Chrysalis (2007)

16 januari, 2018 Lämna en kommentar

Fransmännen har känsla för stil, det får man ge dem. Chrysalis är en riktigt snygg actionthriller som utspelar sig i ett stålgrått Paris med skurkar som inte visar nån som helst hänsyn utan dödar för att de kan. I fokus hittar vi en manlig deppig polis (hmm, nytänk!) som får en ny kollega i form av en ung kvinna. Precis som den förra filmen jag skrev om, Before I Go to Sleep, så handlar det även här om en människas minnen, och manipulation av dessa. Vi får bekanta oss med en obehaglig hjärntvätt-klinik som för tankarna till Gattaca då miljöerna är ungefär lika rena och kalla som i den filmen. Det förekommer en hel del sköna scener, bl a en intensiv martial arts-fajt i ett badrum och en scen i en hiss på väg upp mot den där kliniken till tonerna av suggestiv syntmusik. Mot slutet av filmen blir nog allt det kalla och grå för mycket för mig och jag blir trött. Sista kvarten tog 40 minuter för mig att ta mig igenom.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

Before I Go to Sleep (2014)

15 januari, 2018 Lämna en kommentar

Jag gillar upplägget i den här filmen. Det påminner kanske lite om Premonition, en film med Sandra Bullock som jag visserligen inte har sett men som även den leker med det här med minnet och hur det kan spela oss spratt ibland. Här är det Nicole Kidman som vaknar upp varje dag utan att minnas vem hon är eller vad som har hänt dagen innan. Jag kommer förstås att tänka på Memento och Bourne-filmerna. Vem är jag och vem kan jag lita på? Det finns ett obehag i dessa frågor som vissa filmer lyckas förmedla på ett lyckat sätt. Before I Go to Sleep lyckas tyvärr inte riktigt. Trots en bra trio skådisar i form av Kidman, Colin Firth och Mark Strong så känns det mesta trött och krystat. Filmen är även för liten om ni förstår vad jag menar. Det är samma miljöer och samma typ av bilder hela tiden. Det är en kompetent gjord film men jag tycker den saknar själ. Mot slutet ska det bli känslosamt är det tänkt men för mig blev som sagt mest krystat.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Mysterium, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , ,

Crouching Tiger, Hidden Dragon: Sword of Destiny (2016)

12 januari, 2018 9 kommentarer

Äntligen dags för martial arts igen! Uppföljaren till Crouching Tiger, Hidden Dragon kunde jag ju inte hålla mig borta från trots att jag hade hört en del negativt (19% på Rotten Tomatoe t ex). Förutom Atomic Blonde, som jag faktiskt kategoriserade som en martial arts-film, så var Ong-bak den senaste kampartsrullen jag skrev om, och det var nästan två år sen. Hög tid för mer wire fu med andra ord.

Crouching Tiger, Hidden Dragon: Sword of Destiny gick upp på bio i Hongkong medan den i resten av världen släpptes direkt på Netflix. Ang Lees original från år 2000 är en av mina absoluta favoritfilmer och jag blev fullkomligt blåst av banan (och dessutom besatt av Zhang Ziyi) när jag såg den på bio. Jag såg om och skrev om den när jag körde ett martial arts-tema för några år sen och min hyllning hittas här.

I uppföljaren hittar vi återigen den graciösa och till synes evigt unga Michelle Yeoh som krigarkvinnan som efter flera år i stillhet tvingas plocka fram sina skills igen eftersom det mytiska svärdet Det Gröna Ödet är i fara. Till sin hjälp mot de onda får hon Donnie Yen som dyker upp som den mystiske Silent Wolf.

I mångt och mycket behandlar denna uppföljare samma teman som sin föregångare. Det påminner även om Star Wars (eller så påminnner Star Wars om gamla martial arts-filmer). Vi har den mörka och den ljusa sidan. Vi har relationen mellan en mästare och dess lärjunge. Mästaren måste alltid se upp så inte lärjungen lär sig för mycket och då vill överträffa sin mentor. Precis som i den första filmen hittar vi här en bångstyrig ung tjej, Snow Vase (spelad av Natasha Liu Bordizzo), som är ute efter hämnd. Det blir Michelle Yeohs uppgift att lära upp och kontrollera henne.

En annan parallell man kan dra till Star Wars är den något märkliga vördnaden inför ett svärd, eller ett lasersvärd till och med. Ja, just det, nu visar ju Luke i The Last Jedi vad han egentligen känner inför det där svärdet. Men i Sword of Destiny är svärdet Det Gröna Ödet ett svärd som dyrkas som vore det en hundvalp på CuteEmergency. Och det är alltså ett mordvapen vi pratar om. Nu ska sägas att Det Gröna Ödet här har en nostalgisk koppling till Chow Yun-Fats rollfigur Li Mu Bai från den första filmen.

Stopp! Vänta! Jag klarar inte av att lyssna på det engelska ljudspåret. Jag kollar upp om Netflix har mandarin istället. Ja, hurra! Man kan välja mandarin som talat språk. Problemet är bara att filmen spelades in med engelska som det talade språket. Så skådisarnas munrörelser matchar alltså det engelska ljudspåret. Men med engelska som språk förstörs känslan totalt. Totalt. Engelska med en fånig kinesisk brytning är bara FEL. När jag bytte till mandarin så blev filmen flera snäpp bättre och det trots osynkade läppar.

Fajterna då? Riktigt bra skulle jag säga. Den inledande fajten med Michelle Yeoh var hyfsat bra. Michelle själv är alltid en njutning att se. Donnie Yen bidrar med sina kunskaper på ett bra sätt, bl a i en mycket bra fajt på ett värdshus. Den kan förstås inte mäta sig med en motsvarande värdshusfajt i originalet, men vad kan det?

En bit in i filmen får vi en mano a mano som utspelar sig på en frusen sjö. Jag har hört vissa klagomål om att den var för cgi-tung, framförallt när det gäller miljöerna. Ja, miljöerna är helt skapade i en dator men av nån anledning så störde det mig inte. Det kanske beror på att hela filmen känns mer fantasy än på riktigt och att det då passar med tecknad film-vibbar.

Slutfajten där alla deltar var en värdig avslutning. Här får vi ett klassiskt grepp i martial arts-filmer då olika personer på olika nivåer gör upp var för sig. Mästarna, den goda mot den onda, slåss mot varandra parallellt med att deras underhuggare gör upp sinsemellan. Precis som det ska vara.

Sword of Destiny (i regi av legenden Yuen Woo-ping) var en positiv överraskning. Det enda som störde mig var slutorden om kodex, plikt och heder som gav vibbar om att det handlade om plikt mot en stat när filmen ju handlade om personliga relationer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Stör mig inte mitt i lunchen, tack!

Arkiverad under Action, Äventyr, Betyg 3, Drama, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Mordet på Orientexpressen (2017)

10 januari, 2018 9 kommentarer

Varje år väljer jag familjens julfilm som avnjuts på bio på annandagen. Den här gången visade det sig vara en ganska svår uppgift. Jag hade siktet inställt på Guillermo del Toros enligt uppgift vackra och romantiska monstersaga The Shape of Water. Det kändes som en perfekt julfilm. Jag hade hört en del gott om den bl a eftersom den redan visats på Stockholm Filmfestival.

Men när jag ska boka biljetter upptäcker jag att den inte har premiär förrän i februari. Vafalls? Det var väl onödigt. Den hade ju passat perfekt som en juldagsfilm. Väl?

Nåväl. Det blev att försöka hitta nåt annat. Efter en hel del vånda slutade det med Kenneth Branaghs filmatisering av Mordet på Orientexpressen, Agatha Christies mysteriedeckare från 1934. Tåg, snö, mordmysterium och Hercule Poirot. Det borde ju funka.

Jag tyckte filmen inleddes lovande och på ett sätt som påminde om både en James Bond-film och Guy Ritchies Sherlock Holmes-filmer. Hercule Poirot (Kenneth Branagh själv) framställs som en sorts superhjältedetektiv i en sekvens som inte har med resten av filmen att göra (på samma sätt som den inledande actionsekvensen i en Bond-film inte brukar ha nån koppling till filmens handling i övrigt).

Efter detta hoppar vi ombord på tåget som avgår från Istanbul. Tut tut! Snart har en av passagerarna bragts om livet och tåget har dessutom fastnat i en lavin. Dags för Monsieur Poirot att rycka ut. Vem av alla förstaklasspassagerare är den skyldiga? Betjänten?

Tågfilmer tycker jag ofta brukar vara mysiga. Det är nåt med känslan att på samma gång ständigt vara på väg men ändå begränsad rent utrymmesmässigt som lockar. Det är väl samma känsla som gör att det är mysigt att åka tåg i verkligheten.

I Mordet på Orientexpressen kändes det inte så mysigt. Varför inte? Ja, dels är det alldeles för många rollfigurer vilket gjorde att det mest blev rörigt och ointressant, och dels så är ju tåget fast i en lavin och står stilla större delen av tiden vilket gjorde att känslan av rörelse saknades.

Själva mysteriet var inte speciellt intressant. Jag fick aldrig nån känsla av att Poirot var speciellt smart eller full av insikter (förutom lite under den inledande sekvensen). Han kändes mest som en cirkusartist (vilket han i och för sig gjorde även under den inledande sekvensen). Det blir även för tydligt att detta är ett försök att skapa ett sorts Poirot-filmuniversum på samma sätt som Universal försöker lansera sitt Dark Universe. En uppföljare med anknytning till Nilen har redan fått grönt ljus om jag har förstått saken rätt, och Branagh ska både regissera och spela Poirot.

Skådisarna då? Är detta en skådespelarnas film? Nja, jag vet inte. Det var kul att se Daisy Ridley som funkar minst lika bra här som i de nya Star Wars-filmerna. Judi Dench är Judi Dench, dvs bra. I övrigt var det ingen som stack ut.

Filmens största brist, och troligen även romanens största brist (?), är själva mysteriet och dess lösning. För mig fanns det mot slutet inga insatser och jag var i princip helt ointresserad av vem som hade gjort det. Om jag ska förklara mer i detalj vad jag menar så behöver jag spoila handlingen så jag gör det efter betyget nedan. Betyget var det, ja. Jag hamnar på en ganska så svag tvåa.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

<spoiler>
När det väl står klart, och det gör det ganska tidigt, både för Poirot och för oss tittare, att alla passagerare ombord på förstaklassvagnen har en koppling till mordoffret så är det ju inget mysterium längre. Det kan ju inte vara en slump att alla dessa människor råkar befinna sig på samma tåg som den mördade och därmed är det alltså uppenbart att de alla är i maskopi.
</spoiler>

Lösryckta omdömen från övriga familjemedlemmar: ”Varför stannade tåget?”, ”Jaha, var det en lavin?!”, ”Jag måste ha somnat”, ”Rörigt!”, ”För mycket effekter!”, ”Helt ok, 3/5”.

Arkiverad under Betyg 2, Brott, Drama, Film, Mysterium, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

The Party (2017)

5 januari, 2018 Lämna en kommentar

The Party är ett kammarspel i regi av Sally Potter som helt bygger på dialog och skådespelarinsatser. Det hela utspelar sig i princip i realtid hemma hos Janet (Kristin Scott Thomas) och hennes man Bill (Timothy Spall). Janet har precis blivit befordrad till en ministerpost, eller skuggministerpost eftersom hon tillhör ett oppositionsparti. Detta faktum ska firas med en fest tillsammans med de närmsta vännerna, som spelas av bl a en cynisk Patricia Clarkson, en nervig Cillian Murphy och en flummig Bruno Ganz.

Tyvärr levererade filmen inte för mig. Den borde kanske ha gjort det med tanke på rollbesättningen som på pappret ser väldigt stark ut. Men det är nåt med filmens ton som skaver för mig.

Nu när det har gått några veckor sen jag såg filmen nere under filmdagarna i Malmö så tar jag mig en titt på trailern för att försöka sätta fingret på vad det är som är fel. Trailern ger mig ungefär samma känsla som när jag såg filmen. En massa mestadels otrevliga människor som ska droppa smarta repliker. En sorts märklig farsartad stämning som för mig mest känns krystad. Det ska vara en svart humor antar jag, men jag tycker varken det är speciellt roligt eller svart. Mest larvigt om jag ska vara ärlig.

Vad Timothy Spalls rollfigur Bill höll på med under större delen av filmen har jag fortfarande inte förstått. Jag trodde länge han hade fått en hjärnblödning där han satt i sin fåtölj med ett glas vin och bara stirrade efterblivet i fjärran utan att svara på tilltal med nåt annat än ett stön.

När Cillian Murphy anländer till festen förstod jag inte vad han höll på eller varför han var så svettig och nervös. Och det behöver jag inte förstå heller, det är inte därför en film blir bra. Men jag kände absolut noll för honom, dvs ungefär lika mycket som för alla de andra för övrigt.

Men jag ska inte såga filmen totalt. Även om jag inte var road av den smarta, bitska, vuxna (för vuxna för mig?) dialogen så gör en del av skådisarna, främst Kristin Scott Thomas och Patricia Clarkson, bra insatser. Den flummiga livscoachen Bruno Ganz funkade också bitvis.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

bioThe Party har premiär idag fredag och jag kan inte rekommendera ett biobesök. Om man nu gillar filmens stil så går den nog precis lika bra att se hemma. Annars kan man ju alltid se Carnage, en film med ett liknande upplägg, som funkade betydligt bättre för mig.

Andra som tyckt till om The Party: Fiffis filmtajm och Fripps filmrevyer.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Suburbicon (2017)

20 december, 2017 8 kommentarer

På Stockholm Filmfestival i november gick filmspanarna och såg Downsizing, en film med ett skruvat science fiction-koncept och med Matt Damon i huvudrollen. En månad senare var det dags för filmspanarna och Matt Damon igen. Suburbicon heter filmen och innan visningen trodde jag att det i princip var Downsizing 2. Matt Damon i huvudrollen och sen en poster och handling som skvallrade om ett skruvat science fiction-upplägg. Jag hade fått för mig att filmen skulle utspela sig i en sorts The Stepford Wives-värld. Och det kan man nästan säga att den gör. Även om vi inte hittar nån science fiction i filmen så känns det som en väldigt konstruerad värld, kanske lite som i Pleasantville.

Suburbicon är namnet på en idyllisk förort i USA under 50-talet. Det är en konstruerad stad som inte växt fram organiskt utan skapats med ett syfte. Här bor de perfekta familjerna, med sina perfekta bilar, perfekta gräsmattor och en käck brevbärare. Inte finns det nåt ruttet och otäckt under ytan?

Haha, givetvis gör det just det. Gardner Lodge (Damon) och hans familj döljer på hemligheter. Det är nämligen så att de inte längre är en perfekt familj eftersom fru Lodge (Julianne Moore) har skadats i en bilolycka och sitter i rullstol (Gardner körde bilen). Och eventuellt kan det vara så att Gardner och hans frus tvillingsyster planerar nån form av försäkringsbedrägeri à la Double Indemnity.

Suburbicon är en väldigt märklig filmen tycker jag. Det är bröderna Coen som ligger bakom manus. För mig är det här verkligen minor Coen, i klass med The Ladykillers. Nu ska sägas att det är George Clooney som regisserar och han har även haft en hand med i manus. För mig är det tydligt att det som möjligen är bra i filmen är Coens förtjänst medan vi får skylla resten på Clooney. Men jag kanske har fel.

Filmens huvudhandlingen blir efter ett tag en film noir, i både historia och bildspråk, där Gardner & Co åker längre och längre ner i sitt hål av desperation och panik. Lite som Jerry Lundegaard i Fargo. I Fargo fungerar ju greppet väldigt bra. I Suburbicon kände jag inget alls. Vad är skillnaden? Kanske detaljer i regi och manus? Kanske Damons skådespel? Kanske att rätt sorts humor lyser med sin frånvaro?

Det största brottet filmen gör är ändå att den har med en sidohandling om en svart familj, The Mayers, som flyttar in som grannar till The Lodges till hela Suburbicons stora förskräckelse och förtret. Alla Suburbicons kritvita invånare gör sitt allra bästa att skrämma bort The Mayers från sitt paradis. Om en film nånsin har slagit in öppna dörrar så har det kanske aldrig gjorts så mycket som i Suburbicon. Kanske försökte man sig på nån typ av Get Out-humor? Det funkar inte kan jag säga. Hela historien med The Mayers leder ingenstans, dels för att den inte leder nånstans och dels för att vi aldrig får lära känna The Mayers. Har de ens några repliker? Det enda lilla är att sönerna i de bägge familjerna blir kompisar men det påverkar inte filmen som helhet.

Det finns några små ljuspunkter. Först är det Oscar Isaac som spelar en skönt kaxig försäkringstjänsteman med näsa för lurendrejeri. Sen tyckte jag även att Noah Jupe som spelade sonen Lodge gjorde en riktigt bra barnskådisinsats. Han lyckades förmedla nån form av känsla.

En liten detalj jag undrade över under visningen var om de nyhetsklipp man fick se på tv hos t ex familjen Lodge faktiskt var autentiska. Jag skulle nästan tro det, för vad hade liksom annars varit poängen att ha med dem. Jag hade hellre sett en dokumentär om liknande händelser där en svart familj flyttat till ett vitt grannskap och följderna av det. I Suburbicon blev den delen av historien bara en övertydlig och malplacerad utfyllnad.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Suburbicon var alltså december månads filmspanarfilm och här hittar ni de andras tankar om filmen. Blev de sugna på att flytta till en villaförort?

Fiffis filmtajm
The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord

Arkiverad under Betyg 2, Bröderna Coen, Brott, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Burnt (2015)

18 december, 2017 Lämna en kommentar

Den enda anledningen (nästan) till att jag såg Burnt stavas Alicia Vikander. Under stora delar av 2015 och i början av 2016 var jag mer eller mindre besatt (trollbunden!) av Alicia. Jag körde bl a en Vikander-vecka på bloggen där jag betade av de filmer jag inte sett av henne vid den tidpunkten.

Mitt intresse för Alicia har nog svalnat något vid det här laget. Förmodligen har jag överdoserat. Sen tror jag att hon för tillfället gått lite vilse i filmdjungeln och det känns som att det kanske blev för mycket hajp i samband med främst Ex Machina.

Efter hennes insatser som Ava och Gerda Wegener så har hon gjort Jason Bourne, The Light Between Oceans och Euphoria. Och så Tulip Fever förstås, som spelades in redan 2014 (!) men vars premiär försenades, försenades, försenades och försenades och inte dök upp förrän nu i höstas.

Ingen av dessa senare filmer har väl direkt lyfts till skyarna av varken publik eller recensenter. Själv har jag endast sett Jason Bourne och den var ju inte speciellt bra. Med det sagt ska det ändå framåt våren bli intressant att se hur den kommande Tomb Raider-filmen tas emot av Twitter-drevet – och mig själv. Det började ju bra med postern om man säger så…

Men tillbaka till Burnt. Förutom Alicia så lockade ju till viss del det faktum att det var en matfilm. Förutom att jag tycker det är roligt att tillreda kulinariska läckerheter själv så är jag är en ivrig tittare på de flesta versionerna av tv-serien MasterChef (förutom den amerikanska som mest är ett skämt). En av domarna i den brittiska MasterChef-serien är den Michelin-stjärnade kocken Marcus Wareing och det är faktiskt just han som har designat rätterna vi får se Bradley Coopers stökige kock laga i Burnt.

Japp, Bradley Cooper spelar alltså Adam, en sorts rockstjärnekock vars problem med bl a droger förstörde karriären för honom själv och andra. Som straff åkte han till en restaurang i New York och gav sig själv i uppgift att öppna en miljon ostron. Ok? Tre år och en miljon ostron senare återvänder han till Europa för att erövra tre Michelin-stjärnor.

Nja, det här var inget vidare. Filmen präglas av övertydlighet och scener där rollfigurer talar om hur de känner istället för att naturligt spela vad de känner. Exempelvis så hävdar en av Adams gamla och svikna kollegor att ”vi var som bröder!”. Filmen lägger även ner för mycket tid på att förklara hur det funkar med Michelin-stjärnor, men det kanske jag tycker bara för att jag är någorlunda insatt?

Adam ska föreställa den perfekta mixen mellan rustik gatumat och finlirsmat där man tillagar kött eller fisk sous-vide (dvs i vattenbad i vakuumförslutna plastpåsar). En av Adams kollegor är en sorts Darth Vader-kock och hans restaurang framställs mer som ett labb än en plats där man lagar mat med hjärtat.

Det är svårt att känna nån sympati med Adam. Han är en skitstövel som ständigt beter sig som ett svin och sviker andra men ständigt blir förlåten.

”Ja, men visst, kom och bo i min lägenhet tillsammans med min flickvän och, visst, jag kan jobba i princip gratis på din nya restaurang”.

”Ja, men visst kan jag jobba med dig och hjälpa dig att få tre Michelin-stjärnor. Jag förlåter dig för att du släppte ut råttor på min restaurang, bara för att du var avundsjuk, vilket tvingade mig att stänga”.

Sen dyker plötsligt Alicia upp i en scen som Adams gamla ex. Hon är med i kanske två minuter, typ ”Hej”… ”Hejdå”. En ganska svår rollinsats att göra men Alicia levererar.

Filmen som helhet är ändå ganska ok. Den försöker fånga essensen av vad matlagning går ut på. Det blir även en sorts sportfilm som handlar om hur man kan och i slutändan måste jobba tillsammans för att nå ett gemensamt mål.

Burnt:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Matfilm, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

The Young Philadelphians (1959)

6 december, 2017 2 kommentarer

Jag gräver fram ett gammalt preblogg-omdöme om en svartvit höjdare från 50-talet. Paul Newman (klipp från filmen) var en stilig rackare får man lov att säga. Texten skrevs i januari 2004. Länge sen.

Paul Newman spelar Anthony Lawrence, en blivande jurist som försöker leva upp till sina ideal i den skrupelfria advokatvärlden i Philadelphia. Dessutom bär hans mor på en hemlighet om Anthonys ursprung. Robert Vaughn (Mannen från U.N.C.L.E.) blev Oscarsnominerad för rollen som Anthonys collegekompis Chet.

Jag tyckte The Young Philadelphians var en sevärd film med en intressant historia och framförallt var det kul att se en ung och dessutom bra spelande Paul Newman. Det är en typisk amerikansk 50-talskänsla över filmen. Bl a röker folk oavbrutet. Anthony upptäcker att det är svårt att leva upp till de ideal han själv trodde han hade om han samtidigt vill avancera i karriärstegen.

Filmen avslutas givetvis med en rättegång där Newman får briljera som advokat. Jag kan inte hjälpa det men jag gillar verkligen rättegång på film. ”Have the jury reached a verdict?”, ”Objection!”, ”Sustained”, hehe, underbart. Och sen den där sekunden precis innan juryn avslöjar domen, ”We, the jury, find the defendent… not guilty”. Eller ”Guilty”. Enkelt men effektivt. Om man inte får en överdos av det förstås, typ genom att kolla in alla avsnitt av Lagens änglar på en vecka.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

Dog Day Afternoon (1975)

30 november, 2017 4 kommentarer

Efter Norrmalmstorg så fortsätter vi på det inslagna spåret med filmer om bankrån och gisslandraman och även denna gång är det verkliga händelser som ligger till grund. Min text om Dog Day Afternoon skrevs i januari 2004.

Al Pacino och John Cazale ska råna en bank men det mesta går fel och de två tar gisslan och stannar i banken och förhandlingar med polisen inleds.

Jag tyckte det här var en bra film. Eftersom den i princip utspelar sig på samma plats hela tiden kan man kalla det ett sorts kammardrama. Det uppstår en speciell känsla p.g.a detta, en sorts intensitet som gör att man känner att man är där, i sommarvärmen den där svettiga eftermiddagen i New York. Jag gillade att man kastades direkt in i handlingen utom nån som helst bakgrundshistoria om de två rånarna, om varför de ska råna banken eller vad som har hänt innan. Detta får man reda på allt eftersom filmen håller på och anledningen till själva rånet är ganska oväntad. Själva handlingen, där gisslan i viss mån tar rånarnas parti, påminner en del om Norrmalmstorgsdramat som det ju nyligen gjordes en svensk tv-film om (dock inte lika bra som Dog Day Afternoon).

I Dog Day Afternoon får Pacino spela ut en hel del medan Cazale spelar (utmärkt) en mer tillbakadragen person. Bäst blev det när anledningen till rånet kommer till platsen och pratar i telefon med Pacino. Mot slutet blir det ganska spännande och en ung Lance Henriksen får till slut agera och säga några repliker och inte bara stå i bakgrunden och se hård ut (vilken han i och för sig gör bra också).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 4, BOATS, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Norrmalmstorg (2003)

28 november, 2017 Lämna en kommentar

Efter några intensiva veckor under Stockholm Filmfestival drar jag ner på ambitionsnivån och passar på att skicka ut några gamla preblogg-recensioner. Först handlar det om en svensk tv-film om Norrmalmstorgsdramat, dvs rånet och det efterföljande gisslandramat i Stockholm 1973 som gav upphov till uttrycket Stockholmsyndromet. Det som är lite passande i sammanhanget är att det faktiskt under 2018 kommer en stor Hollywood-produktion om händelsen. Den filmen kallas Stockholm och i rollerna ser vi bl a Ethan Hawke, Mark Strong och Noomi Rapace. Min text om Norrmalmstorg skrevs i september 2003.

Norrmalmstorg är en tv-film om dramat på en bank vid Norrmalmstorg i Stockholm där rånaren krävde tre miljoner samt att fängelsekunden Clark Olofsson skulle föras till banken. Rånaren höll fyra personer gisslan i nästan en vecka.

Det här var en intressant filmidé men ganska dåligt utförd tyckte jag. När jag ser liknande filmer där rånare har tagit gisslan osv, funderar jag alltid på hur rånarna egentligen tror de ska komma undan. De är ju i ett hopplöst läge men det verkar aldrig riktigt fatta det. Likadant är det i denna film där rånaren tror han kan åka ifrån banken i en bil med tre miljoner. Nåväl, själva filmen tyckte jag inte var speciellt spännande. Poliserna kändes lite töntiga (det kanske de var också). Rånaren kändes lite töntig också för den delen. Positivt var att filmen utnyttjade autentiska tv-klipp från händelsen. Det skapade en verklighetskänsla i alla fall. Men problemet var att det aldrig blev tillräckligt intensivt eller spännande.

Det här med det s.k. Stockholmssyndromet är ju lite intressant. Det innebär ju att en gisslan plötsligt börjar sympatisera med rånaren och vända sig emot polisen. Jag vet inte, i filmen kändes det mer som om gisslan helt enkelt ville överleva och därför tyckte att polisen exempelvis inte skulle storma eftersom som gisslan då bedömde att de skulle kunna skadas själva.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

När jag tittar in på IMDb-sidan om den nya Hollywood-remaken Stockholm så ser jag att den har fått genrebeteckningen Komedi (förutom de förväntade Crime och Drama). Jag nämner i min text om Norrmalmstorg att den aldrig blev tillräckligt spännande. Kanske var det så att den verkliga historien inte var speciellt spännande utan ger mer om man vinklar det hela på ett humoristiskt sätt? Tv-filmen Norrmalmstorg finns förresten att se på SVT Öppet Arkiv.

Arkiverad under Betyg 2, BOATS, Brott, Drama, Film, Recension, Thriller, TV Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →