För en tid sedan körde filmspanarna tema: mat, och jag hade bestämt vilken film jag skulle se. Efter att ha tittat på en kvart av den filmen så gav jag upp. Kvaliteten, rent bildmässigt, på den version som jag hade lyckats få tag på var dålig. Filmen såg ut som en sunkig VHS-kopia som spelats alldeles för många gånger, vilket förmodligen just var fallet. En annan jobbig detalj var att även om filmen var textad på engelska så förekom det bara text när det pratades franska trots att en del av dialogen var på italienska. Nä, det funkade inte, jag skulle inte kunna ge filmen ett rättvist betyg. Det slutade med att jag rätt och slätt bytte film, bokstavligen i sista minuten. Filmen jag såg då för mattemat blev den trevliga Dinner Rush.
Den här månadens filmspanartema är Orgier och då passade det lämpligt nog alldeles utmärkt att plocka fram mitt första försök till matfilm ur gömmorna. Frågan var bara om jag skulle kunna hitta en bättre version. Svaret blev ja. Nu gick det faktiskt att se filmen. Låt BRAKFESTEN börja!
****
Japp, det handlar mycket riktigt om Marco Ferreris La grande bouffe från 1973 eller Brakfesten som den kallas på svenska. En väl så bra titel, den här gången. Fyra män bestämmer sig för att ta livet av sig genom att spendera en långhelg i en lyxvilla och äta ihjäl sig. De fyra är kocken Ugo (Ugo Tognazzi) som står för maten, piloten Marcello (Marcello Mastroianni) som står för sexmissbruket, domaren Philippe (Philippe Noiret) som står för villan, Michel (Michel Piccoli) som står för musik och pruttar. De fyra bjuder så småningom även in tre prostituerade samt lärarinnan Andréa (Andréa Ferréol) som jobbar i skolan som är granne med villan. Man inleder dock med ostronätartävling samtidigt som man tittar på porrbilder från 1800-talet. Vad kulturellt!
Som Movies – Noir brukar börja sina texter ibland: vad ska man säga? Brakfesten är en riktig 70-talsfilm. Inredningen i villan, kläderna, frisyrerna, maten, ja, allt, bara dryper 70-tal, vilket inte är så konstigt eftersom filmen är just från 70-talet. Men grejen är att när en modern film får till den där 70-talskänslan så brukar det ändå finnas ett nostalgiskt skimmer i bilderna. Det gör det inte här eftersom det ju är på riktigt. Det finns istället något sunkigt över det hela. Jag vet inte hur jag ska förklara det men stämningen är äcklig, vilket ju inte är så konstigt eftersom huvudpersoner äter ihjäl sig. Kanske beror det på att det är franskt 70-tal och inte amerikanskt?
Tyvärr tyckte jag La grande bouffe var tråkig, vilket kändes litet av en besvikelse. Jag har ett minne av att faktiskt ha sett och blivit fascinerad av filmen som barn. Brakfesten har jag alltid haft i bakhuvudet som en film jag ville se om. En fest där man äter ihjäl sig, det fanns något som lockade i detta. Men filmen levererade alltså inte riktigt. Ändå är det en film man förmodligen inte glömmer i första tagen även om den inte är någon större njutning just när man ser den.
Matkreationerna består bl a av ostron, kycklingklubbor, kalkon, pasta och framförallt potatispuré i stora lass. Den mest groteska rätten är dock en blandpaté gjord på kyckling (smaksatt med sherry), anka (smaksatt med portvin) och gås (smaksatt med champagne). Som avslutning bjuds det dessutom på en stor tårta i form av två stora bröst.
Som jag skrev ovan så är det ändå inte en film man (läs: jag) glömmer. Nu har det gått några dagar och vissa scener dyker upp i huvudet innan jag ska somna på kvällarna. Det är inte helt behagliga scener.
En sak jag kom att tänka på nu är om det som utspelas i filmen kan räknas som en orgie? Hur många personer måste delta för att det ska få kallas en orgie? Till en början är det bara de fyra männen och de sitter och äter ostron. Inte riktigt en orgie skulle jag säga, även om de nu skulle äta groteskt mycket ostron. Senare i filmen så kommer alltså de tre glädjeflickorna samt lärarinnan. Då tycker jag vi har jobbat ihop till en orgie. Vad består orgierna av? Ja, det äts, knullas och pruttas så det står härliga till. Alla deltar på ett eller annat sätt, lärarinnan inkluderad. Faktum är att när de prostituerade får nog av galenskaperna (”de är ju tokiga, de bara äter!!”) så stannar hon kvar och fungerar som en sorts ledsagare in i döden för de fyra.
Varför väljer de fyra att dö ätdöden? Är livet så tråkigt? Ja, jag vet inte, men uppenbarligen är de less på livet och de vill avsluta det med en riktig fest. Åtminstone en av de fyra får kalla fötter och försöker ta sig därifrån men som om det vore en Luis Buñuel-film så lyckas han inte utan blir kvar.
Pruttar var det. En av de fyra har problem med magen. Förstoppning. Aj, aj, inte bra. Enda sättet för honom att slippa magknip är att släppa väder, och det gör han högljutt och länge, i alla situationer. Undrar om Farrelly-bröderna kollade in Brakfesten innan de gjorde Dum & dummare?
”Märkligaste” döden? Spoiler: Avrunkning av lärarinna under samtidigt intag av ankkycklinggåsleverpaté tills hjärtattack inträffar Spoiler slut.
En på ett sätt fascinerande film, och det är i stora delar en komedi, men av någon anledning fann jag den inte speciellt fascinerande just när jag såg den, och därför kan det inte bli mer än en tvåa. I slutändan handlar det om självupptagna gnällgubbar.
Ta nu och kolla in vilka orgier de övriga filmspanarna föredrar.
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Absurd Cinema
Fiffis filmtajm
Filmitch
Flmr
Ah. Återträffen. Den har hyllats som något unikt. En film som man inte visste var man hade. Hur var den inspelad? Vilka är skådisar, vilka är riktiga personer? Var det bara skådisar allihop? Har något av det vi ser faktiskt hänt eller är allt påhittat? Många frågor blir det. Men blir det en bra film? Hmmm, bitvis är den sevärd och så där obekväm som t ex Ruben Östlunds filmer ofta är. Tyvärr tycker jag inte skådisarna eller storyn håller någon högre klass. Anna Odell nominerades av någon anledning till en Guldbagge för Bästa kvinnliga huvudroll, vilket kändes märkligt då hon spelade (en version av) sig själv. I slutändan tycker jag frågorna filmen ställer är intressantare än själva filmen. Ibland blir det ju så: att projektet är mer fascinerande än resultatet.
En belgisk film som hyllats för sin skildring av ett par i kris, för sin bluegrass-musik, för att det skulle vara en gråtfest. Själv blev jag av någon anledning inte berörd. Jag kan nu inte låta bli att tänka på 
Nej. Fandango är inte en bra film. Tyvärr. Det jag är mest nyfiken på så här efter att ha sett den är om Fiffi kommer att ge den etta och därmed fullborda sitt facit på fyra 1/5-betyg av fyra möjliga till decennie-filmerna under december månad. Själv har jag varit litet snällare med betygen: 1/5 (
Sista filmen ut för min del under årets festival blev inte ett coming of age-drama utan istället ett ”hitta sig själv”-drama med Reese Witherspoon i huvudrollen. Det handlar alltså om en trasig person kämpar med att få ihop sitt liv, att bli hel igen, att hitta sig själv. Som så ofta nu för tiden så är det förstås baserat på verkliga händelser. Reese spelar Cheryl Strayed som 1995 beslutade sig för att ensam vandra i 100 dagar längs leden Pacific Crest Trail, dvs från mexikanska gränsen i söder och sen norrut mot Kanada längs med bergskedjan Sierra Nevada.
Fler som har skrivit om Kumiko, the Treasure Hunter: 
Notis: Den riktiga 
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?