Snow White and the Huntsman

20 februari, 2013 22 kommentarer

K-StewTitel: Snow White and the Huntsman
Regi: Rupert Sanders
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Alltså jag tycker inte Kristen Stuvning (en maträtt för svenska kyrkan kanske?) är en så dålig skådis egentligen. Det kanske beror på att jag bara har sett henne i Into the Wild där hon spelar en ung tjej som Emile Hirsch möter på sin väg till Alaska. Jag tycker det börjar kännas ganska trött med alla som klagar på att hon bara har ett enda lidande ansiktsuttryck och inte kan stänga munnen. Fast, ok, hon har ju bara ett ansiktsuttryck och hon kan inte stänga munnen. Men, snälla, vi har hört det nu. Jag tycker hon är… helt ok.

I den här remaken av Snövit så spelar hon givetvis Snövit medan en härligt överspelande Charlize Theron gör häxan som undrar vem som skönast i landet är. Eller häxan och häxan, hon är ju drottning men i filmen känns hon mest som en häxa med en massa… häxkonster. Storyn går i alla fall ut på att drottningen vill vara vackrast i landet och så länge hon är det så förblir hon ung och vacker. Men så blir Snövit ”myndig” och är vackrast. Nu måste drottningen skära ut hennes hjärta och äta det för att på så sätt få evigt liv. Ja, vi vet ju att hjärttransplantationer räddar liv men det här var väl att ta i. Till sin hjälp tar drottningen en jägare (the huntsman från filmens titel) spelad av biffiga Chris Hemsworth som inte har en hammare här utan en yxa.

Haha, jag tyckte det här var en helt ok film faktiskt. Vi får se Charlize Theron spela över och bada i mjölk. Det räcker väl så. What’s not to like, liksom. Filmmakarna har gjort om Snövit från en Grimm-saga till en mustig fantasyhistoria. Det förekommer scener med stora slag mellan arméer à la Sagan om ringen-filmerna och så har vi även en mystisk ondskefull skog. Och just, det höll ju jag på att glömma, vi har ju dvärgar också! Den här gången är de bara sju stycken. Inte lika många att hålla reda på alltså om man jämför med The Hobbit. När dvärgarna, ganska långt in i filmen, gjorde sin entré lyfte filmen en del. Jag tyckte de var riktigt roliga. Dessutom var det kul att försöka identifiera vilken skådis som dolde sig bakom de olika dvärgkostymerna.

Precis som i fallet med t ex Armageddon/Deep Impact, Capote/Infamous och Hitchcock/The Girl har det kommit en systerfilm till Snow White and the Huntsman. Mirror, Mirror heter den och där spelar Julia Roberts drottningen vilket känns kongenialt. Vem regisserar Mirror, Mirror? Jo, en viss Tarsem Singh som har gjort den vackra filmen The Cell som jag gillar. För ett tag sen försökte jag titta på hans uppföljare The Fall men jag fann den fullkomligt urtråkigt och hade svårt att hålla mig vaken och fick avbryta efter 25 minuter. Jag har fortfarande inte sett den. Tveksamt om jag kollar in i spegeln. Men Snow White and the Huntsman får godkänt.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Hobbit: An Unexpected Journey

9 januari, 2013 13 kommentarer

DvärgarTitel: The Hobbit: An Unexpected Journey
Regi: Peter Jackson
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Till slut kom jag äntligen iväg för att se Peter Jacksons återbesök i Midgård. Hur skulle jag uppleva den nästan tre timmar långa filmen som dessutom enligt uppgift skulle vara oerhört ful då den var filmad med den nya tekniken HFR aka 48 fps aka Fyrtioåtta bilder per sekund? Mina förväntningar var hälsosamt låga om man säger så, speciellt efter att ha skymtat Fiffis etta i betyg.

Jag satte de förhatliga 3D-glasögonen till rätta och filmen började. Ja, eller började och började. Början är nämligen en trist, utdragen, tramsig icke-början då inget händer. Oj, oj, det här blir jobbigt tänkte jag. Det var för många dvärgar att hålla reda på och de var mest irriterande. Ja, förutom Torin Ekenskölde som nästan var ädel som en alv. Nej, det var för tramsigt, hoppsigt och tossigt. Det var inte heller helt lätt att lära känna personerna och bli engagerad av historien.

En bit in i filmen dyker tre troll upp. Eftersom jag nyligen sett om LotR-trilogin så var det en mysig liten callback till en scen i Sagan om ringen. Fast även om jag gillade blinkningen i sig så var trollen här fåniga och hade alldeles för städade brittiska röster som pratade om vilka kryddor man skulle använda för att tillaga en hobbit. Just rösten stämde inte alls heller med den stora vättkungen med den hängande dubbelhakan. Han lät helt fel, alldeles för städad. Men utseendemässigt kändes han som ett av Guillermo del Toros bidrag till det hela. Jag tyckte även vättkungen påminde om Jar Jar Binks chef Boss Nass från Star Wars-föreföljarna. Helt annorlunda när det gällde både röst och utseende var cgi-albinoorchen Azog Smutsaren som gormade och gurglade på okänt orchspråk. Han påminde mig för övrigt om albinojättarna i Prometheus.

Emellertid: det vete fan när det hände men plötsligt var jag engagerad. Det kan ha varit när Galadriel tillsammans med Elrond och Saruman (spelad av 90-årige (!) Christopher Lee) trädde in i handlingen och började diskutera om nåt märkligt som kanske håller på att hända, ett växande mörkt hot som sipprar in. Vi får se svärdet från Morgul. Oj, oj, jag fick smårysningar. Jag tror det var positivt att jag precis hade sett originaltrilogin som uppladdning.

När sen Gollum plötsligt gör entré och leker gåtor med Bilbo i en underbar sekvens då var jag superfast. Kul, kul!

Sen får vi några häftiga scener inne i vättberget när dvärgarna och Gandalf flyr. Här tyckte jag faktiskt 3D bidrog lite till en bättre upplevelse. Det var som en berg-och-dal-bane-tur. Fast det var liiiite märkligt att inte en enda dvärg strök med. Vättarna däremot, de flyger som vantar trots att de är typ 1000 gånger fler och större.

Det förekommer ganska många blinkningar till den förra trilogin. Oftast är det bara kul. Men det kanske blir lite tröttsamt när man använder samma grepp, som när Galadriel telepatiskt pratar med Gandalf eller när Gandalf pratar med en fjäril för att kalla på örnarna. Fast mest är det kul alltså.

När det gäller 3D och 48 fps så tillförde detta ingenting (nästan) för mig men det var inte kalasdåligt heller. 3D är fortfarande oftast nåt dåligt. Jag har lite svårare att sjunka in i filmen. Det har att göra med glasögonen och att det blir lite mörkare och så känns det mer konstgjort än vanligt. Det är som att karaktärerna är ditritade framför bakgrundsmiljön. Nu ska ju 48 fps vara gjort just för att göra 3D bättre. Bl a ska det väl inte vara lika mörkt, och man kanske ska bli mindre åksjuk. I alla fall är det det som jag har hört. Men, men, för mig var det ingen större skillnad jämfört med andra 3D-filmer jag har sett.

En sak jag gillade mycket var att man inte visade mycket av draken Smaug. Vi såg effekterna av det han sprutar ur sin mun. Man skymtade en svans… och i slutet ett stort öga bland alla guldmynt.

När filmen tog slut så kände jag att fasiken det här var ju inte så dåligt trots allt och jag skulle kunna se tvåan redan imorgon. Jag tyckte de nästan tre timmarna gick ganska snabbt (förutom första timmen då, haha). Ibland är det bra med låga förväntningar!

3/5

PS. Förresten, varför var det två dvärgar (de två högst upp i mitten på bilden ovan) som inte hade jättenäsor. Var det ungdvärgar, eller?

Arkiverad under Betyg 3, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Stockholm Filmfestival: Beasts of the Southern Wild

17 november, 2012 10 kommentarer

Titel: Beasts of the Southern Wild
Regi: Benh Zeitlin
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Under de första minuterna av Beasts of the Southern Wild trodde jag att jag skulle få se en toppfilm. Jag gillade verkligen miljöerna, Hushpuppy (namnet på den lilla tjejen som filmen handlar om), stämningen och musiken. Vi befinner oss i Louisiana i det träskiga området mellan havet och skyddsmuren som ska hindra vattnet från att forsa in vid översvämningar. Här bor Hushpuppy med sin pappa Wink i ett litet samhälle. På andra sidan muren finns civilisationen men här i gränslandet mellan hav och land råder en speciellt stämning och det finns en känsla av gemenskap. Mörka moln tornar dock upp sig. En storm är på väg, både bildligt och bokstavligt för supertjejen Hushpuppy.

I början var jag alltså helt indragen i filmen men tyvärr tappade jag eller filmen fokus efter ett tag. Jag blev sömnig och hade problem att hålla mig vaken trots idoga försök med att nypa mig i det tunna skinnet på insidan av handlederna. När jag nu i efterhand läser igenom filmens handling på dess Wikipedia-sida inser jag att jag nog var halvborta under en ganska stor del av filmen. En del av det jag läser där fick mig att tänka ”jaha, jaså, gjord hon det?, jaha, det gjorde dem?!”. Det är inte ofta jag somnar när jag ser film på bio. Tarkovskij är undantaget, jag har somnat på biovisningar av både Solaris och Stalker. Det händer ibland när jag ser på film hemma men då är det ju bara att ta en snabb tupplur.

Det var synd att jag somnade till och nästan missade en del av filmen. Fast somnade och somnade. Man hamnar i ett konstigt tillstånd där man glider runt i ett gränsland och varken sover eller är helt vaken. Det är smått obehagligt faktiskt. Man vill inget annat än att slumra in och om man hade suttit på ett tåg eller ett flygplan så hade det bara varit skönt. Nu satt jag och kämpade emot (förstås). Jag kom tillbaka under de sista 10 minuterna och då jag var klarvaken men tyvärr hade jag då tappat känslan för filmen.

Jag gillade 6-åriga Quvenzhané Wallis i rollen som Hushpuppy. Hon var en underbar tjej som levererade, inte en lillgammal stereotyp utan en stark karaktär. Tyvärr tyckte jag Dwight Henry som pappan överspelade nåt enormt. Henry är en ren amatör och därför känns det fel att klaga för mycket. Alla i filmen är i själva verket amatörer och de gör ändå hyfsade jobb men det är inte en skådespelarfilm. Quvenzhané är inte skådis utan en naturkraft. Det finns en del fantasyelement i filmen som jag borde ha gillat mer än jag gjorde. Det var liksom ett barns syn på världen som vi fick se. Lite som i Where the Wild Things Are där jag inte heller blev helt övertygad. Det jag betygsätter nu är inte filmen utan min upplevelse av hela filmvisningen just vid detta tillfälle och då blir det inte mer än en stark tvåa.

2+/5

Om visningen: Jag mötte upp med Henke och Johan från Har du inte sett den? innan visningen på Victoria. Jag tyckte det var lite synd att man inte körde filmen i salong 1 men det visade sig att tvåan inte var så liten som jag trodde. Vi fick helt ok platser och det hela avlöpte utan några problem, förutom att jag hade John Blund på ena axeln. Efter filmen var det ett Face2Face och enligt uppgift skulle en av filmens producenter dyka upp. Både Johan och jag tyckte det var lite… meh. Det var ju regissören man ville höra. Men till allas glädje så var det regissören själv, Benh Zeitlin, som klev upp på scenen efter visningen och blev intervjuad av en skallig långskäggig glasögonprydd mysfarbror som tog cykeln från biografen efter Face2Facet.

Benh visade sig vara en trevlig och vältalig man som berättade om inspirationen till filmen, hur han hade råkat ut för en bilolycka och spenderat ett antal månader hemma hos sina föräldrar i sina hemtrakter för att rehabilitera sig. Medan han låg där så kände han nån sorts nostalgi över just dessa hemtrakter och han ville göra en film om det. Plus att han ville göra det till en episk saga. Just episka stora historiska berättelser, myter, är nåt Benh är intresserad av. I filmen finns det ett referenser till såna myter, bl a till Noaks ark. (Apropå det så håller ju Darren Aronofsky just nu på med en film om Noaks ark som ska ha premiär i mars 2014.)

Hur många Hushpuppys hade man på audituion frågade någon? 4000 blev svaret. Sen hittade man Quvenzhané. Apropå hushpuppy så är det en maträtt, nämligen friterade majsbollar. Det känns som sån där mysig riktigt god soulfood som jag skulle vilja testa nån gång.

En sak jag blev lite besviken på, eller åtminstone fundersam över, var att Benhs nästa film skulle spelas in i samma miljö och på samma sätt. Nå, det kanske fanns så mycket att ösa ifrån här (efter stormen Katrina, ehe) men borde man inte göra nåt nytt? Dessutom gjorde han 2008 en kortfilm som är inspelad i samma område. Well, if it ain’t broke, don’t fix it.

Efter Face2Facet hade Henke bråttom då han skulle på en middag i närheten av Kista som började om typ 20 minuter. Han bestämmer sig för att ta en taxi istället för att strula med t-bana, buss och vad som nu behövdes. Då händer nåt som man bara brukar se på film. En sekund efter att Henke kommer ut från bion så vinkar han världsvant in en taxi som kommer åkandes på andra sidan gatan. Taxin gör en u-sväng och han hoppar in. Fast om ni följer Henke på Twitter så vet ni att den där taxiresan hade ett pris. 😉

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Fantasy, Film, Recension, Stockholm Filmfestival 2012 Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Pans labyrint

9 maj, 2012 12 kommentarer

Titel: Pans labyrint (El laberinto del fauno)
Regi: Guillermo del Toro
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Anledningen till den här lilla Guillermo del Toro-festivalen var att Henke postade en hyllning av Pans labyrint och nu har vi kommit till just den filmen och därmed avslutas del Toro-temat.

Oj, detta var något av en överraskning med sin mörka obehagliga sagostämning och explicita våldsscener. Filmen utspelar sig 1944 i Spanien där inbördeskriget (1936-1939) är slut och Franco och fascisterna har makten. Uppe i bergen finns dock fortfarande spridda gerillagrupper kvar. Hit kommer flickan Ofelia (Ivana Baquero) med sin gravida mamma (Ariadna Gil) för att bo hos mammans nya man, kapten Vidal (en otäckt bra Sergi López, som jag kände igen från En erotisk affär där han gör en heeelt annan roll).

Det som gör filmen bra är den stämning som regissören Guillermo del Toro lyckas skapa med ett mörkt bildspråk och en nervig ljudbild. Fantasi och otäck verklighet blandas. När Ofelia flyr in i sitt fantasiland så sveps även jag in i den världen och in i filmen. Den underjordiska världen, påhittad eller ej låter jag vara osagt, där Ofelia träffar den märklige faunen är mörk, påträngande och obehaglig. Här får Ofelia tre uppdrag hon måste klara innan månen är full om tre dagar. Det första går ut på att hitta en nyckel i magen på en jättelik padda. Hoho, den där paddan var en riktigt ruggig figur.

Samtidigt, ovan jord så att säga, fortskrider jakten på rebellerna. Kapten Vidal är, liksom paddan, en ruggig figur. Totalt hänsynslös. Det är liksom inget snack om vem som är skurk. Precis som det ska vara alltså. Filmen fortsätter att väva ihop fantasi och verklighet på ett skickligt sätt. Båda världarna påverkar varandra och hänger ihop. Mot slutet blir det mörkt, spännande och sorgligt. Ivana Baquero som Ofelia är mycket bra: utsatt men tuff och inte lillgammal. Historien i sig är egentligen inte så speciell men bilderna, ljudet, scenografin… stämningen lyfter filmen till en fyra (kanske en svag fyra egentligen men nu såg jag den på bio vilket gör upplevelsen bättre).

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Fantasy, Film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Hellboy II: The Golden Army

8 maj, 2012 5 kommentarer

Titel: Hellboy II: The Golden Army
Regi: Guillermo del Toro
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Jaha, då tänkte jag att vi tar ett litet hopp här direkt till den andra Hellboy-filmen som det bara blir ett kort omdöme om. Imorgon kör vi en längre text om Pans labyrint.

Guillermo del Toros pussellbitar föll fullständigt på plats när han gjorde Pans labyrint. Det var en magisk men ändå smärtsamt verklig film. Hellboy II: The Golden Army är en otrolig röra med idéer, miljöer och figurer. Om del Toro hade lagt in lite andrum, tagit fasta på 20% av sina idéer, fokuserat på dem och huvudhistorien, så hade det kunnat bli riktigt bra. Nu blir det inte mer än underhållande. Inget sjunker in, allt känns platt, men ändå är det underhållande. Hellboy är en skön figur som görs bra av Ron Perlman men filmen som helhet sätter sig aldrig. Det blir för mycket av allt. Det är ett för slarvigt manus helt enkelt. Betyget blir till slut en svag trea.

3-/5

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Recension, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Hellboy

7 maj, 2012 6 kommentarer

Titel: Hellboy
Regi: Guillermo del Toro
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Då fortsätter vi Guillermo del Toro-festivalen med den första Hellboy-filmen.

Ytterligare en i raden av serietidningsfilmer men inte Marvel utan denna gång är det Dark Horse Comics som står för förlagan (information för kalenderbitarna). Hellboy (Ron Perlman) är den något annorlunda hjälten som föds i slutet av andra världskriget när han, hjälpt av nazister som vill förgöra jorden, anländer till vår värld från en annan dimension. I stället för att hamna i händerna på nazisterna tas han om hand av en viss Professor Broom (John Hurt) och växer upp till att bli demonjägare inom en hemlig avdelning på FBI. Nu är nazisterna tillbaka igen, återigen ledda av ingen annan än den mytomspunna munken Rasputin, för att öppna portalen till demonvärlden för att släppa lös de onda monster som där vilar. Muhahaha.

Haha, vilken soppa! Och det är inte en soppa på en spik utan snarare en handfull. Vad har vi? Jo, vi har en hjälte som är en röd halvdjävul som slipar ner sina horn för att passa in, en filosofisk, tankeläsande korsning mellan fisk och människa, en odöd nazistzombie med gasmask som dessutom är en rackare på knivfäktning, en rysk galen präst/mystiker vid namn Rasputin, samt en tjej (som dessutom Hellboy är olyckligt förälskad i) med förmåga att förvandla sig till en mänsklig majbrasa på beställning. Kan det misslyckas? Nä, faktiskt inte. Jag kan inte låta bli att bli underhållen. Dessutom är Hellboy själv en ganska sympatisk och bångstyrig hjälte som droppar enradare i en fart som jag inte hört på länge.

Filmen passade perfekt en kväll när jag var lite seg i huvudet efter en lång arbetsdag. Jag kände inte för förmodligen bättre filmer som t ex The Machinist eller Maria Full of Grace (andra filmer som var aktuella vid den här tiden, min kommentar) som jag funtade på att hyra. Nä, det fick bli Hellboy i stället.

Nu fanns det ju saker som var sämre i filmen. Efter ett tag började det som var bra i filmen tryckas undan av ganska tråkiga datoranimerade actionsekvenser. Jag tyckte t ex de där helveteshundarna var ganska tråkiga. Sen hade vi den helt onödiga karaktären John Myers (ung FBI-agent som blir Hellboys ”assistent”) spelad av en urtråkig tönt helt utan karisma (Rupert Evans). Han tillförde nada. Trots att filmen stack ut en del, så kändes den ändå bitvis som ett actionspektakel av den vanliga förutsägbara sorten — men den är ändå hästlängder bättre än t ex den genomusla Van Helsing. Om jag hade sett filmen vid ett annat tillfälle hade den kanske fått underkänt, men nu tyckte jag fördelarna övervägde.

3-/5

PS. Har jag fel eller hade Hellboy sumobrottarfrisyr?

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Fantasy, Film, Recension, Serietidningsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Underworld: Awakening

23 februari, 2012 Lämna en kommentar


Titel: Underworld: Awakening
Regi: Måns Mårlind & Björn Stein
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Igår lovade jag att en recension av Underworld: Awakening skulle komma på lördag. Men jag kunde inte hålla mig så den kommer redan nu.

En sak jag upptäckte under mitt besök i Montréal och staten Québec var att det var franska som gällde. I Montréal fanns det en biograf i downtown där det visades engelskspråkiga filmer på just engelska. På gångavstånd från det hotell som jag bodde på ute i förorten Brossard så fanns en stor filmstad där det gick en radda filmer — dubbade på franska. Det visade sig ändå att en och endast en film faktiskt gick på originalspråket engelska och av en slump så var det en film med svenskkoppling. Regissörer var nämligen det svenska tag teamet som bl a gjort den suveräna tv-serien De drabbade plus actionmysteriethrillern Storm. Vilka pratar jag om? Jo, givetvis Måns Mårlind och Björn Stein. Och vilken var filmen? Underworld: Awakening, den fjärde filmen i vampyrserien med Kate Beckinsale i huvudrollen som vampyrtjejen som kan vistas i solsken.

En nyhet som man infört i Kanada i ett försök att locka/lura fler till biograferna är nåt man kallar UltraAVX. Vad betyder det? Haha, jo, AVX står för Audio Visual Experience och Ultra antyder att det ska vara en alldeles extra speciell upplevelse. Med andra ord betyder det att det är bra bild och bra ljud. That’s it, typ! Plus att man i Kanada gör en grej av att det är… reserverade platser. Dessutom gick just Underworld: Awakening även i 3D. Hurra. Ok, det ska väl erkännas: det var väldigt bra ljud och bild. Och en liten udda grej var att stolen var en sorts gungstol som sviktade. Jag såg filmen en torsdagskväll i en gigantisk salong tillsammans med typ fem andra. Jag antar att Montréal-borna föredrar fransk dubbning.

3D kan vi glömma i det här fallet, och de flesta andra fall känns det som. Det var inget som gjorde filmen bättre, snarare tvärtom. Glasögonen känns hela tiden på näsan, man ser de svarta bågarna och så känns det som bilden blir lite för mörk. Nu ska väl sägas att jag endast sett en annan film i 3D (Avatar) och där funkade det bra. Men efter vad jag läst om hur andra upplever 3D så verkar det mest handla om irritation. I fallet Underworld: Awakening så känns det som en sorts slentrian-3D.

Ok, till själva filmen och dess handling. Utan att kolla upp vad jag tyckte om första delen i Underworld-serien så trodde jag att den åtminstone var en trea i min bok. Min minnesbild var att det var snygg vampyraction i en film som kom innan vi fick den inflation i vampyrfilmer som vi har nu. Nu letade jag upp min gamla recension och såg att det inte blev godkänt. Och mycket av det jag skrev om första filmen stämmer in även på vad jag tycker om Awakening.

För mig var det en ganska förvirrad historia då det var länge sen jag såg ettan. Dessutom hade jag inte sett del två eller tre i serien, där trean Underworld: Rise of the Lycans alltså är en prequel till den första filmen. Grundhistorien i samtliga filmer är att vampyrer och varulvar inte gillar varandra, de slåss. Ja, förutom vampyren Selene och varulven Michael förstås. Deras kärlek har i Underworld: Awakening gett upphov till dottern Eve. Haken är att Michael är död och att Eve och Selene har legat nedfrusna på ett labb i 12 år.

Tydligen går den här filmen riktigt bra i USA, den är tydligen nummer två på listan över de mest inkomstbringande filmerna under 2012 har jag förstått. Jag kan förstå det. Den är snygg, silvrigt snygg. Kate är snygg, hennes dräkt är tajt. Actionscenerna är hyfsat snygga även om de är tråkiga. Lite kul och udda är att Stephen Rea är med som ondskefull läkarforskare. Rea kommer för mig alltid att vara förknippad med The Crying Game.

Filmen känns som en upprepning av ettan. Vi får träffa på vampyrerna som bor i underjordiska slott. Chefsvampyren här nere spelas av Charles Dance, och då kommer jag direkt att tänka på Alien i kubik. Tanken är väl att Dance ska ge samma tyngd som Bill Nighy gjorde i ettan. Han lyckas inte riktigt även om jag gillar Dance.

Kul för Mårlind & Stein att de har lyckats med sin film. Själv tycker jag Shelter är en bättre film men förmodligen är jag i minoritet där. Det jag däremot kan säga med säkerhet det är att deras tv-serie De drabbade är ett riktigt guldkorn. Av nån sjuk anledning verkar det vara riktigt svårt att få tag på De drabbade på dvd. Det känns typiskt som en sån grej som nya tjänster på nätet kan satsa på. Jag skulle gladeligen betala en slant för att se om den serien. Nåväl, till Underworld: Awakening blir det en svag tvåa även om filmen förgyllde (eller försilvrade) en kväll i Montréal.

2-/5

Arkiverad under Action, Betyg 2, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Underworld

23 februari, 2012 6 kommentarer


Titel: Underworld
Regi: Len Wiseman
År: 2003
IMDb | Filmtipset

Vampyrer och varulvar slåss om makten. Vampyrerna är sofistikerade och bor i slott medan varulvarna mest håller till i källare. Selene (Kate Beckinsale) är vampyr och tillhör de dödspatruller som dödar varulver (eller lykaner som de kallas här). Selene upptäcker i samband med en eldstrid att varulvarna verkar vara ute efter en helt vanlig människa, Michael (Scott Speedman). Varför? Ja, saker och ting visar sig inte riktigt vara som Selene har trott.

Det här hade kunnat vara ganska bra. Faktum är att jag tyckte det var snäppet bättre än jag trodde det skulle vara. Fotot, storyn och actionscenerna funkar bitvis. Tyvärr saknas känslan helt enligt mig. T ex så känns vampyrerna aldrig som vampyrer, allra minst Selene. Man får se hennes lite långa hörntänder och lysande ögon ibland men annars inget som får en att tro att hon skulle vara vampyr. Ok, hon kan hoppa från balkonger på tionde våningen och landa som en katt men det har liksom inget med vampyrer att göra. Eller? Hela den sorgliga känslan som jag tycker ska finnas (som i t ex Coppolas Dracula) som har att göra med att vampyrer är ”dömda” till evigt liv saknas.

Den där känslan jag pratar om är ersatt med högljudda vapenuppgörelser. Detta gör att jag tycker filmen är lite tråkig. Det finns ingen som helst humor, inte minsta lilla roliga kommentar för att lätta upp stämningen. Nej, det var gravallvarligt hela tiden. Lite ofrivilligt roligt blev det när en vampyr vid namn Viktor (Bill Nighy) skulle väckas upp. Behövdes verkligen alla de där slangarna?! Slutfajten fick mig att tänka på både Equilibrium och Kill Bill Vol. 1. Jag är inte odelat negativ till filmen. Jag gillar mytiska historier, om vampyrer, varulvar och dylika tingestar. Kulor med radioaktiv vätska (strålar ljus) mot vampyrer och kulor med flytande silver mot varulvar och såna saker är småkul. Det blir snudd på godkänt, men i slutändan ändå inte.

2+/5

PS. På lördag kommer en recension av Underworld: Awakening, del 4 i den här franchisen som har svensk biopremiär 16 mars.

Arkiverad under Action, Betyg 2, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Adjustment Bureau

21 januari, 2012 13 kommentarer


Titel: The Adjustment Bureau
Regi: George Nolfi
År: 2011
IMDb | Filmtipset

The Adjustment Bureau känns lite som en sån där film som kommer i kölvattnet av andra filmer. Dark City, The Matrix, Mr. Nobody, Inception, Trettonde våningen är några filmer som jag kommer att tänka på.

Det är en film om en människas fria val. Slump ställs mot öde, är det nån skillnad? Finns det nån master plan? Matt Damon spelar en politiker som försöker bli vald till senator. Han är framgångsrik även om hans ungdomssynder sätter käppar i hjulet. Fast det verkar som om han ändå klarar sig.

Vissa bitar av filmen funkar. Men jag vet inte, det finns nåt sterilt över det hela. Det kanske hade räckt med ett romantiskt drama helt enkelt där det inte behövs några mystiska män i snygga hattar som försöker styra våra liv. Istället hade det kunnat handla om våra egna tillkortakommanden, om våra problem med att leva i nuet, att våga släppa loss och go for it.

Nu förklaras allt med nån sorts övermänniskor som jobbar med att se till att vanliga futtiga människor gör som de ska, dvs följer Planen. Och enligt den där Planen så ska Emily Blunt och Matt Damon aldrig få ihop det. Vissa har sagt att Blunt och Damon inte har nån speciellt romantisk kemi i filmen, och jag måste faktiskt hålla med. Plötsligt dyker Blunt om som gumman i lådan på en herrtoalett där Damon förbereder ett tal, och då sa det tydligen klick.

Men, det medges, ibland är det faktiskt ganska spännande. Ibland är det überromantiskt (inte nödvändigtvis romantiskt på ett bra sätt), som t ex när de mystiska männen konstaterar att om Damon hinner fram till Blunts dansföreställning och faktiskt hinner se henne dansa så är det kört. Då är han för evigt fast i henne och hon i honom. Eller om de faktiskt kysser varandra vid det där fiket. En kindpuss kan vara ok, men om det kysser varandra på munnen, ja, då har hattmännen misslyckats med sitt uppdrag. Hehe, lite spännande var det allt. En positiv detalj är Terrence Stamp som oftast är kritvithårigt cool och kul att se.

Hmm, jag kom plötsligt att tänka på: varför jobbade inga kvinnor på The Adjustment Bureau? Men jag antar att de där männen ska vara som J. Edgar Hoovers armé med FBI-agenter.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Fantasy, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , ,

Pirates of the Caribbean: On Stranger Tides

21 december, 2011 6 kommentarer


Titel: Pirates of the Caribbean: On Stranger Tides
Regi: Rob Marshall
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Jag minns inte riktigt men tydligen har kapten Jack Sparrow varit på jakt efter Ungdomens källa tidigare. Åtminstone så minns jag den karta som dyker upp i början av den fjärde filmen i Pirates of Caribbean-franchisen. Jack Sparrow befinner sig i London efter att ha hört att det ryktas om att en viss Jack Sparrow försöker värva pirater… eh personal till sitt skepp. Istället för att avslöja denne bedragare måste dock Sparrow först försöka fly från det brittiska hovet. Vad vill den engelska kungen med Sparrow förutom att möjligen hänga honom? Jo, kungahuset har fått nys om att de så hatade spanjorerna vet var Ungdomens källa finns och de är på väg dit. Att spanjorerna hinner dit först måste givetvis förhindras.

Det hela urartar till en röra där alla lurar alla och the major players are: Jack Sparrow, kapten Barbossa (Geoffrey Rush), spanjorerna, kapten Svartskägg (Ian McShane) och hans dotter (?) Angelica (Penélope Cruz)

Alltså jag vet inte, är det inte dags att lägga ner den här serien nu? Det räcker väl nu? Ok, ska vi säga så? Första filmen var möjligen en frisk fläkt i focken men nu börjar det bli stiltje tycker jag. Johnny Depp som Sparrow, han kör sitt vanliga race med flams och trams, intet nytt under solen där. Själva historien känns också trött. Åtminstone så börjar jag tröttna rejält på att det är en hel massa folk inblandade och alla ska lura alla. Till slut blir man så yr i piratmössan att man inte vet vem man ska heja på.

I den här filmen tycker jag också att fantasyinslagen tar nästan för stor plats. Vi får se sjöjungfrur som mer påminner om datoranimerade sjömonster, vatten som faller uppåt och en kapten som kan kontrollera hela sitt skepp genom att vifta med sitt svärd när han inte använder sina zombiefierade officerare för att styra sin besättning.

Vad gillade jag? Jo, jag tyckte den inledande jakten där Sparrow flyr från hovet och jagas genom Londons gator var riktigt bra och fantasifullt gjord. Jag vet inte hur länge jakten pågår men det är ett bra tag och under hela tiden sätter inte Sparrow ner foten på marken en enda gång. Istället hänger han i skyltar eller åker lian i banderoller eller färdas på taket på droskor. Nästan lite parkour-känsla vilket alltid är trevligt.

Jag tycker även Cruz och McShane tillför en del genom att helt enkelt vara nya ansikten, och så slipper vi ju Keira Knightley vilket inte kan vara fel. Judi Dench gör en ganska rolig cameo under ovan nämnda jaktsekvens. En annan sak jag uppskattade var de miljöer man filmat i. Man har åkt ut i naturen och hittat riktigt snygga äkta miljöer vilket gör att det inte känns så sterilt.

Som helhet kan filmen dock inte få godkänt. Det är gammal skåpmat och den börjar ärligt talat mögla.

2+/5

Mina recensioner av de tre första PotC-filmerna:

Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl 3+/5
Pirates of the Caribbean: Dead Man’s Chest 2+/5
Pirates of the Caribbean: At World’s End 3/5

Arkiverad under Äventyr, Betyg 2, Fantasy, Film, Pirates of the Caribbean, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →