Le couperet

30 april, 2012 6 kommentarer

Titel: Le couperet (Mördande konkurrens)
Regi: Costa-Gavras
År: 2005
IMDb | Filmtipset

Arbetslöshet kan vara jobbigt (det vet jag själv). Det får Bruno, som är huvudperson i Costa-Gavras film Le couperet, erfara. Bruno blir av med jobbet som kemist inom pappersindustrin pga outsourcing och flytt av verksamhet till låglöneländer. Situationen tär på stackars Bruno som till slut beslutar sig för att mörda sina konkurrenter för att få jobb på nytt.

Ja, det här var en film som överraskade mig. Inledning känns som ett ganska mörkt drama då vi kastas direkt in handlingen under ett av Brunos mord. Efteråt mår Bruno rejält dåligt och självmord känns inte långt borta. Det kändes som man hade ett tragiskt drama framför sig. Men det som jag gillar med filmen är att den lyckas ändra karaktär till en absurd komedi, fast utan att förlora allvaret och djupet i form av kritik och satir av dagens pengafixerade samhälle.

Förutom att fungera som en satir så är filmen även en skön komedi med riktigt bra situationskomik där José Garcia i huvudrollen gör en grym insats som den tafflige, nervöse, men ändå, får man säga, enträgne mördaren. Hela upplägget fungerar då Bruno givetvis inte avslöjar nånting för sin familj. Det hela blir ännu roligare då sonen i familjen hamnar i klammeri med rättvisan och Bruno drar in hela sin familj för att hjälpa sonen genom att lura polisen — samtidigt som han själv mördar papperskemister på löpande band.

Kul att Costa-Gavras (73 år gammal när filmen kom) på gamla dar har gjort en film som känns skarp och fräsch och bättre än mycket annat som görs idag. Själv har jag bara sett en film av Costa-Gavras, Försvunnen från 1982 men jag blir efter denna film sugen på att se vad han gjort för filmer tidigare.

Le couperet får en svag fyra. Eftersom jag bedömer min filmupplevelse och egentligen inte filmen i sig så blir det en svag fyra pga av att jag helt enkelt inte förstod allting. En orsak till det var att då jag såg den på bio så var den franska dialogen textad på danska (tur att det inte var arabiska i alla fall). Men det störde inte allt för mycket, efter ett tag hade man liksom vant sig och man förstod ändå helheten och vad som hände i stort. Många scener bygger också på komisk timing (eller tajming, kan inte välja) och inte på tung dialog.

Jag kan tillägga att couperet betyder slaktarkniv eller giljotin/bila, vilket postern spelar an på. Sen kan jag inte låta bli att nämna två andra franska filmer som tar upp samma tema: Time Out och Motståndaren. Det är filmer av allvarligare typ där framför allt Motståndaren, med Daniel Auteuil som gör en sanslös insats, är riktigt bra… och haneke-obehaglig.

Läs även Movies – Noirs recension av Le couperet.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Brott, Film, Komedi, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

1408

21 april, 2012 4 kommentarer


Titel: 1408
Regi: Mikael Håfström
År: 2007
IMDb | Filmtipset

Vi kör ytterligare en Stephen King-filmatisering efter The Mist. 1408 kändes som en lite ”mindre” film jämfört med The Mist men precis som The Mist så utspelar den sig till stor del på ett ställe. I det här fallet rum 1408 (1+4+0+8=13, muahaha) på Dolphin Hotel i New York dit John Cusack anländer för att göra research för en bok om hemsökta hotell. Hotellchefen (Samuel L. Jackson) gör vad han kan för att hindra honom, allt från att bjuda på dyrbar sprit till att visa foton från alla dödsfall som inträffat där. Men Cusack står givetvis på sig. Det skulle han inte ha gjort, muahaha.

Jag gillade upplägget med Cusack ensam i det onda rummet. Cusack verkar trivas och han klarar definitivt av att bära upp filmen själv. Långt in i filmen är han skeptisk till att det verkligen är något skumt med rummet. Han tänker logiskt och försöker hitta naturliga förklaringar till det som händer. Håfström har inte gjort nån fantastisk film men det är en mysig och lagom läskig skräckis. Stämningen i rummet blir skönt desperat och klaustrofobisk och effekterna smälter bra samman med resten av filmen. Vissa scener kanske blir aningen såsiga då Cusacks sjuka dotter är med men som helhet är det en välgjord film som får oväntat högt betyg av mig.

4-/5

PS. Jag såg på IMDb att 1408 faktiskt hade högre budget än The Mist ($25 mille jämfört med $18). Kanske därför som effekterna i 1408 är så bra medan effekterna i The Mist känns tv-aktiga.

Arkiverad under Betyg 4, Film, Recension, Skräck, Stephen King Tagged with , , , , , , ,

Syriana

16 april, 2012 6 kommentarer


Titel: Syriana
Regi: Stephen Gaghan
År: 2006
IMDb | Filmtipset

Den här filmen såg jag 2006 men jag tror det mesta gäller fortfarande. Vart har Stephen Gaghan tagit vägen undrar jag? När jag kollar på IMDb så ser jag att han skrivit manus till en kommande sf-film i regi av M. Night Shyamalan.

Mmm, Syriana är en globaliseringsthriller som är uppbyggd på ungefär samma sätt som Traffic (som regissören Stephen Gaghan skrev manus till). Det råder en intressant, ganska paranoid stämning och bitvis är det spännande. George Clooney är småfet och skäggig. Jag gillade Jeffrey Wright som försynt (till synes försynt alltså!) advokat. Plummer är tung i sin roll som höjdaradvokat. Lite överraskande (men kul) är att William Hurt dök upp i en tunnhårig roll. Jag tyckte Amanda Peet och Matt Damon hade ett ganska bra samspel som inte störde helheten. Wrights förhållanden till sin pappa och Clooneys till sin son störde däremot och var lite onödiga (men det skulle väl visa på personliga relationer som konstrast till allt globala).

Jag tyckte egentligen inte handlingen var alltför krånglig (men smart kändes den). Filmen visade att det handlar om pengar (oljepengar i det här fallet). Om ett land i mellanöstern får en ledare som vill reformera samhället (ge kvinnor mer rättigheter osv) men som kanske inte låter amerikanska oljeföretag få tillgång till oljan så ”väljer” USA hellre en bakåtsträvande, diktatorisk, men USA-vänlig ledare. Vilket förmodligen är en ganska bra bild av sanningen. Tror jag. Filmen får hur som helst en svag fyra. Jag tyckte den var lite sorglig också.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

True Legend

11 april, 2012 6 kommentarer


Titel: True Legend (Su Qi-Er)
Regi: Yuen Woo-ping
År: 2010
IMDb | Filmtipset

True Legend är en härlig klassisk martial arts-saga med den äkta legenden Yuen Woo-ping tillbaka i registolen. Den gamla martial arts-koreografen visar faktiskt var skåpet ska stå. Filmen är inte fylld med datoranimerade naturscenerier. Nej, här har man haft en större budget (om det nu är budgeten det hänger på) och filmen är istället vacker med äkta natur. Vi får se riktiga berg, skogar, floder osv, och det hela är riktigt tjusigt. Visst, några cgi-miljöer förekommer men filmens känsla är övervägande mustig.

Filmens skådisar är genomgående bra. Bl a dyker favoriten från Crouching Tiger, Hidden Dragon Michelle Yeoh upp, och så får vi se David Carradine i sin sista roll (tror jag det var?). Filmen är faktiskt dedikerad till Carradine.

Det hela börjar med ninjaliknande krigare som slåss i en sagolik borg/grottmiljö. (Under filmens inledning är det bara svärd som gäller vilket jag ofta tycker begränsar hur fantasifulla fajterna kan bli.) Vår hjälte Su Can (Zhao Wenzhuo) räddar en prins från döden och blir lovad en guvernörspost. Su Can som är hyvens kille vill sluta i det militära och tycker istället att hans styvbror Yuan (Zhou Xun) ska få posten. Yuan tycker Su Can är en riktig bror duktig. Han accepterar dock guvernörsposten men hatar i hemlighet Su Can.

Vår hjälte Su Can lever nu i lycka under en tid med son och en vacker fru. Han driver en kung fu-skola och allt verkar bra men nu dyker förstås den nu onde styvbrodern upp. Brodern har tränat upp sig och har lärts sig kontrollera den farliga tekniken Giftfyllda Näven. Den Giftfyllda Näven, helt underbart. Man stoppar ner händerna i skålar med skorpioner, får deras gift i blodet men på nåt sätt kan man styra det och istället föra över det till sin motståndare. Som sagt, underbart. Det påminner en hel del om den gamla Shaw Brothers-rullen Five Fingers of Death där man istället för skorpioner stoppar nävarna i glödande kol.

Under den här delen av filmen fajtas man med svärd men även ibland enbart med händerna. Vår hjälte får även träffa på den ondes styvbroderns medhjälpare, tvillingparet med med det trevliga namnet Järntvillingarna.

Nu kommer ett avsnitt som vi sett i andra martial arts-filmer. Hjälten är utslagen och måste träna upp sig. Han gör ute på landet där han kör klassisk träning genom att lyfta hinkar fyllda med vatten med fingrarna eller så slår han nävarna mot ett trädstam för att öva upp styrkan. Han träffar också på en vis gammal man med lång vitt skägg, precis som det ska vara. Efter detta är det bra fajtingscener, mycket beroende på att man nu bara använder händerna, vilket jag nästan alltid gillar bättre.

True Legend är en lång film. Vid ett tillfälle trodde jag filmen var slut men den fortsätte ett tag till. Under filmens sista del får vi lite klassisk fajting i duellform. Nu är det onda västerlänningar som utmanar kineser men slår ut dem så att de dör. Vår hjälte är på botten men har nu lärt sig Drunken Fist, den klassiska men svåra tekniken som vi bl a sett Jackie Chan utöva i Drunken Master.

Ja, ni förstår ju, det måste bli ett högre betyg än en simpel trea till Yuen Woo-pings återkomst. En orsak till fyran är nog att jag börjar bli lite bevandrad inom ämnet kung fu-film och därför snappar upp referenser och vet vad som väntar.

4-/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , ,

The 36th Chamber of Shaolin

8 april, 2012 8 kommentarer


Titel: The 36th Chamber of Shaolin (Shao Lin san shi liu fang)
Regi: Liu Chia-liang
År: 1978
IMDb | Filmtipset

Efter en något seg och förvirrad början tar sig filmen rejält när den unge huvudpersonen, spelad av Gordon Liu Chia-hui, kommer till Shaolin-klostret fast besluten att lära sig kung fu och hämnas på manchuerna som har invaderat hans hemby. Den största delen av filmen består av att Liu lär sig kung fu steg för steg genom att en i taget gå igenom Shaolins 35 olika träningskammare. Liu tror sig givetvis kunna börja med den svåraste direkt men där går han bet, haha. Han får börja från botten helt enkelt. Riktigt kul att följa Lius träning och de olika metoderna som munkarna tar till för att träna sina elever.

Här är filmen som bäst och riktigt mysig och som tur är så är det som sagt just träningsdelen som är den största delen av filmen. Både före och efter Lius träning så är det lite si och så med handlingen; lite fånigt och förvirrat kändes det då. Fajterna efter Lius träning är inte lika bra som i andra filmer jag har sett, t ex Jackie Chans Drunken Master. Slutfajten var dock helt ok och hade ett ganska lustigt slut och påminde för övrigt mycket om den första fajten i just Drunken Master (tror nästan de har spelats in på samma ställe). Nåväl, jag kan inte låta bli att ge filmen en svag fyra för charmen och humorn under träningsdelen.

4-/5

PS. Gordon Liu är för övrigt med i både Kill Bill 1 och 2 fast i olika roller.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Drunken Master II

7 april, 2012 Lämna en kommentar


Titel: Drunken Master II (Jui kuen II)
Regi: Liu Chia-liang & Jackie Chan (okrediterad)
År: 1994
IMDb | Filmtipset

När jag såg uppföljaren till 1978 års kultfilm om Wong Fei-hung så hade jag sett ett antal av Jackie Chans Hongkong-rullar så jag var ganska van vid det som väntade i filmen. Trams och däremellan riktigt coola stunts.

I uppföljaren till 70-talsklassikern Drunken Master är Jackie Chan återigen Wong Fei-hung och han får återigen anledning att dricka sig bra på kung fu, denna gång för att stoppa några elakingar som stjäl kinesiska konstskatter. Jag har egentligen inte så mycket att säga om filmen. Det är som det brukar vara, dvs relativt uselt då det inte är fajtingscener. Det är tramskomedi när den är som sämst. Jag måste ändå ge godkänt till Anita Mui som spelar Fei-hungs coola styvmorsa. Dessutom är slutfajten bland det svettigaste jag har sett. Chan är verkligen i högform här. Det är fullständigt galet mot slutet: skurken spelad av Ken Lo har ruggigt snabba fötter och Chan är som en duracellkanin. Slutbetyget blir en normal trea, men slutfajten (titta på den på YouTube) är en femma.

3/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Drunken Master

6 april, 2012 16 kommentarer


Titel: Drunken Master (Jui kuen)
Regi: Yuen Woo-Ping
År: 1978
IMDb | Filmtipset

För några år sen hade jag inte nån vidare respekt för Jackie Chan. Jag vet inte, men jag såg honom bara som en pajas som var med i dåliga Hollywood-filmer med en annan pajas i form av snabbajssnackande Chris Tucker. Dock noterade även jag att Chan var en duktig pajas när det kom till stunts. Men ändå, han var inte nån favorit. Detta ändrades i och med att jag såg Chan i en tidig film regisserad av mannen, myten, legenden Yuen Woo-ping.

Som i många andra kung fu-filmer så är huvudpersonen i filmen den kinesiske folkhjälten Wong Fei Hung. Här alltså gestaltad av Chan som gör honom som en ung olydig pojkspoling som är duktig på kung fu, men som mest hamnar i trubbel. Han skickas av sin far för att tränas av den ökända Tiggaren Su, där han får lära sig Drunken Kung Fu, en slags fylle-kung fu som bygger på att man dricker sig full samtidigt som man fajtas enligt De Åtta Druckna Gudarnas Stil. Hehe, underbart! Och det visar sig att Chans utbildning behövs när hans far hotas av yrkesmördaren Åskfot, spelad av stenhårde Hwang Jang-lee.

Det som främst gör filmen värd att se är förstås de ruggigt välregisserade fajtingscenerna där Chan & Co verkligen skiner. Sånt här görs inte idag. Det ska klippas en gång i sekunden och det ska skakas med kameran så att man inte hinner se hur dåliga fajter det egentligen är. Ok, det finns förstås undantag, men i den vanliga amerikanska actionfilmen så är oftast fajterna ganska dåliga och blir bara transportsträckor. Och sen är det ju ingen slump att undtag som The Matrix och Crouching Tiger, Hidden Dragon har just Yuen Woo-Ping som martial arts-regissör. Men, men, det går inte riktigt att jämföra genre-film med ”vanlig” film.


Chan är i vilket fall i toppform här. Man ser att han verkligen är skolad inom kung fu. Fajterna med Hwang Jang-lee är grymma, speciellt slutfajten där Chan får visa prov på allt han lärt sig om Drunken Kung Fu. Tyvärr för hans del tyckte han det kändes fjantigt att träna den kvinnliga gudens stil och det håller på att bli hans fall, men han hittar förstås kvinnan inom sig, vilket blir riktigt rolig — faktiskt. Det känns som att det kan bli jönsigt men det är faktiskt bra och roligt. T ex kung fu-tekniken som kallas Kvinna Som Sitter På Toalettstol, haha. Sen är Hwang perfekt som skurk, och görs förstås extra farlig genom de typiska snabba inzoomningar på ansiktet.

Fajterna innehåller en hel del vältajmad slapstick-humor. Det är frågan om välrepeterade cirkusnummer i princip, en sorts danser nästan, där de inblandade måste veta exakt vad de ska göra i varje moment. Det måste krävas mängder av träning och repetition för att få till det. Vissa scener när det inte fajtas är kanske lite jönsiga, men så fort Tiggaren Su, spelad av Yuen Woo-pings pappa Siu-tien, är med så är det roligt igen. Han är perfekt i rollen som den rödnosade alko-kung fu-läromästaren. Slutbetyget till Drunken Master blir faktiskt, lite överraskande för mig själv, en svag fyra. Det är roligt (lite fånigt ibland kanske) och med nästan haktappande stunts och fajtscener.

4-/5

PS. Imorgon kommer en recension av Drunken Master II, och framöver kommer det fler recensioner av Jackie Chans Hongkong-rullar.

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Film, Martial arts, Recension Tagged with , , , , , , ,

All That Heaven Allows

3 april, 2012 2 kommentarer


Titel: All That Heaven Allows (Morgondagen är vår)
Regi: Douglas Sirk
År: 1955
IMDb | Filmtipset

Movies – Noir har Douglas Sirk-tema denna vecka och här skrivit om All That Heaven Allows. Här kommer min recension av den filmen.

Falcon Crest-elakingen Jane Wyman spelar huvudrollen i denna 50-talsförlaga till Far From Heaven. Douglas Sirk regisserar och allas vår Rock Hudson spelar Wymans kärleksintresse. Wyman är änka i en typisk amerikansk 50-talsförort och blir kär i sin trädgårdsmästare (fel val). I Far From Heaven var han svart, men det behövdes inte här. Det räcker med att han är yngre och ovanligt levnadsglad för att skvallret ska vara igång. Ska hon våga gifta sig?

Det här var en helt bisarr film. Allt är uppskruvat flera varv när det gäller karaktärernas egna fördomar och rädsla för andras fördomar. Men, samtidigt som jag inte kunde låta bli att skratta flera gånger, när det bara blir för mycket av 50-talsfärger, studiokulisser och klichéer, så kände jag ändå en stor sympati med Wymans karaktär. Hon spelar riktigt bra här dessutom. Jag hade aldrig en tråkig stund under filmen, det fanns alltid något att fascineras över, antingen smått bisarra scener eller gripande scener med bra skådespel (ok, Hudson är lite väl träig kanske). Jag kan inte låta bli att ge filmen en fyra.

4-/5

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Melodram, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Ran

31 mars, 2012 8 kommentarer


Titel: Ran
Regi: Akira Kurosawa
År: 1985
IMDb | Filmtipset

Det här blir den sista Kurosawa-rullen som jag skriver om på ett tag. Av de filmer som Rörliga bilder har avhandlat under mars månad (dvs alla Kurosawas filmer!) så känner jag att jag vill kolla in Kagemusha men det får bli senare. Om just Ran tyckte Sofia bra, mycket bra.

Ran bygger på Shakespeares tragedi King Lear och handlar alltså om en härskare som på ålderns höst tänker sig att lämna ifrån sig makten och låta sina tre söner ta över och dela upp riket mellan sig. De två äldsta av sönerna tycker det är en bra idé, medan den yngsta förbannar det hela och blir avvisad av sin far. I efterhand visar det sig att den yngsta sonen kanske hade rätt ändå. Det går nämligen inte riktigt som den gamle härskaren tänkt (eller snarare inte alls!).

Ran påminde en hel del om en tidigare Kurosawa-film, nämligen Blodets tron (1957). Och det kanske inte är så konstigt eftersom även den bygger på ett Shakespeare-stycke (Macbeth). Liksom i den så domineras Ran av avundsjuka, paranoia, maktbegär och intriger. Liksom i den så finns det en intrigerande och väldigt läskig kvinna bakom det som sker. Fotot i Ran är mycket bra och det känns väldigt bra att den är i färg. Samurajerna (och kvinnorna) med sina sina vackra kläder är gjorda för färg. Verkligen bra att Kurosawa fick göra några färgfilmer på slutet (även Dodes’ka-den utnyttjar färgerna bra).

Det vilar en ödesmättad, lite otäck stämning över Ran och man känner på sig att det inte kommer att gå bra. Filmen innehåller också en hel del stora stridsscener med hästar och stora arméer. Bl a en uppmärksammad sekvens när man får se grymheter under en batalj med ett stycke klassisk musik som enda ackompanjemang. Effektfullt.

4/5

Arkiverad under Asiatiskt, Betyg 4, Drama, Film, Krig, Recension Tagged with , , , , , , , ,

The Hidden Fortress

21 mars, 2012 4 kommentarer


Titel: The Hidden Fortress (Kakushi-toride no san-akunin)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1958
IMDb | Filmtipset

Så var det då dags för filmen som sägs ha varit en inspirationskälla för George Lucas när han gjorde Star Wars på 70-talet. Här hittar ni Sofias recension.

Handlingen äger rum i 1500-talets Japan och vi möter två bönder som hamnat mitt i ett krig. De två, som munhuggs och smågnabbas ständigt och jämnt, försöker ta sig hem genom fiendeland till sina hemtrakter i Hayakawa. På vägen stöter de på prinsessan Yuki och general Makabe (Toshirô Mifune) som också de försöker ta sig till Hayakawa. De två bönderna är snikna och giriga typer (men ändå sympatiska och roliga) och övertalas av generalen att hjälpa prinsessan att fly med hopp om att få lite av det guld som också ska transporteras.

Det som jag känner igen från Stjärnornas krig är först de självklara kopplingarna: de två bönderna (robotarna R2-D2 and C-3PO) och prinsessan Yuki (Leia) på flykt. Men främst är det känslan i berättandet. Historien flyter lätt fram och scenbytena sker genom att en lodrät linje sveper över bilden precis som i Lucas filmer.

Det här är den hittills lättsammaste Kurosawa-filmen jag har sett. Det är ett actionäventyr med matinékänsla och en hel del humor där historien berättas genom de två böndernas ögon. Mifune är grym som den tuffe generalen (absolut ingen pajas!) och han visar sig på styva linan under en häftig jaktritt och i en lans(lasersvärd?)-fight med en fiendegeneral. Me like this film.

4/5

Arkiverad under Action, Asiatiskt, Äventyr, Betyg 4, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →