A Matter of Life and Death

19 januari, 2012 10 kommentarer


Titel: A Matter of Life and Death (Störst är kärleken)
Regi: Michael Powell
År: 1946
IMDb | Filmtipset

Michael Powell är kanske en av de minst kända mest kända regissörerna. Eller? Hur som helst, den här filmen kom precis efter andra världskriget och handlar om piloten Peter (spelad av David Niven) som hoppar från sitt störtande plan utan fallskärm och ska dö men överlever mirakulöst. Problemet är att han lever på lånad tid. Hans ledsagare till, förhoppningsvis, himlen missade honom pga den brittiska dimman. Under tiden hinner han bli kär och när han ska dö på riktigt vill han förstås inte. Det blir rättegång av det hela. Eller är allt detta bara inbillning i hans hjärna?

Mmm, en smart och fantasifull handling. Den hade faktiskt lite Charlie Kaufman-känsla så här 60 år efteråt. Jag gillade många delar i filmen, speciellt hela idén med himlen som sköts med byråkrati som vilket företag som helst och att man checkar in som på ett hotell. Det förekommer en del maffiga scenerier, bl a den stora trappan upp till himlen. Tyvärr fanns det andra sidor av filmen som jag inte riktigt gillade. Jag tyckte den var lite töntig ibland, bl a dialogen. Jag kan inte riktigt förklara men det kändes som filmen åldrats lite väl mycket. För sin tid var den nog ganska annorlunda, men i dessa Kaufman-tider så räckte det inte för att fånga mig helt. En trea blir det ändå.

3/5

Arkiverad under Övernaturligt, Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Polytechnique

15 januari, 2012 8 kommentarer


Titel: Polytechnique
Regi: Denis Villeneuve
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Alldeles nyss postade jag en recension av kanadensaren Denis Villeneuves film Nawals hemlighet. Den filmen måste vara en av 2010 års bästa filmer. Polytechnique såg jag på Stockholm Filmfestival 2009 och det kan väl passa att posta ett litet kort omdöme av den filmen. Som parentes kan jag nämna att jag själv åker till just Kanada för att jobba där i två veckor om ett tag, och jag ska just till den staden, Montreal, där Polytechnique utspelas. Om ni läser min text så märker ni att jag inte skriver speciellt mycket om handlingen och det kanske är lika bra det. Jag kan väl säga att det handlar om en skolskjutning som ägde rum på en teknisk högskola vid namn Polytechnique.

Polytechnique har ett estetiskt snyggt svartvitt foto som kändes helt rätt. Meningen med att göra den på engelska kan jag förstå men jag hade givetvis föredragit den på franska. Men jag förstår att det är den engelska som åker runt på festivaler. Det är bra skildrat vilken nästan surrealistisk upplevelse det måste vara att hamna i infernot som det måste ha varit på skolan. Mördaren ges egentligen ingen bakgrund. Allt är sparsamt berättat och det finns egentligen ingen handling, utan det är snarare en film byggd på stämningar. Snygg, sorglig, rörande tycker jag filmen är. Jag gillar en film som Elephant en hel del mycket mer. Men jag är snäll i betygsättningen den här gången. Polytechnique kändes nästan som en kortfilm. Jag fullständigt älskar den absoluta slutscenen med en uppochnedvänd kameraåkning i taket i en korridor med lysrör.

4-/5

Om visningen: Det var märkligt tyst i salongen innan visningen. Det kändes som om det var många ensamtittare. Det tog även lång tid efter att reklamen var slut och fram till att filmen satte igång. Detta har jag även märkt tidigare under årets festival. Inga problem annars med varken ljud eller bild eller andra störningar.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2009 Tagged with , , , , , ,

Nawals hemlighet

15 januari, 2012 15 kommentarer


Titel: Nawals hemlighet (Incendies)
Regi: Denis Villeneuve
År: 2010
IMDb | Filmtipset

Oj, hur ska jag börja den här recensionen. Kanske med att säga att jag satt klistrad vid den här filmen, från första till sista minuten. Nawals hemlighet (Incendies på originalfranska vilket betyder bränder) handlar om Nawal, en kvinna som flytt från mellanöstern till Kanada med sina två barn, tvillingarna Jeanne och Simon. Efter att Nawal (spelad av Lubna Azabal från Paradise Now) fått en stroke och avlidit så får tvillingarna reda på att de har en far och en bror i livet. I sitt testamente ber Nawal sina barn att åka till mammans hemland för att leta reda på sin pappa och bror och överlämna ett brev till var och en.

Av de två barnen är Simon inte redo att göra resan, den mentala resan. Han vill inte kännas vid sin mammas historia eller sina nya familjemedlemmar. Det är för jobbigt. Det blir därför bara Jeanne som till en början åker. Jeanne upptäcker att det finns väldigt mycket som de inte kände till när det gäller mammans tidigare liv. En gripande och otäck historia rullas upp. Filmen bygger tydligen på en pjäs som i sin tur bygger på verkliga händelser.

Jag kände direkt när filmen började att det här kommer bli bra. Bara första scenen är ruggigt välgjord, med foto och musik som samverkar strålande. Och så fortsätter det filmen igenom. Regissör Villeneuve väver ihop mammans historia med vad barnen upplever när de letar efter spår i det inte namngivna landet (Libanon). Det påminner lite om hur John Sayles brukar berätta i sina filmer.


Känslorna i Nawals hemlighet är starka, mycket starka. Vi är nere på djupet, det är sorgligt, dramatiskt och berörande. Det går inte att värja sig. Känslan är episk, som en grekisk tragedi eller ett operaberättande. Och det är det utan att bli överdrivet.

Förutom att filmen berör så är den väldigt smart berättad men utan att för den skull vara översmart. Det är liksom inte handlingens svängar hit och dit som är det viktiga utan i fokus är barnens letande, främst efter att förstå sin mamma. De vändningar som förekommer gör det för att ge största dramatiska och känslomässiga effekt. Det handlar om de djupaste känslorna, de som man har för sin familj.

Min känsla är att det är alldeles för få som har sett Nawals hemlighet. Bland de filmbloggar jag följer kan jag bara hitta recensioner hos The Velvet Café och Movies – Noir. Till er andra säger jag: se filmen! Det blir inte mer filmmagi, mer välgjort, mer gripande än så här. Nå, varför ger jag inte filmen en femma då? Ja, det finns lite utrymme kvar för högsta betyg. Det fanns kanske nåt parti då intensiteten inte var på topp nånstans i mitten.

4+/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

2 x Michael Winterbottom

7 januari, 2012 12 kommentarer

För ett tag sen såg jag Michael Winterbottoms senaste film The Trip. Därför tyckte jag det kunde passa att samla ihop recensioner av några andra vinterstjärtare som jag har sett. Först ut är recensioner av musikfilmen 24 Hour Party People och flyktingdramat In This World i ett comboinlägg. Imorgon handlar det om metafilmskomedin Tristram Shandy och på måndag avslutar jag med mitt omdöme om matresan The Trip. Sen tidigare har jag skrivit om Winterbottoms sf-rulle Code 46 som kom 2003.



Titel: 24 Hour Party People
Regi: Michael Winterbottom
År: 2002
IMDb | Filmtipset

En Michael Winterbottom-film som påminner en hel del i stilen om Winterbottoms senare film Tristram Shandy. I båda filmerna är det Steve Coogan som guidar oss i den värld som filmen har byggt upp. Det är en sorts film som är både metafilm och fejkdokumentär samtidigt och jag måste säga att jag har en aning svårt för det greppet. Humorn känns ganska torr och intern. Coogan har sin speciella stil, som är ganska underhållande, och roligast är det just när Coogan själv tittar direkt in i kameran och berättar för oss tittare vad som sker omkring honom. Just musikhistorien var intressant men det blir lite halvdant och allt avhandlas i för rask takt. Jag hade hellre sett en dokumentär om Joy Division, The Factory, Manchester, New Order och rave-scenen i stället för den här något sega ”dramadokumentärkomedin” som inte riktigt har nån poäng. Bitvis är det lite roligt och det är tillräckligt intressant när det gäller musiken för att få en svag trea.

3-/5


Titel: In This World
Regi: Michael Winterbottom
År: 2002
IMDb | Filmtipset

Två kusiner och Afghaner bor i ett flyktingläger i Pakistan. De drömmer om att komma till England och London. En dag börjar de sin flykt landvägen genom Iran, Turkiet, osv. Vi får följa dem på den osäkra vägen. Orvar i Filmkrönikan (min kommentar: jag skrev om filmen på den tiden Filmkrönikan fortfarande fanns) gav just den här filmen en fyra, men jag tyckte den var tråkig. Den kändes som ett förlängt Aktuellt-reportage, och visst, det innebar att den kändes realistisk, men det gjorde inte det hela till en bättre film enligt mig. Jag tyckte den var urtråkig faktiskt. Jag var i princip aldrig intresserad. I början förekom en speaker-röst som lade fram fakta om flyktingars situation i Pakistan, osv. Man fick se en karta där kusinernas väg ritades in. Det hela kändes realistiskt, men… vad gjorde det? Jag tyckte ändå det var en dålig film. Filmen skildrar en viktig fråga och en tragedi men som film får den inte godkänt. Vill ni se en film som tar upp liknande ämnen men berör, se då De druckna hästarnas tid istället!

2-/5

Arkiverad under Betyg 2, Betyg 3, Drama, Film, Komedi, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Masjävlar

5 januari, 2012 10 kommentarer


Titel: Masjävlar
Regi: Maria Blom
År: 2004
IMDb | Filmtipset

Masjävlar såg jag på bio när den kom och då tyckte jag den var riktigt bra. Här är min gamla recension.

Mia (Sofia Helin) åker hem till byn i Dalarna för att hämta en lampa till sin nya lägenhet… och ja, sen fyller pappan 70 år också, så varför inte slå två flugor i en smäll och därmed minimera tiden hemma hos masjävlarna. Till saken hör att jag såg filmen med familjen under mitt julbesök hemma i min ”hemby” vilket gjorde det hela mer träffande ibland.

Masjävlar är en riktigt bra film, av debutanten Maria Blom, som skakade om mig en del. Jag (och stora delar av publiken) skrattade ofta, ibland igenkännande, ibland bara åt galenskaperna. Filmen pendlar verkligen mellan komedi (nästan fars) och mörkare saker. Man grät (nästan) ena sekunden för att i nästa skratta åt Ann Petrén eller nån annan som kläcker en lustig och bra tajmad replik (”Var e spriten!!??”). På nåt sätt lyckas filmen vara både rolig och allvarlig. Samtidigt.

En del klagar på vissa överdrivna karaktärer och klichéer, men jag vet inte… det är liksom inte meningen att det ska visa verkligheten exakt utan det är en utstuderad bild av verkligheten som är ganska extrem och koncentrerad. Allt händer på en gång, och denna gång funkar det pga av att det är gjort med en skön känsla och humor. Tala om ”födelsedagsfesten from hell”. Fattades bara att nån av systrarna hade hållit ett tal à la danska filmen Festen, men det hade väl blivit för mycket, haha! Nåt jag har att klaga på är att Mias föräldrar, som borde spela en viktig roll i filmen, känns väldigt sketchartade och de är liksom aldrig med i matchen.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , ,

Psalm 21

4 januari, 2012 4 kommentarer


Titel: Psalm 21
Regi: Fredrik Hiller
År: 2009
IMDb | Filmtipset

För något år sen så såg jag en teaser för en svensk skräckis när jag var på bio. Jag blev så upphetsad av det jag såg att jag skrev ett inlägg på bloggen och gjorde reklam för filmen. Jag tror det är den enda gången som jag postat inlägg om en kommande film. Anledningen är bl a att jag verkligen gillar när vi svenskar ger oss på det här med genrefilm. Skräck, ren action, vad nu än må vara. Filmen gick upp på bio men stannade nog inte längre där än det tar att säga Fader Vår. Nu, ett år senare, skulle jag få se om den levde upp till min hajp.

Psalm 21 handlar om prästen Henrik som efter att ha fått reda på sin fars död åker till den lilla norrländska byn där hans pappa Gabriel (Per Ragnar) hade sin församling. Ja, just det, även Henriks far var präst.

I vissa scener är filmen rent skrattretande. Jag har ingen aning om det beror på regin eller på Jonas Malmsjö i huvudrollen som Henrik men nånting är fel, fruktansvärt fel. I scener när Henrik borde vara ledsen och låg är det istället som han fått reda på nåt roligt och inte riktigt kan prata utan att börja skratta. Ibland när han ska spela arg eller nedstämd eller gestalta nån annan känsla så kommer jag bara att tänka på nån jönsig fars.

Är det läskigt då? Ja, den där scenen som dyker upp i slutet av teasern som jag länkade till i mitt hajp-inlägg funkar som enskild scen. Tyvärr överanvänds greppet med att ett ansikte plötsligt blir en ruttnande mask å det grövsta. Ah, en gång. Ah, två gånger. Ah, tre gånger. Gaaaah, tio gånger. Nu får det väl ändå räcka. Visst det är ganska snyggt gjort med bra datoranimering men för i helvete! Kill your darlings, min kära Fredrik Hiller (filmens regissör).

Om filmen hade varit en ren skräckis så hade den kanske funkat bättre. Nu försöker filmen köra lite samma still som i de senaste årens spanska dramaskräckisar. Det kanske är lite orättvist mot Psalm 21 eftersom jag tröttnat på den spanska stilen men jag kan bara konstatera att det inte funkar i Psalm 21.

Per Ragnar är bra, det är han, det ska sägas. Ragnar har nåt obehagligt över sig, det är nåt med rösten tror jag.

1/5

PS. Jag råkade se att IMDb listar filmen som Horror, Sci-Fi, Thriller. Horror och Thriller kan jag väl hålla med om, men var de hittar science fiction-elementen, det har däremot jag ingen aning om. För mig är filmen Horror och Drama.

Arkiverad under Betyg 1, Drama, Film, Recension, Skräck, Svensk film Tagged with , , , , , , , ,

What Ever Happened to Baby Jane?

29 december, 2011 6 kommentarer


Titel: What Ever Happened to Baby Jane? (Vad hände med Baby Jane?)
Regi: Robert Aldrich
År: 1962
IMDb | Filmtipset

Jag hade inga större förväntningar när jag slog mig ner för att se Baby Jane. Jag hade fått för mig att det var ett rent drama. Nu är det i och för sig inget fel på dramer, men för att uppskatta ett drama krävs att det är riktig intensivt och med karaktärer man känner för. Det krävs att filmen är ”spännande” på det psykologiska planet. En actionthriller som trycker på rätt knappar behöver inte vara så himla välgjord rent storymässigt för att ändå vara någorlunda sevärd. Det är liksom bara att checka in hjärnan i kylskåpet och njuta av actionscenerna. Ett tråkigt drama är bara ett tråkigt drama.


Desto roligare var det då att konstatera att Baby Jane var ett psykologiskt drama med thrillerinslag som var riktigt bra. Jag fick Hitchcock-vibbar i vissa scener, t ex scenen med ett visst ihopknycklat papper liggandes på en uppfart. Mmm, jag skulle kunna beskriva filmen som en film av Hitchcocks aningen mänskligare kusin. Joan Crawford och Bette Davis (som hatade varandra i verkligheten) gör underbara roller som de två systrarna som bor ihop. Crawford är den mer väna (och hjälplösa) medan Davis är paranoid och direkt elak mot sin rullstollsbundna syster. Spelet mellan de två systrarna är det som är filmens fokus, och då menar jag både rollfigurernas spel och skådisarnas spel.


Allt eftersom filmen går blir Davis provokationer allt grövre och Crawford är helt isolerad på sitt rum. Under scenerna när hon på ett eller annat sätt försöker kontakta omvärlden blir det riktigt spännande, nästan gastkramande. Hela filmen har också ett stråk av sorgligt obehag, vilket Davis bidrar till. Hennes rollfigur är en f.d. barnstjärna som drömmer sig tillbaka till forna dagars glans och hon vill så så gärna få uppmärksamhet igen. Crawfords rollfigur är ju den till synes goda men jag kan utan att säga för mycket ändå säga att den bilden nyanseras en aning i slutet av filmen. Det blir en klockren fyra till Baby Jane.

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension, Skräck, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , ,

Happy-Go-Lucky

20 december, 2011 7 kommentarer


Titel: Happy-Go-Lucky
Regi: Mike Leigh
År: 2008
IMDb | Filmtipset

Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord har precis skrivit om Happy-Go-Lucky och här kommer min recension av samma film som jag såg på Stockholm Filmfestival 2008. Om ni undrar varför Poppy, som huvudpersonen i filmen heter, ser lite märklig ut på bilden här ovan så beror det på att hon går på en danskurs och försöker hitta sitt inre vilda jag. Typ.

Den här filmen var en liten chansning från min sida men det var den film som verkade bäst just den kvällen (ibland avgör filmerna och ibland tiderna vilka filmer som jag i slutändan ser). Jag visste dock att Mike Leigh var filmens regissör och att jag gillat hans All or Nothing skarpt. Leighs specialitet är väl brittisk realism. Det brukar vara ganska dystra, svarta, känslosamma filmer (men inte utan humor). Happy-Go-Lucky är istället en mer renodlad komedi, men med en del korn allvar, om helt sjukt uppskruvade Poppy (Sally Hawkins) som är glad och tänker gott om det mesta och de flesta. Vissa kan dock störa sig på hennes något påträngande sätt som t ex hennes bilskollärare (och en del som ser filmen skulle jag tro, haha).

Åh, stilen är så där skönt brittiskt. Jag vet inte vad det är. Det är väl variationen antar jag då filmintaget pga minsta motståndets lag ofta blir amerikanskt (inte på Filmfestivalen dock, där brukar jag tänka på att blanda upp). Hur som helst så gillar jag ofta den råa lite smutsiga känslan i brittiska filmer. Under de första 10 minuterna visste jag dock inte riktigt om jag skulle överleva Poppy. Det är lite väl mycket flams och trams. Sen lugnar det dock ner sig en aning eller så är det jag som lugnar ner mig. Sally Hawkins gör en sån där insats som sticker ut. Hon är faktiskt för skön helt enkelt. Hon ser livet från den ljusa sidan men tar även tag i problem och kan vara allvarlig när det behövs. Men ok, hon är på gränsen.

Scenerna mellan bilskolläraren Scott (Eddie Marsan) är sjukt roliga. Poppy är så jobbig som hon är och Scott som ska vara seriös blir galen. Man får även lite familjehumor när Poppy besöker sin gravida syrra och hennes toffelman, som dock försöker spela datorspel så fort frun lämnar rummet fast han inte får, haha. Den seriösa syrran tycker förstås Poppy inte är tar ansvar för sitt liv då hon bara flummar runt. Bästa scenen i filmen är när Poppy, obegripligt snäll som hon är, pratar med en uteliggare som verkar ha seriösa problem. Här blev filmen nästan surrealistisk. Happy-Go-Lucky är en sorts slice of life-film då handlingen inte är alltför uppstyrd utan mer visar scener ur Poppys liv med karaktärer som kommer och går. Återkommande är dock bilskolläraren. Det blir faktiskt en svag fyra.

4-/5

Om visningen: Det var en ganska munter stämning i salongen. Själv skakade jag skrattande på huvudet ett antal gånger, speciellt åt Scott. Happy-Go-Lucky var en av två filmer som jag såg på den skönaste biografen under festivalen, Sture. Jo, just det, volontären glömde mikrofonstativet framför duken— men blev givetvis påmind av publiken ganska så direkt.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Komedi, Recension, Stockholm Filmfestival 2008 Tagged with , , , , , , , ,

All or Nothing

19 december, 2011 2 kommentarer


Titel: All or Nothing
Regi: Mike Leigh
År: 2002
IMDb | Filmtipset

Jag har sett en riktigt bölare. För mot slutet så är det just det som Mike Leighs All or Nothing är. Handlingen kretsar kring några familjer som bor i ett slitet hyreshusområde i London. I centrum står den snälle men tafatte taxichaffisen Phil (Timothy Spall) som bor ihop med Penny (Lesley Manville) och två barn. Brist på pengar och en allmänt tråkig tillvaro har gjort att kärleken och lyckan liksom försvunnit i familjen. Främst Penny känner, eller i alla fall visar, att hon vill ha ut mer av livet än att jobba på snabbköpet, laga middag, tvätta kläder och bli utskälld av sin slöe son.

Jag måste först säga att Timothy Spall är strålande som den snälle taxichaffisen Phil. Spall spelar Phil med en sådan känsla, ett sådant vemod, att man inte kan annat än att känna med honom. Han är en sån där person som är snäll, vill alla gott men som helt enkelt inte får ändan ur vagnen när det verkligen gäller. Filmen har fokus på Phils familj men då och då får vi en inblick i några andra familjers liv i samma hyreshusområde. Dessa mellanspel stör inte alls utan bidrar till helheten. Som ofta i brittiska ”socialrealistiska” filmer bjuds vi på gedigna och trovärdiga skådespelarinsatser från samtliga. Grymt bra, helt enkelt. T ex så är en av rollfigurerna är en alkoholiserad kvinna och hennes fyllebeteende känns obehagligt äkta.

Mot slutet av filmen ställs allt hos Phils familj på sin spets pga av olika saker som händer. I samband med detta så har rollfigurerna Phil (Spall) och Penny (Manville) en av de mest gripande scenerna jag har sett (på länge). Det är en ganska lång scen där Phil berättar från hjärtat hur han känner. Och Penny lyssnar, reagerar, försöker förstå, berättar hur hon själv känner. Hur scenen slutar? Ja, det berättar jag ju förstås inte. Det är bara att se filmen själva! Förutom att vara ett gripande och jordnära drama har filmen även en lågmäld humor som roar på färden fram mot slutet. En ganska överraskande men klockren fyra blir det till Mike Leighs film.

4/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , ,

Shine

17 december, 2011 8 kommentarer


Titel: Shine
Regi: Scott Hicks
År: 1996
IMDb | Filmtipset

Hmm, jag insåg idag att det var fredag igår och att jag fullständigt glömde bort att det skulle ha kommit en recension av en film noir. Istället blev det ett inlägg om Kristian Petris film Detaljer. Nåväl, jag får helt enkelt kompensera med två noir-rullar nästa fredag (dan för dopparedan). Nu kommer dock ett gammalt omdöme om den första film jag såg med Geoffrey Rush, pianopsykdramat Shine.

Det här filmen i regi av Scott Hicks (Hearts in Atlantis) kändes som en typisk Oscarsvinnar-film och mycket riktigt vann Geoffrey Rush en Oscar för sin roll som den australiensiske pianisten David Helfgott som får psykiska problem. David växer upp i Australien med en far som inte kan glömma att hans egen familj dödades av nazisterna under 2:a världskriget. David är ett pianogeni och lärs upp och uppmuntras visserligen av sin far men samtidigt får han stryck och måste till varje pris vinna alla musiktävlingar han ställer upp i. När David får chansen att åka till USA för att utbildas ytterligare vägrar hans far honom detta. När David är gammal nog åker han ändå till slut till London för att gå på musikcollege. Efter detta har David inte kontakt med sin far något mer.

Den bästa scenen i den här filmen tyckte jag var när David i London spelar sig genomsvettig med den svåra och jobbiga Rachmaninoffs 3:a, får stående ovationer och samtidigt kollapsar av psykisk utmattning. David åker tillbaka till Australien och tas in på psykisk klinik där han spenderar närmare 10 år.

Jag vet inte, jag imponerades inte så himla mycket av den här filmen. Jag tyckte det fanns en del lite ”smöriga” element. T ex när David som gammal hoppar hage på trottoaren precis som i en scen tidigt i filmen, eller när han i sin comeback (ja, den kommer förstås!) placerar sina glasögon på pianot precis som i en scen från hans ungdomstid. Sen tyckte jag pappan kändes lite som en stereotyp. Annars är det välspelat, bra musik och lite gripande. Jag tyckte också att Noah Taylor som spelade David som ungdom var minst lika bra som Geoffrey Rush.

3/5

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →