Taken 3 (2015)

14 januari, 2015 25 kommentarer

filmspanarna_kvadratJag hade den stora *host*jobbiga*host* äran att välja film på den senaste filmspanarträffen. Eftersom jag hade sett och gillat Taken (2008) men inte sett och därmed ännu inte avskydde Taken 2, så valde jag Taken 3. Jag misstänkte jag att mitt val skulle skrämma iväg en hel del av filmspanarna men det dök upp förvånansvärt många måste jag säga. Jag lyckades t.o.m. locka Joel till biografen.

I den här den sista Taken-filmen, i alla fall om man ska tro posterns slogan om att IT ENDS HERE, så blir ingen egentligen bortrövad. Nej, istället är det Bryan Mills (Liam Neeson) själv som blir anklagad för ett mord han inte begått. Nu finner han alltså sig själv på flykt undan polisen samtidigt som han givetvis ska sätta dit de verkliga mördarna.

Taken 2 är en motbjudande film, en anstötligt dålig film. Taken 3 är bara en dålig film, varken mer eller mindre. En bit in i filmen sker ett mord där en av huvudpersonerna alltså dör. När det hände blev jag faktiskt litet förvånad men problemet var att jag inte kände något. I alla fall inte just då. Litet senare i filmen när andra personer får reda på dödsfallet så blev det ändå, på något märkligt sätt, litet känslosamt.

Panda

Något som gladde mig var att Forest Whitakers namn dök upp under förtexterna. Tjoho tänkte jag, det här kanske kan bli något trots allt. Whitaker är en favorit. Och mycket riktigt. Scenerna med Whitaker är bra. Han har glimten i ögat i sin roll som den poliskommissarie som är hack i häl på Bryan. Filmmakarna har gett Whitaker två saker att leka med, förmodligen för att göra honom mer mystisk (?) och för att han ska framstå som klurigt smart. Han fingrar nämligen ständigt på en schackpjäs (en springare) samt fipplar med en gummisnodd. Vilken gummisnodd det var fick sin förklaring i slutet av filmen för övrigt.

Taken 3 är alltså egentligen inte en Taken-film. Nej, jag skulle vilja kalla den för The Fugitive 2. Det är exakt samma upplägg som i den Harrison Ford-klassikern. Precis som i The Fugitive så blir ett spel mellan polisen och den jagade (som givetvis är oskyldig).

Det sämsta med Taken 3 är de ryska skurkarna. De är liksom bara äckliga att se på. Karikatyrer gjorda för att förakta. Jag hade hellre sett Peter Stormare i kalsonger och bryta på ryska. Da, pravda.

   

Kolla nu in vad de andra filmspanarna tycker om Tak3n. Hoppas de innerligt att det verkligen är slut här eller längtar de redan efter T4ken?

The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (pod, där Markus även pratar om sin Utmana din smak-film)

.

FrågaFör att fira att filmspanarna fyllde tre (!) år så fick jag även en present av Fiffi. Tack! 🙂 Presenten var ett litet spel i form av en frågesport med en fråga. Frågan löd: Vilken film blir Filmspanarnas All-time-low under dom första tre åren? Alternativen var After Earth, The Quiet Roar och givetvis Taken 3. Till vänster ser ni presenten och mitt val (som gjordes innan visningen!). Jag uppdaterar här med en sammanfattning när slutresultatet har blivit uppenbarat.

.

Uppdatering: Den genom tiderna sämsta film som Filmspanarna har sett på bio är utsedd. Vi börjar med tredjeplatsen som faktiskt är delad!

3. The Quiet Roar (vald av Joel) och Taken 3 (vald av Jojje)

The Quiet Roar
Medelbetyg: 1,7857142857142857142857142857143
Jojje: 1,5
Sofia: 0,5
Carl: 3,5
Markus: 1
Erik: ? (jag minns tydligt Markus etta men är inte lika säker på Eriks betyg)
Fiffi: 1
Henke: 2
Jimmy: 3

Taken 3
Medelbetyg: 1,7857142857142857142857142857143
Jojje: 2
Fiffi: 2
Sofia: 1,5
Cecilia: 2
Henke: 2
Markus: 1
Erik: 2

1. After Earth (vald av Markus)

Medelbetyg: 1,2
Jojje: 1,5
Sofia: 1
Henke: 1
Jessica: 1,5 (t.o.m. Jessica slår till med en etta! 😉 )
Fiffi: 1
Markus: ?
Erik: ?

Markus och Erik får gärna informera om sina saknade betyg, eller om någon annan minns dem?

Arkiverad under Action, Betyg 2, Brott, Film, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Ladykillers (2004)

4 januari, 2015 10 kommentarer

The LadykillersDet finns major Coen och minor Coen. The Ladykillers är minor minor Coen. Det är en märklig mix. Är det en hyllning? Men i såna fall till vad? Scary Movie? Buskis? Svenska pilsnerfilmer? Filmens humor fungerar inte. Det team som leds av Tom Hanks rollfigur har ingen vidare kemi. Humorn skaver och känns krystad. Tom Hanks utspökad med fult skägg som om han vore en sydstatsgeneral passar inte i rollen. Hans sydstatssläpande brytning var mest jobbig. Trots brister så finns det ändå saker jag gillar. Det finns en film noir-aktig känsla, en grotesk sådan. Filmen är förstås rent tekniskt väldigt välgjord vilket ger en märklig kontrast mot humorn, som inte kan bli lägre. Slutbetyget blir: snäppet bättre än Burn After Reading.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 2, Bröderna Coen, Brott, Film, Komedi, Recension, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Det blåser upp en vind (2013)

4 januari, 2015 9 kommentarer

Det blåser upp en vindJag och min torsdagsbiokompis Anders gick i våras och såg Hayao Miyazakis sista (?) film Det blåser upp en vind. Jag, som man väl ändå får säga är ett ganska stort fan av anime i allmänhet och Miyazki i synnerhet, såg givetvis fram emot filmen. Tyvärr levererade den inte. Jag fann filmen tråkig och förvånansvärt oengagerande. Kanske var det det faktum att filmen bygger på verkliga händelser, att det den här gången inte var en fantastisk film, som ställde till det? Jag vet inte. Jag försöker komma på om det finns någon Miyazki-film som inte har de där övernaturliga sagoelementen och jag kommer bara på en: Slottet i Cagliostro, och den är jag inte heller speciellt förtjust i (fast det var ju å andra sidan Miyazkis filmdebut).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Anime, Betyg 2, Biografifilm, Drama, Film, Krig, Recension, Romantik, Studio Ghibli Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

Återträffen (2013)

2 januari, 2015 Lämna en kommentar

TaletAh. Återträffen. Den har hyllats som något unikt. En film som man inte visste var man hade. Hur var den inspelad? Vilka är skådisar, vilka är riktiga personer? Var det bara skådisar allihop? Har något av det vi ser faktiskt hänt eller är allt påhittat? Många frågor blir det. Men blir det en bra film? Hmmm, bitvis är den sevärd och så där obekväm som t ex Ruben Östlunds filmer ofta är. Tyvärr tycker jag inte skådisarna eller storyn håller någon högre klass. Anna Odell nominerades av någon anledning till en Guldbagge för Bästa kvinnliga huvudroll, vilket kändes märkligt då hon spelade (en version av) sig själv. I slutändan tycker jag frågorna filmen ställer är intressantare än själva filmen. Ibland blir det ju så: att projektet är mer fascinerande än resultatet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Svensk film Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

The Broken Circle Breakdown (2012)

1 januari, 2015 4 kommentarer

The Broken Circle BreakdownEn belgisk film som hyllats för sin skildring av ett par i kris, för sin bluegrass-musik, för att det skulle vara en gråtfest. Själv blev jag av någon anledning inte berörd. Jag kan nu inte låta bli att tänka på Eldflugornas grav. Där blev jag oerhört berörd. Spelar det in att det är animerat? Tänk Eldflugornas grav som vanlig spelfilm. Jag vet inte om jag hade kunnat ta den till mig på samma sätt då. I The Broken Circle Breakdown är misären för påtaglig. Jag duckar. Paret ältar och anklagar varandra men är det en bra film? Leder misären till något i slutändan? Tyvärr inte för mig. Jag störde mig istället på att ett barns hår såg fel och konstruerat ut, som för att skapa medkänsla på ett billigt sätt. Det jag gillar med filmen är musiken. Här fick jag Jills veranda-vibbar. Bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Musik, Recension, Romantik Tagged with , , , , , , , , , , ,

Fandango (1985)

26 december, 2014 13 kommentarer

decadesNej. Fandango är inte en bra film. Tyvärr. Det jag är mest nyfiken på så här efter att ha sett den är om Fiffi kommer att ge den etta och därmed fullborda sitt facit på fyra 1/5-betyg av fyra möjliga till decennie-filmerna under december månad. Själv har jag varit litet snällare med betygen: 1/5 (Where the Buffalo Roam), 4/5 (My Dinner with Andre) och 3/5 (Fitzcarraldo). Fandango stapplar väldigt nära gräsen till det sämsta betyget…

Inledningen är fullkomligt horribel och innehåller mycket av det som jag inte gillar med amerikansk 80-talsfilm. College-humor, fulla eller höga frat boys som visar stjärten, en intern humor som gör att jag känner distans istället för att bli indragen i filmen.

Fandango är en 80-talsversion av Baksmällan fast här får vi se händelserna rakt upp och ner från början till slut. Istället för Bradley Cooper får vi en hyfsat ung Kevin Kostner (även om han känns för gammal för college). Jag tycker inte det är speciellt roligt.

Filmen verkar tycka att den är hur cool som helst. En bit in i filmen får vi ett collage där vårt coola college-gäng (The Groovers?) åker till Mexiko för att gräva upp Dom (?). Bilder på deras crazy bilfärd varvas med klipp på olika djur som passerar landsvägen (fåglar, ödlor, sköldpaddor, spindlar, bältdjur). Syftet med att visa djuren är oklart. Jag tror inte det finns något syfte förutom att filmmakarna trodde det var coolt.

Fandango

Visst är Judd Nelson just i den här filmen väldigt lik Charlie Sheen? Apropå Nelson så såg jag precis nu på hans Wikipedia-sida att han 1990 spelade mot Max von Sydow i andra världskriget-tvdramat Hiroshima: Out of the Ashes. Max von Sydow och andra världskriget-dramer är väl kanske inte det första man tänker på efter att ha sett Fandango…

Vad är då Fandango? Är det en film om Vietnamkriget (filmen utspelas 1971), om livet, om att växa upp och gå vidare efter plugget, att bli vuxen, att våga ta beslut om sitt liv? Ja. Problemet är att dessa intressanta frågor mest slarvas bort i form av låg college-humor. Bröl.

Men – någonstans finns det ändå en kärna av allvar. Det är en sista natten med gänget-känsla. Jag kommer även att tänka på bröllopsinledningen av The Deer Hunter. En sista fandango innan allvaret i Vietnam. En detalj jag noterade var att de tre huvudpersonerna (Judd Nelson, Sam Robards och Kevin Costner) är i tre skilda stadier i livet. Nelson har eller kommer precis att börjat smaka på livet. Robards har tjejproblem. Costner har lämnat tjejen bakom sig (?).

En sak som slog mig är hur mycket pengar man verkar ha fått tillgång till för att göra filmen. Budgeten måste ha varit riktigt stor. Tyvärr har man lagt pengarna på coola scener med helikopterflygningar och fallskärmshoppning och missat det här med manus. Obra eller manus? Hmm.

Förresten, såg jag fel eller flög man verkligen med ett plan under en motorvägsbro?!?!

Åh, vilken ojämn och spretig film. Jag vet inte varför men den får en tvåa.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Hoppa nu över till de andra decenniespanarna för denna den sista fredagsfilmen från 80-talet. Dansar de i neon eller en dödsdans?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm (kommer under dagen)

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

The Hunger Games: Mockingjay – Part 1 (2014)

10 december, 2014 14 kommentarer

filmspanarna_kvadratTyvärr har det spridit sig en sjukdom i Hollywood (filmus svullus kapitalismus) som resulterat i att filmbolagen känner sig tvungna att göra två eller flera filmer även när historien i sig är alldeles lagom för en endast en film. Därför är den fullständiga titeln på filmen som filmspanarna skriver om idag The Hunger Games: Mockingjay – Part 1. Puuih.

Vi hoppar in i filmen princip direkt efter tvåan Catching Fire. Katniss (Jennifer Lawrence) har räddats från hungerspelen och The Capitol av militäriska rebeller från Distrikt 13 ledda av en silverblondhårig Julianne Moore. Peeta (Josh Hutcherson) blev kvarlämnad i The Capitol och i president Snows (Donald Sutherland) grepp. Nu är det tänkt att den motvilliga Katniss ska marknadsföras som the Mockingjay, dvs själva symbolen för upproret bland alla distrikt.

Jag blev positivt överraskad av… Catching Fire. Efter att ha sett ettan på hemmabio så såg jag faktiskt Catching Fire på bio och tyckte den var helt ok. Första delen av Mockingjay var varken bu eller bä för mig. Den kändes litet statisk, litet tråkigt, litet seg. Jag har egentligen inget att säga om den, förutom att den känns långdragen. Den försvann från mitt medvetande ganska så direkt. Ibland blir dock filmen skrattretande dålig som t ex när en viss katt ska räddas…

Det jag kan säga är att det var en fröjd, en litet sorglig fröjd men ändå en fröjd, att se Philip Seymour Hoffman som Distrikt 13:s ”propagandaminister” och producent av reklamfilmer med Katniss i huvudrollen som the Mockingjay.

Mockingjay

Det andra guldkornet var förstås den f.d. hungerspelsdeltagarledsagaren Effie (härligt spelad av Elisabeth Banks) som även hon har hamnat i det strikta Distrikt 13. Hon gör så gott hon kan men har det svårt utan sina peruker! Här bjuds vi på litet skön och välbehövlig humor, speciellt i samspelet med Hoffman.

I övrigt gillade jag sången The Hanging Tree med en bra bluegrass/blues-känsla. Jag gillade sekvensen när Katniss skickats ut till Distrikt 8 (där alla är svarta av någon anledning) för att fånga hennes äkta känslor på (propaganda)film. Katniss är ju en väldigt motvillig rebellsymbol och för att det ska bli äkta så måste hennes känslor vara på riktigt.

Jag skrev i min recension av Catching Fire att jag gillade världsbyggandet i den filmen mer än i ettan. I Mockingjay tyckte jag man tog ett steg tillbaka. Jag fick aldrig någon riktigt känsla för varken Distrikt 13, The Capitol eller något av de andra distrikten.

Som slutord får jag säga att jag faktiskt saknade själva hungerspelen. Ja, faktiskt. I ettan tyckte jag de mest var fåniga men i Catching Fire funkade spelen för mig. Nu förekom inget spel, trots att filmen fortfarande heter just The Hunger Games…

   

Själva visningen var för min del en trevlig upplevelse. Jag noterade inte några speciella störningsmoment. Bredvid mig satt två tjejer som var helt inne filmen. De levde sig verkligen in i handlingen kan man säga, och det bidrog positivt snarare än negativt till visningen. Några av de andra filmspanarna stördes av en idiotisk mobilmarodör. Jag hade tur och satt i en sådan vinkel att jag slapp se den upplysta skärmen. Om ni hoppar vidare och läser de andras texter så tror jag emellertid att ni kan hitta litet gnäll om detta otyg – ja, förutom andra åsikter om filmen vill säga. 🙂

The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den?

Arkiverad under Action, Betyg 2, Drama, Dystopi, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

#SFF14: Wild (2014)

2 december, 2014 4 kommentarer

sff_logoSista filmen ut för min del under årets festival blev inte ett coming of age-drama utan istället ett ”hitta sig själv”-drama med Reese Witherspoon i huvudrollen. Det handlar alltså om en trasig person kämpar med att få ihop sitt liv, att bli hel igen, att hitta sig själv. Som så ofta nu för tiden så är det förstås baserat på verkliga händelser. Reese spelar Cheryl Strayed som 1995 beslutade sig för att ensam vandra i 100 dagar längs leden Pacific Crest Trail, dvs från mexikanska gränsen i söder och sen norrut mot Kanada längs med bergskedjan Sierra Nevada.

Varför gör hon detta är ju då är ju frågan man ställer sig? Ja, för Cherly var det ett sätt att hitta sig själv efter att ha hamnat i en ond cirkel med sex- och heroinmissbruk. Cheryls mamma, som i filmen spelas av Laura Dern, dör när Cheryl är 22, och efter det går det mesta utför för Cheryl. Efter att ha nått någon sorts botten hittar hon av mer eller mindre av en slump en bok om Pacific Crest Trail och beslutar sig helt enkelt för att vandra den. Det kan ju inte bli sämre, liksom, förutom litet ont i fötterna kanske.

Visst är det lustigt hur filmer ofta kommer i par? Tidigare har vi bl a sett Armageddon/Deep Impact, Dante’s Peak/Volcano och Capote/Infamous för att dra tre exempel. Wild är en film som ingår i ytterligare ett sånt par. Tidigare i år såg vi nämligen en liknande biografifilm, Tracks, om en ung australiensisk kvinna som beslutade sig för att vandra från mitten av Australien till indiska oceanen… för att hitta sig själv.

Wild är annorlunda jämfört med Tracks. Wild blandar scener från Cheryls vandring med återblickar från hennes tidigare liv. Vi får på ett helt annat sätt en förklaring, i någon mening i alla fall, till varför hon vill ge sig ut på sin vandring. När det gällde Tracks så var anledningen väldigt luddig. För Cheryl handlade det helt enkelt om överlevnad.

Wild

Men. Det gör inte Wild till en bättre film, tyvärr. Regissören heter Jean-Marc Vallée och precis som i hans förra film, Dallas Buyers Club, får vi imponerande skådespelarinsatser i huvudrollerna. Någonting gör ändå att jag inte dras in i fílmen fullt ut.

Jag känner att Wild varken blir en spännande äventyrsfilm eller ett spännande drama. Problemet är att Cheryl ska hitta sig och förlösas men hur ska man gestalta det? I filmens återblickar har Cheryl det för jävligt men någon uppgörelse eller en vändpunkt tycker jag aldrig vi får.

Under vandringen händer egentligen inte så mycket. Cheryl har för trånga kängor, hon ser en (slarvigt datoranimerad) räv, hon vadar i en älv och blir blöt. Men hon går ju på markerad led som det är tänkt att man ska vandra på, så inget ska ju gå fel. I slutet av filmen är hon ”framme” och uppenbarligen har hon hittat sig själv. Bra för henne, men jag blev liksom inte berörd.

Dessutom tyckte jag det fanns en del lökiga scener där Vallée gjorde krystade kopplingar mellan det som händer under vandringen och Cheryls tidigare liv.

Reese Witherspoon är riktigt bra. Med tanke på en del ”vågade” scener kan man undra om det här kanske är hennes försök att göra vad Halle Berry gjorde i Monster’s Ball? Fast Reese har ju redan vunnit en Oscar för Walk the Line.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Om visningen: Efter att ha sagt adjö till Henke och hans kompis Johan efter Dear White People blev det ett besök på Sawadee för thaimat. Därefter styrde jag och brorsan kosan till Skandia. När vi kom dit så hade insläppet redan börjat. Salongen var välfylld men vi fick hyfsade platser, dock inte de bästa på de upphöjda raderna. Visningen flöt på helt utan problem. Hela duken kunde ses, inga hipstermössor, inga hipstertofsar, inga förseningar, inga jönsiga volontärer. En bra visning!

Därmed avslutar jag min rapportering från Stockholm Filmfestival för den här gången. Vi ses nästa år!

Arkiverad under Äventyr, Betyg 2, Biografifilm, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2014, Vandringsfilm Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanar-tema: Orgier – La grande bouffe

26 november, 2014 14 kommentarer

filmspanarna_kvadratOrgieFör en tid sedan körde filmspanarna tema: mat, och jag hade bestämt vilken film jag skulle se. Efter att ha tittat på en kvart av den filmen så gav jag upp. Kvaliteten, rent bildmässigt, på den version som jag hade lyckats få tag på var dålig. Filmen såg ut som en sunkig VHS-kopia som spelats alldeles för många gånger, vilket förmodligen just var fallet. En annan jobbig detalj var att även om filmen var textad på engelska så förekom det bara text när det pratades franska trots att en del av dialogen var på italienska. Nä, det funkade inte, jag skulle inte kunna ge filmen ett rättvist betyg. Det slutade med att jag rätt och slätt bytte film, bokstavligen i sista minuten. Filmen jag såg då för mattemat blev den trevliga Dinner Rush.

Den här månadens filmspanartema är Orgier och då passade det lämpligt nog alldeles utmärkt att plocka fram mitt första försök till matfilm ur gömmorna. Frågan var bara om jag skulle kunna hitta en bättre version. Svaret blev ja. Nu gick det faktiskt att se filmen. Låt BRAKFESTEN börja!

****

La grande bouffe (1973)

Japp, det handlar mycket riktigt om Marco Ferreris La grande bouffe från 1973 eller Brakfesten som den kallas på svenska. En väl så bra titel, den här gången. Fyra män bestämmer sig för att ta livet av sig genom att spendera en långhelg i en lyxvilla och äta ihjäl sig. De fyra är kocken Ugo (Ugo Tognazzi) som står för maten, piloten Marcello (Marcello Mastroianni) som står för sexmissbruket, domaren Philippe (Philippe Noiret) som står för villan, Michel (Michel Piccoli) som står för musik och pruttar. De fyra bjuder så småningom även in tre prostituerade samt lärarinnan Andréa (Andréa Ferréol) som jobbar i skolan som är granne med villan. Man inleder dock med ostronätartävling samtidigt som man tittar på porrbilder från 1800-talet. Vad kulturellt!

Som Movies – Noir brukar börja sina texter ibland: vad ska man säga? Brakfesten är en riktig 70-talsfilm. Inredningen i villan, kläderna, frisyrerna, maten, ja, allt, bara dryper 70-tal, vilket inte är så konstigt eftersom filmen är just från 70-talet. Men grejen är att när en modern film får till den där 70-talskänslan så brukar det ändå finnas ett nostalgiskt skimmer i bilderna. Det gör det inte här eftersom det ju är på riktigt. Det finns istället något sunkigt över det hela. Jag vet inte hur jag ska förklara det men stämningen är äcklig, vilket ju inte är så konstigt eftersom huvudpersoner äter ihjäl sig. Kanske beror det på att det är franskt 70-tal och inte amerikanskt?

Tyvärr tyckte jag La grande bouffe var tråkig, vilket kändes litet av en besvikelse. Jag har ett minne av att faktiskt ha sett och blivit fascinerad av filmen som barn. Brakfesten har jag alltid haft i bakhuvudet som en film jag ville se om. En fest där man äter ihjäl sig, det fanns något som lockade i detta. Men filmen levererade alltså inte riktigt. Ändå är det en film man förmodligen inte glömmer i första tagen även om den inte är någon större njutning just när man ser den.

Matkreationerna består bl a av ostron, kycklingklubbor, kalkon, pasta och framförallt potatispuré i stora lass. Den mest groteska rätten är dock en blandpaté gjord på kyckling (smaksatt med sherry), anka (smaksatt med portvin) och gås (smaksatt med champagne). Som avslutning bjuds det dessutom på en stor tårta i form av två stora bröst.

Eat some more

Som jag skrev ovan så är det ändå inte en film man (läs: jag) glömmer. Nu har det gått några dagar och vissa scener dyker upp i huvudet innan jag ska somna på kvällarna. Det är inte helt behagliga scener.

En sak jag kom att tänka på nu är om det som utspelas i filmen kan räknas som en orgie? Hur många personer måste delta för att det ska få kallas en orgie? Till en början är det bara de fyra männen och de sitter och äter ostron. Inte riktigt en orgie skulle jag säga, även om de nu skulle äta groteskt mycket ostron. Senare i filmen så kommer alltså de tre glädjeflickorna samt lärarinnan. Då tycker jag vi har jobbat ihop till en orgie. Vad består orgierna av? Ja, det äts, knullas och pruttas så det står härliga till. Alla deltar på ett eller annat sätt, lärarinnan inkluderad. Faktum är att när de prostituerade får nog av galenskaperna (”de är ju tokiga, de bara äter!!”) så stannar hon kvar och fungerar som en sorts ledsagare in i döden för de fyra.

Varför väljer de fyra att dö ätdöden? Är livet så tråkigt? Ja, jag vet inte, men uppenbarligen är de less på livet och de vill avsluta det med en riktig fest. Åtminstone en av de fyra får kalla fötter och försöker ta sig därifrån men som om det vore en Luis Buñuel-film så lyckas han inte utan blir kvar.

Pruttar var det. En av de fyra har problem med magen. Förstoppning. Aj, aj, inte bra. Enda sättet för honom att slippa magknip är att släppa väder, och det gör han högljutt och länge, i alla situationer. Undrar om Farrelly-bröderna kollade in Brakfesten innan de gjorde Dum & dummare?

”Märkligaste” döden? Spoiler: Avrunkning av lärarinna under samtidigt intag av ankkycklinggåsleverpaté tills hjärtattack inträffar Spoiler slut.

En på ett sätt fascinerande film, och det är i stora delar en komedi, men av någon anledning fann jag den inte speciellt fascinerande just när jag såg den, och därför kan det inte bli mer än en tvåa. I slutändan handlar det om självupptagna gnällgubbar.

   

Ta nu och kolla in vilka orgier de övriga filmspanarna föredrar.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Absurd Cinema
Fiffis filmtajm
Filmitch
Flmr

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Komedi, Recension Tagged with , , , , , , , , , , , , , , ,

#SFF14: White God (2014)

18 november, 2014 6 kommentarer

sff_logoJag hade hört om den här ungerska filmen när Kino i P1 rapporterade från vårens Cannes-festival och när den dök upp i programmet för filmfestivalen så bokade jag in en visning. Anledningen till att jag kände mig lockad av filmen var att handlingen lät så skum att det åtminstone skulle bli en intressant titt. Tydligen skulle en stor flock hundar i princip ta över och terrorisera en hel stad. Skulle det vara en skräckis?

Nej, inledningsvis var inte alls White God en skräckis utan ett ganska rakt berättat familjedrama. En ung flicka och hennes hund blir lämnade hos sin pappa när mamman ska åka utomlands i tre månader. Flickans föräldrar är skild och hon verkar inte träffa sin pappa alltför ofta. Pappan är måttligt förtjust över situationen. Framförallt är det hunden som irriterar honom. Den ställer till problem genom att inte vara renrasig. Sådana hundar måste man tydligen betala extra skatt för, annars kommer hundfångaren och beslagtar den. Dessutom kan ingen ta hand om hunden under dagarna.

När det kommer in en anmälan om att hunden, Hagen som den heter, har bitit någon tar pappan beslutet att helt enkelt lämpa hunden ute på stan för att bli av med den. Flickan är förtvivlad och åker senare tillbaka för att hitta Hagen men hunden är spårlöst borta.

Ja, inledningen var som sagt ganska normal. Inga konstigheter alls. Skådisarna är inte speciellt bra. Det kändes litet stelt. Flickan vill inte bli av med sin hund. Hon tar med den på en musiklektion i hemlighet och låter den vara i ett skåp men då börjar den yla när orkestern börjar spela. Hon går på fest, som hon är alldeles för ung för, och får i sig både sprit och droger. Hon brottas med problem att passa in i tillvaron.

White God

Så till en början är det alltså en sorts coming of age-historia, den så populära. Men när vi efter en stund fick följa med Hagen, hunden alltså, på hans äventyr så blev det mer intressant. Här blev filmen plötsligt ett sorts Disneyäventyr med hundar i huvudrollerna. Jag tänkte direkt på en film som Lady och Lufsen.

Hagen träffar andra hundrar på rymmen och blir speciellt nära kompis med en vithårig liten terrier (?). Under en ganska lång stund är handlingen berättad helt ur hundarnas perspektiv. Vi får se hur de försöker hitta mat, hur de försöker kommer undan hundfångarna. Det var faktiskt ganska spännande, charmigt och med en del humor. Flickan och pappan är bortglömda.

Sedan händer ändå det oundvikliga och Hagen blir tillfångatagen, men inte av några hundjägare. Nej, det handlar om något värre. Han hamnar nämligen i händerna på en man som sysslar med hundfajter. Mannen tränar upp hundar, plågar dem, torterar dem, för att de ska bli aggressiva som möjligt och vilja döda andra hundar. Efter att ha lyckats att fly därifrån hamnar Hagen till slut i hundstallet. Nu är han dock en förändrad hund, en hund som vill göra uppror, och det gör han tillsammans med flera hundra andra hundar i stallet.

Jag vet inte varför jag berättar så mycket om handlingen istället för att säga vad jag tyckte om filmen. Vad tyckte jag om filmen? Ja, jag tror det här är ett klassiskt fall av en sån där hajpad festivalfilm som när det kommer till kritan faktiskt inte är speciellt bra. Vi har sett det förut. Svenska Apflickorna är ju ett tydligt sånt exempel.

White God har ändå vissa bra sekvenser (Disney!) och framförallt slutet – när det (givetvis) är upp till flickan att på sitt eget sätt bemästra de aggressiva hundarna – är riktigt bra och surrealistiskt. Men däremellan var det inte något som jag blev speciellt upphetsad av. Rent hantverksmässigt tyckte jag inte filmen överlag höll måttet, och då hjälper det inte att man i efterhand inser att det fanns en hel del samhällskritik invävt i handlingen.

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Om visningen: Söndag strax efter lunch – inget regn. Jag tog cykeln in till stan. Kaffe och kanelbulle på vägen till Grand 1, favoritsalongen under festivalen. Jag träffade på Har du inte sett den?-Carl inne i salongen och vi hann prata litet innan filmen drog igång. Efter visningen tog vi ett snack om filmen. Jag fick inte fram så mycket åsikter utan bara att jag inte tyckte den var speciellt bra men att Disneykänslan var litet rolig. Carl hade givetvis analyserat filmen djupare än så och pekade t ex på filmens samhällskritik. Det är alltid kul och nyttigt att prata om filmer man sett med andra och då få andra perspektiv än sitt eget smala. Tack, filmspanarna, för att ni finns! 🙂

Arkiverad under Betyg 2, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Stockholm Filmfestival 2014 Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →