Revolvern


Titel: Revolvern (Nora inu)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1949
IMDb
| Filmtipset

Jag fortsätter att skugga Rörliga bilder och tryckta ords Kurosawa-tema. Revolvern var den andra Kurosawa-filmen jag såg efter De sju samurajerna. En lustig detalj är att IMDb listar Revolvern som en film noir.

Filmen handlar om den unge polismannen Murakami som på en trång buss råkar ut för en ficktjuv och blir av med sin pistol. Han skäms oerhört pga detta och försöker göra allt för att hitta sitt skjutvapen. Omgivningen tycker att han i viss mån överreagerar men när Murakamis pistol senare används i två rån, varav ett med dödlig utgång, så blir det plötsligt allvar. Den oerfarne Murakami paras ihop med den äldre och luttrade kriminalinspektör Sato för att försöka hitta mördaren och inte minst pistolen.

Murakami spelas övertygande av Toshiro Mifune som varit med i många Kurosawa-filmer, bl a De sju samurajerna. Även Takashi Shimura är skön som den lugne Sato.

Filmen är lite seg till en början tyckte jag men den blir bättre efter hand och slutet är spännande. Den är egentligen inte speciell. Det handlar om en helt ok polisdeckare med många element som man känner igen från modernare filmer. Murakamis naiva och envisa attityd är smått lustig och jag tycker mig känna igen den från andra asiatiska filmer, bl a Zhang Yimous Vikarien. Betyget till Revolvern blir en trea.

3/5

Männen som trampade på tigerns svans


Titel: Männen som trampade på tigerns svans (Tora no o wo fumu otokotachi)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1945
IMDb
| Filmtipset

Med anledning av att Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord kör Kurosawa-tema under mars månad så postar jag några ”skuggrecensioner” av de filmer jag har sett. Första filmen visade sig bli en kort film med en lång titel.

Männen som trampade på tigerns svans är en av Kurosawas tidigaste filmer som gjordes mitt under under slutskedet av andra världskriget. Den bygger på gamla japanska teaterpjäser. Ni som kan allt om Japan vet säkert allt men ni andra kan läsa mer om de olika formerna av klassisk japansk teater (Noh, Bunraku och Kabuki) här om ni har lust. Filmens handlingen är ganska enkel: Yoshitsune, en framgångsrik general är på flykt undan sin bror som kontrollerar regionen. Med sig har han sina livvakter och alla är utklädda till munkar för att lura personalen vid gränskontrollen som de måste passera. I släptåg får de också en pajasaktig bärare.

Den japanska regeringen hade tydligen bett Kurosawa att göra den här filmen som, som sagt, byggde på en välkänd och populär Kabukipjäs. Den skulle hylla feodala ideal och lydnad mot överordnad. Kurosawa gjorde som han blev tillsagd men gjorde en del ändringar, bl a lade han till den där pajasen som spelade en bärare, vilket enligt regeringen förlöjligade det hela och de ansåg att det var ett hån. Man förbjöd därför filmen. När amerikanarna hade intagit Japan förbjöd den amerikanska armén i sin tur filmen. Man gillade inte feodalismen i historien och tyckte den stod i strid med sina egna demokratiska idéer. Ja, ja, ur vilken synvinkel man än ser så är censur alltid fel… Filmen fick slutligen japansk premiär 1952.

Det var rätt kul att se en så här tidig Kurosawafilm. En av skådisarna är Takashi Shimura som ju förekommer i mängder av Kurosawas senare filmer (bl a De sju samurajerna). Bäst i den här filmen var dock chefslivvakten Benkei (Denjirô Ôkôchi) som är smart och stenhård. Bäraren är en pajasfigur som ska vara rolig. Bitvis är han faktiskt det också men det blev lite för mycket ibland. Han spelades tydligen av en Japans främsta komiker vid den här den tiden vid namn Kenichi Enomoto. Lite halvspännande är det om sällskapet ska klara sig förbi gränsposten eller ej. Titeln på filmen syftar på att de var tvungna att smyga försiktigt och inte trampa på tigerns svans. Jag tycker det låter som ett gammalt japanskt talesätt. Det känns så.

Kurosawa brukar ju vara känd för att göra långa filmer (De sju samurajerna och Rödskägg är riktigt långa) men den här är bara 51 (eller 59) minuter och betyget blir en svag trea, inte för att det är en kort långfilm utan för att den inte var bättre än så.

3-/5

Nostalghia


Titel: Nostalghia
Regi: Andrej Tarkovskij
År: 1982
IMDb
| Filmtipset

Med anledning av att Erland Josephson nyligen gick ur tiden så kommer här ytterligare en gammal recension av film där Josephson spelar en stor roll. Förutom att jobba med Ingmar Bergman så gjorde Josephson åtminstone två filmer (den andra är Offret) tillsammans med ryske mästaren Andrej Tarkovskij. Nostalghia såg jag efter att ha sett ett gäng Tarkovskij-filmer och det gjorde tydligen sitt till.

Handling: En rysk författare/poet reser genom Italien med en kvinnlig översättare, träffar galning/byfåne i en by, pratar med honom, grälar med översättaren, och tänder slutligen ett stearinljus och tar ett vandrande fotbad.

Alltså, jag måste ha fått en överdos av Tarkovskij eller nåt, detta var droppen som fick bägaren att rinna över, det slog slint helt enkelt, för det här var bland det jobbigaste filosofiska navelskådande dravlet jag sett. Jag satt fanimej och längtade efter Godzilla och Armageddon. Jag somnade som vanligt men det hör ju till. Annars var jag fullkomligt ointresserad av historien och människorna i den. Varför så dystra? Well, alla har väl sina problem och inre demoner und so weiter men det här vara bara för mycket. Jag förstod aldrig vad poeten var ute efter, eller snarare, jag var inte intresserad.

Erland Josephson var med och spelade byfånen som några år tidigare låst in sin familj (fru och barn) för att skydda dem från världens elakheter (eh, smart drag… NOT!). Jag störde mig en del på att den italienska rösten inte var Josephsons men inte mycket att göra åt då Erland väl inte snackar italiano. Annars gillade jag Josephson mycket i Fanny och Alexander, främst då han på ett ruggigt bra sätt läser en saga för Alexander och Fanny. (Jag trodde sagan var från bibeln/talmud men tydligen är det Bergman själv som står för texten.) Jag greps aldrig av vad hans rollfigur höll på med i Nostalghia. Hans tal på slutet kändes bara mysko, liksom den efterföljande majbrasan. Nä, det är med glädje jag delar ut en etta till denna stinkande kalkonrulle. Ja, ja, visst, jag glömde: fotot var hur vackert som helst.

1/5

Real Steel


Titel: Real Steel

Regi: Shawn Levy
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Jag satt på planet från London till Montréal med dryga sju timmars flygning framför mig. Maten hade serverats och jag hade läst en timme i Jan Guillous Tempelriddaren. I stolsryggen framför mig fanns det liten display med pekskärm där man kunde välja bland ett gäng filmer. Jag ville se en lättsam film med inte alltför avancerad handling, en film som jag kanske inte trodde skulle vara bra. Om jag ska se en bra film, eller en film som jag tror ska vara bra åtminstone, så vill jag helst se den i en bra miljö. Jag valde robotboxningsfilmen Real Steel!

Hugh Jackman (kanske lite överraskande) gör huvudrollen som avdankade f.d. boxaren Charlie. I den nära framtid som filmen utspelas i så har vanlig mänsklig boxning ersatts av robotboxning. Istället för människor som pucklar på varandra så är det stora stålmonster som svingar sina nävar fjärrstyrda av sina mänskliga ”förare”.

Charlie är en ganska misslyckad figur som försöker göra karriär i botboxningsbranschen. Men så faller plötsligt hans för honom själv okände 11-årige son ner i knät på honom. Motvilligt får sonen följa med när Charlie ska försöka vinna några matcher. Av mer eller mindre en slump så börjar Charlie och hans son att samarbeta. Sonen har spelat boxningsspel (datorspel alltså) och är klurig och Charlie… ja, han har ju boxats.

Oj, en ganska typisk Disneyproducerad snygg sörja var det här. Ja, eller det kanske inte var Disney som producerade men det känns så. Vi får en slemmig pappa-son-historia där Charlie först säljer sin son för pengar men som sen plötsligt inser att han nog gjorde fel. No shit, Sherlock. Förutom slemmigt sirapsdrama får vi den vanliga underdog-historien som är så populär inom främst amerikansk sportfilm. Men trots att det är gjort efter mall så är det ju svårt att låta sig ryckas med. Fast jag lyckades motså ganska bra, haha.

Vad vi även får är en film i stil med Transformers. Robotboxarna påminner inte lite om Transformers-light. Och riktigt corny, precis som ofta i Transformers, blir det när sonen liksom bondar med sin nya pappa… nej, jag menar inte Charlie utan roboten Atom som sonen hittar.

De onda i filmen representeras dels av sonens morföräldrar, där den ena parten spelas av Hope Davies av alla (jag tänker alltid på About Schmidt eller American Splendor när jag ser henne). De andra elakingarna i filmen är teamet bakom botboxaren Zeus. Här vi finner vi en japansk robotprogrammerare och en ryskbrytande supersnygg men iskall manager spelad av fotomodellryskan Olga… wait for it… Fonda. Efter som de är ifrån Ryssland respektive Japan så har de givetvis ingen kämpaglöd utan litar helt på sina fuskiga knep. Jag vet inte, sånt här funkade i Rocky IV men inte nu.

Nej, trots att i princip vilken film som helst borde liva upp en seg Atlantflygning så kraschar Real Steel ganska hårt.

2-/5

Andra filmbloggare som har sett Real Steel är Flmr som tyckte den var charmig, Fiffi som satte fingret på en sak: nämligen att den är skittråkig att skriva och läsa om… ah, jag tar tillbaka det där med att läsa om. Filmitch som fick en sirapsöverdos av filmen skrev nämligen en riktigt underhållande text om detta sötsliskiga sportactiondrama.

Och förresten, lite research visade att det var Disney som låg bakom filmen. Touchstone Pictures som är ett av Disneys fyra filmbolag producerar Real Steel.

En passion


Titel: En passion
Regi: Ingmar Bergman
År: 1969
IMDb
| Filmtipset | Ingmar Bergman Face to Face

Med anledning av Erland Josephsons död idag så vill jag uppmärksamma denne suveräna skådis med en recension av en film som han var med i. Det blir Ingmar Bergmans En passion. Som så många gånger förr och senare så jobbar Erland här med Bergman. Min favoritstund med Erland är nog när han läser en berättelse för Fanny och Alexander i F & A. Men Erland har även gjort en mängd andra saker, bl a har han gett ut en hel radda med litteratur vilket var nyheter för mig (det handlar om poesi, skönlitteratur, självbiografiska verk samt dramatik). Han har även varit med i en av mina absoluta hatfilmer, nämligen Andrej Tarkovskijs Nostalghia (kommer en recension på den). Men nu kommer det alltså handla om Bergmans En passion, som jag såg efter att ha sett Vargtimmen och Skammen (som det dyker upp recensioner av så småningom här på bloggen).

Efter Vargtimmen och Skammen var det dags för ytterligare en Fårö-film, nämligen En passion med Max von Sydow, Liv Ullman, Bibi Andersson och Erland Josephson i huvudrollerna. Handlingen är förlagd till en enslig ö (he, vad konstigt) där Andreas (Max von Sydow) isolerat sig efter juridiska bekymmer och äktenskapsproblem. Han finner dock viss gemenskap med tre andra personer på ön: ett gift par och deras vän Anna (Liv Ullman) som han inleder ett förhållande med.

Jag börjar känna igen mig på Fårö nu. Det är samma skådisar i samma miljöer. Rollfigurerna som dessa skådisar gestaltar brottas med liknande problem: inre demoner, relationsproblem, alienation, etc. Det finns några saker som sticker ut när det gäller En passion. Den första är att filmen, helt oväntat för mig, är i FÄRG. Det ger en helt annan känsla. Jag är inte säker på att det är en helt igenom bättre känsla. Fortfarande är det mästaren Sven Nykvist som står för fotot, vilket förstås garanterar kvalitet. Men svartvitt är alltid svartvitt, speciellt på Fårö.

Den andra saken som är annorlunda är att Bergman några gånger mitt under filmen låter skådisarna komma till tals och berätta om vad han/hon tycker om sin rollfigur. Ett lite kul grepp som samtidigt kanske störde filmkänslan. Jag kan inte avgöra vilket av det positiva eller negativa som väger över. Men just det här med att verkligen visa att det är en film vi ser — en film som är resultatet av en filminspelning, en film som är medveten om att den är en film — verkar Bergman ha fått dille på vid den här tiden (i slutet av 60-talet). Liknande saker förekommer i både Persona och Vargtimmen.

En passion är lite tråkig. Den känns bitvis lite väl intern; Bergman gör upp med sina demoner — igen. Jag får också intrycket av att det är väldigt mycket som händer ”mellan raderna”. Ibland känns det som om vissa delar av historien helt enkelt saknas. Det gör att man inte riktigt kommer personerna nära. Dock gör skådisarna fläckfria prestationer. T ex är Erland Josephson härligt sarkastisk och vig med orden. Han har ett äckligt överlägset sätt att prata på. Det blir en normal trea till En passion. Bergman är nästan alltid bra på ett eller annat sätt.

3/5

Chopper


Titel: Chopper
Regi: Andrew Dominik
År: 2000
IMDb
| Filmtipset

För några år sen så rekommenderade Movies – Noir filmen Chopper och jag såg den då. Nu har Fiffi också sett den efter att ha blivit rekommenderat av samme Movies – Noir. Här kommer min recension av den här australiensiska krimrullen.

När femman visade denna rulle som Czechflash (a.k.a. Movies – Noir) skrev om för ett tag sen så tog jag givetvis chansen att spela in den. När femmans hallåa snackade innan filmen presenterade hon den som den amerikanska thrillern Chopper med så där otroligt fånigt försök till amerikanskt uttal (”chaaprr”). Det visar vilken noll koll femman har, eftersom det handlar om en hel-australiensisk produktion. Det hindar dock inte att femman då och då visar riktiga guldkorn, typ kl 02.45 på natten.

Nåväl, var då Chopper ett av dessa guldkorn? Nja, inte riktigt kanske. Filmen handlar om en verklig person, Mark ”Chopper” Read, som är en sorts gangster-wannabe som försöker, och lyckas, göra sig ett namn i Australiens kriminella värld. Han åker in och ut ur fängelse och han är lika paranoid vare sig han är innanför eller utanför fängelsets murar. Han verkar inte lita på någon, vilket han i och för sig verkar göra rätt i. Hans paranoia leder dock till att han allt som oftast måste ta kål på sina motståndare, inbillade eller inte.

Början av filmen var riktigt bra. Ett foto med stor kontrast och blekta färger (kanske mha bleach bypass) gav en intensiv känsla. Bana imponerar direkt som den nervige, hetsige, rått våldsamme men ändå sympatiske Chopper. Just den här delen av filmen som utspelas i fängelset var riktigt bra och då låg filmen på en fyra. Här finns några ganska unika scener med knivvåld inblandat. Jag har inte sett nåt liknande faktiskt, nästan bisarra scener. Något som slog mig var att Bana verkligen måste ha ätit upp sig inför de scener som utspelas senare i tiden i filmen. Jämför t ex med hur han ser ut i fängelsescenerna som utspelas 1978, då han är relativt smal. Inte heller i Troja är han så där uppumpad och lönnfet som mot slutet i Chopper. Bana har gjort en mini-De Niro kan man säga.

Efter inledningen i fängelset byter filmen karaktär en aning. Den speciella känsla som fanns i början saknas när vi får följa Chopper på rätt sida om gallret. Bana är fortfarande lika bra men filmen känns inte lika speciell längre. Dock finns det några scener med annorlunda bildberättande, bl a när det plötsligt verkar som om vi tittar på en gammal stumfilm som går i lite för snabb ryckig takt. Mmmm, den här märkliga stilen återkommer några gånger och kändes kul.

Problemet med filmen tyckte jag var att den inte hade nån poäng. Det fanns inget driv i historien och filmen kom inte fram till något. Dock var färden mot detta ingenting ganska underhållande, bl a en sanslös scen på en bar där Bana gör en variant av slutscenen i Boogie Nights skulle man kunna säga. Haha, ja, Chopper är verkligen en galen figur. Jag gillade även hans kommentar i början när han blir intervjuad och hur han liksom tittar bort (från kameran) mot någon och garvar när han säger ”I’m just a bloody normal bloke. A normal bloke who likes a bit of torture”. Ok, en sevärd film som jag dock inte kan ge mer än en trea med plus i kanten.

3+/5

PS. Den här bilden där Chopper håller en pistol mot sitt eget huvud, förekommer verkligen den scenen i filmen? Jag såg den aldrig i alla fall.

This Is England


Titel: This Is England
Regi: Shane Meadows
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

Rörliga bilder och tryckta ord recenserade nyligen This Is England så därför kommer här min gamla recension av samma film.

This Is England var en film som jag plötsligt fick upp ögonen för. Jag tog chansen och såg den på biografen Sture som skönt nog lever vidare fast numera i SF Bios regi (min kommentar: det här var precis efter att Triangelfilm/Astoria Cinemas hade gått i kånkan). Det hela utpelas 1983 och handlar om tolvårige mobbade outsidern Shaun. Han ”adopteras” av ett skinnskallegäng som leds av snälle Woody. Här finner Shaun gemenskap och lever upp. Allt är bra tills att Combo, en av Woodys gamla vänner, kommer ut efter att ha suttit i fängelse. Combo har kontakter med invandrarfientliga partiet National Front och sprider en helt annan stämning i skinnskallegänget än den levnadsglada avslappnade stämning som fanns tidigare. Även unge Shaun, som bär på en sorg/ilska efter att hans far dött i Thatchers Falklandskrig, påverkas.

Filmen sätter miljön direkt med helt underbara förtexter med grym musik och nyhetsklipp från 80-talets England (jymping, cd-skivor, rubiks kub bl a) vaggas vi in i en 80-talsstämning som får 80-talskramaren att gå i brygga. Efter det här kan nästan inte filmen misslyckas. Första halvtimmen är också charmig och skön när den något utstötte men kaxige lille Shaun tas upp i skinnskallekretsen. Han får rätt kläder, rätt frisyr — rätt attityd. Sen kommer Combo ut från fängelset med en förrädisk attityd. Han talar om stolthet, att vara stolt över att man är engelsman. Pakistanier som öppnar affärer på hörnet göra sig icke besvär. Apropå det, när Combo & Co ska råna/trakassera en pakistanier i en butik blir det bisarrt roligt när en av dem får sig att göra nummer två i butiken.

Efter att Combo dyker upp så har filmen en obehaglig stämning över sig. Combo för med sig rasism, hot, våld och en ”antingen är du med mig eller emot mig”-stämning. Samtidigt är Combo inte en helt igenom ond karaktär. Förstås. Det är en bättre film än så. När Milky, den svarta i gänget, berättar om hur han har femtielva kusiner och att man kan få kyckling med ärtor hemma hos farmor river det i hjärtat på Combo (vars uppväxt och bakgrund vi inte vet nåt om men man kan nog gissa att den inte vara speciellt kärleksfull). Slutet på filmen diskuteras en del. Det känns ganska symboliskt. Frågan är om det är dagens England som går under eller om det är gårdagens som vi ska lämna bakom oss.

Barnskådisar brukar jag inte kommentera genom att säga om de är bra eller dåliga. Lillkillen passar i rollen, visst. Men om han är en bra skådis eller ej, det får vi se när han blir vuxen. För övrigt känns det som om alla spelar sig själv vilket brukar vara ett tecken på väldigt bra skådespelarinsatser.

4-/5

PS. I kategorin kändisspotting kan jag nämna att svenske monsterskådisen/regissören Thommy Berggren satt några rader bakom mig på biografen Sture där jag såg filmen.

The Machinist


Titel: The Machinist (El maquinista)
Regi: Brad Anderson
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

Den här filmen såg jag när den kom och Christian Bale såväl som regissören var ganska nya på filmscenen. Vid det här laget har jag sett ett gäng filmer med Bale och åtminstone en till av regissören Anderson. Hmm, kanske ska jag samla ihop några av Bales filmer och se vad jag har tyckt…

I denna spanskproducerade rulle spelar Christian ”Robert De Niro, släng dig i väggen!” Bale rollen som en paranoid fabriksarbetare som inte kan sova eller äta — och det syns på Bales anorektiska koncentrationslägerkropp. På hans kylskåp sitter mystiska lappar med kryptiska meddelanden som han försöker tyda. Hans enda vänner är prostituerade Stevie (Jennifer Jason Leigh) och servitrisen Marie. Det hela är en nedåtgående spiral mot galenskapen och vetskapen. Vad är det som händer egentligen?

Trots det till synes bra uppläget, med en mystisk inledning, de perfekt gråtrista miljöerna och Bales makalösa rollprestation, så saknas ändå på nåt sätt originalitet i filmen. Bales prestation och utseende både bär upp filmen och liksom tar bort fokus från vad filmen försöker berätta. Det blir för mycket av det goda. Eftersom man inte vet varför Bale inte kan äta eller sova så tänker man liksom bara på hur han ser ut och funderar på hur lite han måste ha ätit på riktigt, och tänker på att han förmodligen mådde ganska dåligt på riktigt när filmen spelades in. Detta skuggar liksom filmen i sig.

Jag kände lite att det mystiska i filmen var det viktigaste i filmen. Att hela filmen bara byggde på twisten som vi alla satt och väntade på. Det räcker liksom inte. I en film som Memento så funkade det hela vägen eftersom upplägget var så annorlunda att det bara måste bli fascinerande. I en film som Fight Club så var twisten på ett sätt underordnad eftersom resan mot gåtans lösning inte handlade om det egentligen. När väl twisten i Fight Club kommer så la det bara till ytterligare en dimension till filmen. I The Machinist så är det själva twisten det hela bygger på. Så kände jag det i alla fall.

Ok, nu kanske jag låter negativ, men faktum är att det förstås är en välgjord, välspelad, snygg och intressant film i princip hela vägen. Jag ville bara förklara varför den inte får en fyra i betyg. Bales rollprestation gör den klart sevärd och hans förvirring och desperation går verkligen fram. Jag hade förmodligen gillat den mer om jag inte vetat nånting alls om den. Nu hade jag fått lite förhandsinformation och satt bara och väntade på twisten. Men men, jag ser fram emot fler filmer av Brad Anderson och förstås från Christian ”Benranglet” Bale.

3+/5

Boogie Nights


Titel: Boogie Nights
Regi: Paul Thomas Anderson
År: 1997
IMDb
| Filmtipset

Boogie Nights är Paul Thomas Andersons resa genom porrindustrin på 70/80-talet. En av våra medresenärer är unge Eddie (Mark Wahlberg) som upptäcks på en nattklubb av Jack Horner (Burt Reynolds), regissör av exotiska filmer, och därmed introduceras Eddie i en värld som i filmen består av ganska trasiga människor, sex (doh), droger och mycket yta. För Eddie, som givetvis döper om sig till Dirk Diggler, går karriären spikrakt uppåt till en början, men det är ensamt på toppen och mycket vill ha mer… droger framför allt. Filmen är egentligen en klassisk uppgång-och-fall-historia.

Paul Thomas Anderson (PTA) är en oerhört ambitiös regissör, det visar han i samtliga sina filmer. I Boogie Nights förekommer ett otal ruggigt sköna långa scener utan klipp och med svepande kameraåkningar där kameran följer en person ett tag för att sen byta till en annan som kommer in i bild. Vi kanske har sett det både förr och senare men det är snyggt och njutningsbart. I rollerna ser vi PTA:s favoritskådisar som Julianne Moore, William H. Macy, John C. Reilly, Philip Seymour Hoffman, Melora Walters, Philip Baker Hall, mm. Krydda dessa med t ex Reynolds och Don Cheadle och man får en kanonfilm vad gäller skådespelarna. Wahlberg gör väl sin bästa roll nånsin skulle jag tro.

De flesta av rollfigurerna är ganska snälla, halvt misslyckade, lite sorgsna, älskvärda figurer, som de flesta hamnar i situationer där de lämnar ut sig själva bara för att bli förnedrade. Ta bara Cheadles sorglustiga figur som försöker sälja stereoapparater iklädd cowboyklädsel och spelandes countrymusik. Eller när han försöker få ett banklån. Eller när Eddie och John C. Reillys rollfigur försöker spela in en musikdemo. Ja, det hela är ganska tragikomiskt, men PTA skildrar ändå allt med en värme och känsla för sina karaktärer. Den enda som till synes går oberörd genom filmen är Reynolds rollfigur, regissören som vill skriva filmhistoria genom porrfilm med handling (yeah, right) och dessutom vägrar övergå till 80-talets video (han ska ju göra film!).

Även om det alltså är en riktigt välgjord film med helgjutna skådisinsatser så tyckte jag den bitvis, främst i mitten, var lite tråkig. Den blev då lite väl enkelspårig på sin väg mot sina karaktärers botten. Det var lustigt, på nåt sätt kändes det som om när filmen gick in i 80-talet så blev allt lite fulare och lite sämre och det verkar som om även karaktärerna i filmen tyckte det. På 70-talet kom man liksom undan med sex, drugs and rock’n’roll-livet men 1981 känns allt sunkigt och inte coolt. Nu blev inte filmen sämre av just det här, utan pga att det blev lite stiltje i handlingen, tyckte jag. Som tur var så räddas filmen av ett helt sanslöst avsnitt där Eddie och två kompisar ska försöka blåsa Alfred Molinas rollfigur. De kommer hem till honom och hans kinesiske ”betjänt” (eller nåt) som är besatt av att smälla smällare, samtidigt som Molina har stereon på högsta volym och verkar mer intresserad av att recensera skivan som spelas än att köpa droger. Helt sjukt svettigt bra.

Jag gillade även scenen mot slutet med Cheadle (som ständigt sökte den rätta looken) som hamnar i ett rån i butik. Oväntat och bra — precis som William H. Macys sista insats i filmen. Den allra sista scenen i filmen påminde mig lite om Robert De Niros motsvarande ”pep talk” i slutscenen i Raging Bull… ja, förutom att De Niro inte halar fram slangen då, haha. Jag måste också nämna scenografin men kanske framförallt musiken som är perfekt och verkligen sätter rätt stämning och tidsstämpel. Very good gummisnodd. Betyget blir en svag fyra. Det fanns ändå inte riktigt samma intensiva stämning i Boogie Nights som i den helt makalösa Magnolia om man nu ska jämföra.

4-/5

PS. PTA verkar för övrigt riktigt bra på att få skådisar (som liksom inte är riktigt erkända som seriösa skådisar) att göra kanoninsatser i roller som de visar sig passa perfekt för, t ex Tom Cruise i Magnolia, Adam Sandler i Punch-Drunk Love, och Wahlberg och Reynolds i Boogie Nights.

Apflickorna


Titel: Apflickorna (She Monkeys)
Regi: Lisa Aschan
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Apflickorna har åkt världen runt på filmfestivaler och oftast hyllats. Bl a har Robert De Niro lovordat (”provocerande och underbar”) och den vann pris på hans egen festival, Tribeca Film Festival. Den fick bra kritik när den kom på bio i Sverige, främst av gammelmedia. Det blev aldrig av att jag såg den. Men så blev den nominerad till en Guldbagge för bästa film och eftersom jag hade sett de två andra filmerna som var nominerade så tyckte jag det kunde vara kul att se den återstående.

Så då var frågan: levde filmen upp till sitt rykte eller är det kejsarens nya kläder det handlar om. I bakhuvudet hade jag även Fiffis recension men vi brukar inte alltid tycka lika så… Inte heller The Velvet Café var övertygad men gav ändå Apflickorna godkänt.

Den känslan jag får när jag ser Apflickorna är lite samma som när jag såg Roy Anderssons Giliap — och det är INGEN bra känsla. Riktigt så illa som i fallet Giliap är det inte men Apflickorna saknar tyvärr en ganska så viktig beståndsdel som de flesta filmer brukar ha. Nämligen handling. Däremot har filmen ett grymt snygg foto och riktigt bra stämningsfull musik. Förutom handlingen saknar filmen även övertygande skådespelarinsatser, framförallt saknar de två tjejerna i huvudrollerna allt vad det gäller uttryck. Om man nu inte räknar stelopererad som ett starkt uttryck.

Så handlingen saknas alltså, är det så illa? Mja, det finns ju så klart nån sorts story. Två tjejer som tränar voltige (en hästsport där man utför konster på hästryggen) utövar nån sorts maktkamp mot varandra. Framförallt är det den mer erfarna Cassandra (Linda Molin) som vill dominera över den tystlåtna Emma (Mathilda Paradeiser).

Men vad vill regissör Lisa Aschan ha sagt med filmen? Jag förstår ingenting. Vid ett tillfälle i filmen frågar Cassandra Emma: ”Men vad vill du då? Nånting måste du ju vilja?!” Jag får lust att ställa samma fråga till Aschan.

Efter att ha läst en del om filmen så visste jag att det skulle finnas en del referenser till västernfilmer. Och visst, det var ju lite kul. Bl a rullar det förbi såna där tumblingweeds vid två tillfällen. Och så förekommer det en del hästar och ibland en västernlik stämning med två duellanter som ska göra upp. Men det blir liksom inte mer än så och det leder inte till nån insikt om vad filmen vill. Jag antar att de stela insatserna från de två tjejerna också syftar till att likna vindpinade skådisar i hårda västernfilmer.

Aschan är förtjust i den stillastående kameran och de flesta scenerna är snygga som konstverk men ändå märkligt tomma på liv. Fast det finns ändå nåt som jag måste tycka är positivt med filmen och det är den obehagliga stämningen som råder i princip hela tiden. Det finns en märklig sexuell spänning som känns… obehaglig. Ibland så är det helt briljanta partier med svävande flytande musik och snygga bilder. Men det var det där med konstverk. Filmen hade passat som en tio minuters kortfilm med rörliga bilder och musik. Som en hel film så håller det inte. Alls.

2-/5

PS. Nu när jag har sett alla de tre nominerade filmerna för Bästa film inför Guldbaggegalan imorgon så har jag en ganska tydlig favorit, och det är Ruben Östlunds Play. Nästbäst är Simon och ekarna som är ett sevärt historiskt familjedrama som utspelas i Sverige under andra världskriget.