Green Book (2018)

11 januari, 2019 2 kommentarer

Årets Annandagsfilm på bio blev Green Book och det visade sig vara ett alldeles utmärkt val. Efter filmen fick jag beröm av mina föräldrar för det fina valet. Och det är ju alltid det viktigaste när man väljer film: att den uppskattas av de personer man valt åt! Vad man själv tycker är sekundärt.

Green Book utspelar sig i början av 60-talet och handlar om utkastaren Tony Lip som jobbar på en nattklubb med att ta hand om bråkstakar. Bråka med Tony Lip!? ”Fuggetaboutit!”. Vem spelar denne bufflige italiensk-amerikan? Jo, danske Viggo Mortensen som har ätit många munkar som förberedelse inför rollen. Dessutom har han troligen gått hos en dialektcoach. Jag har nämligen inte några problem alls med att tro på att han bor i Bronx på 60-talet.

När nattklubben där Lip jobbar ska stängas under sommaren för renovering behöver han en ny inkomstkälla. I tidningen ser han en annons om att det behövs en chaufför under några månader och går till ”anställningsintervjun”. Lip blir minst sagt förvånad när det visar sig vara en afroamerikansk klassiskt skolad pianovirtuos vid namn Don Shirley (Mahershala Ali) som behöver skjuts och dessutom beskydd. Varför beskydd? Jo, Dons trio ska åka på turné i den djupaste amerikanska Södern och som svart man på 60-talet så kan det då vara bra att ha nån som Tony Lip på och vid sin sida. Låt resan börja!

Det som direkt talar för Green Book för min del är att det är en roadmovie. Roadmovies är alltid bra, det är sen gammalt. Det uppstår en mysig känsla direkt. Rollfigurerna åker från ett ställe till ett annat, pratar och lär känna varandra. Nåt okänt och kanske spännande väntar bakom nästa krök.

Det andra stora pluset är samspelet mellan Viggo och Mahershala. De båda är strålande i sina roller. De är varandras motsatser i mångt och mycket. Mahershala för sig med en delikat grace medan Viggo är den som äter kycklingvingar med fingrarna.

Just deras kontraster är givetvis något överdrivna för att få till en dramatisk och komisk effekt. Mahershala är orealistiskt stel när han tvekar att hålla en kycklingvinge med handen och frågar efter bestick. Det kändes inte heller realistiskt när det framkommer att Don aldrig nånsin hade hört en sån pianist som Fats Domino. Det är upp till Viggo att utbilda honom i hans ”egen” musik. Really? Fast bara en stund senare så har Don stor uppvisning och spelar boogie-woogie som om han aldrig gjort nåt annat.

Det hela tiden bakomliggande temat om rasism hanterar filmen genom att slå in öppna dörrar. Tony Lip och hans familj är smygrasister där man slänger glas som svarta hantverkare använt i soptunnan. Fast Tonys fru är givetvis mer öppen. Det är männen i familjen som är sluskar.

I Södern är rasismen mer öppen, eller snarare helt öppen. Det känns galet idag, just hur satt i system det var, men det var inte speciellt länge sen. I filmen saknas dock nyanserna och jag tycker inget nytt eller intressant berättas (som t ex i en nutida skildring som Blindspotting). Även Tony Lips omvändelse är väl enkel.

Med det sagt så uppskattar jag ändå nästan alltid den här typen av filmer, om utsatta människor som står upp för sin sak och där budskapet är positivt i grunden, så betyget hamnar på en ganska stabil trea. Jag tror den här filmen kommer gå hem i stugorna, och kanske på några av de kommande filmgalorna.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 3, BOATS, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Semestersabotören (1953)

10 januari, 2019 Lämna en kommentar

Jacques Tati är inte en komiker som jag är speciellt bekant med. När jag kollar på Filmtipset – ja, den sajten lever faktiskt fortfarande, men jag måste nog snabba mig med att föra över mina betyg till Letterboxd för säkerhets skull – så verkar det som att jag bara har sett en enda film, och det är just Semestersabotören. Men jag tror att jag även har kollat in Playtime en gång i tiden. Anledningen till att det inte blev några fler filmer är kanske att jag inte riktigt förstod tjusningen med Tati. Min lilla text skrevs i januari 2007.

Tati. Ta i. Försök gilla. Jag försöker, men tyvärr, det här var inte riktigt bra. Eller, ibland var det roligt – och det hade kanske funkat om det hade varit en 25 minuters novellfilm. Tati har en helt egen stil. Semestersabotören hade lika gärna kunnat vara en stumfilm med ljudeffekter och musik. En annan egenhet är att det liksom inte finns nån historia. Handling och rollfigurer i egentlig mening finns inte. Det är i princip en episodfilm med korta och lågmälda slapstick-scener. I längden blev det lite tråkigt och figuren Hulot (som Tati gör)… nja, jag vet inte, jag tyckte inte han var nåt speciellt. Då är Mr Bean (Rowan Atkinson har säkert tittat på Tati) tio gånger roligare, tycker jag. Gammal är inte alltid äldst.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Mowgli (2018)

8 januari, 2019 2 kommentarer

Ska det verkligen behövas en till filmatisering om den lille pojken som växer upp i djungeln, uppfostras av vargar och måste föras till människobyn?

”Till människobyn? Har du fått spader? Då blir han ju en människa!”

Jag pratar givetvis om Mowgli och Djungelboken. Bara för två år sen så kom Disney och Jon Favreaus nya version, ett cgi-spektakel där alla verklighetstrogna miljöer är gjorda med s.k. virtual production, dvs i datorn. Den enda rollfigur som krävde en skådis framför kameran var just Mowgli själv. Well, och så kanske några skådisar i svarta sparkdräkter med vita prickar i ansiktet och på kroppen.

Tydligen tyckte Andy Serkis (hans andra film som regissör) och Netflix (bidrog med slantarna) att det var dags för ytterligare en omtolkning av Rudyard Kiplings böcker.

Jag gillar stämningen i Mowgli från början. Den känns betydligt råare än The Jungle Book, 2016 års Disney-version. Ett exempel är att man faktiskt får se ett rovdjur döda ett byte. Det är Bagheera som under en jakt tar död på en hjort. Som panter måste han ju äta, och jag gillar att filmen inte sticker under stol med detta faktum. Mowgli själv var intressantare som rollfigur. Här spelas han av en lite äldre barnskådis som funkade bättre för mig. Fortfarande med gigantiska rådjursögon men aningen mindre gullig och jag tycker han är mer av en egen person.

Djungeln och djuren i djungeln sjunger på sista versen. Det är en förgången djungel som har en sorglig stämning över sig. Djuren är gamla och slitna. Mossiga. Det råder en grym och otäck stämning här. Äta eller ätas. Det är inte nån tillrättalagd naturdokumentär detta, och jag gillar’t.

Mowgli som växt upp i en vargfamilj går och springer på alla fyra som andra vargar. Det är ju så han har lärt sig att det ska vara. Men när det är fara på färde på riktigt (när tigern Shere Khan dyker upp) så tar instinkten över och han springer på två ben eftersom han nånstans vet att det går snabbare. Intressant.

Under filmens sista 30 minuter kraschlandar filmen tyvärr totalt. Detta händer när vi och Mowgli kommer till människobyn. Här blir handlingen fånig och saker och ting händer alldeles för snabbt och utan logik. Mowglis karaktärsutveckling är inte rimlig. Ena sekunden är han en medlem i vargflocken, sen hävdar han att människobyn är hans enda rätta hem, och slutligen vänder han igen och blir förkämpe för djurens och djungelns rätt. Det han känner och hur han vänder fram och tillbaka är egentligen rimligt men man lyckas tyvärr inte förmedla det i filmen. Det bara händer utan förklaring på två röda sekunder.

Trots den väldigt svaga avslutande delen så kan jag ändå inte låta bli att dela ut en trea till Mowgli då den var tillräckligt intressant fram tills dess.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Äventyr, Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Puzzle (2018)

7 januari, 2019 4 kommentarer

Oj. Hoppsan. Jag upptäckte precis att jag har glömt att skriva om en av de filmer som jag såg under höstens Malmö Filmdagar, och dessutom är det en film som redan har haft biopremiär. Slarvigt.

Puzzle är en film som handlar om… pussel. Livspusslet. Hur ofta har jag hört det skämtet när recensenter beskrivit filmen? Ofta! Fast grejen är att filmen inte handlar om livspusslet. Den handlar snarare om livet. Kelly Macdonald (underskattad och underanvänd?) spelar Agnes, en hemmafru i en småstad i USA. Hennes liv går, vad det verkar, ut på att serva man och barn, och inte så mycket mer.

En dag får Agnes ett nytt intresse som hon vill fortsätta med. Att lägga pussel! Det visar sig att det finns en hel värld av människor som är besatta av att lägga pussel. Givetvis finns det även sammankomster där pusselnördar tävlar om att lägga ihop de små utsågade bitarna till ett färdigt pussel.

Sköna Irrfan Khan spelar en annan pusselfantast som Agnes börjar träffa i hemlighet för att träna och så småningom delta i det nationella pusselmästerskapet tillsammans, i partävlingen. Börjar de fatta tycke för varandra? Börjar Agnes öppna upp sig och fundera på sitt eget liv? Är Agnes man helt oförstående inför hennes nya intresse och vilja att leva ett eget liv? Ja, ja, ja.

Puzzle är en totalt ofarlig och mysig film. Jag tycker som sagt att Kelly Macdonald är en underutnyttjad skådis som jag skulle vilja ser mer av. Här spelar hon en blyg och tillbakadragen person och hon gör det mer eller mindre perfekt.

Filmen som helhet är dock lite väl snäll och kanske för liten i sitt omfång. Jag saknade viss spänning och dramatik. Den puttrar på men bränner aldrig till. Agnes man är inte ett totalt svin som är genomond, vilket på ett sätt känns bra då det oftast inte är så svartvitt. Samtidigt kändes han mest tråkig, och ett litet svin var han förstås. Men mest bekväm och lat.

Jag önskar att slutet hade känts mer för mig, betytt mer. Nu var det lite som att filmens handling rann ut i sanden.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioPuzzle hade biopremiär på juldagen men går fortfarande på bio. Är du sugen på en mysig och småputtrig rulle som kanske inte gör nåt jätteintryck så rekommenderar jag den.

Om jag minns rätt så var det bara jag och Fripps filmrevyer-Henke som såg Puzzle nere i Malmö.

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Söndagar med Bergman: Vargtimmen (1968)

6 januari, 2019 2 kommentarer

Bra poster!

Efter det monumentala misslyckandet, i mina och många andras ögon, med färgfilmen För att inte tala om alla dessa kvinnor så gjorde Bergman sin bästa film Persona, återigen i mina och många andras ögon. Vilken berg-och-dal-bane-tur. Från bottenskrap i färg till toppnivå i svartvitt. Persona har jag skrivit om tidigare och faktum är att det var det första inlägg som jag publicerade på min blogg i september 2010. Så idag handlar det om den efterföljande filmen Vargtimmen och min text om den skrevs i april 2007.

Den här filmen bleknar rejält i skuggan av mästerverket Persona. Precis som Persona är den inspelad på Fårö, har Liv Ullman i en huvudroll, och Sven Nykvist är fotograf. Här spelar Max von Sydow en konstnär med inre demoner orsakade av, vad det verkar, en trasslig barndom och händelser tidigare i livet. Ullman spelar frun som försöker förstå. Paret flyttar ut till en ö för att komma ifrån och få lugn. Det går inget vidare, då även frun börjar se syner.

Trots att filmen inte alls har samma magiska kvaliteter som Persona så är den ändå välspelad och med ett foto i toppklass. Problemet är att den inte engagerar mig fullt ut. Det tar för lång tid innan det kommer nån riktigt intensiv och bra scen. Den känns kanske lite tråkig i början men är aldrig helt ointressant. Det finns vissa överraskande scener och allra bäst är en obehaglig sekvens när Max von Sydow är ute och fiskar och en läskig liten pojke dyker upp (troligen konstnärens egna fantasier). Bra var även scenen när Max von Sydow kollar hur lång en minut egentligen är.

Mot slutet blir det riktigt surrealistiskt och drömsekvenserna avlöser varandra. Så här i efterhand har jag faktiskt lite svårt att förstå filmen fullt ut. Hur var det egentligen med de personer som är med i filmen? Jag är ganska säker på att förutom Max von Sydows och Liv Ullmans rollfigurer så var de flesta andra bara figurer som existerade i deras fantasi. Men jag är inte helt säker. Jag känner nästan att jag måste se om filmen. Jag kan inte underkänna Vargtimmen trots att den var trögstartad. Jag gillar även den absolut sista scenen; det var klassisk Bergman. Knappt godkänt blir det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Eye Martini?

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension, Skräck, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Das Experiment (2001)

3 januari, 2019 Lämna en kommentar

Jag inleder 2019 med att skicka ut en gammal preblogg-text om Oliver Hirschbiegels debutfilm Das Experiment. Min text skrevs i februari 2004.

Experimentet är en tysk film baserad på verkliga händelser där en grupp försökspersoner under två veckor ska spela fångar respektive vakter på ett ”låtsasfängelse”. Till en början är allt också just på låtsas men efter en ganska kort tid blir det mer allvar än vad någon kunnat räkna med. Muahaha. En av rollerna spelas för övrigt av Moritz Bleibtreu som spelar Lolas pojkvän i Spring Lola.

Ok, jag måste medge att vissa beslut som tas och vissa handlingar som utförs av vissa personer i filmen känns orealistiska. Även om det måste ha varit en pressad situation så tror jag inte man förvandlas till psykopat så snabbt. Men vad vet jag. Jag har inte deltagit i något liknande experiment.

Med det sagt så måste jag också säga att jag tyckte filmen var ruskigt bra, och ruskig också för den delen. Den sista halvtimmen är bland det svettigaste jag har sett faktiskt. Riktigt spännande och obehagligt på samma gång. Skådespelarna gör toppinsatser. Foto och klippning håller hög klass. Bra och passande stämningsmusik. Jag håller med Movies – Noir lite grann, om att tjejen som figurerar i handlingen kanske känns lite ditsatt, men det var inget jag störde mig nämnvärt på. Nej, jag gillar verkligen filmen och den får högt betyg!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, BOATS, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

Capote (2005)

28 december, 2018 4 kommentarer

Jag gör det lätt för mig under julen och tar ledigt men låter bloggen jobba av sig själv med att skicka ut några korta och gamla preblogg-texter som skrevs i oktober 2006. Den tredje och sista filmen är Capote som gav Philip Seymour Hoffman (*snyft*) en välförtjänt Oscar för bästa manliga huvudroll.

En ganska speciell film om en speciell man, en man som i den här filmen gestaltas obehagligt bra av Philip Seymour Hoffman. Truman Capote var uppenbarligen ganska odräglig och självcentrerad (men rolig) och samtidigt en briljant författare som efter att ha skrivit Breakfast at Tiffany’s blir besatt av mordet på en familj i Kansas. Denna besatthet ledde till han sista bok In Cold Blood och filmen, som är ambitiös och välgjord i alla aspekter, berättar om hans arbete med den boken. Filmen hade en förmåga att komma in under skinnet på en och den skildrar väldigt bra hur Capotes arbete med boken, och hans nära kontakt med en av mördarna, tär på honom. Jag brukar alltid vara lite skeptisk till biografifilmer. Jag får alltid för mig att de ska vara tråkiga av nån anledning men Capote var intensiv, intressant och spännande i sin skildring av personen Capote och hans twistade ego.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 4, Biografifilm, BOATS, Brott, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Lady in the Water (2006)

27 december, 2018 2 kommentarer

Jag gör det lätt för mig under julen och tar ledigt men låter bloggen jobba av sig själv med att skicka ut några korta och gamla preblogg-texter som skrevs i oktober 2006. Andra filmen blir M. Night Shyamalans utskällda Lady in the Water.

Jaha, det här var en var en småmysig äventyrsmatiné på innergården, typ. Jag tycker nog den en aning oförtjänt har blivit allmän kritikerslagpåse. Men det är klart, om man ser filmen med hjärnan så får man inte ut mycket av den. Det är en saga. Nån recensent skrev att varken Paul Giamatti eller fotografmeister Doyle funkade. Jag håller inte med på nån av de punkterna. Giamatti är alltid sympatiskt bitter (se Sideways!) och Doyle skapar flytande bilder. Filmen har vissa tendenser till att bli fånig och att bli lite väl mycket världsförbättrarfilm, speciellt eftersom Shyamalan själv spelade rollen som just (blivande) världsförbättrare. Men betyget blir en svag trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Fantasy, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Dödsängeln Maria (1993)

26 december, 2018 Lämna en kommentar

Jag gör det lätt för mig under julen och tar ledigt men låter bloggen jobba av sig själv med att skicka ut några korta och gamla preblogg-texter som skrevs i oktober 2006. Först ut är Tom Tykwers debutfilm Die tödliche Maria.

Jag tyckte det kändes lite, eller ganska mycket, att det här var en debutfilm från Tom Tykwers sida. Jag kände igen hans ganska säregna stil med en historia om en människa som söker efter något, och om hur olika människors öden kan sammanflätas, ofta pga slumpen. Precis innan jag såg Dödsängeln Maria såg jag om Heaven (2002) och efter att ha sett den så insåg jag att Tykwer har utvecklats. I Heaven har han lärt sig att döda sina älsklingar, och göra sin (ja, eller Kieslowskis då) historia mer skarp och lita lite mer på sina skådisar. Dödsängeln Maria är ändå en sevärd film men blir bitvis lite upprepande och står liksom och stampar på samma ställe. Slutet är typiskt tykwerskt!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Övernaturligt, Betyg 3, Drama, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , ,

Söndagar med Bergman: Tystnaden (1963)

23 december, 2018 2 kommentarer

Vintage Bergman & Nykvist

Vi, eller snarare Bergman, fortsätter på det dystra spår som Nattvardsgästerna slog in. Mitt lilla omdöme skrevs i augusti 2003 och kanske hade jag överdoserat på Bergmans s.k. svåra filmer eftersom jag nu sparkade bakut och anklagade filmen för att vara ”för svår”.

På den eminenta sajten IngmarBergman.se läser jag att Tystnaden, främst pga av sina vågade sexscener, blev både SF:s och Bergmans största publiksuccé dittills. Det var stor uppståndelse kring filmen, både i Sverige och utomlands. I Argentina förbjöds den och distributören dömdes till ett års fängelse. I grannlandet Uruguay visades den dock ocensurerad och argentinare erbjöds paketresor med båttur och visning av Tystnaden.

Den kanske märkligaste trivian handlar om fotbollslaget Milan som skulle möta IFK Norrköping i en vänskapsmatch. Milan-spelarna bussades till Stockholm och Röda Kvarn för att få se Tystnaden. Enligt uppgift så tyckte de om filmen mycket men ansåg att sexscenerna var i starkaste laget…

Jag har sett Tystnaden från 1963. Den utspelar sig i främmande land där två systrar, Anna (Gunnel Lindblom) och Ester (Ingrid Thulin), och Annas son Johan är på nån sorts semesterresa. Förhållandet mellan Anna och Ester är inte det bästa. Syskongnabbet verkar hänga kvar och dessutom vara på allvar. Dessutom är Ester allvarligt sjuk. Hur allvarligt vet man inte riktigt men hon verkar vara på väg att dö (ja, ganska allvarligt med andra ord). De stannar i en stad och bor på ett hotell. Anna står inte ut, går ut på stan och hittar en man i stället.

Jag har inte sett alla Bergmans filmer, dock rätt så många vid det här laget, men jag tror det här måste vara hans mörkaste, dystraste och dessutom den svåraste att ta till sig. Tystnaden är ett passande namn eftersom det bara förekommer 38 repliker (enligt Bergman själv i pratet som visades innan filmen drog igång). Jag kom aldrig riktigt in i filmen. Jag kände aldrig för rollfigurerna även om jag tyckte Thulin spelade bra, precis som i Nattvardsgästerna. Även Nattvardsgästerna är mörk och dyster men där blev jag engagerad och jag tycker den är mycket bra. Tystnaden, däremot, blev för svår t.o.m. för mig. 😛 Det känns som om Bergman tagit i så han kräks. För mycket helt enkelt. Det finns vissa scener som är bra och en del surrealistiska bilder som fascinerar men filmen faller platt. Betyget blir 2-/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Numera nedlagda Röda Kvarn på Biblioteksgatan i Stockholm

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →