You Hurt My Feelings (2023)

Det blev ett par (bokstavligen) filmer på Stockholm Filmfestival till slut. Med en mugg Pressbyrån-kaffe i näven anslöt jag mig till Sofia och Carl för att på en klockan 1o-visning på Skandia (#saveskandia) kolla in Nicole Holofceners senaste dramakomedi You Hurt My Feelings.

I huvudrollerna ser vi Julia Louis-Dreyfus och Tobias Menzies som det gifta paret Beth och Don. De är väl lagom lyckliga i sitt äktenskap och lite lagom framgångsrika i sina karriärer. Men så händer nåt som vänder upp och ner på deras värld, lite som i Ruben Östlunds Turist kan man säga. Som vanligt undrar man om de verkligen har råd med sin lägenhet i New York (Brooklyn frågetecken).

Om ni vill veta absolut ingenting om själva upplägget i filmen och vad det är som gör att det börjar knaka i fogarna i Beth och Dons relation så får ni sluta läsa nu.

För er andra så kan jag berätta att Beth råkar överhöra Don (utan att han märker det) prata om att han inte ALLS gillar Beths senaste roman (ja, eller kommande roman då den är bara ett utkast än så länge). Och det trots att han hela tiden säger till Beth hur mycket han gillar den. Ooooops! Det gäller att tänka på vad man säger.

Beth blir minst sagt besviken, generad, illamående, arg och ledsen. Ja, typ alla dåliga känslor man kan ha. Säger hon om det till Don? Nej, givetvis inte. I alla fall inte till en början. Först kör vi lite passiv aggressivitet. Det funkar ju alltid. NOT.

Vad tyckte jag om det här då? Ja, jag gillade den. Det är en underhållande och ibland lite tänkvärd (vita lögner: bra, dåliga, nödvändiga?) indie-rulle. Den känns väldigt rakt upp och ner gjord. Enkel. Det förekommer inget fancy stuff. Vi går från scen till scen utan några drönar-bilder på New York eller andra typer av transportsträckor. Det kändes fräscht, lätt och ledigt. Fick jag kanske lite Woody Allen-känsla av filmen?

Don är en terapeut och en ganska trött sådan. Han verkar ha tappat gnistan och zonar ibland ut under sina sessioner. Han kommer heller inte med några speciellt handfasta förslag på lösningar för sina klienter. Dessa sekvenser tyckte jag var lågmält underhållande och jag fnissade till några gånger.

Beth är författare/lärare i kreativt skrivande och jag vet inte om hon är mer eller mindre framgångsrik i sitt yrkesutövande än Don. Men tydligen får de båda tydligen ihop tillräcklig med cash för den tidigare nämnda lägenheten i vad vi tror är Brooklyn.

Bitvis kanske dialogen var lite väl snackig för min smak men det ska ju pratas väldigt mycket i den här typen av film. Det är en del av genren. Jag delar ut tre stabila örhängen som ser ut som guldlöv.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Hoppa nu över till Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia för att kolla in vad hon tyckte om You Hur My Feelings.

Nog sagt om You Hurt My Feelings. Mina tankar om den andra Nicole Holofcener-filmen jag har sett, Enough Said, hittas här.

Barbie (2023)

”Kiss me here, touch me there, hanky panky”.

Well, så mycket hanky panky kanske det inte blir i filmen om Barbie men däremot en hel del party, sång och dans vilket gjorde mig lite orolig under filmens inledning. Är det här en musikal? Vad har jag gett mig in på? Hmm, skulle jag ha sett Oppenheimer istället? Det har jag inget svar på men ångrar jag att jag såg Barbie? Nej! Jag hade hur kul som helst under visningen i en välfylld salong vid lunchtid en söndag på Sergel-biografen. Och publiken skötte sig också! Vad är det som händer?!

Det enda som störde var bristen på kaffe på biografen, vilket förstås är under all kritik. Men nu har jag i alla fall lärt mig: det är smuggelkaffe som gäller.

Sång- och dansnumren som förekommer är roliga och gjorda med glimten i ögat och därför funkar dem för mig. Margot Robbie och Ryan Gosling är perfekta i sina roller som Barbie och Ken.

Det jag gillade mest med filmen är dess metagrepp. Det finns ett Barbieland där alla Barbies, Kens och några andra dockor lever och så finns det en verklighet där barn leker. Det som händer i Barbieland har sitt ursprung i vår verklighet. Barbieland är plastigt och festligt men verkligheten kan ändå tränga sig på.

Hur tränger sig verkligheten på? Ja, vi har t ex Weird Barbie med klippt hår och benen i spagat. En bit in i filmen så får Stereotypical Barbie konstiga tankar i sitt huvud och kan plötsligt inte stå på tå längre. Läskigt! Enda sättet att bota Barbies ”depression” är att ta sig till verkligheten och söka upp barnet som leker med henne och ta reda på vad som är fel. Ken tar också chansen att haka på och gör en för honom revolutionerande upptäckt.

Väl på plats i verkligheten får Barbie reda på vad som är orsaken till de problem hon har och jag tyckte det var en fin twist filmmakarna fick till där.

Barbie är den perfekta blandningen mellan Toy Story och The Lego Movie och dessutom Greta Gerwigs bästa film som regissör.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Underkänt, Filmstaden!

Bagdad Café (1987)

Bagdad Café (aka Out of Rosenheim) är väl vad man skulle kunna kalla en kultfilm. Jag har alltid, i alla fall efter 1987, känt till dess existens men jag kan inte påminna mig att jag har sett den. I mitt huvud bor den på samma hotell som filmer som Paris, Texas (det har väl med öknen att göra antar jag) och Betty Blue (europeisk ”konstfilm” från samma era). Bagdad Cafés färgstarka bildspråk får även tankarna att gå till Spike Lees filmer från 80-talet. Det är inte subtilt direkt men ofta vackert och med kulörer som poppar.

Filmen inleds fullkomligt galet och jag förstod inte mycket av vad som hände. Det visuella berättandet är inte… subtilt. Alls. Det är holländska vinklar på ett så extremt sätt som jag aldrig sett förut. Vad är det här tänker jag!? Så här kan det ju inte hålla på!? Det är ju en Åsa-Nisse-fars. Och nej, regissören Percy Adlon lugnar ner sig efter ett tag när vi anländer till titelns ökencafé.

Där träffar vi dock ägarinnan Brenda, spelad av CCH Pounder (vilket namn!), som är allt annat än lugn. Men så där kan hon ju inte hålla på!? Och nej, även hon lugnar sig när den tyska kvinnan och Jesusfiguren Jasmin (namnet kanske inte är en slump?) kommer till caféet och agerar frälserska för både ägarna och stammisarna.

Under de första kanske 30 minuterna var filmen ganska jobbig. Så fort Brenda skrek på sin, enligt henne själv, oduga till man eller på andra så fick jag huvudvärk. Och hon skrek högt och ofta. Efter hand så börjar dock folket runt Jasmin (Marianne Sägebrecht) mjukna inför hennes nästan nollställda men snälla stil.

Det mest kända på förhand med Bagdad Café för min del var låten ”Calling You” (skriven av Bob Telson) med den otroliga sångerskan Jevetta Steele. När jag läser på om filmen så ser jag att låten gick upp topp-10-listan i två länder: Frankrike och… Sverige, och där har vi väl svaret på varför den där låten var så välkänd för mig.

Filmen går för övrigt att se på SVT Play fram till 28 augusti. Passa på!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

”Calling You” med Jevetta Steele. När jag nu lyssnar på låten (och framförallt texten) så inser jag att den i princip berättar filmens handling och jag tolkar det som att den ”sjungs” av Brenda som utan att veta det inombords ropar ut i desperation efter Jasmin när män inte lyssnar, bebisar skriker och kaffemaskiner behöver lagas. Steele sjunger ju bl a gospel så det känns ju logiskt. En sorts gospelsång som inte är direkt religiös (även om det förstås går att tolka det så). Fint.

Enemy (2013)

Enemy är nog en vajb-film. En film att vajba med. Antingen funkar känslan i den och då älskar man den eller så funkar inte känslan och då, ja, då gillar man den förmodligen inte. Filmen är som ett dystert och gulbeiget vakuum där Jake Gyllenhall spelar en lärare som upptäcker att det finns en kopia av honom själv. De är i grunden samma person rent fysiskt men de är olika och lever olika liv. De har samma ärr på kroppen men olika sinnen och olika jobb. De har samma typer av manér och rörelsemönster men i olika situationer. Kan man nånsin känna en person fullt ut? (Nej.) Ljuger man nånsin för sig själv? (Ja.) Scenen när de båda människokopiorna möter varandra är briljant och den gav mig rysningar. Såååå otäckt och obehagligt. Plötsligt händer det. 5/5. Tack för att du finns Denis Villeneuve.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Därmed önskar Jojjenito Glad Midsommar och tar semester en dryg vecka

Under the Skin (2013)

Handlingen (om man kan kalla den för det): en känslokall Scarlett Johansson åker runt i Glasgow och plockar upp män i sin skåpbil.

Under the Skin har en märklig och obehaglig dokumentär känsla över sig samtidigt som det förekommer inslag av skräck (den svarta sörjan) och science fiction (är Scarlett en utomjording?). Det känns som att det är filmat med en Michael Haneke-kamera.

Under filmens gång kommer jag att tänka på ett antal andra filmer: Starman, Upstream Color, Koyaanisqatsi, Elefantmannen och Jessica Hausners Hotel.

Framförallt så får jag samma vibbar av Under the Skin som jag får när jag tittar på musikvideor av mästaren Chris Cunningham, kanske främst videon till Portisheads ”Only You”, en briljant låt och video.

Så länge Scarlett förför män och får dem att bada i den svarta soppan som en baron Harkonnen så finns det inga stakes och jag fann det hela aningen tråkigt. Ändå är detta väldigt intressant. Men det når inte hela vägen fram.

On a side note så är ju regissören Jonathan Glazer nu tillbaka med sin nästa film The Zone of Interest. Han spottar inte ur sig filmer direkt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Portishead – ”Only You” (regisserad av Chris Cunningham)

Small Axe (2020)

Titeln, Small Axe, på denna miniserie på fem filmer gjorda för BBC av Widows-regissören Steve McQueen kommer från ett jamaicanskt ordspråk: ”If you are a big tree, we are a small axe”. Det är väl en variant av vårt eget ”Många bäckar små…”. Många små insatser leder förr eller senare till en positiv förändring. Nedan följer mina korta åsikter om de fem delarna och ett gemensamt slutbetyg.

 

Mangrove
En sorts systerfilm till One Night in Miami. Det handlar om hur man ska agera i ett samhälle fyllt med rasism. Ska man försöka förändra via våldsamt motstånd eller på ett mer medgörligt sätt (t ex genom att öppna en restaurang med västindisk mat). Sista delen av filmen är en rättegångsfilm och då blir den bättre. Jag saknar kanske ändå de mänskliga relationerna som jag hittade i One Night in Miami. Här blir det lite sterilt och ”viktigt” istället för berörande. Filmen är en BOATS och det var skönt att se att man inte visade bilder på de verkliga personerna i slutet. Nej, bara helt vanliga eftertexter.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Lovers Rock
It’s a house party! Mat, musik, gräs och härliga vibes. Detta är en hängfilm. Som ett stort fan av dub så gick musiken verkligen hem. Vi bjuds på underbara dansscener med bl a ”Kung Fu Fighting” och den bästa av dem alla: ”Kunta Kinte Dub”. Filmen skildrar känslan av att vara på en fest. Toalettköer och dansgolv som man glider in och ut ur. Påminner mig om klubben Popcorn på V-Dala i Uppsala för läääänge sen.

betyg_helbetyg_tombetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Red, White and Blue
Vad syftar titeln på? USA? Apropå USA så konstaterar jag att rasism inom polisen inte bara är ett problem just i USA. I alla fall om man får lita på hur filmen framställer det. John Boyega spelar en ung man som vill bli polis och vi som tittare kan direkt konstatera att det inte kommer att bli lätt för honom. Är det polisen i sig som är problemet eller finns det ett problem i samhället som då helt naturligt finns i polisen? Jag tror att saker som mat och musik (kultur!) för folk samman och är lösningen.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Alex Wheatle
Klart intressant om en västindier i London som uppfostrats som ”vit” och som sen försöker komma till rätta med sin tillvaro. Hur skapas ens identitet? Mat och musik är viktiga element som jag konstaterat tidigare. Jag kommer att tänka på det bisarra avsnittet av Chappelle’s Show där en svart, blind snubbe är med i KKK. Alex, ja, han genomgår en förvandling och jag undrar var han hamnar till slut. Man får kanske läsa hans böcker för att få reda på det. Ja, detta är alltså också en BOATS.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Education
En rörande historia om en pojke som inte kan läsa och skriva. I inledningen gillar jag dock inte honom. Han är timid, blyg, vill inte väcka uppmärksamhet hos lärarna (eftersom han inte kan läsa). Samtidigt stör han under musiklektionerna genom att sjunga fula ord. Mm, ja, han vill imponera hos polarna antar jag (klassens pajas). Att kunna läsa är oerhört viktigt. ”Learn a trade!” får han höra. Ja, men man måste kunna läsa även som snickare. Under de sista tio minuterna blev det dammigt i rummet och därmed ett högt betyg till Education.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Helhetsintrycket är att detta är fem riktigt bra filmer och när det gäller ett totalt slutbetyg tvekar jag mellan en stark trea och en fyra. Men musiken, maten, kläderna, miljöerna, KULTUREN, gör att jag delar ut en fyra. Det är kultur som kommer att förena oss, inget annat.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

The Trip to Greece (2020)

Jag skrev i slutet av min lilla text om The Trip to Spain att det kändes som den sista filmen i serien, att det skulle bli en trilogi. Men efter att ha varit på hemmaplan i England och sen besökt matländerna Italien och Spanien så kunde man tydligen inte låta bli att resa till ett annat gastronomiskt lockande land. Grekland. Mja, nu känns det väl som att man har mjölkat ur det man kan ur den här serien. Inget nytt under solen i The Trip to Greece. Steve och Rob går omkring och filosoferar bland antika ruiner. Jag får lite vibbar av Rick Steins reseprogram där det handlar både om mat, historia och kultur. I övrigt sitter Steve och Rob på lyxiga restauranger och försöker övertrumfa varandra i sina imitationer. Som sagt, formatet är inte nytt. Det är snarare antikt. Det var ändå lagom mysigt och vi bjuds en radda underhållande scener. Roligast är när nån får den andra att börja skratta på ett vad som verkar naturligt sätt. Small Man Trapped in a Box gör comeback.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

The Trip to Spain (2017)

Nu bär det av till Spanien för Steve och Rob. Det var lite intressant att inledningen av The Trip to Spain var inverterad jämfört med den förra filmen. Då var det Rob som var populär och hade fått ett materese-gig och ringde upp Steve. Nu är rollerna ombytta då Steve stigit i graderna efter framgångarna med Philomena. Steve avslutar telefonsamtalet med: ”My people will contact… well, you”. Jag gillar deras relation; hur de pikar varandra (med glimten i ögat) eller stör sig på den andres olika manér. Som vanligt, förutom de sedvanliga improvisationerna, handlar det om åldrande, berömmelse, att bli farfar och tycka att man är gammal. Scenerna när Rob och Steve sitter på en restaurang och bjuds på bl a musslor i morotssaft samtidigt som vi bjuds på imporovisationer där de försöker reta varandra till skratt är njutningsbara (lång mening). Jag gillar även avslutning av  när Steve är ensam i Afrika och Rob träffar sin familj. Då känns det som ett avslut, att det inte kommer en del fyra…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

The Trip to Italy (2014)

Den första The Trip-filmen har jag gillat och skrivit om på bloggen tidigare. Nu är det dags för uppföljaren The Trip to Italy. Precis som den första filmen så bygger det hela på en BBC-serie som man klippt ner till långfilmsformat. Vi rullar igång i ett snabbt tempo. Efter en minut och tio sekunder är vi redan i Italien och imitationerna kan dra igång. Steve och Rob betar av Michael Caine, Al Pacino, Tom Hardy (Bane) och Christian Bale (Batman). Filmen igenom växlar vi dock mellan humor och djupaste allvar. Det handlar om livet och döden. Ett citat: ”En dag kommer du ligga naken på en bår med en namnbricka runt din stortå”. Happy times. En bit in får killar… gubbarna sällskap av två tjejer och då går de ju givetvis helt bananas i sin iver att överträffa varandra i sina imitationskonster. Nu bjuds vi på klassiker som Marlon Brando och Robert de Niro. Italien-resan är inte lika bra som The Trip men värd en titt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Hallåhallå (2014)

Jag gillar Maria Bloms filmer. Det handlar om ganska enkla filmer som ändå inte blir simpla. Masjävlar och Nina Frisk har det handlat om tidigare på bloggen. Idag blir det lite kort om Hallåhallå. Som vanligt handlar det om en person som liksom fastnat i livet, eller åtminstone inte känner sig helt nöjd med tillvaron. Maria Sid spelar finlandssvenska sjuksyrran Disa som bor i Falun. Hon är skild från en man som hittat en ny kärlek medan hon själv tragglar hon på. Jag tyckte Hallåhallå var mysig, varm, vemodig, rolig och lagom tänkvärd. Anledning till att den funkar stavas nog främst Maria Sid. Precis som i Nina Frisk har vi en rolig och jobbig mamma och hon spelas precis som där av Gunilla Nyroos. Även Ann Petrén som Disas frispråkiga kollega bjuder på en del komiska små pärlor. Jag skulle kunna kalla Maria Blom för Sveriges Nicole Holofcener även om jag bara sett en Holofcener-film. Nåväl, nog sagt om Hallåhallå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep