Only God Forgives

1 juni, 2013 13 kommentarer

Only God ForgivesTitel: Only God Forgives
Regissör: Nicolas Winding Refn
År: 2013
IMDb | Filmtipset

Det värsta en film kan vara är väl intetsägande? Du ser en film på bio och under filmen är det inte direkt en känslomässig storm du finner dig i. Du märker knappt att filmen pågår och nästa dag har du i princip glömt bort den. Den har inte gjort nåt intryck alls. Det är ju såna filmer som borde få de riktigt dåliga betygen, eller hur? Filmer som däremot berör, som sätter sig kvar, som snurrar i huvudet dagarna efter, det är ju såna filmer borde få ett högt betyg, oavsett vad du tyckte om filmen. Visst låter det vettigt?

Då med det sagt bara så att ni förstår mitt resonemang så konstaterar jag alltså att Only God Forgives inte är en sån film som bara puttrar på som en romantisk komedi på TV3 på söndagskvällen. Nej, det är en film som känns, som faktiskt ger avtryck så… NEJ FÖR I HELVETE, sluta nu! Du hatar ju filmen, du hatar den, den är avskyvärd. Möjligen avskyvärt intressant. Men du hatar den.

Så här tänkte jag under Only God Forgives: Om jag får se en scen till med den där karaokesjungande jävla thaipolisen när han kommer inglidande i rummet i långsamt majestät för att sen stanna framför sitt knäande offer samtidigt som han bakom ryggen tar fram sitt svärd då… ja, då kör jag upp hans kära svärd i röven på honom tills det kommer ut genom munnen och säger tittut.

Så här tänkte jag under Only God Forgives: Om jag får se en scen till med Ryan Gosling där han sakta går, står helt stilla, sakta går, står helt stilla, i en svartröd ohyggligt vacker korridor samtidigt som impending doom-musiken buuuuuuurrrrrruuuuuumaaaaaaauuuuuuar då… ja, då ska jag thaiboxa Gosling till stenåldern med ett knä i magen och en armbåge i huvudet.

Så här tänkte jag under Only God Forgives: Om jag får se en scen till med thaipolisen där han sjunger karaoke samtidigt som hans kollegor sitter som lydiga apatiska kollegor och tittar på när den smöriga sången slemmar sig fram genom thaipolisens äckliga läppar då… ja, då tar jag thaipolisens mikrofon och tvingar honom att använda den som buttplug istället.

Kristin Scott ThomasSå här tänkte också jag under Only God Forgives: Fan, vad bra Kristin Scott Thomas är. Fan, hur bra är hon inte!? Fullkomligt oigenkännlig. Gosford Park, The English Patient, franska snackfilmer?  Glöm det. Det här är Hollywoodfruar i kubik och hon är en blonderad bitch utan dess like med mysfleece, högklackat och solbrillor stora som tefat. Och hon ska ha sitt rum nu, bitch.

Jag tänkte också så här under Only God Forgives: Fan, vad bra den är. Musiken, alltså. Hur bra är den inte? Hur bra som helst. Buuuurrruuuum… brruuuuuuaaaaaaam. Och så kommer plötsligt en scen med ännu bättre musik. Som i Drive ungefär. Thaipolisen och Gosling ska boxas och Gosling cirkulerar runt thaipolisen samtidigt som han knäpper upp kostymen. Hur snyggt är det inte!?

Under Only God Forgives tänkte jag också så här: Men sluta nu!? Varför ska du visa när thaipolisen skär ut ögonen på snubben, båda ögonen i närbild. Jaha, det räckte inte med det. Du ska visa när han kör in en sticknål i örat också. Ja, men visst, help yourself när du ändå håller på. Jag kan ändå inte göra nåt åt saken, jag bara tittar på. Fast om du är tjej ska du blunda.

Efter Only God Forgives tänkte jag så här: Hur i helvete ska jag betygsätta filmen? Svar: Inte ens Gud förlåter det här.

1/5

Nu måste ni bara kolla in vad Fiffi och Henke tänkte under Only God Forgives eller åtminstone vad de skriver om den. Även Vrångmannen har skrivit om filmen och han levde upp till sitt namn, och här hittar ni Except Fears hyllning till filmen. Uppdatering: Nu har även Jessica sett filmen och hon ställer frågan om kritikern som gav den 5/5 i Cannes hade drabbats av solsting.

****

PleasureEn trevlig överraskning var att Stockholm Filmfestival innan huvudfilmen Only God Forgives bjöd på svenska kortfilmen och nyblivna Cannes-vinnare Pleasure. Vi fick även en kort intervjustund med regissören Ninja Thyberg och skådisen Jenny Hutton. Jag hade hört en del om filmen efter att ha lyssnat på Kinos Cannes-poddar och det var en intressant kvart måste jag säga. Tänk dramakomedi som utspelas på en arbetsplats där huvudpersonen får chansen att visa framfötterna efter att en kollega inte klarat av att leverera resultat. Grejen är att det utspelas på en porrfilmsinspelning. 3-/5 blir betyget till Pleasure.

Arkiverad under Betyg 1, Betyg 3, Brott, Drama, Film, Recension, Stockholm Filmfestival, Svensk film, Thriller Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Stephen King: Rose Red

6 maj, 2013 6 kommentarer

Rose RedTitel: Rose Red
Regi: Craig R. Baxley
År: 2002
IMDb | Filmtipset

Rose Red är en tv-miniserie i tre delar och bygger alltså på ett originalmanus av Stephen King och det faktumet skvallrar som vanligt om kvaliteten. Den här gången är det dock värre än vanligt.

Joyce Reardon (Nancy Allen) är en professor i parapsykologi som vill studera övernaturligheter i en gammal byggnad, Rose Red, där det sägs spöka och att folk försvinner. Därför bjuder hon in ett gäng personer med olika parapsykologiska förmågor under en helg för att väcka till liv det gamla spökslottet.

Neeeeeeeeeej. Så här dåligt får det inte bli med en sån här budget. Det gör liksom fallet extra tungt och bidrar till bottenbetyget som denna skapelse, segare än kola, kommer att få. Det var plågsamt att titta på Making of-filmen som ingick på dvd:n. Alla möjliga inblandade, från Stephen King själv till specialeffektsmakarna, sitter och babblar om hur bra allt är. King: ”I wanted to make the haunted house story of haunted house stories”. Oj, oj, det blev verkligen en unik spökhushistoria, nämligen den sämsta av alla.

Precis som i Kings egna version av The Shining är det ruggigt segt. Ingen spänning över huvudtaget. Inget oväntat sker nånsin. Allt är liksom avslöjat från början. Gengångarna visar sig direkt och sen var spänningen helt bortblåst. Alla karaktärer är stereotyper helt utan djup. Dialogen och skådespelarinsatser är bland det sämsta jag sett. Stelt, uppstyltat och tillgjort är bara förnamnet. Tajmingen i berättandet saknas helt. Detta är ju en tv-serie från början och när dvd:n släpptes skulle man enligt uppgift ha gjort en rejäl omklippning. Detta verkar inte vara gjort eftersom det ständigt och jämnt kommer jobbiga partier som avbryter handlingen och troligen ska visas direkt efter ett reklamavbrott. Här sveper kameran fram över eller inne i byggnaden ackompanjerad av en ”läskig” ljudbild och absolut inget händer. Bara jobbigt och gör om möjligt filmen ännu segare. Jag fattar inte varför King inte inser att han helt enkelt inte kan skriva filmmanus.

1/5

Arkiverad under Betyg 1, Film, Recension, Skräck, TV Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Stephen King: Golden Years

4 maj, 2013 8 kommentarer

Golden YearsTitel: Golden Years
Regi: Michael Gornick
År: 1991
IMDb | Filmtipset

Golden Years är ett exempel på sånt som King har skrivit direkt för tv eller film och det är dessutom ett exempel på att det aldrig blir bra när King skriver manus själv, vare sig det är ett originalmanus eller baserat på nån av hans böcker.

Sf-dramat Golden Years handlar om 70-årige Harlan som jobbar som vaktmästare på forskningsinstitut där en galen doktor, Toddhunter, gör galna experiment där varningslamporna blinkar rött. Doktorn vägrar avbryta och nåt går fel. Doktorn hinner dock fly innan det hela exploderar. Harlan befinner sig i närheten, överlever explosionen men blir exponerad för nån sorts grön strålning. Några dagar senare visar det sig att Harlan blir yngre för varje dag och syntesten han tidigare misslyckats med går plötsligt galant. Detta är förstås intressant för ondskefulla personer med makt som vill utnyttja fenomenet. Personer från en hemlig myndighet, The Shop (Pling! King-klockan ringer), anländer och Harlan och hans fru flyr tillsammans med institutets säkerhetsansvariga, Terry (Felicity Huffman), en kvinna med ett förflutet i The Shop men som nu har blivit snäll.

Oj oj oj, vad dåligt. Det är kassa skådisar och en otroligt seg handling. Det är fyllt med alla klicheér från andra (och bättre) filmer i samma genre. Värst är nog den där Doktor Toddhunter som har vit rock, glasögon och ett hår som står åt alla håll. Han ska spela excentrisk men det blir bara buskis. Det lustiga är att skådisen som heter Bill Raymond även, helt oväntat, är med i Lars von Triers Dogville. En skådis som jag kände igen (till utseendet, inte namnet) var Stephen Root som spelar Milton i Office Space. Här spelar han över i sin roll som administratör som är besatt av fakturor och blanketter. Kände även igen Ed Lauter från Familjen Macahan där han spelade ondskefull sheriff.

Så det var alltså en samling halvkända skådisar men de lyckas inte träffa rätt i sina roller överhuvudtaget. Det är nåt i regin som saknas. Tajmingen är fullständigt åt pipsvängen. Det blir aldrig det minsta spännande, bara smetigt och töntigt. Effekterna är skrattretande och logiken får man leta efter med svepelektronmikroskop. Den enda som får godkänt är, inte helt oväntat, skurken från The Shop, som spelas av R.D. Call.

Som tur var var dvd:n bara tre timmar lång. Ursprungligen är det ju en tv-serie som jag tror i sin helhet är betydligt längre och det vet jag inte om jag klarat med hälsan i behåll. Det enda roliga för mig som King-fantast var att jag snappade upp några referenser till några Kingböcker. Meddelande till Stephen King: Håll dig borta från allt som har med filmmanus att göra och skriv böcker!

1+/5

PS. Är inte Felicity Huffman här lite lik Dana Scully aka Gillian Anderson från The X-Files? Nå, de platsar i alla fall som Lika som bär.

Felicity Huffman Dana Scully

Arkiverad under Betyg 1, Drama, Film, Lika som bär, Recension, Science fiction, Skräck, Thriller, TV Tagged with , , , , , , , , , , , , ,

Filmspanarna på Stockholm Filmfestival: Holy Motors

14 november, 2012 18 kommentarer

Titel: Holy Motors
Regi: Leos Carax
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Filmspanarna har varit på Stockholm Filmfestival och sett film varav en var Holy Motors.

Obs! Den här icke-recensionen innehåller grova spoilers av handlingen i Holy Motors. Well, ja, i alla fall spoilers av den handling som inte finns. Så egentligen spoilar jag inget. Eller nåt. Och nej, jag har inte glömt göra styckeindelning.

Holy Motors inleds mystiskt och ganska lovande. Jag vet inget om filmen innan jag ser den förutom att jag gillar filmaffischen och att Eva Mendes och Kylie Minogue ska vara med. Den första bild vi får se är oss själva. Det är en bild på en biopublik à la Amélie men utan den helyllemysiga stämningen. Sen stiger en man upp ur sin säng och tittar ut genom sitt fönster på ett nattligt Paris. Han går fram till väggen i rummet, tar på den, drar med händerna över tapeten med vita träd på svart bakgrund. Han hittar ett sorts nyckelhål och det visar sig att ett av hans fingrar nu är av metall, en sorts avlång nyckel. Han stoppar in sin fingernyckel i nyckelhålet och vrider om. Han öppnar dörren i väggen och kliver ut på den övre balkongen i en biosalong. På parkett sitter biopubliken och tittar på nånting (sig själva?). Efter detta visas ett barn som sitter i ett runt fönster samtidigt som vi hör vad jag tolkar som båtljud, såna där fartygstutor som ljuder när ett skepp lägger ut från hamn. Sitter barnet i ett båtfönster, de brukar ju vara runda? Nu får vi se en man, samme man som tidigare men nu klädd i kostym, lämna sitt hem på morgonen. Det är ett lyxigt stort vitt hus med bl a runda fönster. Mannen säger hej till sina barn och kliver in i en gigantisk vit limousine. Mannen frågar hur många möten han har idag. Nio blir svaret från den kvinnliga chauffören. Affärsmöten tänker ni? Nja, inte riktigt. Det visar sig att den bakre delen av limousinen är som en teaterloge med sminkspegel, masker, dräkter och allt du skulle vilja ha som teaterskådespelare. Mannen tar på sig en peruk och klär ut sig till en gammal tiggande kvinna. Han går ut ur limousinen och haltar sig fram på gatan med en krycka och skakar med en kopp i handen för att folk ska skänka en slant. Efter ett tag är mannen tillbaka i sin limousineloge igen. Den här gången är det en svart dräkt med glaskulor som gäller. Han har även fäst glaskulor i ansiktet. Limousinen stannar vid en byggnad, mannen kliver ur och kommer in till vad som verkar vara en studio för motion capture-inspelningar. Han utför akrobatiska martial arts-stunts med svärd och dolkar varefter han tar upp en k-pist ur en låda och kliver upp på ett löparband för att där springa samtidigt som han skjuter. Utmattad faller han sen ihop på golvet men säger att han bara behöver hämta andan. In i studion kommer en välsvarvad kvinna klädd i röd latexdräkt. De två har nån sorts performancesex som samtidigt visas i animerad form på en display och då är mannen en ödleliknande djävulsvarelse. Nu börjar mitt minne svika mig men jag tror att mannen härnäst i sin limousine klär ut sig till en grönklädd vätte med långa bruna naglar och rött långt skägg. Han äter en sushitallrik inne i limousinen också. Sen kliver han ut i sin vättoutfit, öppnar locket till en gatubrunn och klättrar ner. Sedan ser vi ett brunnslock inne på en kyrkogård som börjar röra på sig och flyttas bort och fram kommer vår grönklädde vätte och börjar härja. Han springer omkring och äter upp gravarnas blommor. På gravarna står det ”Besök min hemsida, http://www.randomname.com”. Vättmannen kommer fram till en fotosession där Eva Mendes vackra modell fotas. Fotografen får syn på vättmannen och ber sin assistent att fråga honom om han kan ställa upp på ett foto tillsammans med modellen. Fotografen vill fånga skönheten och odjuret på bild. Vättmannen tackar ja, typ, men först efter att ha bitit fingrarna av assistenten. Den gröne vätten kidnappar sedan Eva Mendes, bär ner henne i Paris kloaker, klär av sig naken, ger henne en stående ovation och strör blommor över sig samtidigt som Eva Mendes sjunger en vaggvisa. Nu börjar mitt minne svika mig (igen) men jag tror det nu möjligen kom ett skönt mellanspel där mannen spelade dragspel i en kyrka med en grupp andra gående dragspelsmusikanter. Efter detta tror jag mannen klär ut sig i en grön träningsoverall, går ner i ett parkeringsgarage, hugger en man i halsen med en kniv, rakar av honom hans hår på huvudet, ansar hans skägg till bara en mustasch, ger honom födelsemärken och sår, klär honom i en grön träningsoverall så att han blir en exakt kopia av sig själv. Den knivdödade mannen är dock inte helt död utan vaknar till och hugger mannen i halsen varefter vi har två kopior liggandes bredvid varandra med samma knivhugg i halsen. Mannen tar sig dock tillbaka till limousinen för att i nästa ögonblick verka må bra igen. På väg till nästa möte (eller så är det som händer nu också det ett ”möte”) ber mannen plötsligt chauffören att stanna. Mannen hoppar ut med bar överkropp och en spindelmannenmask på huvudet, springer över gatan till en uteservering och skjuter en bankman i huvudet. Bankmannen är han själv. Nu börjar det som sagt vara svårt med att avgöra vilken ordning saker och ting skedde i och att överhuvudtaget ha koll på vad som skedde. Mannen byter till en röd liten bil och har nu en brun peruk och ser alldaglig ut. Han stannar utanför ett hus där det pågår en fest. Ut kommer hans dotter som kliver in i bilen. De har ett samtal om hur det var på festen och dottern blir skjutsad hem. Mannen klär nu ut sig i pyjamas och har sminkat sig gammal med vitt hår och rynkigt ansikte. Han går in på vad som verkar vara ett hotell där han blir artigt hälsad på av alla. Han kommer in på sitt rum där det ligger en stor hund på sängen. Han lägger sig i sängen utan att släcka lampan. Plötsligt sitter en kvinna, en sköterska vad det verkar, vid hans säng. Sedan är kvinnan borta men samma kvinna är i ett annat rum och byter om till andra kläder och går in till mannen igen. Mannen är nu kvinnans morbror. De har ett kort samtal om livet innan mannen dör. Några sekunder senare kliver mannen ur sängen, ber om ursäkt och säger att han behöver skynda vidare. Han hinner dock fråga vad kvinnan heter. På väg till nästa möte håller limousinen på att krocka med en annan precis likadan limousine. Det visar sig att kvinnan (Kylie Minogue) i bakdelen av den limousinen är nån som mannen känner mycket väl, men det var 20 år sen de sågs. De två har 30 minuter på sig och bestämmer sig för att spendera dessa tillsammans. De går upp taket av en stor, vacker men nedsliten byggnad. Kvinnan är klädd som flygvärdinna, en flygvärdinna som lever sin sista natt. På väg upp till taket brister Kylie ut i sång, en sentimental sång. Uppe på taket skiljs de åt, mannen skyndar sig ner för att undvika att träffa Kylies partner som snart ska komma. Han gömmer sig bakom en pelare när partnern är på väg upp. Mannen går ut ur byggnaden och ser flygvärdinnan och partnern ligga krossade på trottoaren efter att de har hoppat från taket. Mannen springer skrikandes in i limousinen. Nu klär mannen ut sig till en vardaglig man igen med vanliga kläder och brun peruk. Nu har klockan passerat midnatt. Limousinen stannar vid ett hus i ett bostadsområde med vita likadana hus, inte lika lyxiga som det på morgonen. Mannen får en nyckel och besked om att han har en fru och en dotter eller möjligen två döttrar. Nästa morgon kommer han bli upphämtad igen vid samma tid som vanligt. Han låser upp dörren till huset och kliver in och ropar ”det är jag, jag är hemma!”. Genom ett fönstret ser vi hur hans fru, som är en schimpans, möter honom. De går upp en trappa upp och vi ser genom fönstret när mannen och två schimpanser (frun och dottern) tittar ut genom fönstret. Nu får vi slutligen följa limousinen och den nu ensamma chauffören på väg till ett stort parkeringsgarage med namnet Holy Motors skrivet i grön neonskrift på utsidan. Chauffören parkerar sin limousine, tar på sig en ansiktsmask i grön plast, ringer någon och säger att hon kommer hem. Hon går ut ur garaget som släcks ner. Nu börjar limousinerna prata med varandra. De blinkar med sina röda baklyktor och pratar om att de inte tror att de längre har nån roll i dagens samhälle. Ingen vill ha längre ha riktiga fysiska saker man kan ta på. Sedan blir duken svart och eftertexterna börjar. Inklippt då och då under filmen och eftertexterna ser man nakna män från gamla stumfilmer.


eller uttryckt i siffror 1+/5

Om visningen: Vid insläppet på Zita är det trångt eftersom folk från den förra visningen ska ut där vi ska in. Och så ligger baren Babs mitt i allt och klagar på att det är för mycket folk i foajen. ”Nu måste flytta på er så våra gäster kommer fram!” skriker en kvinna ur personalen. Varför inte utnyttja läget istället och samarbeta med biografen. I salongen är det Varmt, det är svettigt. En snubbe i salongen sitter och skrattar när ingen annan skrattar, ett forcerat sånt där ”oj, vad smart jag är som förstår att det här är roligt”-skratt. Gahargh. Vill strypa snubben.

****

Nu tycker jag du ska kolla vad de andra Filmspanarna tycker om Holy Motors: Fiffi, Henke, Sofia, Jessica och Har du inte sett den?.

Arkiverad under Betyg 1, Drama, Film, Mysterium, Recension, Stockholm Filmfestival 2012 Tagged with , , , , , , , , ,

Transformers

16 september, 2012 20 kommentarer

Titel: Transformers
Regi: Michael Bay
År: 2007
IMDb | Filmtipset

Imorgon kommer en recension av John Hillcoats senaste film Lawless. Vad har det med Transformers att göra tänker ni? Jo, det är nämligen så att Shia LaBeouf spelar en av huvudrollerna i Lawless. Nu har ju Shia varit med i andra filmer också men det är ju ändå Transformers som han förknippas med… än så länge.

”Before time began, there was the Cube”. Med en sån inledning borde jag ha tänkt efter en gång till men jag hade tänkte att det skulle vara lite skönt att ”lämna hjärnan någon annanstans” efter jobbet och kolla in snygg action. Transformers lät perfekt för jobbet att förgylla min vardagskväll. Så fel jag hade. Handlingen i filmen som man hittar under ”trams” i ordboken går ut på att två grenar, en god och en ond, av ett robotsläkte kämpar mot varandra. Spelplats: Jorden, som hamnar i skottlinjen om man säger så. Shia LaBeouf spelar Sam Witwicky, nördsnyggingen som ovetandes visar sig ha nyckeln till det som robotarna kämpar om. Megan Fox spelar… foxy.

Michael Bay har faktiskt gjort en i mina ögon helt ok rulle, nämligen The Island. Transformers börjar väl hyfsat. De inledande helikopterskuggorna i öknen är snygga och första gången man ser nån av robotarna transformeras är det ganska coolt. Men i övrigt var det bara ren dynga. Det är så tramsigt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. John Turturro förnedrar sig fullständigt när han gör den fånigast roll jag har sett honom i. Han är som ett vuxet barn som verkar leta efter sin borttappade nallebjörn. De som spelar Sams föräldrar är framodlade med hjälp av nån kloningsapparat för amerikanska familjefilmsföräldrar (hmm, vilket läskigt forskningsprojekt det vore). Varje scen de är med i är en plåga.

Shia LaBeouf är helt ok och jag ser att han faktiskt har talang. Tyvärr kan han inte göra något för att rädda den här filmen från att kraschlanda totalt. När robotarna trampar omkring runt Witwickys hus i väntan på Sam – en sekvens som pågår i vad som känns som en evighet – är tramsfaktorn hög, och när robotorna börjar breakdansa når den astronomiska mått. Det fanns nån sekvens i samband med slutstriden då en kvinna skriker i slowmo samtidigt som en raket passerar strax ovanför hennes huvud som var rätt snygg. I övrigt är det ganska långtråkig action, skådespelarinsatser från Nickelodeon, och en sagolikt fånig handling som får Björnes magasin att framstå som värsta tjeckiska svartvita dramat om en blind docka med psykiska problem. Och då har jag inte ens nämnt hovnarren Bernie Mac som bilförsäljare i början. Hjälp.

1+/5

Arkiverad under Action, Betyg 1, Film, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kill List

18 april, 2012 11 kommentarer


Titel: Kill List
Regi: Ben Wheatley
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Det blir bara ett stycke text om den här filmen. Den är nämligen inte värd mer än så. Voddler bjöd på en förhandsvisning av den brittiska skräckrullen Kill List. Början av filmen bjuder på brittisk socialrealism. Jay (Neil Maskell), en familjefar som har krigat i Irak kommer hem till vardagens England, får inte jobb, grälar med sin fru om pengar, hoppar på militärkompisens erbjudande om att bli yrkesmördare. De båda får en lista med folk som de ska ha ihjäl, en Kill List som de kommer att ångra att de nånsin fått. I början av filmen så hördes plötsligt svenska. Jag tänkte att ”vafan hände nu, blev filmen plötsligt dubbad på svenska?!”. Men det var bara Jays fru (som spelas av svenskfödda MyAnna Burling) som ringde hem till sin svenska mamma för att prata av sig.

Ok, det blir ett stycke till. 😉

Som sagt, det var socialrealism i början. Sen övergår filmen till att vara en våldsthriller och här ett tag är filmen på väg i rätt riktning. Musiken eller snarare ljudbilden är bra. Fram till en halvtimme kvar så fanns det hopp men när det dyker upp sektmedlemmar i en skog bärandes på facklor och iklädda endast en ansiktsmask av hö så… nej, snälla. Mot slutet urartar tyvärr det hela till en soppa. Det är Stanley Kubricks Eyes Wide Shut körd genom en smutsig brittisk tesil och sen utblandad med magic mushrooms. Ungefär så avslutas rullen. Det var intressant att se filmen men poängen med den går mig fullständigt förbi? I slutet visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag satt skrattandes och sa ”nehehehej nehehehej nehehej nej nej nej nej”. Vilket fiasko, vad i helvete fick den här filmen för sig vilken väg den skulle ta? Det blev fel väg. Slutintrycket är en tråkig och nästan deprimerande känsla.

Om du vill kolla upp om jag är helt ute och cyklar när det gäller betyget så finns filmen att se hos Voddler. Se den på egen risk.

1/5

PS. Lika som bär: skådisen Michael Smiley som spelar ”militärkompisen” var väldigt lik Gustaf Hammarsten.

Arkiverad under Betyg 1, Film, Lika som bär, Recension, Skräck, Våld, Voddler Tagged with , , , , , , , ,

Nostalghia

12 mars, 2012 8 kommentarer


Titel: Nostalghia
Regi: Andrej Tarkovskij
År: 1982
IMDb | Filmtipset

Med anledning av att Erland Josephson nyligen gick ur tiden så kommer här ytterligare en gammal recension av film där Josephson spelar en stor roll. Förutom att jobba med Ingmar Bergman så gjorde Josephson åtminstone två filmer (den andra är Offret) tillsammans med ryske mästaren Andrej Tarkovskij. Nostalghia såg jag efter att ha sett ett gäng Tarkovskij-filmer och det gjorde tydligen sitt till.

Handling: En rysk författare/poet reser genom Italien med en kvinnlig översättare, träffar galning/byfåne i en by, pratar med honom, grälar med översättaren, och tänder slutligen ett stearinljus och tar ett vandrande fotbad.

Alltså, jag måste ha fått en överdos av Tarkovskij eller nåt, detta var droppen som fick bägaren att rinna över, det slog slint helt enkelt, för det här var bland det jobbigaste filosofiska navelskådande dravlet jag sett. Jag satt fanimej och längtade efter Godzilla och Armageddon. Jag somnade som vanligt men det hör ju till. Annars var jag fullkomligt ointresserad av historien och människorna i den. Varför så dystra? Well, alla har väl sina problem och inre demoner und so weiter men det här vara bara för mycket. Jag förstod aldrig vad poeten var ute efter, eller snarare, jag var inte intresserad.

Erland Josephson var med och spelade byfånen som några år tidigare låst in sin familj (fru och barn) för att skydda dem från världens elakheter (eh, smart drag… NOT!). Jag störde mig en del på att den italienska rösten inte var Josephsons men inte mycket att göra åt då Erland väl inte snackar italiano. Annars gillade jag Josephson mycket i Fanny och Alexander, främst då han på ett ruggigt bra sätt läser en saga för Alexander och Fanny. (Jag trodde sagan var från bibeln/talmud men tydligen är det Bergman själv som står för texten.) Jag greps aldrig av vad hans rollfigur höll på med i Nostalghia. Hans tal på slutet kändes bara mysko, liksom den efterföljande majbrasan. Nä, det är med glädje jag delar ut en etta till denna stinkande kalkonrulle. Ja, ja, visst, jag glömde: fotot var hur vackert som helst.

1/5

Arkiverad under Betyg 1, Drama, Film, Recension Tagged with , , , ,

Priest

20 februari, 2012 9 kommentarer


Titel: Priest
Regi: Scott Charles Stewart
År: 2011
IMDb | Filmtipset

Priest är en sån filmen som åtminstone borde få mitt näst sämsta betyg, dvs en tvåa. Grundhistorien borde räcka. Den finns ju här. Vi har ett framtida samhälle efter apokalypsen. Efter ett fasansfullt krig mellan människor och vampyrer har tagit slut och människorna tagit sin tillflykt till städer omgärdade av murar. Här är det Kyrkan (med stor k) som styr. Det var Kyrkan som med hjälp av superpräster vann kriget och räddade mänskligheten. Superprästerna är numera krigsveteraner som kyrkan egentligen inte vill veta av. En av dessa superpräster spelas av en viss Paul Bettany, vi kan kalla honom Präst. De överlevande vampyrerna har förpassats till nån sorts reservat.

Utanför de skyddande murarna bor det också människor trots att marken inte inte är speciellt bördig utan mer liknar en öken. Men det ska i alla fall inte finnas några vampyrer här. Eller? Präst höra om en vampyrattack där hans bror ska ha skadats och hans brorsdotter rövats bort. Präst vill undersöka vad som har hänt men Kyrkan vill inte veta av det; vampyrerna utgör ju inget hot längre, de få som finns kvar är i sina reservat. Eller? Präst ger sig givetvis av ändå, ut i det västernfilmsliknande landskapet utanför staden.

Nu har det gått nån vecka eller så efter att jag såg filmen och den har bleknat… rejält. Den känns ungefär lika blek som Paul Bettany var i The Da Vinci Code. Jag vet inte vad jag ska säga egentligen förutom att jag inte hade så trevligt när jag såg filmen. Det är pekoral det är frågan om. Det är för mycket datoranimerade vampyrer, för mycket datoranimerade grönskärmsmiljöer, för mycket tråkig action. För dåligt och tråkigt helt enkelt. Och nu när jag blir påmind om vilka skådisar som var med — Brad Dourif, Christopher Plummer, Maggie Q, Karl Urban… och Mädchen ”Twin Peaks-Shelly” Amick — så känns det som rent slöseri.

Och Bettany? Brukade inte han vara med i bra filmer? Det fanns en sekvens med ett tåg inblandat som var hyfsad och jag kom att tänka lite på motorvägsjakten i The Matrix Reloaded. Fast här är det inte alls samma kaliber på den action vi bjuds på.

En annan film med samma tema är The Book of Eli. Den Denzel-rullen är bättre även om inte heller den är en bra film. Nåt jag faktiskt gillade med Priest var att man har dragit hela ”vampyr vs kristendomen”-grejen hela vägen. I vanliga fall brukar det handla om lite vigvatten och ett kors i fejan. Här är, eller åtminstone var, det en organiserad prästarmé uppbackad av hela kyrkan.

Även Filmitch, Henke och Steffo har sett Priest. Samtliga är mer förlåtande än jag när det gäller hur rackarns tråkig och ytlig filmen faktiskt var. Kanske fick den mer djup om man såg den på bio i 3D? 😉

1+/5

Arkiverad under Action, Betyg 1, Film, Postapokalyptisk, Recension, Science fiction Tagged with , , , , , , , , , , ,

Psalm 21

4 januari, 2012 4 kommentarer


Titel: Psalm 21
Regi: Fredrik Hiller
År: 2009
IMDb | Filmtipset

För något år sen så såg jag en teaser för en svensk skräckis när jag var på bio. Jag blev så upphetsad av det jag såg att jag skrev ett inlägg på bloggen och gjorde reklam för filmen. Jag tror det är den enda gången som jag postat inlägg om en kommande film. Anledningen är bl a att jag verkligen gillar när vi svenskar ger oss på det här med genrefilm. Skräck, ren action, vad nu än må vara. Filmen gick upp på bio men stannade nog inte längre där än det tar att säga Fader Vår. Nu, ett år senare, skulle jag få se om den levde upp till min hajp.

Psalm 21 handlar om prästen Henrik som efter att ha fått reda på sin fars död åker till den lilla norrländska byn där hans pappa Gabriel (Per Ragnar) hade sin församling. Ja, just det, även Henriks far var präst.

I vissa scener är filmen rent skrattretande. Jag har ingen aning om det beror på regin eller på Jonas Malmsjö i huvudrollen som Henrik men nånting är fel, fruktansvärt fel. I scener när Henrik borde vara ledsen och låg är det istället som han fått reda på nåt roligt och inte riktigt kan prata utan att börja skratta. Ibland när han ska spela arg eller nedstämd eller gestalta nån annan känsla så kommer jag bara att tänka på nån jönsig fars.

Är det läskigt då? Ja, den där scenen som dyker upp i slutet av teasern som jag länkade till i mitt hajp-inlägg funkar som enskild scen. Tyvärr överanvänds greppet med att ett ansikte plötsligt blir en ruttnande mask å det grövsta. Ah, en gång. Ah, två gånger. Ah, tre gånger. Gaaaah, tio gånger. Nu får det väl ändå räcka. Visst det är ganska snyggt gjort med bra datoranimering men för i helvete! Kill your darlings, min kära Fredrik Hiller (filmens regissör).

Om filmen hade varit en ren skräckis så hade den kanske funkat bättre. Nu försöker filmen köra lite samma still som i de senaste årens spanska dramaskräckisar. Det kanske är lite orättvist mot Psalm 21 eftersom jag tröttnat på den spanska stilen men jag kan bara konstatera att det inte funkar i Psalm 21.

Per Ragnar är bra, det är han, det ska sägas. Ragnar har nåt obehagligt över sig, det är nåt med rösten tror jag.

1/5

PS. Jag råkade se att IMDb listar filmen som Horror, Sci-Fi, Thriller. Horror och Thriller kan jag väl hålla med om, men var de hittar science fiction-elementen, det har däremot jag ingen aning om. För mig är filmen Horror och Drama.

Arkiverad under Betyg 1, Drama, Film, Recension, Skräck, Svensk film Tagged with , , , , , , , ,

Kortfilmer av David Lynch – Del 1

13 december, 2011 Lämna en kommentar

Jag kom på att jag inte är klar med David Lynch riktigt än. Jag har sett sex av hans tidiga kortfilmer och tänkte dela med mig av mina åsikter om dem. De tre första omdömena kommer nu och resten imorgon. En av filmerna som jag skriver om imorgon är under minuten lång och den får nästan toppbetyg av mig. Pluspoäng till den som vet vilken film det är.

Titel: Six Figures Getting Sick
Regi: David Lynch
År: 1966
IMDb | Filmtipset | YouTube

Lynchs första film som är en animerad experimentfilm där sex figurer kräks sex gånger till ljudet av en siren. Det finns inget som hindrar att det blir en etta till den här konstfilmen som inte ger någonting. Filmen är egentligen kortare än en minut men samma sekvens upprepas sex gånger så spyspektaklet blir totalt fyra och en halv minuter.

1/5

Titel: The Alphabet
Regi: David Lynch
År: 1968
IMDb | Filmtipset | YouTube

Här var det genast lite bättre. En mardröm från Lynchs hjärna där en tjej drömmer mardrömmar om alfabetet. Ljud och bilder arbeter ihop och skapar en obehaglig stämning. När ett helt vrickat ljud från en muterad skrikande bebis ljuder så blev jag nästan rädd. Det är nåt med Lynch som ger mig the creeps.

3/5

Titel: The Grandmother
Regi: David Lynch
År: 1970
IMDb | Filmtipset | YouTube

Sjuk stämning även i denna halvtimmes långa film om en pojke som vantrivs med sina elaka och agande föräldrar. Pojken tar sin tillflykt en trappa upp där han i en säng planterar en potatis som sedan växer upp till nåt sorts muterat träd som det föds en farmor ur. Haha, helt sjukt. Inte helt dåligt. Bitvis bra — alltså obehaglig — stämning. Som helhet räcker det inte till godkänt.

2+/5

Arkiverad under Animerat, Betyg 1, Betyg 2, Betyg 3, Film, Kortfilm, Recension Tagged with , , , ,

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →