Enemy (2013)

Enemy är nog en vajb-film. En film att vajba med. Antingen funkar känslan i den och då älskar man den eller så funkar inte känslan och då, ja, då gillar man den förmodligen inte. Filmen är som ett dystert och gulbeiget vakuum där Jake Gyllenhall spelar en lärare som upptäcker att det finns en kopia av honom själv. De är i grunden samma person rent fysiskt men de är olika och lever olika liv. De har samma ärr på kroppen men olika sinnen och olika jobb. De har samma typer av manér och rörelsemönster men i olika situationer. Kan man nånsin känna en person fullt ut? (Nej.) Ljuger man nånsin för sig själv? (Ja.) Scenen när de båda människokopiorna möter varandra är briljant och den gav mig rysningar. Såååå otäckt och obehagligt. Plötsligt händer det. 5/5. Tack för att du finns Denis Villeneuve.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Därmed önskar Jojjenito Glad Midsommar och tar semester en dryg vecka

Under the Skin (2013)

Handlingen (om man kan kalla den för det): en känslokall Scarlett Johansson åker runt i Glasgow och plockar upp män i sin skåpbil.

Under the Skin har en märklig och obehaglig dokumentär känsla över sig samtidigt som det förekommer inslag av skräck (den svarta sörjan) och science fiction (är Scarlett en utomjording?). Det känns som att det är filmat med en Michael Haneke-kamera.

Under filmens gång kommer jag att tänka på ett antal andra filmer: Starman, Upstream Color, Koyaanisqatsi, Elefantmannen och Jessica Hausners Hotel.

Framförallt så får jag samma vibbar av Under the Skin som jag får när jag tittar på musikvideor av mästaren Chris Cunningham, kanske främst videon till Portisheads ”Only You”, en briljant låt och video.

Så länge Scarlett förför män och får dem att bada i den svarta soppan som en baron Harkonnen så finns det inga stakes och jag fann det hela aningen tråkigt. Ändå är detta väldigt intressant. Men det når inte hela vägen fram.

On a side note så är ju regissören Jonathan Glazer nu tillbaka med sin nästa film The Zone of Interest. Han spottar inte ur sig filmer direkt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Portishead – ”Only You” (regisserad av Chris Cunningham)

Small Axe (2020)

Titeln, Small Axe, på denna miniserie på fem filmer gjorda för BBC av Widows-regissören Steve McQueen kommer från ett jamaicanskt ordspråk: ”If you are a big tree, we are a small axe”. Det är väl en variant av vårt eget ”Många bäckar små…”. Många små insatser leder förr eller senare till en positiv förändring. Nedan följer mina korta åsikter om de fem delarna och ett gemensamt slutbetyg.

 

Mangrove
En sorts systerfilm till One Night in Miami. Det handlar om hur man ska agera i ett samhälle fyllt med rasism. Ska man försöka förändra via våldsamt motstånd eller på ett mer medgörligt sätt (t ex genom att öppna en restaurang med västindisk mat). Sista delen av filmen är en rättegångsfilm och då blir den bättre. Jag saknar kanske ändå de mänskliga relationerna som jag hittade i One Night in Miami. Här blir det lite sterilt och ”viktigt” istället för berörande. Filmen är en BOATS och det var skönt att se att man inte visade bilder på de verkliga personerna i slutet. Nej, bara helt vanliga eftertexter.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Lovers Rock
It’s a house party! Mat, musik, gräs och härliga vibes. Detta är en hängfilm. Som ett stort fan av dub så gick musiken verkligen hem. Vi bjuds på underbara dansscener med bl a ”Kung Fu Fighting” och den bästa av dem alla: ”Kunta Kinte Dub”. Filmen skildrar känslan av att vara på en fest. Toalettköer och dansgolv som man glider in och ut ur. Påminner mig om klubben Popcorn på V-Dala i Uppsala för läääänge sen.

betyg_helbetyg_tombetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Red, White and Blue
Vad syftar titeln på? USA? Apropå USA så konstaterar jag att rasism inom polisen inte bara är ett problem just i USA. I alla fall om man får lita på hur filmen framställer det. John Boyega spelar en ung man som vill bli polis och vi som tittare kan direkt konstatera att det inte kommer att bli lätt för honom. Är det polisen i sig som är problemet eller finns det ett problem i samhället som då helt naturligt finns i polisen? Jag tror att saker som mat och musik (kultur!) för folk samman och är lösningen.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Alex Wheatle
Klart intressant om en västindier i London som uppfostrats som ”vit” och som sen försöker komma till rätta med sin tillvaro. Hur skapas ens identitet? Mat och musik är viktiga element som jag konstaterat tidigare. Jag kommer att tänka på det bisarra avsnittet av Chappelle’s Show där en svart, blind snubbe är med i KKK. Alex, ja, han genomgår en förvandling och jag undrar var han hamnar till slut. Man får kanske läsa hans böcker för att få reda på det. Ja, detta är alltså också en BOATS.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Education
En rörande historia om en pojke som inte kan läsa och skriva. I inledningen gillar jag dock inte honom. Han är timid, blyg, vill inte väcka uppmärksamhet hos lärarna (eftersom han inte kan läsa). Samtidigt stör han under musiklektionerna genom att sjunga fula ord. Mm, ja, han vill imponera hos polarna antar jag (klassens pajas). Att kunna läsa är oerhört viktigt. ”Learn a trade!” får han höra. Ja, men man måste kunna läsa även som snickare. Under de sista tio minuterna blev det dammigt i rummet och därmed ett högt betyg till Education.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Helhetsintrycket är att detta är fem riktigt bra filmer och när det gäller ett totalt slutbetyg tvekar jag mellan en stark trea och en fyra. Men musiken, maten, kläderna, miljöerna, KULTUREN, gör att jag delar ut en fyra. Det är kultur som kommer att förena oss, inget annat.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

The Trip to Greece (2020)

Jag skrev i slutet av min lilla text om The Trip to Spain att det kändes som den sista filmen i serien, att det skulle bli en trilogi. Men efter att ha varit på hemmaplan i England och sen besökt matländerna Italien och Spanien så kunde man tydligen inte låta bli att resa till ett annat gastronomiskt lockande land. Grekland. Mja, nu känns det väl som att man har mjölkat ur det man kan ur den här serien. Inget nytt under solen i The Trip to Greece. Steve och Rob går omkring och filosoferar bland antika ruiner. Jag får lite vibbar av Rick Steins reseprogram där det handlar både om mat, historia och kultur. I övrigt sitter Steve och Rob på lyxiga restauranger och försöker övertrumfa varandra i sina imitationer. Som sagt, formatet är inte nytt. Det är snarare antikt. Det var ändå lagom mysigt och vi bjuds en radda underhållande scener. Roligast är när nån får den andra att börja skratta på ett vad som verkar naturligt sätt. Small Man Trapped in a Box gör comeback.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

The Trip to Spain (2017)

Nu bär det av till Spanien för Steve och Rob. Det var lite intressant att inledningen av The Trip to Spain var inverterad jämfört med den förra filmen. Då var det Rob som var populär och hade fått ett materese-gig och ringde upp Steve. Nu är rollerna ombytta då Steve stigit i graderna efter framgångarna med Philomena. Steve avslutar telefonsamtalet med: ”My people will contact… well, you”. Jag gillar deras relation; hur de pikar varandra (med glimten i ögat) eller stör sig på den andres olika manér. Som vanligt, förutom de sedvanliga improvisationerna, handlar det om åldrande, berömmelse, att bli farfar och tycka att man är gammal. Scenerna när Rob och Steve sitter på en restaurang och bjuds på bl a musslor i morotssaft samtidigt som vi bjuds på imporovisationer där de försöker reta varandra till skratt är njutningsbara (lång mening). Jag gillar även avslutning av  när Steve är ensam i Afrika och Rob träffar sin familj. Då känns det som ett avslut, att det inte kommer en del fyra…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

The Trip to Italy (2014)

Den första The Trip-filmen har jag gillat och skrivit om på bloggen tidigare. Nu är det dags för uppföljaren The Trip to Italy. Precis som den första filmen så bygger det hela på en BBC-serie som man klippt ner till långfilmsformat. Vi rullar igång i ett snabbt tempo. Efter en minut och tio sekunder är vi redan i Italien och imitationerna kan dra igång. Steve och Rob betar av Michael Caine, Al Pacino, Tom Hardy (Bane) och Christian Bale (Batman). Filmen igenom växlar vi dock mellan humor och djupaste allvar. Det handlar om livet och döden. Ett citat: ”En dag kommer du ligga naken på en bår med en namnbricka runt din stortå”. Happy times. En bit in får killar… gubbarna sällskap av två tjejer och då går de ju givetvis helt bananas i sin iver att överträffa varandra i sina imitationskonster. Nu bjuds vi på klassiker som Marlon Brando och Robert de Niro. Italien-resan är inte lika bra som The Trip men värd en titt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Hallåhallå (2014)

Jag gillar Maria Bloms filmer. Det handlar om ganska enkla filmer som ändå inte blir simpla. Masjävlar och Nina Frisk har det handlat om tidigare på bloggen. Idag blir det lite kort om Hallåhallå. Som vanligt handlar det om en person som liksom fastnat i livet, eller åtminstone inte känner sig helt nöjd med tillvaron. Maria Sid spelar finlandssvenska sjuksyrran Disa som bor i Falun. Hon är skild från en man som hittat en ny kärlek medan hon själv tragglar hon på. Jag tyckte Hallåhallå var mysig, varm, vemodig, rolig och lagom tänkvärd. Anledning till att den funkar stavas nog främst Maria Sid. Precis som i Nina Frisk har vi en rolig och jobbig mamma och hon spelas precis som där av Gunilla Nyroos. Även Ann Petrén som Disas frispråkiga kollega bjuder på en del komiska små pärlor. Jag skulle kunna kalla Maria Blom för Sveriges Nicole Holofcener även om jag bara sett en Holofcener-film. Nåväl, nog sagt om Hallåhallå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Nina Frisk (2007)

Nina Frisk är Maria Bloms uppföljare till succén Masjävlar (2004). Återigen ser vi Sofia ”Saga Norén, länskrim, Malmö” Helin i huvudrollen som även är en titelroll i det här fallet.

Filmen är en klassisk romantisk komedi som ändå bjuder på lite mer än de vanliga vändningarna som brukar förekomma i den typen av film. Vi bjuds på en del roliga och tänkvärda insikter vad gäller relationer inom en familj: mamma/dotter och bror/syster är det mest fokus på här.

Titelrollens Nina lever i nåt sorts limbo och är mest nöjd (tror hon) när hon partajar och jobbar som flygvärdinna på 10 000 meters höjd och därmed slipper sin jobbiga familj.

Givetvis träffar hon en snubbe (en jordnära cykelhjälmsman som Crescent-skjutsar sin lille son till dagis). Tycke uppstår. Komplikationer uppstår. Man löser det. Sen kommer ett jättejätteproblem som riskerar att avsluta relationen. Löser man det? Ja, påven har fortfarande en lustig hatt.

Bitvis undrar jag om det här är en reklamfilm för Hammarby sjöstad. Många drönarbilder blir det. Eller om det är helikopterbilder? Var det vanligt att drönare användes under filminspelningar redan 2007? Jag kom nu att tänka på Hypnotisören som hade grymt snygga och vintriga flygbilder på Stockholms innerstad.

Ninas nya kille spelas av Daniel Götschenhjelm som är Sofia Helins man upptäcker jag nu! Haha, vad såg hon i honom frågar jag mig?! Daniel är säkert jättetrevlig i verkliga livet men som skådis var han verkligen inte bra. Han pratar som en robot som försöker verka mänsklig. Daniel slutade förresten med skådespeleriet 2010 och sadlade om till präst. Good for him. Eller snarare God for him.

Det förekommer kanske lite för många krystade referenser till flygresor. Det är turbulenta relationer med luftgropar hit och kraschade förhållanden dit. Jag vet, jag borde uppskatta det men ordvitsar funkar sällan nedskrivna; de ska komma spontant i stundens ingivelse.

Jag gillar ändå filmen som helhet. Det är en svensk romantisk komedi som tar lite annorlunda rutter och som flyger hela vägen utan att mellanlanda.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Tár (2022)

Under titten på Tár dröjde ett bra tag innan jag verkligen sjönk in i filmen och lät den omsluta mig. Men ibland tar (ehe) det ju tid och när jag väl kapitulerat så känner jag att det är värt insatsen.

Det hela är väl på ytan en #MeToo-historia där Cate Blanchetts beryktade dirigent Lydia Tár utnyttjar sina orkesteradepter. En sorts uppgång och fall-historia, även om vi inte får ta del av uppgången utan träffar Lydia när hon redan är på toppen.

Jag tycker filmen är lite luddigt berättad, by design förstås. Jag vet inte om det var mig det var fel på men jag hade svårt att hålla reda på vem som var vem och de inblandade personernas relationer. Assistent, sviken älskarinna, fru, dotter.

Jag sympatiserade inte med nån av filmens rollfigurer vilket kanske bidrog en del till känslan av distans under de två första timmarnas speltid. Ändå fann jag mig till slut, kanske inte trollbunden av, men indragen i filmens bitvis surrealistiska värld.

Lydia går i en (mar)drömsekvens omkring i en övergiven fabriksbyggnad och såna miljöer älskar jag. Ja, ibland räcker det med en sån liten miljödetalj för att en film ska få över mig på sin sida.

Om jag ska dra några referenser till andra filmer så kommer jag att tänka på några av Ingmar Bergmans filmer som utspelar sig i musikvärlden som t ex Till glädje och Höstsonaten. Jag fick även vibbar av Blå är den varmaste färgen; det är nåt med det lösa berättandet tror jag, en sorts europeisk stil. Apropå europeisk så kom jag även att tänka på både Roy Andersson och Ruben Östlund.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Whale (2022)

Jag gillar Darren Aronofsky. Han gör inga halvmesyrer till filmer. Visst, han kan framstå som pretto men det är i såna fall ett pretto som jag gillar. När jag tittar igenom hans filmografi så ser jag att jag faktiskt sett alla hans filmer och faktum är att jag inte inte gillar nån av dem (ja, dubbla negationer där). Till och med Noah gick hem hos mig även om det nog är hans sämsta.

The Filmcast (tidigare The Slashfilmcast) kallar Aronofskys senaste för ”deeply problematic”. Jag kallar The Whale för ett intensivt kammarspel om en sorgsen man som kämpar mot sina inre demoner genom att äta ihjäl sig. Varför skulle det vara djupt problematiskt? Skitsamma.

Jag satt på helspänn från början. Det kändes som att jag tittade på en pjäs med strålande skådisar som bjöd på den ena förhäxande scenen efter den andra. Att det kändes som en pjäs är inte så konstigt då ju filmen bygger på just en pjäs. En pjäs skriven av Samuel D Hunter som även plitat ned filmens manus. Är det första gången Aronofsky själv inte skrivit manus?

En detalj som jag uppskattade mitt i all misär är att det förekommer en del humor (ja, faktiskt!). Det är främst mellan Brendan Fraser och Hong Chaus rollfigurer som vi bjuds på ett kul samspel och det märks att deras karaktärer inte har några filter (oftast) gentemot varandra. De vet var de har varandra även om det inte alltid sägs rakt ut.

Både Chau och Fraser är strålande i sina roller och varför Jamie Lee Curtis och inte Chau blev Oscarsnominerad är och förblir ett mysterium. Eller inte. Lång och trogen tjänst och överhajp kallas det.

Mot slutet kommer Frasers Oscarsreplik men för min del så var den inte så berörande. Den kändes inte som nåt man säger så där rätt ut utan istället tänker inombords. Då var det istället när Gambinos-budet Dan sa hej som var sekvensen som fick mig att bli berörd. Det är nånting med att se sina medmänniskor som ofta gör mig berörd. Att det sen att det visade sig att Dan förmodligen var en idiot som bara ville se vad det var för freak som dolde sig där inne i lägenheten är en annan sak. 🐳

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep