt sanslösa. Jag vet inte hur cinematografen filmfotografen (Aleksej Rodionov) har gjort, men skärpedjupet var bitvis grymt. Han måste ha använda nån typ av dubbla linser, eller nåt. Ni som har sett filmen, la ni märke till vissa scener där man såg en närbild på ansiktet på en person täcka ungefär halva bilden, och i bakgrunden, långt bak i bilden, var det ändå skarpt och man kunde se vad som hände där? Hur som helst, det var skickligt gjort.

Hela slutet av filmen är en enda lång plågsam demonstration om hur grymt krig kan vara och vilka monster som det skapar. Jag kände mig på nåt sätt hypnotiserad här och satt liksom som ett fån fram till att det hela var slut, och jag kunde pusta ut och inse att jag hade sett nåt speciellt. Återigen, ni som har sett filmen, la ni märke till slutscenerna då årstiden ändras när kameran färdas genom skogen (plötsligt är det snö!). Det blir snudd på högsta betyg till filmen men femman hindras av att det tog lite för lång tid för mig att komma in i filmen plus att det fanns ytterligare något parti då intensiteten sjönk lite lite lite.

4+/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Historisk film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →