The Forty-Year-Old Version (2020)

12 mars, 2023 Lämna en kommentar

Jag såg nog Radha Blanks The Forty-Year-Old Version precis vid rätt tillfälle. Den gick hem klockrent hos mig. Om du inleder en film med A Tribe Called Quest (RIP Phife) och deras låt ”Electric Relaxation” så är man nästan hemma direkt. Precis som Tribes musikvideo så är filmen svartvit och staden New York och dess människor spelar en huvudroll.

Radha spelar i princip sig själv. Hon var (i alla fall i filmen) för några år sen, kanske lite för många, en lovande pjäsförfattare men jobbar nu som teaterlärare. Det hon brinner för, upptäcker hon, är dock rap och hiphop.

The Forty-Year-Old Version är en härlig film med underbara miljöer och musik. När Radha aka RadhaMUSprime spelar in sin första rap-låt fick jag gåshud och tårar i ögonen. Vilket tunggung! Och texten!

Precis som i en film som Blindspotting handlar det om gentrifiering och om hur Radha måste ställa upp på kompromisser från vita producenter om hur hennes nya pjäs ska sättas upp vad gäller ändringar i manus. Vad ska hon göra? Stå på sig och kämpa för SIN pjäs, lägga sig platt eller kanske satsa på hiphopen ett tag?

Det här var 2020 års roligaste film. Glömde jag säga det kanske? Ja. För det här var nämligen väldigt roligt. Jag både skrattade och blev berörd av Radhas resa. Snudd på högsta betyg.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

A Tribe Called Quest – ”Electric Relaxation”

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

RRR (2022)

5 mars, 2023 2 kommentarer

RRR är en av de filmer som jag ville se innan jag sätter samman min 10-i-topplista för 2022 års filmer. Den har varit en riktigt snackis och många hyllar den. Det kändes självklart att se den. Under titten gick mina tankar till många av de martial arts-filmer från Hongkong som jag sett genom åren. Allt är over the top. I filmerna med Donnie Yen & Co är det allt som oftast japaner som är de genomonda skurkarna som ockuperar Kina och förtrycker Ip Man och hans vänner. Japanerna är nazister. I RRR är det givetvis britterna som är genomonda karikatyrer. Filmens vita skådisar är för övrigt usla, precis som de brukar vara i filmer med Jet Li & Co när det är de vita som är onda. Det som räddar Hongkong-filmer för min del är de fantastiska action- och fajting-sekvenserna. I RRR var det green screen, cgi-djur och fajter som jag inte uppskattade speciellt mycket. Då faller det hela. Det bästa med filmen var sång- och dansnumret efter ungefär en timme plus slutsången innan eftertexterna. I övrigt: mja, inte min kopp chai men ändå ok.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Den här intervjun med de två stjärnorna var mer givande än filmen i sig

Arkiverad under Action, Betyg 2, Drama, Film, Historisk film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

The Quiet Girl (2022)

3 mars, 2023 5 kommentarer

The Quiet Girl är en hjärtskärande vacker irländsk film om en flicka som får uppleva en på många sätt magisk sommar hos några släktingar på landet som driver en bondgård. För flickan blir det en respit från hennes egen dysfunktionella familj. Hos släktingarna får hon känna på ett hem med värme och kärlek men inledningsvis även en viss distans. Nånting döljer sig under ytan…

Jag såg The Quiet Girl på Stockholm Filmfestival i höstas och som jag skrev så är det en otroligt vacker film. Den är poetisk, finstämd, rar, tyst, stilla och berörande. Slutscenen är nog en av de finaste och sorgligaste som jag har upplevt. Det blev dammigt i salongen på Skandia. Här kan jag faktiskt dra en parallell till slutet av Aliens då en viss flicka säger en viss sak. En annan film jag osökt kommer att tänka på är den svenska Hoyte van Hoytema-fotade Flickan.

The Quiet Girl (An Cailín Ciúin) är en irländsk liten pärla där det dessutom pratas en härlig iriska. Rekommenderas! Enligt Filmstaden kommer den på bio 7 april men då med titeln Den tysta flickan.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2022 Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

First Cow (2019)

1 mars, 2023 4 kommentarer

First Cow kan vara urtypen för distributören A24:s filmer. Eller kanske inte urtypen; jag tror inte det finns nån sån urtyp. Men det är inte förvånande att det är en A24-film. Kelly Reichardt är en lågmäld favorit som gör lågmälda filmer om ofta lågmälda personer. I First Cow möts två sådana personer och blir vänner i ett lerigt och ganska farligt Oregon på 1820-talet. Tillsammans startar de upp en affärsverksamhet där de med stor framgång säljer kakor. Inledningen av filmen knyter ihop nutid med dåtid på ett smart sätt som gör att man undrar vad som har hänt och hur det har hänt. Hela tiden vilar en känsla av doom över filmen vilket givetvis beror på det vi fick se under inledningen i nutid. Det handlar om mat, och mer specifikt om kakor, och om hur det får en att minnas tillbaka på kanske bättre tider.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Western Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Promising Young Woman (2020)

24 februari, 2023 2 kommentarer

Som jag minns det så blev Promising Young Woman ganska uppmärksammad när den kom. Själv önskar jag att jag hade vetat lite mindre om den innan titten. Nu gick jag miste om en del överraskningar under inledningen. Men ganska snart var jag ändå ändå inne i filmens twistade och pastell- och neon-färgade värld.

Carey Mulligan spelar Cassie, en kvinna med ett förlutet som gjort henne till en kvinna med ett hämnduppdrag. Länge är det oklart vad som egentligen har hänt. Men det handlar i grunden om att män är slödder och svin men ändå får lov att vara det utan påföljd. Det är ett systemfel som Cassie ser som sin uppgift att rätta till, och det är när hon ställer raka och enkla frågor som det blir uppenbart hur absurt allt är. Parallellt med sin quest så får hon ihop det med en till synes normal snubbe spelade av Bo Burnham. Eller döljer han också nåt?

Jag är inte säker på att jag gillar filmens slutdel då den ändrar ton och förvandlas till en sorts svart komedi. Det var nåt med tonskiftet som inte helt gick hem hos mig. Slutligen: musiken var inte min kopp te som musik betraktat. Däremot var den passande i filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Nightingale (2018)

19 februari, 2023 4 kommentarer

Inledningsvis tänker jag: oj, The Nightingale blir en jobbig film att ta sig igenom. Den kvinnliga huvudpersonen Clare (Aisling Franciosi) befinner sig i en olösbar situation, totalt utlämnad på en ö och straffkoloni bland kåta soldater och en mördad familj. Det är genommörkt det här. Patriarkatets onda sida. Ja, eller patriarkatet är ont i sig kanske? Manlig ilska och aggressivitet som leder till våld. Är det inbyggt på nåt sätt sen stenåldern? Filmen påminner mig lite om Jungfrukällan. Vedervärdiga våldsdåd begås och det ska utkrävas hämnd. Clare är den som ska hämnas i det här fallet. Hon får hjälp av en guide från ursprungsbefolkningen som hon behandlar rasistiskt, som en lägre stående varelse. Plötsligt är hon i ”förarsätet”. Efter en tid inser de dock att de har mer gemensamt än de har olikheter. Ja, filmen var jobbig att ta sig igenom men slutet var väldigt fint och jag fick mycket att tänka på efter titten. En stark film av Jennifer Kent, regissören till The Babadook.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Historisk film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Farewell (2019)

17 februari, 2023 6 kommentarer

The Farewell är ytterligare en uppmärksammad A24-film. Det handlar om familjen och dess kultur, ja, kultur överlag, och hur olika det är i USA (västvärlden) jämfört med Asien, Kina i det här fallet. Det påminner kanske om Crazy Rich Asians (som jag inte har sett) men är väl av det mer allvarliga slaget (inte en romantisk komedi alltså). Vi får ta del av the Asian-American experience och speciellt när man åker tillbaka till Moderlandet.

Filmen griper tyvärr inte tag i mig speciellt mycket. Det bränner till lite när en av familjens söner förklarar skillnaden mellan öst och väst när det gäller att hantera en sjukdom inom familjen. I öst talar man inte om farmorns sjukdom utan det är upp till resten av familjen att bära den bördan. Jag gillade även det bröllop som vi får uppleva. Det var casual, karaoke och sprit.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Last Black Man in San Francisco (2019)

15 februari, 2023 4 kommentarer

The Last Black Man in San Francisco är en film som får mig att tänka på Blindspotting, If Beale Street Could Talk och filmer av Jordan Peele och Spike Lee. Det handlar om samhällsmedvetna filmer som försöker säga nåt. Här är temat gentrifiering precis som i Blindspotting, för övrigt.

Jag vet inte, men det kanske behövs en viss förkunskap om San Franciscos historia och mer specifikt om de svartas situation för att uppskatta filmen fullt ut. Åtminstone kände jag så inledningsvis.

De två huvudpersonerna känns naiva och dumdristiga i sitt beteende då de tror att de kan ockupera ett tomt hus och bosätta sig där. I alla fall gäller det Jimmie (Jimmie Fails som i princip spelar sig själv).

Jimmie påstår att huset byggdes av hans farfar och att han därför har rätt till det. Ja, det ska även sägas att Jimmie växte upp i huset. Hans kompis Mont spelas för övrigt av Jonathan Majors som vi ju bl a sett i Spike Lees underbara Da 5 Bloods.

Även om jag inte är helt såld inledningsvis så är fotot och miljöerna härliga. Efter ett tag så blir filmen ändå så annorlunda och speciell att jag faller för den.

The Last Black Man in San Francisco sätter fingret på nåt. En känsla av ovillkorlig förändring. Det är nåt speciellt med att återbesöka hus där man vuxit upp eller lantställen där man spenderat barndomens somrar.

Dessutom spelas i en kort sekvens Bootsy Collins ”I’d Rather Be With You” av Jimmies pappa på en orgel i det övergivna huset. Bara en sån sak.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

The Candidate (1972)

12 februari, 2023 Lämna en kommentar

The Candidate är en klart intressant och fortfarande relevant film. Det handlar om valkampanjer med sina strategier, budskap och lobbyister. Robert Redford spelar Bill McKay, en populär advokat och medborgarrättskämpe som dras in i en valkampanj som kandidat på den demokratiska sidan.

McKay blir lovad att han får säga vad han vill men när kampanjen rullar på och de vikande opinionssiffrorna kommer in så är det inte så lätt att säga nej till kampanjchefen Marvin Lucas, spelad av Peter Boyle, en sån där typisk karaktärsskådis som varit med i massor av filmer.

Filmen behandlar samma politiska frågor som idag. Det är samma ämnen! Demokrater mot republikaner, abortfrågan, rasrelationer, bränder i Kalifornien och hårdare tag mot brottslingar.

Politik går ut på att vinna! Eller hur? Mm, jo, om man inte vinner så kan man ju inte driva igenom sin politik. Men om man ändrar sin politik för att vinna så är det ju ett spel och inte politik det handlar om. Det här blir givetvis nåt som McKay kommer att bli varse.

Och när man vunnit, vad händer då? Ja, då ska man hålla sig kvar förstås!

Några andra mer moderna filmer som jag kom att tänka på under titten var The Ides of March, Weiner, Knock Down the House och RBG. Samtliga är bra filmer om det intressanta ämnet amerikansk politik.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Satir Tagged with , , , , , , , , , , ,

Aguirre – Guds vrede (1972)

10 februari, 2023 2 kommentarer

Aguirre – Guds vrede är en fascinerande film med en hypnotisk inledning uppe bland molnen och bergen i Peru. En sällsam musik spelas, en musik som påminde mig om Pink Floyds ”Come In Number 51, Your Time Is Up”.

Det här är rena galenskaperna och då menar jag både att faktiskt spela in filmen och det som händer i filmen. Det handlar om att vinna över naturen; ett ämne som ju Werner Herzog är fascinerad över.

När saker händer i filmen så känns det som att det händer på riktigt. Grenar faller från träd ner i huvudet på skådisarna, man fastnar i gytja med häst och vagn. Frågan är om man vill bli utvald att delta i den här expeditionen/filminspelningen. Svar: nej. Skådisarna spelar på ett sätt sig själva. Herzog placerar dem i situationer som är farliga och jobbiga på riktigt och sen filmar han dem.

Vid ett tillfälle fastnar en flotte i en virvel i en strid flod och återigen känns det som att det är på riktigt och att skådisarna är livrädda, på riktigt. De är trötta, förvirrade och smutsiga. Galet. Det är som dokusåpan Robinson fast innan Robinson.

Jag gillar verkligen hur naturen används på ett (ehe) naturligt sätt. Herzog utnyttjar det som finns i djungeln: lera, träd, floder, fjärilar, apor, råttor, grisar och hästar. Det är nästan lite Cannibal Holocaust-vibbar. Jag förstår att Herzog var fascinerad av Timothy Treadwell och gjorde Grizzly Man. Han verkar lika galen och besatt själv.

Musiken är som sagt strålande. En sorts krautrock/ambient/synth-blandning som det tyska bandet Popol Vuh står bakom.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Den maffiga öppningen

Arkiverad under Äventyr, Betyg 4, Drama, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →