Ford v Ferrari (2019)

4 december, 2022 2 kommentarer

Ford v Ferrari (eller Le Mans ’66 som den fick heta i Europa) börjar som en mysig matinéfilm, varken mer eller mindre. Men regissören heter James Mangold och därför är det här en filmfilm. En rejäl film med bra skådespelare och äkta miljöer, kläder och bilar. Filmen fick mig att dra paralleller till min egen arbetsplats och hur det funkar i företagsvärlden. Det är mycket politik och prestige som spelar in i besluten som tas. Tracy Letts är en favoritskådis. Här är han perfekt som Henry Ford II. Frågan är om han är filmens skurk eller hjälte? Det var även en nostalgitripp att se Remo Girone som Enzo Ferrari. Remo Girone frågar ni er? Jo, det är ju den vidrige (eller?) Tano Cariddi från den mästerliga italienska tv-serien Bläckfisken.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Från den italienska maffiaserien Bläckfisken: Tano Cariddi spelad av Remo Girone. Ögonen.

Arkiverad under Action, Betyg 3, BOATS, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Minari (2020)

30 november, 2022 6 kommentarer

Minari är namnet på en grönsak som är populär i Sydostasien, inte minst i Sydkorea. Det är även namnet på ett drama om en familj som invandrat från just Sydkorea till USA.

En dag bestämmer pappan (Steven Yeun) att man ska flytta från Kalifornien till en mer osäker tillvaro i Arkansas där han vill bedriva jordbruk och sälja koreanska produkter. Obs! Beslutet tar han utan att först meddela resten av familjen. Mm, ja, nåt är fel i relationen mellan man och fru (Han Ye-ri), det är uppenbart.

Efter ett tag inser jag att filmen utspelar sig på 80-talet, under Reagan-eran. Men eftersom den utspelar sig på den amerikanska landsbygden så känns den tidlös.

Jag känner ett visst mys då filmen ganska lugnt puttrar vidare. Jag känner samtidigt ett visst obehag då förhållandet mellan man och fru inte är sunt. Mannen är besatt av att få jordbruket att fungera, helst utan nån hjälp överhuvudtaget. Nu tar han ändå hjälp av en excentrisk granne (Will Patton). Grannen är en sån där figur som är lustig men du vet aldrig riktigt var du har honom.

En bit in i filmen anländer mormor från Sydkorea för att passa barnen. Nu tar handlingen en liten omväg ett tag då mannen i princip försvinner ur bild. Fokus är på barnen, mamman och mormorn. Jag tyckte relationen mellan sonen och dottern var fin och fint skildrad.

Mot slutet eskalerar det hela för vår familj. Allt ser ut att ordna sig men så sker katastrofen, vilket kanske var det bästa då det fick familjen att sluta sig samman men öppna sig för varandra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Keep an Eye Out (2018)

27 november, 2022 Lämna en kommentar

Quentin Dupieux är en speciell figur i filmvärlden. Han gör filmer som ingen annan. Jo, kanske som Charlie Kaufman och filmer i stil med Leos Carax-rullen Holy Motors. Möjligen lite David Lynch. Det handlar om surrealistiska och absurda komedier där man aldrig riktigt vet vad som ska hända, eller vad som egentligen händer när det väl händer. Själv har jag faktiskt bara sett tre filmer av Dupieux. Förutom denna: Deerskin (3/5) och Reality (4/5). Keep an Eye Out (eller Au poste! som den heter på franska) bryter väl ingen ny mark men det är som vanligt som att kliva in i hjärnan på nån som drömmer en bisarr dröm. Jag kan inte inte gilla det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Film, Komedi, Recension, Surrealism Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

BlacKkKlansman (2018)

23 november, 2022 7 kommentarer

Spike Lee gjorde en av mina favoritfilmer från 2020 i och med Da 5 Bloods. Det var nåt med Lees lågmälda och substila stil som verkligen funkade i den filmen. Haha, nej, Lee var ju förstås sin vana trogen lika subtil som ett kylskåp. Det är samma sak i BlacKkKlansman där Denzels son och Adam Driver spelar ett polispar som infiltrerar KKK. Washington sköter KKKkommunikationen via telefon och om man ska träffas på riktigt så kliver Driver in. Ja, vi förstår varför.

Jag tar och betar av The Wire-skådisen direkt. Yay! Det är Isiah ”Sheeeeeeeit” Whitlock Jr som dyker upp tidigt i en liten roll. Alltid lika kul att höra honom prata. När jag ändå betar av svarta skådisar så kan jag ju nämna Corey Hawkins (Dr Dre från Straight Outta Compton). Här spelar han medborgarrättskämpen Stokely Carmichael (aka Kwame Ture).

Jag brukar ofta gilla undercover-filmer. För personen som är undercover är det tröstlöst på nåt sätt. När ska man slå till? Nu? Eller vänta lite längre och bli ännu mer vän med de man ska förråda? Det är en oerhört utsatt position och när det gestaltas i filmer brukar det skapas en intensiv spänning, en sån där utdragen Hitchcock-spänning som inte bygger på att publiken överraskas utan istället vet förutsättningar och därav blir mer indragen.

BlacKkKlansman är bitvis en sorts komedi där man bl a skämtar om… rasism. Ja, för det finns ju något humoristiskt med en svart polisman som ringer och pratar med David Duke och säger att han hatar alla som inte har vit ariskt blod i sina ådror och att han gärna vill bli medlem. Apropå den typen av humor så kommer jag osökt att tänka på Chappelle’s Show från 2003 och sketchen om Clayton Bigsby, World’s Only Black White Supremacist. Triggervarning! Nu är jag ute och på gungfly här känner jag. Eller?

Mot slutet blir det hela mer allvarligt och på riktigt. Det blir även lite övertydligt med (för) tydliga referenser till MAGA och Tr*mp. Och så förekommer det ett speciellt musiktema som återkommer alldeles för ofta.

Ja, slutet med nyhetsklipp från 2017 i Charlottesville är starkt och en väckarklocka. Ändå tyckte jag nånstans att filmen då övergick till att bli ”propaganda” istället för att berätta en historia och därför når filmen inte riktigt fram till fyran.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Höjdpunkter med senator Clay Davis (Isiah Whitlock Jr) från The Wire

Arkiverad under Betyg 3, BOATS, Brott, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

The Two Popes (2019)

20 november, 2022 2 kommentarer

”Pax vobiscum”

Fernando Meirelles The Two Popes var en betydligt mer intressant film än jag förväntade mig. Vi får träffa två helt olika personer och personligheter i form av den (i hemlighet) avgående påven Benedict (Anthony Hopkins) och den som Benedict vill ska bli ny påve, Bergoglio från Argentina (Jonathan Pryce).

Båda kyrkomännen vill hoppa av sina kristna banor. Bergoglio för att han skäms över sitt beteende under junta-tiden. Han har tappat tron. Benedict är gammal och förlegad och vet att hans tid är kommen. De båda spenderer ett antal dagar med att samtala med varandra och det är i princip detta filmen går ut på. Och jag gillar den!

Meirelles gillar innovativ klippning. Det hoppas friskt mellan olika sekvenser, dåtid och nutid. I slutändan är ändå samtalen mellan Hopkins och Pryce det som är filmens behållning. Framförallt bjuds vi här på fint skådespeleri.

Jag gillar hur filmen framställer de båda gubbarna som vanliga människor. Måhända är det popewashing men jag köper filmen som helhet och det den försöker säga. De allra flesta är bara människor. Benedict känns som en ensam person som måste vara strikt men som vill ha vänner, fest och som mest av allt gillar att titta på Kommissarie Rex.

En märklig detalj var att det dök upp bisarrt många svenskkopplingar i filmen. En svensk flagga i publiken när den nya påven ska väljas (what?), Zarah Leander, ABBA, och så spelas även sången ”Antiphone Blues” med Arne Domnérus på sax och Gustaf Sjökvist på kyrkoorgel. Obskyrt (vem letade upp den här låten?) men den passade in som en gestaltning av huvudpersonernas olika personligheter. Bergoglio mer jazzig och Benedict mer kyrklig. Eller var det egentligen så, eller bara en följd av deras olika positioner? Nåväl, det är i alla fall ett samtal i bägge fallen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

”Antiphone Blues” – Arne Domnérus och Gustaf Sjökvist inspelad i Spånga kyrka 1974

Arkiverad under Betyg 3, BOATS, Drama, Film, Musik, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , ,

Roma (2018)

16 november, 2022 3 kommentarer

Alfonso Cuarón gjorde 2013 mästerverket Gravity. Hans nästa film blev en aning annorlunda. Roma är ett svartvit drama som skildrar Cuaróns uppväxt i Mexico City.

Jag är inte säker på vad filmen vill säga egentligen. Kanske att alla människor har en egen historia, ett liv, och det gäller även en till synes obetydlig barnflicka som familjen liksom bara räknar med ska finnas där.

Det förekommer många hundar (speciellt en som bajsar orimligt mycket) och även många bilder med vattenpölar som saker speglar sig i. Mina tankar gick till Tarkovskijs Stalker som har ett liknande bildspråk. I Roma dyker det ofta upp ett flygplan i den där spegelbilden. Ska det representera en annan värld att drömma sig bort till kanske?

En annan Cuarón-film jag kom att tänka på var Children of Men (även den ett mästerverk, för övrigt). Precis som i den är en viktig del av historien i Roma att en gravid och hjälplös kvinna ska räddas ur kaos.

Roma är givetvis ruggigt välgjord men den berör inte (mig). Att jag varit i Mexiko och känner igen miljöerna kan bidra till varför jag ändå delar ut en trea, förutom det tekniska hantverket. Men varför det står en norrman i monsterkostym och sjunger en norsk visa under en skogsbrand är fortfarande oklart.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , ,

I Am Mother (2019)

11 november, 2022 3 kommentarer

I en postapokalyptisk värld uppfostrar en mor (Mother) sin dotter (Daughter) i en bunker som skyddar dem från omvärlden, en omvärld som enligt Mother är förgiftad. Ja, förresten, Mother behöver nog inget skydd. Hon är nämligen en robot, en sorts uppfostringsrobot vars uppgift är att ”odla” nya människor.

Hmm, tyvärr känner jag direkt att I Am Mother är familjeanpassad, lite för snäll. Inget chockerande kommer att hända här. Det påminde mig lite om känslan i Netflix-serien Lost in Space. Mellanmjölk.

Något som faktiskt ändå var obehagligt var alla de foster som förekommer i den där bunkern. Jag skrev ”odla” här ovan och det var den känslan jag fick och det påminde lite som hur människorna skördades av maskinerna i The Matrix (även om syftet var annorlunda där). Det gick inte att undvika att tänka på de abortdiskussioner som pågår.

Vi har sett historien förut. En robot, ett AI-system eller en människa får storhetsvansinne och ska förgöra mänskligheten bara för att sen bygga upp den på nytt och skapa en drömvärld. I I Am Mother är det endast ”perfekta” människor som får leva (hej, Gattaca!).

En negativ detalj var den cgi som användes när vi väl lämnade bunkern och fick se hur världen faktiskt såg ut. Det var en sån där kall och grådaskig cgi som både ser ful och overklig ut.

Det som ändå höjer filmen till en trea (sic!) är skådespelarinsatserna. De – Clara Rugaard (Daughter), Rose Byrne (Mother) och Hilary Swank (The Stranger… nej, inte Gandalf) – är riktigt bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Fast Color (2018)

30 oktober, 2022 4 kommentarer

Det känns som att det blvit ett litet minitema på sistone på bloggen: små science fiction-rullar, ofta i form av lite udda berättelser om vanliga människor bestitter superkrafter (Freaks och Code 8 är två exempel).

I Fast Color är det Ruth (Gugu Mbatha-Raw) som är på flykt undan folk som vill studera och utnyttja hennes krafter. Världen vi befinner oss i påminner mig om början i Interstellar och även Logan. Det mesta känns hopplöst. Det är torka och katastrofläge på grund av människans hänsynslöshet. Vatten är hårdvaluta.

Ruths krafter är till en början helt okontrollerbara och består i att hon får nån typ av anfall som skapar kraftiga jordbävningar. Hon är en sorts blandning av den senile Professor X i Logan och Storm från de tidiga X-Men-filmerna.

Jag gillar filmen. Den är helt ok. Den är lagom mystisk och jag vill få reda på vad som ska hända. Ett grepp som jag kanske ledsnat en del på är flashbacksekvenserna som återkommer med jämna mellanrum. Nånting viktigt och avgörande för handlingen och huvudpersonen har hänt tidigare men vi får se det enbart i snabba och korta glimtar. Det blir lite krystad mystik istället för mer organisk dito.

Mot slutet blir det aningen för smetigt och pompöst. Det var även lite övertydligt med det värdiga svarta mot det onda vita (ja, förutom den snälle sherfiffen spelad av David David Strathairn). Det blev nästan fånigt med en vit sadistisk tjänsteman mot rena Mother Abagail.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Mysterium, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , ,

Freaks (2018)

28 oktober, 2022 2 kommentarer

Dags för ytterligare en liten konceptbaserad sf-rulle som är en sorts superhjältefilm utan att vara en superhjältefilm. Jag tycker upplägget i Freaks är intressant. Filmen är en sorts blandning av Room, Captain Fantastic och X-Men.

En pappa (med superkrafter?) vill skydda sin dotter (med superkrafter?) från omvärlden men dottern är förstås nyfiken på vad som finns utanför deras hus. Frågan är om det pappan eller omvärlden som är galen och farlig?

Ja, det visar sig alltså (spoiler!) att pappan och dottern har superkrafter. Pappan, spelad av Emile Hirsch, kan på nåt sätt styra tiden medan dottern har nån form av telepatiska krafter. Givetvis är myndigheterna efter dem. Allt annorlunda är ju både fel och farligt, det är sen gammalt.

I Freaks är det inte så enkelt som i de flesta mer normala superhjältefilmer att använda sina krafter. Nej, här har det sitt pris i form av att de blöder från ögonen och hostar blod. Det gör det hela lite mer komplext och bidrar till att förstå dilemmat som pappan har hamnat i.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Drama, Film, Mysterium, Recension, Science fiction, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , ,

Minding the Gap (2018)

23 oktober, 2022 Lämna en kommentar

Minding the Gap var en rätt så uppmärksam dokumentär om skateboard (och livet) när den kom. Själv såg jag den ganska när inpå att jag hade sett Skate Kitchen (en annan film om skateboard och livet) på Stockholm Filmfestival och jag kunde inte låta bli att dra paralleller mellan de båda filmerna.

Minding the Gap är en ”ren” dokumentär medan Skate Kitchen är en ”spelfilm” men det finns många likheter mellan filmerna. I bägge filmerna finns det t ex en i gänget som hela tiden ska filma. En blivande filmskapare. Ja, Ruben Östlund började ju med skidfilmer, så varför inte.

Ibland handlar det nästan lika mycket om de personer som inte skejtar utan om deras omgivning, vänner och familj. Som sagt, det handlar om livet. Dock förstår jag fortfarande inte titeln Minding the Gap. Jag tänker på att man ska tänka på avståndet mellan vagn och plattform i tunnelbanan och att det ska vara nån sorts parallell till verkligheten. Oklart. Eller gapet mellan vänner som kan uppstå? Oklart.

I slutet blir en av våra skejtare som gör ett trick ute på stan hårt sparkad av en uppretad säkerhetsvakt. Jag får känslan av att vakten störs av den frihet som skejtaren uppvisar och att just denna frihet stör hans världsbild. Det var osympatiskt av vakten, tyckte jag.

Som vanligt när det gäller dokumentärer så är det svårt för den genren att nå toppbetyg. Det är en helt annan pryl än en spelfilm. Men 3,5/5 får anses som mycket bra. Det fanns en del att fundera över här, saker som jag uppenbarligen inte gått in på i texten inser jag nu.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Arkiverad under Betyg 3, Dokumentär, Film, Recension Tagged with , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →