Apan (2009)
4 februari, 2018 4 kommentarer
För några dagar sen skrev Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia om Jesper Ganslandts vardagstragedi (Sofias genrebestämning) Apan. Med anledning av det tyckte jag det kunde passa att skicka upp mitt eget preblogg-omdöme om samma film. Texten skrevs i november 2009.
Jag kommer ihåg att jag tyckte Olle Sarri var rolig i Tillsammans. Olle Sarri i Apan är nog ungefär så långt ifrån Tillsammans man kan komma. Jag kommer att tänka på Michael Haneke. Andra skribenter refererar till Dardenne-bröderna vilket jag håller med om. Det är intensivt, obehagligt, klaustrofobiskt, anonymt, vardagligt. En vardagsrysare som utspelas i den värsta dagen i Olle Sarris liv. Just det vardagliga understryker bara ångesten. Vad har hänt? Vi vet inte men anar.
Jag gillar verkligen den nya svenska personliga filmen: Flickan, Farväl Falkenberg, Man tänker sitt, Ping-pongkingen, mm. Jag måste berömma filmfotografen Fredrik Wenzels handhållna och närgångna fotot som följer Sarri i nacken. Det som kanske saknas i Apan är nån sorts bakgrund. Nu blir det nästan för mystiskt. Vi kommer inte Olle Sarris karaktär in på djupet trots att det är närgånget. Det är intensivt och jobbigt men det blir bara en mardrömsskildring av en person i djup kris. Men det är klart sevärt och filmen sticker ut. Den ger inga svar men förmedlar en mardrömsstämning och sitter kvar i sinnet en tid efteråt. Rekommenderas!
Tack för ping! Känns som vi tyckte rätt lika — bra men lite för mycket halvkvädna visor för sitt eget bästa. Och jag har ju bara sett Två dagar, en natt av Dardenne. Inte alls lika jobbig som Haneke som därmed blir en bättre parallell för min del till Apan.
Jag vet inte om Apan är mest lik Dardenne eller Haneke men det finns element från bägge. Egentligen handlar det kanske mest om en viss typ av avskalad europeisk filmstil. Om man har sett Hanekes Den sjunde kontinenten så finns det även en del likheter i filmens uppbyggnad (just mysteriebiten).
Också Dolt hot? Mysteriebiten, alltså.
Japp, Dolt hot. Jag tror även Dardennes Sonen har ett liknande upplägg med ett sorts mysterium. Fast det är iofs många filmer som har ett mysterium, doh. 😉