Poor Things (2023)

Är Poor Things Giorgos Lanthimos mest skruvade film? Ja, kanske det, i alla fall visuellt och konceptmässigt. Det är inte hans bästa, det är fortfarande Dogtooth.

Lanthimos är en rackare på att skapa helt egna världar med allt annat än vanliga regler och det gör han även här. Nu bygger ju filmen på en roman men Lanthimos förvaltar materialet bra. Att göra en film handlar väl i stor grad om teamwork: manusförfattaren, filmfotografen, scenografen, folk som jobbar med smink och masker, kostymdesignern, osv, men det är ju regissören som är chefen och har sista ordet, om nu inte filmbolaget lägger sig i (vilket jag inte tror man har gjort i det här fallet).

Jag tror det är bra att veta så lite som möjligt om filmens handling. Jag såg filmen på Stockholm Filmfestival och var helt blank innan visningen. Jag visste ingenting, förutom att att Emma Stone och Mark Ruffalo var med och att det skulle vara science fiction.

Filmen drar igång och jag undrar vad som händer? Vad i h-e håller Emma Stone på med och varför? När det väl uppdagades vad som hade skett så föll bitarna på plats och Stones skådespelarinsats framstod som briljant. Det var klockrent, helt enkelt. Oscar!

Miljöerna, prylarna, kläderna, byggnaderna, fordon av olika slag är helt otroliga. Det hela utspelar sig i en steampunk-twistad alternativ viktoriansk tid. Vi vistas i London, Lissabon och Paris men det är som sagt skruvade versioner av dessa städer. Färgerna sprakar och husens former är som svalor som häckar.

Jag kände att filmen kanske var onödigt lång (141 minuter). Det kändes vid tvåtimmarsstrecket att det vore lämpligt att avsluta filmen men handlingen gjorde en 180-gradare och introducerade en ny rollfigur. Det kändes lite ditsatt i efterhand och inte som en naturlig del av filmen.

Så även om Poor Things möjligen overstayed its welcome så var det en åktur jag inte glömmer i första taget.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

UFO Sweden (2022)

Yay! En svensk genrefilm som levererar. Jag tog mig äntligen tid att se Crazy Pictures uppföljare till Den blomstertid nu kommer. Jag måste medge att jag var orolig med tanke på att Den blomstertid nu kommer inte alls höll för hajpen (min hajp är väl bäst att säga). Den var välgjord rent tekniskt men skådisar och manus var INTE bra. Dessutom var den så pass gravallvarlig att det nästan blev humoristiskt (på fel sätt).

UFO Sweden är däremot ett fartigt science fiction-äventyr om en tilltufsad grupp UFO-fältundersökare som får den mystiska myndigheten SMHI efter sig. I fokus står den unga tjejen Denise (Inez Dahl Torhaug) som misstänker att hennes försvunna pappa har kidnappats av utomjordningar. Hon tar hjälp av den lokala UFO-föreningen som hennes pappa tidigare var medlem i. Mysteriet med pappan tar gruppen runt om i Sverige och av nån anledning är en SMHI-anställd dem hack i hälarna. Dessutom håller gruppen på att slitas sönder av inre stridigheter.

Som sagt, det här var en fartig film och en rolig film med glimten i ögat. Den lilla gruppen vi får följa är ihopsatt av en udda skara figurer, den ena nördigare än den andra. Det gnabbas och pikas mest hela tiden. Jag gillar nästan alltid filmer som handlar om människor som bildar en egen liten familj, found family films kallas det väl? Vänner är det bästa som finns; det blir vi mot världen. När även skådisarna håller måttet och effekter (förutom kanske just i slutet) och action är minst lika bra som i Den blomstertid nu kommer så är det svårt att misslyckas.

Det förekommer en ganska meningslös kvinnlig polis som jag inte förstår poängen med. Men jag väljer att hellre fria än fälla och delar hastigt och lustigt ut en fyra till UFO Sweden. Yay!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Barbie (2023)

”Kiss me here, touch me there, hanky panky”.

Well, så mycket hanky panky kanske det inte blir i filmen om Barbie men däremot en hel del party, sång och dans vilket gjorde mig lite orolig under filmens inledning. Är det här en musikal? Vad har jag gett mig in på? Hmm, skulle jag ha sett Oppenheimer istället? Det har jag inget svar på men ångrar jag att jag såg Barbie? Nej! Jag hade hur kul som helst under visningen i en välfylld salong vid lunchtid en söndag på Sergel-biografen. Och publiken skötte sig också! Vad är det som händer?!

Det enda som störde var bristen på kaffe på biografen, vilket förstås är under all kritik. Men nu har jag i alla fall lärt mig: det är smuggelkaffe som gäller.

Sång- och dansnumren som förekommer är roliga och gjorda med glimten i ögat och därför funkar dem för mig. Margot Robbie och Ryan Gosling är perfekta i sina roller som Barbie och Ken.

Det jag gillade mest med filmen är dess metagrepp. Det finns ett Barbieland där alla Barbies, Kens och några andra dockor lever och så finns det en verklighet där barn leker. Det som händer i Barbieland har sitt ursprung i vår verklighet. Barbieland är plastigt och festligt men verkligheten kan ändå tränga sig på.

Hur tränger sig verkligheten på? Ja, vi har t ex Weird Barbie med klippt hår och benen i spagat. En bit in i filmen så får Stereotypical Barbie konstiga tankar i sitt huvud och kan plötsligt inte stå på tå längre. Läskigt! Enda sättet att bota Barbies ”depression” är att ta sig till verkligheten och söka upp barnet som leker med henne och ta reda på vad som är fel. Ken tar också chansen att haka på och gör en för honom revolutionerande upptäckt.

Väl på plats i verkligheten får Barbie reda på vad som är orsaken till de problem hon har och jag tyckte det var en fin twist filmmakarna fick till där.

Barbie är den perfekta blandningen mellan Toy Story och The Lego Movie och dessutom Greta Gerwigs bästa film som regissör.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Underkänt, Filmstaden!

The Whale (2022)

Jag gillar Darren Aronofsky. Han gör inga halvmesyrer till filmer. Visst, han kan framstå som pretto men det är i såna fall ett pretto som jag gillar. När jag tittar igenom hans filmografi så ser jag att jag faktiskt sett alla hans filmer och faktum är att jag inte inte gillar nån av dem (ja, dubbla negationer där). Till och med Noah gick hem hos mig även om det nog är hans sämsta.

The Filmcast (tidigare The Slashfilmcast) kallar Aronofskys senaste för ”deeply problematic”. Jag kallar The Whale för ett intensivt kammarspel om en sorgsen man som kämpar mot sina inre demoner genom att äta ihjäl sig. Varför skulle det vara djupt problematiskt? Skitsamma.

Jag satt på helspänn från början. Det kändes som att jag tittade på en pjäs med strålande skådisar som bjöd på den ena förhäxande scenen efter den andra. Att det kändes som en pjäs är inte så konstigt då ju filmen bygger på just en pjäs. En pjäs skriven av Samuel D Hunter som även plitat ned filmens manus. Är det första gången Aronofsky själv inte skrivit manus?

En detalj som jag uppskattade mitt i all misär är att det förekommer en del humor (ja, faktiskt!). Det är främst mellan Brendan Fraser och Hong Chaus rollfigurer som vi bjuds på ett kul samspel och det märks att deras karaktärer inte har några filter (oftast) gentemot varandra. De vet var de har varandra även om det inte alltid sägs rakt ut.

Både Chau och Fraser är strålande i sina roller och varför Jamie Lee Curtis och inte Chau blev Oscarsnominerad är och förblir ett mysterium. Eller inte. Lång och trogen tjänst och överhajp kallas det.

Mot slutet kommer Frasers Oscarsreplik men för min del så var den inte så berörande. Den kändes inte som nåt man säger så där rätt ut utan istället tänker inombords. Då var det istället när Gambinos-budet Dan sa hej som var sekvensen som fick mig att bli berörd. Det är nånting med att se sina medmänniskor som ofta gör mig berörd. Att det sen att det visade sig att Dan förmodligen var en idiot som bara ville se vad det var för freak som dolde sig där inne i lägenheten är en annan sak. 🐳

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Pig (2021)

Jag har beskrivit filmen Pig som en perfekt stekt pilgrimsmussla. Jag vet inte, det kanske är en liknelse som haltar, men jag känner att filmen ger mig nästan för lite men absolut inte för mycket och är på gränsen till rå inuti.

Nicolas Cage är perfekt och strålande dyster som stjärnkocken som dragit sig tillbaka till Oregons skogar tillsammans med sitt tryffelsvin.

Tryffelindustrin är som en underjordisk knarkvärld med leverantörer, köpare, dealers… och grisar. När Alex Wolffs uppköpare luktar på tryffeln så känner han doften av pengar. Jag tror inte Cages rollfigur känner på samma sätt.

Jag kom att tänka på Debra Graniks utmärkta Leave No Trace som förutom att utspela sig i Oregons skogar även skildrar ett sorts parallellsamhälle (trailer park-folk i det fallet). I Pig förekommer det förutom den där tryffelvärlden även en hemlig Fight Club-värld för restaurangmänniskor. Mycket märkligt.

När den trevliga suggan blir stulen tvingas Rob (som Cages före detta kock heter) ge sig till stan (Portland) för att om möjligt leta reda på den. Filmen blir nu en serien möten/uppgörelser mellan Rob och olika figurer med koppling till restaurangbranschen i Portland och Robs förflutna. Favoritscenen är när Rob fullkomligt dekonstruerar en snobbig kock som inte vill inse att han producerar fel typ av mat som han inte brinner för.

En film som jag kom att tänka på i samband med den ovan nämnda scenen var den underbara Chef. Även där har vi en kock som kommer till insikt, både med livet och vilken typ av mat han ska göra. Ostmackor!

Pig är en härlig, sorglig, kort och koncis film, och i det närmaste perfekt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Babylon (2022)

Jag hoppas att Damien Chazelle får fortsätta göra filmer med en budget i klass med Babylon. Den blev tyvärr något av en flopp publikmässigt (och även hos kritiker?). Själv älskade jag Chazelles dekadenta och mustiga mästerverk om Hollywoods barndom. I fokus är en up and coming it girl (Margot Robbie), en mexikan (Diego Calva) som gör allt för att bli en del av filmindustrin, en avdankad stjärna i form av Brad Pitt plus en rad andra figurer som går in och ut ur handlingen. Vi får vara med på filminspelningar och fester (och då snackar vi partaj på riktigt!) under stumfilmseran, då industrin känns som en galen karnival eller cirkus. När ljudfilmen gör sitt intåg blir allt mer seriöst och för en del är det början på fallet efter uppgången. Babylon går all in från början och släpper aldrig taget. Det är en härlig blandning av de bra delarna från Mank och de paranoida delarna från Boogie Nights och jag satt mest hela tiden som i trans.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

The Banshees of Inisherin (2022)

The Banshees of Inisherin är lika rolig som den är sorglig. Wikipedia kallar den för en black tragicomedy och det stämmer rätt så bra. Den bjuder på en återförening av Brendan Gleeson och Colin Farrell som vi senast såg tillsammans i Martin McDonaghs ”semesteräventyr” In Bruges. Det var en film fylld med underbar dialog och absurt komiska scener och det är samma sak med The Banshees of Inisherin eftersom den är skriven och regisserad av samma person, nämligen Martin McDonagh. Farrell är perfekt som den snälle kompisen som bara vill ta en öl med sin lite äldre kompis spelad av Gleeson som plötsligt inte vill ta en öl. Jag har varit med om samma resa med några kompisar men inte på det extrema och absurda sätt som det framställs i filmen. Sen är frågan vilken sida av ölen jag har suttit men det är en annan historia.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

PS. Filmen var nominerad för nio Oscars, däribland skådisarna Colin Farrell, Brendan Gleeson, Kerry Condon och Barry Keoghan, men vann inte en enda! Vilket ju känns väldigt konstigt. DS.

I’m Thinking of Ending Things (2020)

Charlie Kaufman är en favorit, i alla fall som manusförfattare. Filmer som Being John Malkovich och Adaptation är filmer jag älskar. Jag uppskattar även Eternal Sunshine of the Spotless Mind om än inte lika mycket. När Kaufman själv regisserar sina manus har det en tendens att bli för mörkt, dystert och konstigt. Anomalisa är ett typexempel. Den är alltför apatisk, eller dess rollfigurer är det i alla fall. Debuten Synecdoche, New York är klart bättre och renderar en fyra i betyg. I’m Thinking of Ending Things tycker jag funkar. Här har vi en Lars Norén-middag, surrealism, David Lynch-stämning, Mother!, allt flyter ihop, barndom, ungdom, vuxenliv, en enda röra, en analys av A Woman Under the Influence, en nervig och skrattig Toni Collette och två väldigt bra Jess(i)es (Plemons och Buckley). I’m Thinking of Ending Things hamnade till slut på plats sju på min topplista över 2020 års bästa filmer.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Cold War (2018)

Jag har bara sett en film tidigare av den polske regissören Paweł Pawlikowski och det är den väldigt vackra filmen Ida. Precis som Ida så är Cold War en svartvit film, och lika vacker. Paweł verkar vara ett fan av svartvitt. Cold War är en bitterljuv och tragisk kärlekshistoria som utspelar sig i den polska musikvärlden. Det handlar om Wiktor och Zula som under det kalla krigets dagar har ett passionerat förhållande under flera år men utan att egentligen kunna leva ihop. Filmen gör nedslag i olika städer och tidsperioder (1949-1964) när de båda möts efter att inte ha sett varandra på flera år. Vi befinner oss bl a i Polen (surpise!), Berlin, Jugoslavien och Paris. Zula, som är sångerska, spelas av Joanna Kulig och när hon sjunger påminde hon mig om Lykke Li. Det finns nåt plågat i uttrycket. Cold War var en historia om olycklig kärlek i kubik som jag gillade väldigt mycket.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Druk (2020)

Fyra uttråkade, eller snarare apatiska, medelålders manliga lärare är inte nöjda med tillvaron. Den ena är mer apatisk än den andra och Martin (Mads Mikkelsen) kanske det är värst ställt med. De bestämmer sig för att göra ett experiment: ha alltid en halv promille alkohol i blodet och se om det blir roligare.

Det var tydligen en norsk filosof som hävdade att människan är född med för lite alkohol i kroppen. Ja, det förstår ju vem som helst att det här inte kommer att funka. Inledningsvis kanske men inte i längden.

Thomas Vinterberg är en rackare att få till pinsam stämning, lite på samma sätt som vår egen Ruben Östlund. Eller pinsam kanske är fel ord. Intensiv stämning är bättre. Det förekommer en middagsscen i början av Druk som var just… intensiv.

Egentligen handlar det om ett tankesätt och om livet snarare än om alkohol. Men visst, alkohol kan väl hjälpa till med detta tankesätt om än temporärt. Le så blir du gladare och ler. Det funkar faktiskt. Man lurar hjärnan. Eller att säga ja till allt. Har inte Jim Carrey gjort en sån film? Jo, det har han: Yes Man.

Marie Bonnevie är med också, precis som i den mästerliga Vinterberg-filmen Jakten.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep