Söndagar med Bergman: Sommaren med Monika (1953)

23 september, 2018 Lämna en kommentar

1952-53 höll Bergman som vanligt ett galet högt tempo. Förmodligen var han som en otålig kapplöpningshund i startburen efter 1951 års filmstopp. Det året ägnade sig Bergman åt att spela in reklamfilm för tvål. Hösten ’53 kom Gycklarnas afton ut men redan i februari hade Sommaren med Monika premiär (…Monika spelades dock in sommaren ’52). I bägge filmerna ser vi Harriet Andersson i en av huvudrollerna.

Jaha, precis som Greenleaf (en nätkompis från förr) har jag sett Sommaren med Monika (1953). Den handlar, precis som Greenie skriver, om två förälskade ungdomar, Harry (Lars Ekborg) och Monika (Harriet Andersson). Eller man kan kanske ska säga att åtminstone Harry är förälskad. Monika är nämligen en lite lurig tjej. Hur som helst, bägge har rätt så tråkiga jobb inne i stan (Stockholm). Monika bor hemma hos sina föräldrar och har det inte så bra. Pappan slår henne. Harry som är skötsam men lite av en drömmare bor ensam med sina sjuka pappa, som dock är snäll men efter att mamman dog har de ingen vidare kontakt. När Monika rymmer hemifrån åker de ut med Harrys pappas båt i skärgården och spenderar sommaren där.

Det blir en magisk sommar kan man säga. Mot slutet av sommaren närmar sig dock höststormarna, både bokstavligt och bildligt. Monika är nämligen gravid och de båda åker tillbaks till stan och gifter sig. Harry får nytt jobb och vill kunna försörja de båda och drömmer om en framtid tillsammans. Det visar sig att Monika inte riktigt har samma framtidsplaner.

Den engelska titeln på den här filmen är Monika, the Story of a Bad Girl (kolla in trailern!). När jag såg det kändes det som ett amerikanskt försök att sälja filmen som nåt annat än den var, men när jag sett filmen så stämmer det rätt bra. Monika är faktiskt en omogen och lite elak jänta som leker med andras känslor.

Filmen är fint fotad av Gunnar Fischer och trots att det var svartvitt gjorde skärgårdsbilderna att jag längtade dit ut. Den känns lite daterat vilket både är lite kul men också gjorde att jag hade lite svårt att sätta mig in i ungdomarnas problem. I och med att Monika blev gravid var det liksom inget snack om de skulle gifta sig eller ej. Det skulle man bara göra på den tiden tydligen.

Bergman verkar lite besatt av skärgården/havet. Själv bor han på Fårö och tre av de filmer jag har sett utspelas till stor del i skärgården. I Sommarlek (1951) träffas ju två ungdomar en sommar ute skärgården och i Persona bor en skådespelerska som slutat prata med en sjuksköterska ute i ett skärgårdshus en sommar.

Sommaren med Monika är bitvis lite rolig, framför allt i början som Greenie skrev, men kändes väl mest som ett drama som inte riktigt engagerad mig. Men betyget blir i alla fall 3/5 från mig. Det var den tillräckligt intressant för.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Den bedårande Harriet Andersson bryter fjärde väggen.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Into the Wild: Cast Away (2000)

19 september, 2018 13 kommentarer

Vet ni vad? Vi kör ytterligare en film i Överleva i vildmarken-temat! Det handlar om Cast Away i regi av Robert Zemeckis och med Tom Hanks i huvudrollen. Det var Flmr-Steffo som nämnde filmen när jag inledde temat och jag konstaterade då för mig själv att jag faktiskt inte hade sett den från start till mål. Jag har sett stora delar av Hanks vistelse på den öde ön när filmen fladdrat förbi på nån tv-kanal. Men jag har aldrig satt mig ner och tittat på den på riktigt. Bättre tillfälle att kryssa den får jag nog inte.

Cast Away är en ganska lång film. Den största delen utspelar sig förstås på ön men det är inte försumbara delar som äger rum före respektive efter ”äventyret”. Under titten kom jag att tänka på en film som Gravity. Den filmen är oerhört slimmad. Allt fett har skurits bort och kvar har man en hård och nervig pärla till film. I Cast Away har hela Hanks vistelse på ön efter flygkraschen samma närvarokänsla som Gravity hade. Sen har man lagt till en inledning och en avslutning runt detta och jag är inte helt säker på att det gör filmen bättre. Fast det där är orättvist eftersom Cast Away har ett annat fokus än Gravity. Filmen handlar inte bara om att överleva utan om vad som händer när en person som alla har trott varit död återkommer efter fyra års frånvaro. Med det sagt så gillade jag ändå sekvensen på ön klart bäst.

En detalj jag undrade över är hur mycket FedEx har betalat för sin produktplacering. De måste ju ha toksponsrat filmen. FedEx framställs som nån form av världsförbättrare som binder ihop alla jordens länder, inklusive USA och Ryssland. Hanks spelar en effektivitetsexpert (överstepräst/evangelist?) som reser runt och kollar att alla FedEx-filialer sköter sitt jobb som de ska. Det är just på en sån resa som olyckan är framme. Flygkraschen är för övrigt riktigt bra skildrad. Nästan lite First Man-vibbar när jag tänker efter, just för att det inte handlar om några maffiga scener och specialeffekter utan för att det känns som att man är ombord på det där planet när det störtar mot havet.

Har alla som jobbar på FedEx i filmen norska ättlingar? Jag frågar eftersom åtminstone alla män har stickade ylletröjor med vad jag tyckte var norska mönster.

Filmen är alltså som bäst när vi får se Hanks försöka klara livhanken på ön. Det är otroligt bra här. Jag verkligen känner hans utsatthet och förvirring. Hur han sakta börjar acceptera livet på ön och vad han behöver göra för att överleva. Hela sekvensen när han försöker göra upp eld är klockren.

”Aaahaaa. Look what I’ve created. I have made FIRE!”

Det som jag kanske gillar mest med ö-delarna är att det inte är nåt ljudspår alls, som jag minns det i alla fall. Detta faktum gav mig en total närvarokänsla. Att jag nämner just detta beror på att det var just musiken som tyvärr sänker filmen en aning för mig. Det börjar när Hanks har lyckats lämna ön på sin flotte. Musiken känns övertydlig och sentimental. Det hade blivit mer effektfullt med tystnad. Alla förstår ju vad han känner ändå. Jag behöver inte a swelling score för att förstå det. Men det fick vi och det gjorde att jag togs ur filmen istället för tvärtom.

Det var samma sak när han blir av med sin volleybollvän Wilson. Det blir övertydligt, påklistrat och förtar känslan snarare än att förstärka den. Tycker jag alltså. Andra tycker säkert precis tvärtom. Jag kanske har sett för mycket europeisk film som ju ofta inte har nåt ljudspår alls, förutom diegetisk (hej, Sofia!) musik.

Det var riktigt synd det där med musiken. Jag ogillar den skarpt. I övrigt är nämligen det här en rejält mäktig film. Hanks är borta från världen i fyra år. Sen ligger han där på sin flotte och så passerar ett gigantiskt lastfartyg. Vilket uppvaknande. Och sen då relationen till Helen Hunts rollfigur, som han skulle gifta sig med så fort han kom tillbaka från sin jobbresa. Hon har ju gått vidare i livet, gift sig och fått barn. Jobbig situation. Men det är fint hur Hanks hittar nytt liv i livet då där han står i sitt vägskäl.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: Flygkrasch!
Miljö: En liten Söderhavsö med fin sandstrand, en liten djungel och en bergsknalle.
Djurattacker: Hmm, det är snarare så att det är Tom Hanks som attackerar djuren. Krabbor och fiskar fångas flitigt.
MacGyver: Många livsnödvändiga lösningar för att överleva. Nummer ett är väl att göra upp eld. Nummer två kanske är att fiska med en tyllkjol. Ett par konståkningsskridskor visar sig fungera utmärkt som kniv och yxa, och som tandläkarverktyg inte minst. Slutligen bygger han sig även en flotte med åror och ett plastsegel för att kunna ta sig från ön.

Tillägg angående hur mycket FedEx betalade för sin produktplacering: The Interwebs låter berätta att de inte betalade nånting alls. Från början var de i själva verket väldigt tveksamma till att alls vilja vara med eftersom ett av deras flygplan kraschar i filmen. De kom dock på andra tankar så småningom. Så hur mycket betalade FedEx? De betalade ingenting i form av faktiska pengar. Däremot så bidrog de förstås med uniformer, lastbilar, flygplan, paket och t.o.m. sin egen VD.

Därmed så är mitt Into the Wild-tema slut på riktigt, så nu får mitt Bergman-tema fortsätta alldeles allena. Kolla in vilka vildmarksfilmer som jag har sett på tema-sidan. Där finns betyg och länkar till alla recensioner. Over and out!

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , ,

Söndagar med Bergman: Kvinnors väntan (1952)

16 september, 2018 Lämna en kommentar

Förra söndagen skrev jag att det nu skulle komma inlägg om en rad Bergman-filmer som jag redan hade sett. Det stämde inte riktigt eftersom dagens film var helt ny för mig. Jag passade på att se den nu i sommar då den visades på SVT Play, denna outsinliga källa av kultur.

På IngmarBergman.se läser jag på om filmen och dess tillkomst. 1952 hade Bergman inte regisserat en enda långfilm sen debaclet med Sånt händer inte här. Det rådde filmstopp i Sverige pga en konflikt om den för höga (tyckte filmbranschen) nöjesskatten. Bergman själv livnärde sig under den här tiden på att göra reklamfilm för tvålen Bris. Dessa filmer, nio stycken minutlånga klipp, går för övrigt att se på Filmarkivet.se.

Kvinnors väntan blev Bergmans återkomst på vita duken. Filmen är en episodfilm som består av tre separata historier och en ramberättelse. De som berättar historierna är kvinnor som alla sitter i ett sommarhus i skärgården och väntar på att deras respektive män ska anlända efter att ha varit på resande fot.

Av de tre historierna är ju den med Eva Dahlbeck och Gunnar Björnstrand både den bästa och den mest kända. Detta gnabbande par fastnar i en hiss och humor uppstår när de pepprar varandra med dialog som tagen ur en screwball-komedi. Den här historien är till skillnad från de andra två en tydlig komedi. Just detta faktum gör kanske att filmen som helhet inte riktigt håller ihop. Jag vet inte riktigt om historierna egentligen knyts samman på ett naturligt sätt. Men det är ju ofta ett problem med episodfilmer. Bra ändå att Bergman har skrivit in en ramberättelse som någorlunda håller ihop det.

Den första episoden är en sorts tragikomisk historia där en kvinna pratar med sin man och sin älskare om att hon har varit otrogen med sin älskare. En väldigt märklig scen där hennes man tappar ansiktet totalt. Pinsam stämning någon? Mannen börjar prata om vilka möbler som han vill behålla efter skilsmässan för att verka oberörd. Jarl Kulle spelar den något slemmige älskaren med sedvanlig stil.

Den andra episoden känns nästan surrealistisk. Marta (Maj-Britt Nilsson) är en ung kvinna som är kär i en konstnär i Paris. Först dumpar hon dock en amerikansk soldat efter att ha varit på en nattklubb och hållit ett mynt mellan låren i nån sorts märklig tävling. What? Konstnären spelas av Bergman-favoriten Birger Malmsten som jag ibland uppfattar som stel. Här passar han bra in som en oansvarig slarver.

Efter att ha blivit gravid återvänder Marta hem till Stockholm för att föda sitt barn som ensamstående mamma. Här blev filmen nästan en skräckfilm med mängder av symbolik, gamla stirrande svartklädda damer, glas som splittras, vatten som rinner över i ett handfat, speglar (förstås!) och otäck stämning på en förlossningsavdelning från helvetet.

Bergman är ganska fräck i sin dialog. Den är fylld av antydningar när den inte är helt öppen vad gäller otrohet och sex. Eva Dahlbeck har några roliga repliker som t ex ”Ibland får jag massera hans onda ben”. Hmmm…

Filmen inleds med en leksaksbåt på en sandstrand och avslutas med att två ungdomar tar en båt och rymmer för att ha sin sommar av frihet. Efter vissa problem att starta båtens motor åker de båda unga älskande mot horisonten och in i solnedgång. En av de äldre männen avslutar filmen med att säga: ”Låt dem göra nåt de tror är förbjudet. Låt dem ha sin sommar”. Jag vet inte riktigt om man ska tolka detta som nåt positivt eller ej. Melankoliskt kanske…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Into the Wild: Into the Wild (2007)

12 september, 2018 2 kommentarer

Ah, fasiken, vi slänger in ytterligare en film i temat, och inte vilken film som helst. Den borde kanske ha varit med från början och det är förstås filmen som har fått namnge temat. Sean Penns Into the Wild, en film som jag inte skrivit om tidigare på bloggen. Men det var nåt med filmens ton som gjorde att den inte kändes som den typ av filmen som jag var ute efter. Det är liksom inte så mycket MacGyver över huvudpersonen om man säger så. Jag såg den första gången på Stockholm Filmfestival 2007 (därav en liten Om visningen-anekdot nedan) och gillade den skarpt, med några små reservationer. Först kommer här mina gamla tankar om filmen från 2007 i kursiv stil, och sedan lite kort, eller lagom långt, om hur jag upplevde den vid omtitten förra veckan.

Jag gillar alla de tre filmer (The Indian Runner, Hämnden och Löftet) som Sean Penn gjort som regissör. Alla är godkända i mina ögon och balanserar på gränsen mellan treor och fyror. Into the Wild är som Penns tidigare filmer en ganska mörk men vacker historia. Romantiska komedier verkar inte vara Penns kopp te – än så länge. Filmen bygger som väl de flesta vet på verkliga händelser. Emile Hirsch är helt fantastisk som Chris McCandless som klipper av all kontakt med sin familj, skänker pengarna i sin collegefond till välgörande ändamål och ger sig ut på en odyssé genom USA för leva ett med naturen (och hitta sig själv?).

Penns filmer har ibland en förmåga att bli lite väl tunga. Ett litet problem med Into the Wild är att den känns aningen lång. Å andra sidan är det till stora delar en riktigt skön roadmovie med underbara scenerier och intressanta människor. Czech (a.k.a. Movies – Noir) skrev att behållningen av filmen var de karaktärer som Chris möter, och jag håller med. Det är när Chris samverkar med andra, när han får medhåll eller mothugg från andra, som filmen tänder till. Vince Vaughn, hippie-paret och Hal Holbrook är det som höjer filmen till en svag fyra för min del (plus att festivalvisningar alltid är lite speciella).

Chris är skön typ med en egen vilja (egen främst i betydelsen annorlunda). Samtidigt kan man inte låta bli att tycka att han är en egoistiskt naiv barnunge också. En fascinerande film helt klart, som sitter kvar i huvudet ett bra tag efteråt. Jag tyckte som helhet att den grep tag en hel del. Bitvis var det även rätt schysst musik av Eddie Vedder som passar bra. Dock var inte alla låtar bra låtar även om de passade i filmen. En sak som störde lite var Chris yngre systers berättarröst. Jenna Malone spelade rollen helt ok, men hennes röstpålägg blev i det här fallet lite väl prettopoetiskt.

Om visningen: Lite kul (eller inte alls kul) var att jag åt jobblunch i Mörby Centrum och såg Ewa Fröling där. Sen dök samma Fröling upp på visningen av Into the Wild och knep dessutom sista platsen i salongen (längst fram, längst ut på sidan).

Jaha, jag såg alltså om Into the Wild förra veckan, i fredags närmare bestämt. Jag gillar fortfarande mycket med filmen men de bra delarna kanske inte är riktigt lika bra och de sämre delarna kände jag av aningen mer den här gången. Är den inte lite väl pretto? Systerns berättarröst känns inte klockren. Jag fick lite Terrence Malick-vibbar. Nu är jag inte själv nån som egentligen ogillar just Malick, men ni förstår lite vad jag menar tror jag. Prettopoetiskt som jag skrev själv. Eddie Vedders filmmusik är passande men samtidigt fick jag en känsla av övertydlighet. Jag kom fram till att jag oftast inte gillar när det är sång i ett soundtrack. Det drar uppmärksamheten till sig och gör att jag lyssnar på texten istället för att se filmen. Inledningen av Apocalypse Now är undantagen.

En aspekt av filmen som jag noterade förra gången var att Chris rollfigur delvis var naiv och egoistisk. Den aspekten förstärktes denna gång. Det som han gör, det gör man bara inte. Att lämna sin familj inklusive en syster som han uppskattar (och måste veta att hon undrar vart han tagit vägen) totalt bakom sig utan ett ord under flera år, det gör man bara inte. Det hade varit en annan sak om han hade levt i ett hem med droger, missbruk och våld ständigt. Ja, Chris föräldrar har problem och är kanske inte så rackarns sympatiska men vafan. Skicka ett vykort då och då i alla fall. Men Chris har bestämt sig. Han träffar diverse personer under sin odyssé runt i USA. Han påverkar deras liv på ett positivt sätt, får dem att vakna eller bli sams. Sen drar han vidare och sina föräldrar har han förträngt.

Jag drar en parallell till Captain Fantastic. Där har vi en man, pappan spelad av Viggo Mortensen, som gör det han tror är rätt. Utifrån kan vi som tittare tycka att inte allt han gör är rätt. Han kommer dock till insikt och blir förlöst om man så vill. I Into the Wild gör Chris en liknande resa. Problemet är bara, för mig, att även om han kanske kommer till insikt (det är i alla fall Penns tolkning) så kommer det aldrig nån försoning. För mig är filmen lite för mörk och svår för att jag ska kunna behålla det betyg jag satte förra gången. Jag gillade filmen som sämst när han var i Alaska vid den där deprimerande bussen. Bäst var den när han på sin resa runt omkring i USA mötte andra personer, precis som jag skrev i min gamla text.

Slutligen: När Chris paddlar i Colorado-floden träffar han på ett danskt par där jag kände igen den manlige skådisen så väl, så väl. Vem var det?! Jag kunde inte placera honom. Nu kollar jag upp det och ser att det är Thure Lindhardt som spelar Sagas danske kollega Henrik i de två sista säsongerna av Bron. Helt galet. Två totalt olika figurer. ”U Can’t Touch This”. Klicka, speciellt om du har sett Henrik i Bron.

Betyg 2012:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Betyg 2018:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: En naiv 23-åring som vill göra uppror drar ut i vildmarken med vare sig kunskap eller utrustning.
Miljö: Många fina miljöer från USA. Skogar, öknar, Colorado-floden, och slutligen Alaskas avlägsna vildmark med strida strömmar och ibland oätliga växter.
Djurattacker: Det är liksom inte den typen av film men en gigantisk grizzly sniffar faktiskt lite på Chris vid ett tillfälle. Däremot mot råkar Chris ut för en ödesdiger växtattack.
MacGyver: Nja, som sagt. Det är inte den typen av film och det var väl därför jag inte tog med den i det här temat från början. Det är dramat som är det intressanta, inte äventyret.

Arkiverad under Äventyr, Betyg 4, Biografifilm, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2007 Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

Söndagar med Bergman: Sommarlek (1951)

9 september, 2018 Lämna en kommentar

Efter två Bergman-filmer som jag tidigare inte hade sett (Till glädje och Sånt händer inte här) kommer nu en rad filmer från Bergmans 50-tal som jag sett och redan har korta texter om. Nu skulle jag ju kunna se om filmerna och komma med uppdaterade tankar men: så mycket film, så lite tid. Just Sommarlek som det handlar om denna söndag såg jag faktiskt på Cinemateket precis innan SVT drog igång ett stor Bergman-retrospektiv sommaren 2003. Min trivia från IngmarBergman.se handlar den här gången om att Bergman ville spela in på plats på Kungliga Operan men se det gick inte för sig. Efter att de ansvariga på Operan läst i manuset om balettdansöser som både röker och dricker sparkade de bakut. Se bild nedan. Fast rökte cigarett gjorde väl i och för sig alla på film på den här tiden…

Jag tjuvstartade retron genom att kolla in Sommarlek från 1951. Den handlar om Marie som är balettdansös i Stockholm, kring de 30 och fortfarande inte gift, vilket betraktades som lite konstigt på den tiden. Hon har en pojkvän men är rädd för att binda sig. En dag får hon en gammal dagbok levererad till sig. Denna dagbok väcker många känslor till liv hos Marie, då hon tänker tillbaka på en både magisk och tragisk sommar för 13 år sen. Då träffade hon nämligen Uppsala-studenten Henrik ute i Stockholms skärgård, där de båda spenderade sommaren hos släktingar. Hon tar färjan ut till skärgården för att minnas tillbaka vad som hände, vilket vi får se i tillbakablickar, och kanske också göra upp med det förflutna.

Jag skulle nästan vilja kalla Sommarlek för en dramakomedi. Bergman är här absolut inte nån gravallvarlig typ. Sommarlek är ganska så lättsam och på sina ställen faktiskt rätt så rolig, speciellt när det gäller livet på balettakademin. Givetvis finns det allvarliga inslag också som handlar om att våga leva livet, binda sig etc, men det blir aldrig tungsint. Det var också roligt att se hur folk betedde sig på den tiden i Sverige, hur man pratade, osv, även om jag vet att skådespelare kanske inte pratade som vanligt folk utan med en lite tillgjord teaterröst. Betyget blir 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Vilken bild med Annalisa Ericson och Maj-Britt Nilsson! Den gör ju att jag nästan vill se om filmen.

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Into the Wild: 127 Hours (2010)

5 september, 2018 8 kommentarer

Äntligen! Äntligen en film som jag verkligen gillade i mitt vildmarkstema. Nu har jag i och för sig inte direkt ogillat nån av de tidigare filmerna (förutom Frozen och The Mountain Between Us) men ingen av filmerna har lyft sig till nån toppnivå. De filmer som jag sett om har hoppat ner nåt snäpp snarare än att de har hållit sin nivå eller blivit bättre.

Danny Boyles 127 Hours såg jag alltså redan 2012 när jag hade tänkte köra temat första gången. Den gången rann temat av nån anledning ut i sanden. Jag skrev aldrig nån regelrätt recension av filmen då förutom några korta stödord. Där konstaterade jag att 127 Hours handlade om betydligt mer än bara om att huvudpersonen ska försöka ta sig loss. Han omvärderar i själva verket hela sitt liv och de beslut han har tagit fram till det ögonblick då han fastnar med handen under det där stora stenblocket ner i den smala och djupa ravinen.

127 Hours är alltså en tvättäkta BOATS om friluftsmannen Aron Ralston (här spelad av James Franco) som satt fast i 127 timmar ute i en ravin i det natursköna Blue John Canyon i Utah innan han till slut kom loss genom att amputera nedre delen av sin arm med en pennkniv.

Filmen inleder i ett furiöst tempo med klipp, musik och starka färger där jag fick lite vibbar från de mer hetsiga delarna av dokumentären Koyaanisqatsi. Boyle använder även en hel del holländska skruvade vinklar. Jag förstod kanske inte riktigt syftet med detta grepp men det såg… skruvat ut. Jag antar att det bidrog till att visa hur Ralston upplevde världen som ett enda stort äventyr, som en enda Burning Man-festival.

Sen stannar plötsligt allt upp när Ralston ramlar ner i ravinen och stenbumlingen landar på hans hand och kilas fast. Direkt inser nog Ralston att det är klippt, och det syns i Francos ansiktsuttryck. Han vet att han inte talat om för nån vart han skulle. Ingen vet var han är, men alla vet att han är dålig på att höra av sig eller svara när man ringer. Så ingen har liksom anledning att bli orolig. Såna tankar strömmar igenom Ralstons huvud skulle jag tro. Varför svarade jag inte när mamma ringde precis i samma stund som jag skulle åka imorse. Om bara…

Filmen är väldigt tajt. Den är bara 94 minuter lång, vilket känns perfekt. Jag tycker inte det finns en död stund, och då utspelar sig ändå den största delen av filmen på ett enda ställe med en enda person. Boyle har lyckats få till en dynamisk film trots dess inbyggda statiska skådeplats.

Det som lyfter filmen för mig är dess känslomässiga och mänskliga innehåll. Mina tankar går till en film som Into the Wild (som ju gett namn åt det här temat). Där hittar vi en annan person som trodde att han inte behövde nån förutom sig själv och naturen. Ralston inser att han faktiskt behöver andra människor och behöver komma loss, inte bara från stenen utan faktiskt komma loss från sitt tidigare liv. För Ralston är utgången mer lyckad än för stackars Christopher McCandless.

Filmen gör även tydligt hur mycket det betyder att inte få grundläggande behov tillfredsställda. Sol, vatten och mat. Man tar dem för givet men när man inte har dem… ja, då märks det. En halv deciliter vatten eller en stråle sol som värmer ditt ansikte.

En helt annan film, jämfört med Into the Wild, som jag drog paralleller till var Saw. Där går ju hela upplägget ut på just det som Ralston brottas med. Vad är du villig att offra för att överleva. Ett finger, en hand, en halv arm, ett ben?

Jag måste passa på att nämna James Franco innan jag glömmer det. Franco är grym i den här filmen. När Franco verkligen går all in för en roll så är han som besatt och äger filmen. Som exempel är det bara att titta på Spring Breakers eller The Disaster Artist. Det är likadant här. Franco har gått all in. Franco verkar vara en digital skådis. Antingen är han strålande eller så är han stel som en pinne som i Oz the Great and Powerful.

Filmen har mig med på resan under hela titten och jag gillar att det hela avslutas hoppfullt. Dessutom funkade det klassiska greppet, som jag inte är nåt större fan av, att visa de verkligen personerna i slutet av filmen. Här bidrar det på ett positivt sätt då det berättar historien vidare och svarar på frågan om vad som hände sen istället för att bara bli sentimentalt eller nån form av uppvisning i hur lika skådisarna är de verkliga personerna.

Betyg 2012:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Betyg 2018:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep


Fyra vilda saker

Utlösande händelse: En ung äventyrare beger sig ut i vildmarken utan att säga vart han ska och fastnar med handen under klippblock.
Miljö: Fina miljöer i Utah: öken, häftiga berg och en vattenfylld grotta.
Djurattacker: Hmm, en korp syns till men inga egentliga attacker förutom några myror.
MacGyver: En del: konstruera pinne med krok för att plocka upp tappat kniv; kasta lasso för att skapa en sele att sova i; plus då förstås ett kirurgiskt ingrepp med enkla medel.

 

Därmed var mitt vildmarkstema med tio filmer (plus bonusfilmen The Mountain Between Us) över. Eller? Vi får se nästa onsdag. Jag tror det dyker upp åtminstone en film till, kanske två. Och nej, det handlar inte om Wild; den har jag redan skrivit om.

 

Som avslutning denna onsdag bjuder jag på några bilder från 127 Hours. Som synes kan man konstatera att filmen är väldigt förtjust i både split screens och dutch angles.

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Biografifilm, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Söndagar med Bergman: Sånt händer inte här (1950)

2 september, 2018 Lämna en kommentar

Sånt händer inte här är en mycket märklig film, inte minst som Bergman-film betraktat. Som film stående för sig själv är den egentligen inte mycket att ha. Hur den kom till, vad Bergman tycker om den och efterspelet kring den gör den ändå intressant som fenomen.

När jag skriver om film brukar jag försöka fokusera på vad jag själv tycker om filmen och kanske inte rabbla så mycket fakta eller beskriva handlingen i långa drag. Det kan man ju läsa om på andra ställen så varför ödsla tid på det? Det är inte alltid jag lyckas med detta. Att beskriva vad man själv tycker och varför är ju betydligt jobbigare än att berätta att en film utspelar sig i Stockholm och har Signe Hasso, Alf Kjellin och Ulf Palme i huvudrollerna.

I det här fallet får jag dock göra ett litet undantag eftersom jag tycker saker runt omkring filmen är intressantare än filmen själv och vad jag tycker om den. Som vanligt när det gäller Bergman-filmer så har jag efter titten varit inne på IngmarBergman.se och läst på.

Där går bl a att läsa ett citat från Bergman själv (från hans självbiografi Bilder):

”Det finns några filmer som jag skäms för eller av olika skäl tycker mycket illa om. Sånt händer inte här är den första. Den gjordes under häftigt inre motstånd. Den andra är Beröringen. Båda har cementerat en bottennivå.”

Ja, han har ett sätt att uttrycka sig, Bergman, speciellt när han talar illa om sig själv. Bergman förbjöd efter fiaskopremiären på bio att filmen skulle visas. Den har aldrig visats på tv, aldrig släppts på nåt videoformat. Den har visats några få gånger på Cinemateket. Och så går den att se på YouTube (i lite för dålig bildmässig kvalitet) om man letar riktigt noga, vilket jag gjorde.

1950 var det kaos i Bergmans liv och han behövde pengar, precis som Svensk Filmindustri som var i konflikt med staten om nöjesskatten. SF satsade på att få till en internationell succé genom att göra en spionthriller med Bergman i registolen.

Alf Kjellin från Hets spelar kriminalkommissarie Almkvist som utreder försvinnandet av en diabolisk man vid namn Atkä Natas (Ulf Palme från t ex Flicka och Hyacinter). Mannens fru Vera spelas av Signe Hasso som man hämtat hem från Hollywood för att ge stjärnglans åt projektet. Tydligen var Hasso sjuk under inspelningen och tungt medicinerad.

Som sagt så är det en mycket märklig film. Den känns så långt ifrån Bergman man kan komma. Det ska vara en spionthriller. Inspiration har hämtats från Hitchcock, det är uppenbart. Bergman lyckas dock inte efterapa mästaren utan filmen känns tyvärr bitvis som en fars, speciellt i ”actionscenerna”. Filmen är väldigt mörk och för tankarna till film noir. Det kryllar av mörka sekvenser, svarta bilar, mörka trappor, telefonsamtal i skuggan gjord från en svart telefon.

När filmen börjar förkunnar en berättarröst att det hela utspelar sig i ett mycket litet och fredligt land som länge önskat göra sig så litet som möjligt och helst förbli helt obemärkt och att denna önskan ska respekteras. Ja, må så vara. Men när Stadshuset och Katarinahissen i Stockholm dyker upp i bild och den svenska nationalsången spelas på radion vid midnatt så börjar man ju lite smått fundera på vilket land det kan vara.

Till det lilla landet där man sjunger ”Den blomstertid nu kommer” har en stor grupp flyktingar kommit från öster över havet. De försöker bilda en motståndsrörelse men efter sig har de ondskefulla och hänsynslösa agenter utsända från diktaturen i deras hemland. Signe Hasso spelar en av dessa flyktingar och hon är alltså gift med en av de där agenterna (eller är han kanske dubbelagent?).

Landet i öster kallas Liquidatzia och det språk man talar där verkar vara svenska baklänges. Det låter helt vansinnigt. Ulf Palmes rollfigur heter alltså Atkä Natas, hmmm… Palme är för övrigt riktigt sevärd som slemmig agent som pratar svenska med en sorts finskbaltisk brytning.

Det förekommer helt bisarra scener som t ex när Vera åker hem till Almkvist och hans fina förortshem i vad som skulle kunna vara Vällingby Ålsten. En del av intrigen är att Almkvist och Vera tidigare har haft ihop det då Veras agentman har haft långa perioder av frånvaro utomlands. Nu när Vera är tillbaka hemma hos Almkvist så ska det kokas kaffe och Vera tar reflexmässigt på sig förklädet som hänger kvar på sin gamla vanliga plats. Man behöver tydligen förkläde när man kokar kaffe. Det ska jag tänka på nästa gång.

Almkvist och Veras trevliga fikastund avbryts av att Natas dyker upp. Nu tar en farsartad scen vid, en scen som jag antar ska vara spännande och fyllt med nerv. Den är enbart skrattretande. Almkvist har en pistol och borde alltså ha övertaget. Men det är bara för Natas att spela sjuk och norpa pistolen när Almkvist undrar hur det står till. Sen byter pistolen ägare några gånger till innan Natas undkommer i en bil med Vera och en för handlingen viktig portfölj.

En biljakt tar vid. En BILJAKT. I en Bergman-film. Japp, det är sant. Den var inte speciellt bra utan kändes som att den hörde hemma i en Åsa-Nisse-film. När det gäller genrefilm så är Bergman duktig inom skräck. Action ska han dock inte syssla med, och det här är ju det enda undantaget (vad jag vet). Och det vet ju Bergman själv. Under inspelningen så träffade filmteamet en grupp riktiga exilbalter som skulle medverka som skådespelare i filmen. När Bergman fick höra deras historier och livsöden insåg han att de gjorde helt fel film. Han försökte övertyga SF om att lägga ner projektet. I självbiografin Bilder konstaterar Bergman:

”Men tåget var i gång och gick inte att stoppa. I ungefär samma veva drabbades jag av influensa och ur den uppstod en nästan komiskt ursinnig sinusit som plågade mig under resten av inspelningen. Det var själen som satte sig till motvärn, förskansad längst inne i bihålornas mörker.”

I filmens slutsekvens ska Almkvist försöka hitta den av agenterna kidnappade Vera. Den svenska polisen tror att hon befinner sig på ett fartyg som precis ska lämna hamn. Vad heter fartyget? Jo, Mrofnimok Gadyn. Ja, det är väl bäst att inte vara för subtila tänkte kanske filmbolaget.

När jag sätter betyg på en film så brukar jag betygsätta min filmupplevelse snarare än filmen i sig. I fallet Sånt händer inte här så blir det dock ett betyg på filmen som enskilt verk och det blir inte högt. Det kanske är orättvist för det var ju trots allt både roligt och intressant att se själva filmen och framförallt att läsa på om omständigheterna kring den. Men jag kände att jag ville markera att filmen verkligen inte är bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Ulf Palme och Signe Hasso

Signe Hasso och Alf Kjellin

”Hur är det fatt?”

Ombytta roller!

En av filmens ”intensiva” actionsekvenser. Och faktiskt, den här hade i alla fall ett överraskande slut.

Arkiverad under Action, Betyg 1, Drama, Film, Recension, Svensk film, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Söndagar med Bergman: Till glädje (1950)

26 augusti, 2018 2 kommentarer

Ingmar Bergmans första film från 50-talet är en som jag tidigare inte har sett. Till glädje är Bergmans åttonde biofilm och jag noterar att Bergmans produktivitet är hög, ruggigt hög. Han debuterade 1946 som regissör och sen kläcker han ur sig i princip två filmer per år, och när han inte gör film så sätter han upp teaterpjäser. Galet.

Apropå teatern så var Bergman chef för Helsingborgs stadsteater några år tidigare, och Till glädje utspelar sig just i Helsingborg (eller Hälsingborg som det stavades på den tiden) i samma kretsar som Bergman säkert umgicks i, bland skådespelare och musiker.

I fokus är medelmåttan Stig (Stig Olin som vi såg i Kris) som spelar fiol i den lokala symfoniorkestern men tror att han kan bli violinvirtuos. Den bistra sanningen är nog att han bara kommer att vara hyfsat bra på att spela fiol. I orkestern spelar även Marta (Maj-Britt Nilsson) som Stig uppvaktar under en längre tid. Till slut, mer eller mindre av minsta motståndets lag, så gifter de sig. Genom filmen får vi sen följa deras äktenskap och den bergochdalbanetur som det innebär.

Victor Sjöström

Jag vet inte riktigt om jag ska varna för spoilers nu eftersom det som jag tänkte kommentera händer inom filmens första minuter. Det är väl lika bra att varna för det. Så: varning för spoilers!

Filmens första minuter var något överraskande, och explosiva om man säger så. Jag var inte riktigt beredd på det och jag vet inte om det egentligen gjorde filmen som helhet någon tjänst. Filmen inleds nämligen med att Stig är på orkesterrepetition men får ett alarmerade telefonsamtal och rusar hem. Där får han det sorgliga beskedet att hans fru har omkommit i en olycka där ett spritkök exploderat.

Vi kastas alltså direkt in i vad man skulle kunna kalla en tragedi, men eftersom vi inte lärt känna några av rollfigurerna så var ju det känslomässiga avtrycket minimalt. Än så länge i alla fall.

Efter dödsbeskedet hoppar filmen sju år tillbaka i tiden. Detta tidshopp ackompanjeras som sig bör av ljudet av en harpa; det är ju sen gammalt. Ett snyggt grepp eftersom scenen övergår till dåtiden och den harpa som fanns med i orkestern. Det blev liksom en logisk och naturlig del av filmen.

Nu vi får se allt från början: hur de gifter sig, får barn, grälar, skiljer sig, blir ihop igen, hur Marta åker iväg med barnen på semester, en semester som Stig ska ansluta några dagar senare…

Birger Malmsten

Mmm, ett intressant upplägg måhända, men det finns ett problem. Problemet stavas Stig. Stig är en självupptagen medelmåtta som inte gör mycket rätt. Han är osympatiskt på ren svenska. Fast det brukar i och för sig inte hindra mig från att gilla en film. Ta t ex Inside Llewyn Davis som Shinypodden pratade om senast.

Det intressanta upplägget till trots så saknade jag, förutom en rollfigur att sympatisera med, även nån form av återbetalning. Om man inleder en film på detta vis så måste man (läs: jag) få nåt tillbaka på slutet, och jag kände inte att jag fick det på ett tillfredsställande sätt här.

Filmen har en del andra problem. En inte helt liten del av dialogen känns krystad och då menar jag inte att den känns teatral. Men dialogen känns inte som nåt som rollfiguren skulle säga i sammanhanget, teatral eller ej, utan det känns som nåt som manusförfattaren vill ha sagt. Stig har bl a en pinsam och spritinducerad monolog på en fest som bara kändes fånig. Han gapar om att ”man måste lida för konsten” osv. Det kanske hade funkat med en bättre skådis men Stig Olin höll tyvärr inte måttet för mig här.

En som däremot höll måttet, och mer därtill, var legenden Victor Sjöström. Det var hur roligt som helst att se honom i rollen som orkesterledaren Söderby. Med en blandning av humor, cynism och mänsklighet agerar han en både betraktare och berättare av det drama mellan Stig och Marta som vi får se på vita duken. Victor har en berättarröst som självaste Morgan Freeman skulle vara avis på, och det är just den som används under filmen bästa sekvens där Victor beskriver Stig och Martas relation, deras gräl men samtidigt deras tillgivenhet för varandra.

Margit Carlqvist

Två andra höjdpunkter var två av skådisarna i birollerna. Först var det Birger Malmsten, en av medlemmarna i orkestern, som gör en stilig och rolig glidare. En riktig stekare som kläckte ur sig repliker som ”Ta med dig fiolen på festen så gör vi lite musik innan vi blir fulla”. Normalt sett brukar jag tycka att Malmsten är både trist och träig. Inte så här. Kanske för att han spelade en biroll och liksom slapp ansvar? Kanske spelade han en roll mer lik sig själv?

Höjdpunkten nummer två bland birollerna var Margit Carlqvist som dök upp som en ung hustru till en äldre skådespelarman. Vem är detta tänkte jag?! Vilken snygging! En riktigt femme fatale. Sval och het på samma gång. Detta var tydligen Carlqvists debutroll och apropå femme fatale så spelade hon mycket riktigt under 50-talet s.k. vamp i en rad svenska filmer (förutom att vara med i Bergmans Sommarnattens leende).

Filmen som helhet funkar inte riktigt för mig. Den innehåller några riktigt fina delar (Sjöströms berättarsekvens som topp) men jag blev aldrig helt indragen. Jag tyckte även att man inte riktigt kopplar ihop filmens musiktema med resten av filmens handling. Fast jag måste ändå säga att det var rätt maffiga musiksekvenser under orkesterns repetitioner med pampiga verk av Beethoven, Mendelssohn och Mozart.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , ,

Ben-Hur (1959)

24 augusti, 2018 2 kommentarer

Med anledning av att Sofia borta hos Rörliga bilder och tryckta ord har skrivit om Ben-Hur gånger två så tänkte jag det kunde passa att skicka upp en gammal preblogg-text om just Ben-Hur. Och då pratar jag alltså om originalet från 1959. Sofia var ju så järv att hon även betade av remaken från 2016. Min text om denna låååånga film skrevs i september 2003.

Jag har sett första timmen av Ben-Hur nu. Jag delar upp den och tar andra halvan imorgon. Hur som helst, jag är i m p o n e r a d av det jag hittills sett. Jag trodde inte den skulle vara så bra, allvarligt talat. Men skådespelarna är perfekta, speciellt Charlton Heston (Ben Hur, pacifist, hehe, i alla fall än så länge) och Stephen Boyd (Messala) och deras samspel. Det fanns ett djup som jag inte räknade med. Messala som kommer tillbaka till sin barndomsvän Judah Ben-Hur. Dessa två var som bröder när de var pojkar, och man ser verkligen att de är bästa vänner till en början. Men nu är Messala officer över de romerska trupperna och deras förhållande blir ansträngt och till slut ohållbart. Ben-Hur tvingas offra sin vänskap för att inte förråda sitt folk. Och sen olyckan med takstenarna. Oj oj, mycket bra manus.

En annan höjdpunkt: Ben-Hur möter Jesus. Jag gillade verkligen genidraget att aldrig visa Jesus framifrån i bild. Det gör det hela mäktigare. Nä, det här är verkligen en genomtänkt och välgjord film… än så länge. Vi får se om resten av filmen är lika bra. Nu är det en mycket stark fyra.

*en dag senare*

I går såg jag klart resten av Ben-Hur (1959) och jag är fortfarande i m p o n e r a d. Jag vet inte var jag har fått det ifrån men jag trodde det skulle vara en halvtråkig men lång matinérulle. Kanske det berodde på att jag har sett Spartacus (1960) och Cleopatra (1963) som jag båda tyckte var flera klasser sämre.

Heston passar perfekt i rollen som stolt jude som trots att han är galärslav lyckas behålla sin glöd för sitt folk, sin mor och sin syster. Dessutom, som jag skrev tidigare, fanns det ett djup som inte trodde skulle finnas. Vänskap, religion, tro, lojalitet, makthunger, osv. Sen är ju historien verkligen en historia av stora, episka mått. Filmen väver in Jesus på ett skickligt sätt så att han blir en lite mystisk del av filmen men ändå något av en röd tråd. Vi får storslagna, pampiga scener och en mycket bra gjord och spännande hästkapplöpning. Möjligtvis tappade den lite efter kapplöpningen när det handlade om mamman och syrran i lepra-dalen. Jag stördes inte av längden. Om man tycker filmen är dålig så blir ju längden ett problem, men om man gillar filmen så kan man ju i princip se hur mycket som helst. Betyget blir en mycket stark fyra, på gränsen till en femma.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Äventyr, Betyg 4, Drama, Film, Historisk film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Söndagar med Bergman: Törst (1949)

19 augusti, 2018 Lämna en kommentar

Denna söndag handlar det om Törst från 1949. Som vanligt läser jag på om filmen på IngmarBergman.se, denna väldigt informationsrik och välordnad sida, och där ser jag att manuset bygger på en novellsamling av Birgit Tengroth, som även spelar en stor roll i filmen.

Ingmar Bergmans sista 40-talsfilm handlar om paret Rut (Eva Henning) och Bertil (den eviga Birger Malmsten) som är på väg hem med tåg från en semesterresa. Deras favoritsysselsättning är att gräla. Rut är en f.d. balettdansös som blivit skadad i knät och som nu mest dricker vin och är bitter. Bertil är en konflikträdd mes. I Törst tycker jag möjligen Bergman är på väg att hitta en egen stil. Det är lite annorlunda med ett mer fantasifullt bildspråk och berättande. Bergmans första husfotograf, Gunnar Fischer, står för kameraarbetet och han gör det bra. Träiga Birger Malmsten är kanske bättre än han brukar vara. Eva Henning är bättre än Malmsten som neurotisk och snackig tjej med jobbiga saker i bagaget. Jag tyckte de båda bitvis var underhållande under sina gräl.

Bitvis är det en ganska splittrad film då vi följer två historier och man kommer kanske inte riktigt in i den som utspelas i Stockholm. Att filmen utspelas precis efter andra världskriget märker man av när paret åker tåg och folkmassor tigger mat från perrongen när det stannar vid en station. Jag gillade som sagt en del av parets grälscener där det förekommer en del roliga repliker, som t ex ”Jag kan bara vila om jag är utvilad”. Vad mer? Jo, ganska uppseendeväckande var att man använde elektroniskt ljud vid ett tillfälle under en drömsekvens. Det kan inte ha varit helt vanligt vid den här tiden. Och så är Hasse Ekman, som är bra här, med på ett hörn som ganska äcklig läkare. Slutligen så röker givetvis alla konstant som sig bör i en film från den här tiden.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filmen innehåller en scen med lesbiskt tema. En scen som tydligen klipptes av filmcensuren på den tiden så att den enligt Bergman själv blev ganska obegriplig. Och, ja, just den scenen kändes märkligt klippt mot slutet.

Birgit Tengroth och Mimi Nelson (blicken!)

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Surrealism, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →