Before I Go to Sleep (2014)

15 januari, 2018 Lämna en kommentar

Jag gillar upplägget i den här filmen. Det påminner kanske lite om Premonition, en film med Sandra Bullock som jag visserligen inte har sett men som även den leker med det här med minnet och hur det kan spela oss spratt ibland. Här är det Nicole Kidman som vaknar upp varje dag utan att minnas vem hon är eller vad som har hänt dagen innan. Jag kommer förstås att tänka på Memento och Bourne-filmerna. Vem är jag och vem kan jag lita på? Det finns ett obehag i dessa frågor som vissa filmer lyckas förmedla på ett lyckat sätt. Before I Go to Sleep lyckas tyvärr inte riktigt. Trots en bra trio skådisar i form av Kidman, Colin Firth och Mark Strong så känns det mesta trött och krystat. Filmen är även för liten om ni förstår vad jag menar. Det är samma miljöer och samma typ av bilder hela tiden. Det är en kompetent gjord film men jag tycker den saknar själ. Mot slutet ska det bli känslosamt är det tänkt men för mig blev som sagt mest krystat.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Mysterium, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , ,

Crouching Tiger, Hidden Dragon: Sword of Destiny (2016)

12 januari, 2018 9 kommentarer

Äntligen dags för martial arts igen! Uppföljaren till Crouching Tiger, Hidden Dragon kunde jag ju inte hålla mig borta från trots att jag hade hört en del negativt (19% på Rotten Tomatoe t ex). Förutom Atomic Blonde, som jag faktiskt kategoriserade som en martial arts-film, så var Ong-bak den senaste kampartsrullen jag skrev om, och det var nästan två år sen. Hög tid för mer wire fu med andra ord.

Crouching Tiger, Hidden Dragon: Sword of Destiny gick upp på bio i Hongkong medan den i resten av världen släpptes direkt på Netflix. Ang Lees original från år 2000 är en av mina absoluta favoritfilmer och jag blev fullkomligt blåst av banan (och dessutom besatt av Zhang Ziyi) när jag såg den på bio. Jag såg om och skrev om den när jag körde ett martial arts-tema för några år sen och min hyllning hittas här.

I uppföljaren hittar vi återigen den graciösa och till synes evigt unga Michelle Yeoh som krigarkvinnan som efter flera år i stillhet tvingas plocka fram sina skills igen eftersom det mytiska svärdet Det Gröna Ödet är i fara. Till sin hjälp mot de onda får hon Donnie Yen som dyker upp som den mystiske Silent Wolf.

I mångt och mycket behandlar denna uppföljare samma teman som sin föregångare. Det påminner även om Star Wars (eller så påminnner Star Wars om gamla martial arts-filmer). Vi har den mörka och den ljusa sidan. Vi har relationen mellan en mästare och dess lärjunge. Mästaren måste alltid se upp så inte lärjungen lär sig för mycket och då vill överträffa sin mentor. Precis som i den första filmen hittar vi här en bångstyrig ung tjej, Snow Vase (spelad av Natasha Liu Bordizzo), som är ute efter hämnd. Det blir Michelle Yeohs uppgift att lära upp och kontrollera henne.

En annan parallell man kan dra till Star Wars är den något märkliga vördnaden inför ett svärd, eller ett lasersvärd till och med. Ja, just det, nu visar ju Luke i The Last Jedi vad han egentligen känner inför det där svärdet. Men i Sword of Destiny är svärdet Det Gröna Ödet ett svärd som dyrkas som vore det en hundvalp på CuteEmergency. Och det är alltså ett mordvapen vi pratar om. Nu ska sägas att Det Gröna Ödet här har en nostalgisk koppling till Chow Yun-Fats rollfigur Li Mu Bai från den första filmen.

Stopp! Vänta! Jag klarar inte av att lyssna på det engelska ljudspåret. Jag kollar upp om Netflix har mandarin istället. Ja, hurra! Man kan välja mandarin som talat språk. Problemet är bara att filmen spelades in med engelska som det talade språket. Så skådisarnas munrörelser matchar alltså det engelska ljudspåret. Men med engelska som språk förstörs känslan totalt. Totalt. Engelska med en fånig kinesisk brytning är bara FEL. När jag bytte till mandarin så blev filmen flera snäpp bättre och det trots osynkade läppar.

Fajterna då? Riktigt bra skulle jag säga. Den inledande fajten med Michelle Yeoh var hyfsat bra. Michelle själv är alltid en njutning att se. Donnie Yen bidrar med sina kunskaper på ett bra sätt, bl a i en mycket bra fajt på ett värdshus. Den kan förstås inte mäta sig med en motsvarande värdshusfajt i originalet, men vad kan det?

En bit in i filmen får vi en mano a mano som utspelar sig på en frusen sjö. Jag har hört vissa klagomål om att den var för cgi-tung, framförallt när det gäller miljöerna. Ja, miljöerna är helt skapade i en dator men av nån anledning så störde det mig inte. Det kanske beror på att hela filmen känns mer fantasy än på riktigt och att det då passar med tecknad film-vibbar.

Slutfajten där alla deltar var en värdig avslutning. Här får vi ett klassiskt grepp i martial arts-filmer då olika personer på olika nivåer gör upp var för sig. Mästarna, den goda mot den onda, slåss mot varandra parallellt med att deras underhuggare gör upp sinsemellan. Precis som det ska vara.

Sword of Destiny (i regi av legenden Yuen Woo-ping) var en positiv överraskning. Det enda som störde mig var slutorden om kodex, plikt och heder som gav vibbar om att det handlade om plikt mot en stat när filmen ju handlade om personliga relationer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Stör mig inte mitt i lunchen, tack!

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Drama, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Mordet på Orientexpressen (2017)

10 januari, 2018 9 kommentarer

Varje år väljer jag familjens julfilm som avnjuts på bio på annandagen. Den här gången visade det sig vara en ganska svår uppgift. Jag hade siktet inställt på Guillermo del Toros enligt uppgift vackra och romantiska monstersaga The Shape of Water. Det kändes som en perfekt julfilm. Jag hade hört en del gott om den bl a eftersom den redan visats på Stockholm Filmfestival.

Men när jag ska boka biljetter upptäcker jag att den inte har premiär förrän i februari. Vafalls? Det var väl onödigt. Den hade ju passat perfekt som en juldagsfilm. Väl?

Nåväl. Det blev att försöka hitta nåt annat. Efter en hel del vånda slutade det med Kenneth Branaghs filmatisering av Mordet på Orientexpressen, Agatha Christies mysteriedeckare från 1934. Tåg, snö, mordmysterium och Hercule Poirot. Det borde ju funka.

Jag tyckte filmen inleddes lovande och på ett sätt som påminde om både en James Bond-film och Guy Ritchies Sherlock Holmes-filmer. Hercule Poirot (Kenneth Branagh själv) framställs som en sorts superhjältedetektiv i en sekvens som inte har med resten av filmen att göra (på samma sätt som den inledande actionsekvensen i en Bond-film inte brukar ha nån koppling till filmens handling i övrigt).

Efter detta hoppar vi ombord på tåget som avgår från Istanbul. Tut tut! Snart har en av passagerarna bragts om livet och tåget har dessutom fastnat i en lavin. Dags för Monsieur Poirot att rycka ut. Vem av alla förstaklasspassagerare är den skyldiga? Betjänten?

Tågfilmer tycker jag ofta brukar vara mysiga. Det är nåt med känslan att på samma gång ständigt vara på väg men ändå begränsad rent utrymmesmässigt som lockar. Det är väl samma känsla som gör att det är mysigt att åka tåg i verkligheten.

I Mordet på Orientexpressen kändes det inte så mysigt. Varför inte? Ja, dels är det alldeles för många rollfigurer vilket gjorde att det mest blev rörigt och ointressant, och dels så är ju tåget fast i en lavin och står stilla större delen av tiden vilket gjorde att känslan av rörelse saknades.

Själva mysteriet var inte speciellt intressant. Jag fick aldrig nån känsla av att Poirot var speciellt smart eller full av insikter (förutom lite under den inledande sekvensen). Han kändes mest som en cirkusartist (vilket han i och för sig gjorde även under den inledande sekvensen). Det blir även för tydligt att detta är ett försök att skapa ett sorts Poirot-filmuniversum på samma sätt som Universal försöker lansera sitt Dark Universe. En uppföljare med anknytning till Nilen har redan fått grönt ljus om jag har förstått saken rätt, och Branagh ska både regissera och spela Poirot.

Skådisarna då? Är detta en skådespelarnas film? Nja, jag vet inte. Det var kul att se Daisy Ridley som funkar minst lika bra här som i de nya Star Wars-filmerna. Judi Dench är Judi Dench, dvs bra. I övrigt var det ingen som stack ut.

Filmens största brist, och troligen även romanens största brist (?), är själva mysteriet och dess lösning. För mig fanns det mot slutet inga insatser och jag var i princip helt ointresserad av vem som hade gjort det. Om jag ska förklara mer i detalj vad jag menar så behöver jag spoila handlingen så jag gör det efter betyget nedan. Betyget var det, ja. Jag hamnar på en ganska så svag tvåa.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

<spoiler>
När det väl står klart, och det gör det ganska tidigt, både för Poirot och för oss tittare, att alla passagerare ombord på förstaklassvagnen har en koppling till mordoffret så är det ju inget mysterium längre. Det kan ju inte vara en slump att alla dessa människor råkar befinna sig på samma tåg som den mördade och därmed är det alltså uppenbart att de alla är i maskopi.
</spoiler>

Lösryckta omdömen från övriga familjemedlemmar: ”Varför stannade tåget?”, ”Jaha, var det en lavin?!”, ”Jag måste ha somnat”, ”Rörigt!”, ”För mycket effekter!”, ”Helt ok, 3/5”.

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Mysterium, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Drottningen och jag (2008)

8 januari, 2018 2 kommentarer

Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia inledde året med att skriva om den svenska dokumentärfilmen Drottningen och jag. Därför tycker jag att det kunde passa bra att skicka upp min gamla preblogg-recension av samma film. Texten skrevs i januari 2010.

SVT Play en bra tjänst som jag har börjat utnyttja mer och mer under det senaste året efter att jag kopplat ihop dator och tv. (Det där med att titta på film på en datorskärm är väl inte någons grej, i alla fall inte min.) Nu tog jag chansen att se dokumentären Drottningen och jag som handlar två personer, som har liknande men ändå fullständigt olika bakgrund, som möts och faktiskt finner att de har mycket gemensamt. Svensk-iranska filmaren Nahid Persson Sarvestani träffar och gör en film om f.d. drottningen Farah av Iran.

Det som gör filmen speciell är att Nahid i slutet av 70-talet själv deltog aktivt i protesterna mot shahens styre som tvingade shahen och drottningen i landsflykt. Fast det muslimskt styrda Iran blev ju kanske inte vad alla hade hoppats på. Nahids familj protesterar även mot denna regim, och efter att Nahids bror avrättats (av den muslimska regimen) och familjen tvingats fly hamnar Nahid till slut i Sverige. Drottningen Farah lever omväxlande i USA och Paris.

Drottningen och jag kändes med tanke på upplägget som en unik dokumentär. Det är lustigt hur ”liten” och ”stor” världen ibland kan vara. Här har vi den svensk-iranska regissören som gjort kritiska filmer om det muslimska Iran som nu träffar ex-drottningen av Iran. En f.d. drottning som när hon får höra om Nahids bakgrund först betraktar henne som någon som enbart vill kritisera henne. Efter hand växer dock en vänskap fram mellan de båda, en något motvillig vänskap.

Filmen behandlar det här med objektivitet när man gör dokumentärfilm. Hur ska Nahid agera? För 30 år sen protesterade hon mot shahens styre och bidrog till att få honom störtad. Nu ska hon intervjua hans änka. Om hon ställer för kritiska frågor så kanske hela filmen skiter sig, om hon är för mesig så verkar det som om hon säljer sig. När Nahid är på fest med rojalister som hyllar drottningen så känner sig hon ganska obekväm och är faktiskt mest bekväm med drottningen själv. Det är märkligt med en ex-drottning som av många fortfarande betraktas som en drottning. Samtidigt är det sorgligt, hur man än ser på det, då hon inte har något hemland.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , ,

The Party (2017)

5 januari, 2018 Lämna en kommentar

The Party är ett kammarspel i regi av Sally Potter som helt bygger på dialog och skådespelarinsatser. Det hela utspelar sig i princip i realtid hemma hos Janet (Kristin Scott Thomas) och hennes man Bill (Timothy Spall). Janet har precis blivit befordrad till en ministerpost, eller skuggministerpost eftersom hon tillhör ett oppositionsparti. Detta faktum ska firas med en fest tillsammans med de närmsta vännerna, som spelas av bl a en cynisk Patricia Clarkson, en nervig Cillian Murphy och en flummig Bruno Ganz.

Tyvärr levererade filmen inte för mig. Den borde kanske ha gjort det med tanke på rollbesättningen som på pappret ser väldigt stark ut. Men det är nåt med filmens ton som skaver för mig.

Nu när det har gått några veckor sen jag såg filmen nere under filmdagarna i Malmö så tar jag mig en titt på trailern för att försöka sätta fingret på vad det är som är fel. Trailern ger mig ungefär samma känsla som när jag såg filmen. En massa mestadels otrevliga människor som ska droppa smarta repliker. En sorts märklig farsartad stämning som för mig mest känns krystad. Det ska vara en svart humor antar jag, men jag tycker varken det är speciellt roligt eller svart. Mest larvigt om jag ska vara ärlig.

Vad Timothy Spalls rollfigur Bill höll på med under större delen av filmen har jag fortfarande inte förstått. Jag trodde länge han hade fått en hjärnblödning där han satt i sin fåtölj med ett glas vin och bara stirrade efterblivet i fjärran utan att svara på tilltal med nåt annat än ett stön.

När Cillian Murphy anländer till festen förstod jag inte vad han höll på eller varför han var så svettig och nervös. Och det behöver jag inte förstå heller, det är inte därför en film blir bra. Men jag kände absolut noll för honom, dvs ungefär lika mycket som för alla de andra för övrigt.

Men jag ska inte såga filmen totalt. Även om jag inte var road av den smarta, bitska, vuxna (för vuxna för mig?) dialogen så gör en del av skådisarna, främst Kristin Scott Thomas och Patricia Clarkson, bra insatser. Den flummiga livscoachen Bruno Ganz funkade också bitvis.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

bioThe Party har premiär idag fredag och jag kan inte rekommendera ett biobesök. Om man nu gillar filmens stil så går den nog precis lika bra att se hemma. Annars kan man ju alltid se Carnage, en film med ett liknande upplägg, som funkade betydligt bättre för mig.

Andra som tyckt till om The Party: Fiffis filmtajm och Fripps filmrevyer.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Skenbart (2003)

2 januari, 2018 2 kommentarer

Vi inleder det nya året med en gammal preblogg-recension av en svensk film. Om det inte hade varit för Sagan om konungens återkomst så hade jag nog valt Peter Dalles Skenbart som familjens julfilm 2003. Apropå Peter Dalle så gick jag nästan in i honom på stan för några veckor sen. Han hade samma vilda ögonbryn som vanligt. Texten om Skenbart skrevs i januari 2004.

Peter Dalle har både skrivit och regisserat den här filmen som till största delen utspelar sig på ett tåg mellan Stockholm och Berlin i december 1945. Gunnar (Gustaf Hammarsten), bokrecensent och misslyckad författare, tänker ge sig ut i Europa för att göra nåt gott för världen efter 2:a världskriget, som precis slutat. Dessutom hoppas han få inspiration till kommande storverk i den litterära världen. På samma tåg finns, förutom en massa löst folk som vi får stifta bekantskap med, även en man och hans älskarinna som planerar att mörda mannens fru.

Jag gillar ofta filmer som utspelas på tåg. Det ger en speciell känsla. Vi är på väg nånstans men samtidigt i en statisk miljö. Skenbart är först och främst en komedi. Och så finns det inslag av Hitchcock. Åtminstone känns det som viss inspiration har hämtats därifrån (ni vet, kupéer, konduktörer, korridorer och restaurangvagnen). Klart roligast är de två bögarna, spelade av Gösta Ekman (som den snälle bögen) och Lars Amble (som den elake bögen). Speciellt Amble har några väldigt roliga repliker och schyssta enradare. Hammarsten funkar även han som aspirerande gottgörare som ändå hela tiden ställer till det trots goda intentioner. Han har det inte lätt, hehe.

Robert Gustavsson har en sorts cameoroll som snubbelnisse. Han är oftast rolig men jag tycker inte det passar in riktigt i resten av filmen. Sen har vi då ”thrillerdelen” med mannen, frun och älskarinnan. Den tycker jag är den svagaste, och sänker filmen en aning. Min sista kommentar gäller fotot och vissa specialeffekter, som bägge är bra. Det svartvita fotot är vackert och svagt bruntonat. Då och då används rätt så schyssta inzoomningar där vi får se tåget utifrån, framrusande genom snölandskapet, och sen zoomas ett fönster in där nåt pågår och vi befinner oss inne på tåget utan nåt klipp. Bra utnyttjande av effekter som inte tar överhanden utan används smakfullt så att de knappt märks. Ungefär som i Robert Zemeckis filmer Forrest Gump och Contact även om just dessa exempel är på en annan nivå. Dock känns det inte allt för vanligt att använda effekter (förvisso små) på detta sätt i svensk film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Film, Komedi, Recension, Svensk film, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Film- och bloggåret 2017

30 december, 2017 14 kommentarer

Så här när året börjar lida mot sitt slut så känns det lämpligt med en liten sammanfattning över mitt film/tv- och bloggår, och i år faktiskt även poddår. En årskrönika, helt enkelt. När det gäller filmer så kommer det handla om alla filmer jag har sett oavsett tillverkningsår men mestadels är det förstås fokus på filmer från 2017 i lite olika kategorier. Den slutgiltiga listan över 2017 års bästa filmer kommer däremot senare under vintern/våren 2018.

Som vanligt så började jag året med att se en mängd filmer från 2016 för att komma ikapp så att det skulle vara möjligt att sätta ihop en årsbästalista för 2016. Jag känner att det blir lite konstigt att prata om dessa filmer igen. Kolla in min 2016-lista om du är intresserad av vilka filmer från 2016 som gick hem hos mig.

 

Bästa filmerna jag sett i år:
Fyra filmer tycker jag sticker ut än så länge. Logan kom tidigt under året men jag kan nästan garantera att den kommer att vara med på min topp-10-lista för 2017. Dunkirk knockade mig totalt när jag såg den på en perfekt IMAX-visning. Denis Villeneuve levererade igen i form av Blade Runner 2049. Vackrare film får man leta länge efter. Lägg dessutom till den maffigaste ljudmattan i år så får du en bioupplevelse utöver det vanliga. Slutligen har vi den bästa filmen som jag såg under Malmö Filmdagar, den med den långa titeln: Three Billboards Outside Ebbing, Missouri. Rent teoretiskt är dock Captain Fantastic den bästa filmen jag sett i år eftersom jag såg den i januari. Det är fortfarande den senaste 5/5-filmen jag sett (därav den nuvarande bloggheadern).

Sämsta filmerna jag sett i år:
Utan tvekan den vidriga Monsters of Film-filmen Kuso. Filmen finns att se på SF Anytime om du är sugen på att plåga dig själv. Inte ens min personliga musikhusgud George Clintons medverkan kunde rädda detta träck. Just Clintons medverkan var väl kanske den främsta orsaken till att jag gav den en chans.

Årets besvikelser:
Morgan var en film som jag såg fram emot en del. Tyvärr blev det inte mer än en blek Ex Machina-efterföljare som urartade i tråkig action.

Årets överraskningar:
Kong: Skull Island överraskade mig rejält. Ett mustigt, vackert och maffigt matinéäventyr som använde cgi på helt rätt sätt.

Årets bästa bioupplevelser:
Jag har tre kandidater som skiljer sig åt en del. Först Blade Runner 2049 som måste vara den snyggaste filmen i år. Lägg dessutom till den maffigaste ljudmattan så får du en bioupplevelse utöver det vanliga. Sen har vi Christopher Nolans Dunkirk som verkligen utnyttjade IMAX-duken till fullo. En krigsfilm som fick mig att sitta på kanten av sätet. Slutligen var det en upplevelse att se Three Billboards nere i Malmö i Sveriges kanske bästa biosalong Royal. Det var typ den tredje visningen i världen (efter festivalvisningar i Venedig och Toronto) och det var vakter i salongen som kontrollerade att ingen spelade in nåt. Levererade själva filmen? Hell, yes!

Årets värsta bioupplevelser:
Hmm, här brukar jag ha ett antal debacle att välja bland men i år kan faktiskt inte komma på nåt speciellt. Har jag börjat bli för förlåtande mot idioter tro?

Årets möte:
Här känner jag att jag vill lyfta fram Twitter, som ju vanligtvis får så mycket skäll. Jag tycker det är coolt att man faktiskt kan kommunicera med allt från andra filmintresserade bloggare, poddare och recensenter till filmmakarna själva.

Årets mest deprimerande film: Korparna.

Film som fick mig att undra om det faktiskt inte var en parodi: Korparna.

Bästa filmen jag såg på Stockholm Filmfestival: The Florida Project.

Mysigaste filmen jag såg på Stockholm Filmfestival: Band Aid.

Svenska filmer: Borg och Sameblod. Helt olika filmer men båda är riktigt bra.

Bloggprojekt:
Jag och Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia skrev om tre systrarna Brontë-filmer/serier: Wuthering Heights, Jane Eyre och The Tenant of Wildfell Hall.

Poddprojekt:
Jag var med på ett specialavsnitt av Buffy/Shinypodden där jag, Niklas och Carl tillsammans med värden Henke listade våra filmfavoriter från 2016. Poddäventyret var inte slut med det då Henke, Carl och jag även pratade om alla MCU-filmer under åtta avsnitt.

Filmgenre som var helt ny för mig:
Blaxploitation! Jag såg mina första filmer i denna genre i form av Foxy Brown, Coffy, Truck Turner och Across 110th Street. Den sistnämnda känns i och för sig mer som en film som hämtar inspiration från Blaxploitation snarare än att den är en del av genren. En sak alla bör vara överens om är i alla fall att Pam Grier är en badass.

Svenska tv-serie:
Den fjärde och sista säsongen av Fröken Frimans krig (SVT Play) förstås.

Tv-serie som gjorde mig glad över att jag har Netflix:
Star Trek: Discovery (Netflix). Så kul att se en ny Star Trek-serie igen.

Tv-serie som jag äntligen tog mig igenom:
Till slut gick jag i mål med den sjunde och sista säsongen av Buffy the Vampire Slayer. Det var kul att till slut ha sett denna omtalade serie. Jag tycker det är en bra serie men i slutändan är det nog inte riktigt min kopp te.

Tv-serie som fick mig att bli HBO-prenumerant och som visade sig hålla måttet:
Twin Peaks (HBO Nordic) förstås. 25 år senare återkommer David Lynch och Mark Frost och, oj, vad de levererade. Jag satt som trollbunden mest hela tiden och dessutom blev det dammigt i rummet vid ett antal tillfällen. Avsnitt åtta ska vi inte ens tala om.

Ett urval av andra tv/webb-serier som jag kollat in:
The Art of Organized Noize (Netflix): Mycket sevärt och hörvärt om producentteamet Organized Noize från Hotlanta i The Dirty South.
Netflix comedy specials (Netflix): Jag har sett ett antal av Netflix stand up-specialare. De som sticker ut för mig är Sarah Silverman, Dave Chappelle, Ali Wong, Hasan Minhaj och Bo Burnham.
Curb Your Enthusiasm (HBO Nordic): Larry Davids egen serie efter Seinfeld är lika delar pinsam och rolig. Vissa delar funkar inte (känns daterade?) men mestadels är det hilarious. Jag har nu sett en bit in i säsong 7.
Angel: Jag har nu kämpat mig igenom säsong 3 av denna Buffy-spinoff-serie. Att den är sämre än Buffy står klart. Säsong 4 har dock börjat någorlunda lovande. Fast Angels son kan gärna kastas tillbaka i en helvetesdimension.
Hollywood Roundtable (YouTube): I början av året så börjar de droppa in, Hollywod Reporters runda bord-samtal inför Oscarsgalan. Allt som oftast trevliga samtal med skådisar, producenter, filmfotografer och regissörer.
MasterChef: Detta är min återkommande snuttefilt. De brittiska, australiensiska (och svenska) versioner tittas slaviskt på.
Anthony Bourdain: No Reservations (Netflix): Bourdain åker jorden runt och testar olika länders mat. Förvånansvärt underhållande. Bourdains matglädje skiner igenom.
Hela Sverige bakar (TV4 Play): Mysigare program finns kanske inte. Jag gillar även att deltagarnas problem och motgångar tas upp till ytan och behandlas som ett normalt inslag i livet. Går även att se på C More utan reklam, förutsatt att du har C More förstås.
The Mind of a Chef (Netflix): Ytterligare ett matprogram på Netflix. I säsong 4 får vi bl a träffa den fascinerande kocken Gabrielle Hamilton som har en liten liten restaurang i New York som heter Prune.
DP/30: The Oral History Of Hollywood (YouTube): Förmodligen den bästa intervju-serien du kan hitta, i alla fall på YouTube. David Poland pratar med regissörer och skådisar och han låter dem verkligen prata vilket ofta ger ett intimt och intressant samtal som liksom växer fram.

Årets fem mest lästa blogginlägg:
Potatishandlaren, Djungelboken, 10 i topp: Filmer 2016, Modstrilogin: Det sociala arvet och Midvinterduell. Vi hittar alltså två filmer av Lars Molin på topp-5-listan. Intressant. Vad betyder det? Att andra inte skriver om hans filmer och att folk därför hittar till just min blogg? Eller är Lars Molin helt enkelt väldigt populär?

Vilka länder kommer bloggbesökarna ifrån?
Topp-5 (förutom Sverige): USA, Norge, Finland, Tyskland och Storbritannien.

 

graffititomten

Och därmed önskar jag och graffititomten (och Dougie) Gott Nytt År! 🙂

 

Arkiverad under Årskrönika, Film, Listor, TV Tagged with

Kiss Kiss Bang Bang (2005)

28 december, 2017 Lämna en kommentar

Så här i lata mellandagar så passar jag på att posta ytterligare en preblogg-recension. Shane Blacks regidebut Kiss Kiss Bang Bang såg och skrev jag om i februari 2007. Jag ser i min text att jag redan vid den här tiden har identifierat Robert Downey Jr som en jobbig snacksalig besserwisser *host*Tony Stark*host*.

När jag såg Kiss Kiss Bang Bang fick jag lite vibbar av 30/40-talets screwball-komedier. Det är lättsamt men samtidigt smart. Robert Downey Jr gör sig mycket bättre här än i A Scanner Darkly, som jag såg nyligen av en slump. I A Scanner Darkly var han en jobbig snacksalig besserwisser. Här är han en tafatt inbrottstjuv som hamnar i Hollywood efter att ha råkat ramla in (bokstavligen) på en audition för en filmroll som detektiv. Väl i Hollywood paras han ihop med privatdeckaren Gay Perry (en härligt överlägsen Val Kilmer) för att utveckla sin rollfigur.

Michelle Monaghan visade sig efter ett tag passa bra i sin roll som en sorts femme fatale light. Jag kände till en början att hon kanske var lite lättviktig och collegefilms-aktig (min kommentar: ?????) men hon axlade sin roll bra. Samspelet mellan Kilmer och Downey Jr är det som är det mest underhållande med filmen, som är en metafilm egentligen då den liksom vet att den är en film och driver en del med hur det brukar gå till på vita duken. Ja, det är roligt helt enkelt. Jag kände mig underhållen mest hela tiden men mer än en stark trea blir det inte. Det är dock inte långt till en svag fyra. Just de här metafilmsinslagen överraskade mig lite. Jag gillade även Downey Jrs berättarröst.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Brott, Film, Komedi, Recension, Screwballkomedi Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Deja Vu (2006)

26 december, 2017 2 kommentarer

Så här i juletider så passar jag på att posta en preblogg-recension. Deja Vu såg och skrev jag om i februari 2007. En sak jag noterar är att jag i dessa gamla texter ofta är ganska snäll med betyget. Om jag sett Deja Vu idag hade den nog inte fått en trea, men det vet man ju aldrig…

Denzel spelar agent som utreder bombattentat i New Orleans och rekryteras av en hemlig FBI-grupp som kan se tillbaka till (och resa till?) det förflutna. Hoho, vad fånigt det här var till stora delar. Science fiction-delen i historien känns som om den har hittats på av några dagisbarn som spenderat en eftermiddag på Buttericks: mumbojumbo, helt utan den där känslan av att man tror på det man ser fastän det är övernaturligt eller påhittat. Ibland kändes det riktigt löjligt det hela. Förutom just den ganska stora bristen så är det en hyfsat stabil men ordinär thriller med den i mitt tycke oftast sevärda Denzel. Jag tycker han har en sympatisk och tillbakalutad stil som ibland exploderar i känsloutbrott. Denzel lyfter filmen för min del. Med en annan sämre skådis hade det blivit underkänt för filmen. Mot slutet blir det lite spännande trots att det är förutsägbart. Många skådisar på autopilot, klyschor och saker man deja vu (höhö) men tillräckligt spännande för ett knappt godkänt betyg från mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Action, Betyg 3, Brott, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Star Wars: The Last Jedi (2017)

22 december, 2017 6 kommentarer

Efter den i mina ögon lyckade The Force Awakens och det mindre lyckade mellanspelet Rogue One var det så dags för episod VIII av den vad det tycks eviga Star Wars-sagan.

I The Last Jedi skulle vi äntligen få träffa Luke (Mark Hamill) och få reda på varför han hade flytt undan och nu lever som en eremit på den gröna klippön Ahch-To (prosit). I slutet av episod VII fick vi ju se Rey (Daisy Ridley) hålla fram Lukes gamla lasersvärd (ljussabel… nej, tycker lasersvärd låter bättre). Nu var frågan om han skulle ta emot det?

Haha, ja, jag bör väl nämna redan nu att du inte ska läsa vidare om du vill undvika SPOILERS för The Last Jedi.

Med det ur vägen kan jag säga att det som Luke gör med svärdet fick mig att rycka till och inse att jag inte tittade på en helt vanlig Star Wars-film. Nej, det här skulle bli nåt annorlunda. Och jag gillade det!

Det jag gillade var just filmens kaxighet och respektlöshet mot tidigare filmer. Vad jag har förstått så är just detta nåt som rört upp känslorna hos vissa fanboys och -girls där ute. Jag kan förstå det. För mig som inte är nåt jättefan av Star Wars-filmerna så gjorde det dock filmen mer intressant och överraskande på ett positivt sätt. Jag sitter inte hemma och ber inför ett Star Wars-altare, så när Luke kastade lasersvärdet över axeln så var det som att jag mös lite inombords och kände att det här kunde bli en Star Wars-film med en ny känsla.

Om jag ska räkna upp vilka delar av filmen jag gillar och börja med det jag gillade bäst och sen arbeta mig neråt så ser det ut så här:

Rey och hennes vistelse på ön Ahch-To där hon försöker få en vresig Luke att hjälpa henne blev jag både rörd och fascinerad av. Jag älskade det mesta här inklusive en galen scen där Luke plötsligt mjölkade en långhalsad, fyrtuttad valross. Jag tyckte även spegelsekvensen med Rey nere i det svarta hålet var snygg och talande.

Rey och hennes videokonferenser med Kylo Ren var skickligt gjorda rent hantverksmässigt. Med hjälp av foto, vinklar och klippning känns det verkligen som att de pratar med varandra i samma rum trots att det skiljer ljusår mellan dem. Det fanns hela tiden en romantisk spänning här också, och även en hel del humor.

Rey och Kylo Ren på besök hos Supreme Leader Snoke var en härlig sekvens med en trevlig fajt där Rey och Ren tillsammans slåss mot Snokes rödklädda samurajvakter. Dessutom var ju Snokes lair en helt underbar boning med sina klara blodröda färger. Cgi-Snoke själv kan jag både ha och mista, men kanske framförallt mista. När han strök med kände jag både lättnad men samtidigt undrade jag varför han hade varit med från första början.

Slutuppgörelsen på saltplaneten Krate var ruggigt snygg. Även här används den röda färgen på ett utstuderat sätt. Planetens yta är täckt av vitt salt men under saltlagret döljer sig ett rödfärgat och kristallartat grus. Jag gillade även de mycket vackra och klingande kristallrävarna. Lukes astralfajt med Ren var även den trevlig. Och, ja, jag såg att Luke inte gjorde några röda fotavtryck som Ren gjorde men jag trodde det var för att han var så lätt på foten med sina Kraft-krafter.

Humorn. Ja, konstigt nog så funkade den för mig. Jag brukar ha lite svårt för självmedveten humor som refererar mycket till sig själv och andra saker som inte är en del av filmens värld. Sekvenser som när Poe Dameron (Oscar Isaac) trollar general Hux i början gjorde mig häpen (är detta en Star Wars-parodi?) men samtidigt upprymd. Det förekom fler scener med den här typen av humor och jag gillade det alltså, kanske för att det kändes så udda. Ta bara en sån sak när Poe klappar sin robot BB-8 som vore den en borttappad hund som hittat hem. Eller när Luke lurar Rey med ett grässtrå.

Ögonblicket när Laura Derns rollfigur till slut visade handlingskraft och med ljusfart körde rätt igenom en stjärnkryssare var ett badass-ögonblick, kanske inte för hennes rollfigur men för filmen som helhet. Filmens ljudspår blev helt tyst och stämningen gick att ta på i biosalongen.

Ok, nu börjar vi så småningom komma ner till saker som kanske inte funkade fullt ut. Rose (Kelly Marie Tran) och Finns (John Boyega) sidoäventyr på casinoplaneten för att hitta Benicio del Toros kodknäckare var inte dåligt men det kändes som utfyllnad och gjorde att filmen blev onödigt lång.

Leias Kraftsamling när hon låg och flöt ute i rymdens vakuum kändes bara märklig och fel. Plötsligt började hon röra på sig och sen sväva mot säkerheten i ett annat skepp efter att hennes eget förstörts. Här kändes det som att regissör Rian Johnson tog sig lite väl många friheter vad gäller att nyheter i Star Wars-världen och dess regler. Med tanke på att Carrie Fisher inte finns med oss längre så hade det känts naturligt att Leia försvunnit ur handlingen, men Fisher var ju vid liv när man spelade in filmen och som jag förstått det så var det tänkt att hon skulle ha haft en framträdande roll i episod IX.

Laura Derns skådespelarinsats fram tills ljusfartskrocken kändes… fel. Jag vet inte om det berodde på att jag såg Twin Peaks-Diana framför mig eller om hon bara inte passade in i Star Wars-världen. Förmodligen en kombination. Och varför berättade hon inte vad hon hade för planer!? Jag antar att det handlade om att information som skulle delges på need-to-know basis. Men om Poe hade hållits informerad så hade många rebelliv kunnat räddas.

Jag tror jag nöjer mig så och delar ut en stabil fyra till The Last Jedi.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Andra som skrivit om filmen:

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Spel och Film (vill ni läsa en sågning, klicka här)
Flmr (vill ni läsa en hyllning, klicka här)
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Voldo
film4fucksake

 

Slutligen kan jag ju inte låta bli att hylla alla trevliga djur och andra varelser som förekom i filmen.

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 4, Fantasy, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →